Hur står det egentligen till med demokratin, och vad beror det på? Vi befinner oss i ett märkligt läge där de flesta tycks ana att allt inte är som det ska[1]Se exempelvis Pew Researchs intressanta studie om USA, där medborgarna litar både mindre på varandra och regeringen eller deras studie om förtroendet för staten mellan 1958-2022. Även OECD har … Continue reading, men om vi frågar varför så glider förklaringarna isär – ganska ordentligt. Patienten är döende, men läkarlaget kan inte enas om varför – vi befinner oss liksom i märklig reality-variant av TV-serien House.
Vad säger då läkarlaget? Vilka är teorierna – hur skulle en differentialdiagnos[2]Differentialdiagnoser är den särskilda teknik som används i tv-serien: man listar alla symptom och de möjliga sjukdomar det skulle kunna röra sig om, och sedan försöker man lista ut om det … Continue reading se ut? Vilka olika sorters sjukdomar skulle demokratin kunna tänkas lida av? Låt oss undersöka en uppsättning av olika alternativ — från olika filosofiska läkarkandidater.
Kandidaten Brecht har sin åsikt klar – det är en bristande utbildning av folket som lett till att demokratin långsamt håller på att krackelera. Polariseringen följer av att människor inte bryr sig tillräckligt, inte är tillräckligt utbildade och inte förstår sitt eget bästa. Det som krävs är, för att uttrycka det enkelt, ett bättre folk! [3]Berthold Brechts berömda satiriska poem – Lösningen – föreslår just detta, efter att man från tyskt regeringshåll noterat att arbetarna förspillt regeringens förtroende. Dikten i … Continue reading
Kandidaten Taylor har en mer komplex diagnos: demokratins krämpor beror av att medborgarrådigheten [4]Begreppet medborgarrådighet är ett sätt att försöka uttrycka hur delaktig en medborgare känner sig i demokratin, eller formulerat på ett annat sätt: om vi som medborgare upplever att saker … Continue reading försvagats bortom alla gränser – upplevelsen som vi har av att vara medborgare i ett demokratiskt projekt har ersatts av upplevelsen att vara offer för ett ansiktslöst system som styrs av en anonym elit, som inte tvekar att söka lösningar som gynnar den ena sidan av den politiska konflikten utan hänsyn til en gemensam framtid. [5]Detta är den syn, något förenklat, som framförs i den bok där bl.a. Taylor nyligen gick igenom och analyserade demokratins degeneration — se Calhoun, C., Taylor, C. och Parameshwar … Continue reading
Kandidaten Turchin menar att den demokratiska kroppen under lång tid överproducerat eliter, till en punkt där vi blivit ett samhälle med mer än en sammanhållen elit — ett samhälle där det inte bara finns en konkurrens om rollerna i eliten, utan en konkurrens om rollen som elit — och att demokratin faller samman i djup polarisering som en konsekvens av att eliterna använder folket som vapen i sin kamp om makten.[6]Detta är en förenkling, och kanske i viss mån en skärpning av Peter Turchins syn på hur samhällen förvandlas. Se ex.vis Turchin, P, Ages of Discord; A Structural-demographic Analysis of … Continue reading
Kandidaten Connolly ser demokratins problem som en brist på självinsikt – i det oupphörliga sökandet efter konsensus drivs demokratin in i ett fokus på alla de olika intressen som måste jämkas, och dessa intressen förvandlas till identiteter som måste respekteras och tas i beaktande. När tyngdpunkten så skiftar till identitetsanalyser så följer också att vi stirrar oss blinda på skillnaderna mellan identiteterna, och konstruerar ett komplext nätverk av historisk skuld, moralisk överlägsenhet och gruppideologier. Demokratin kan inte smälta allt detta, utan måste hitta tillbaka till en agonistisk modell där konflikten förhandlas och inte reduceras in i konsensus. Vi måste överge konsensus som demokratiskt mål. [7]Detta är en extrem version av William Connollys agonistiska demokrati – ett alternativ till Habermas deliberativa demokrati. Connolly menar också att den liberala, sekulariserade demokratin … Continue reading
Alla dessa diagnoser – och de finns en mängd andra att tillgå också — är möjliga. Frågan är hur vi går tillväga för att hitta avgörande sätt att snäva av listan: problemet här kan ju vara att patienten lider av flera av, eller alla, dessa sjukdomar samtidigt. Det är förstås också möjligt att hävda att patienten inte sär sjuk, även om hon är döende — det handlar bara om ålderssvaghet. [8]Den som släktforskat vet att dödsorsakerna förändrats kraftigt under de hundra senaste åren. I början av året kunde man dö av hög ålder – nu dör vi alltid av, och med, en mängd … Continue reading
Hur går vi vidare? Hur bör vi behandla patienten? Dagens politiska samtal riskerar att snarast förvandlas till en sorts dödshjälp, med sitt fokus på en nostalgisk systemsyn. Ett annat politiskt samtal är möjligt, och kanske också måste till — ett samtal om demokratin i sig, och inte bara de frågor som den har att avgöra framöver. Ur ett perspektiv är demokratin en beslutsmekanism som vi gemensamt antagit för att kunna hantera de olika problem som vi inte kan lösa själva. En hel del av den politiska frågan handlar om exakt hur denna problemmängd formuleras (är det alla, många, vissa eller inga problem som vi måste fatta beslut om på detta sätt?), men kanske borde vi också försöka oss på att karaktärisera det politiska problemets egen utveckling också?
Grundformen för det politiska problemet är “hur kan vi leva tillsammans?” och kanske måste vi inse att detta problem förändras när de ingående begreppen förvandlas. Vårt “vi” har blivit mycket större och mer komplext, men också vad det innebär att leva har fått en ny innebörd med den skarpt föränderliga omvärld vi lever i – med migration, klimatförändringar, krig och fattigdom. [9]Vi underskattar generallt sett den ökande komplexitetens roll i samhällsfrågor — och dess betydelse för samhällets stabilitet. Se exempelvis Tainter, J. Collapse of Complex Societies … Continue reading Det betyder att vi kanske borde sluta att ställa oss frågan om hur vi kan rädda demokratin – och i stället ställa oss frågan om hur vi bäst organiserar oss politiskt som samhälle i en värld som blir alltmer komplex och där kostnaden för dåliga lösningar hela tiden ökar.
Om vi inte hade demokratin – hur skulle vi då besluta om hur vi lever tillsammans?
Kan det då vara så att problemet förändrats utan att problemlösningsmekanismen följt med? [10]Denna tanke – att demokratin är en problemlösningsmekanism – kan förstås utmanas. Kanske vill man säga att demokratin är ett sätt formulera problemen, och att det är det klassiska … Continue reading
Tänk dig att du skall lösa ett matematiskt problem. Till en början handlar det om ren aritmetik – du skall addera två tal, säg 7 och 9. Det är enkelt och du kan göra det snabbt i huvudet. Säg nu att talen blir allt större — vid någon punkt måste du ta till papper och penna och sedan kanske till och med en fickräknare. Säg nu att problemet i stället rör sig över till differentialekvationer, eller till avancerad kombinatorik — plötsligt kanske en dator behövs för att du skall kunna lösa problemet. [11]Här finns en fascinerande filosofiska fråga om exempelvis en utförlig sökning genom alla alternativa lösningar på ett matematiskt problem verkligen kan utgöra ett bevis. Se ex.vis. Gonthier, G … Continue reading
Varefter problemet ökar i komplexitet ställs nya krav på problemlösningsmekanismen – och vad är det som säger att demokratiska problem inte är precis likadana? Vi försöker då lösa komplexa matematiska problem i huvudet när vi använder dagens demokrati för att närma oss vårt politiska problem — och resultaten blir därefter. Kostnaden för dåliga lösningar fungerar dessutom enligt en sorts ränta-på-ränta mönster och vi betalar allt kraftigare straffavgifter för varje nytt dåligt beslut. [12]Anekdotiskt lär Warren Buffett sagt att “compound interest” kan vara fantastiskt eller förfärligt – det beror på om du tjänar eller betalar räntan – samhällen som … Continue reading
Det i sin tur antyder att vi kanske förväxlat patienten med sina organ. Patienten kanske borde vara samhället, och demokratin ett organ i samhällskroppen – som förgiftats av många års missbruk. Behöver vi en transplantation, eller ett nytt artificiellt organ – eller är demokratin som mjälten, som vi kan leva utan? [13]Man kan inte leva “lika bra” utan mjälten – faktum är att mycket små infektioner kan bli allvarliga. Se exempelvis här. Analogin med demokratin är intressant — eftersom … Continue reading
Vi landar då i ett funktionalistiskt perspektiv. [14]Den kanske mest intressanta formuleringen av den funktionalistiska filosofiska positionen återfinns hos Ruth Millikan – se ex.vis. Millikan, R. Language, Thought and Other Biological … Continue reading Vad gör demokratin i den samhälleliga kroppen? Är den ett organ, eller kanske en sorts epifunktion av flera olika organ, som immunförsvaret? Demokratin som organ, immunförsvar eller kanske till och med som någon sorts vag definition av “hälsa” (där den demokratiska kroppen likställs med den hälsosamma kroppen) tvingar oss in i nya perspektiv som kanske kan få oss att se till hela patienten.
Om vi får ordning på våra metaforer så utgör det i alla fall en bra början. Då kanske vi kan börja diagnosticera rätt patient.
Fotnoter
| ↑1 | Se exempelvis Pew Researchs intressanta studie om USA, där medborgarna litar både mindre på varandra och regeringen eller deras studie om förtroendet för staten mellan 1958-2022. Även OECD har funnit liknande resultat, där 4/10 litar på regeringen och 4/10 inte gör det. |
|---|---|
| ↑2 | Differentialdiagnoser är den särskilda teknik som används i tv-serien: man listar alla symptom och de möjliga sjukdomar det skulle kunna röra sig om, och sedan försöker man lista ut om det finns test som skulle kunna utesluta delar av listan. Se exempelvis: https://en.wikipedia.org/wiki/Differential_diagnosis |
| ↑3 | Berthold Brechts berömda satiriska poem – Lösningen – föreslår just detta, efter att man från tyskt regeringshåll noterat att arbetarna förspillt regeringens förtroende. Dikten i sin helhet lyder (på originalspråk):
Nach dem Aufstand des 17. Juni |
| ↑4 | Begreppet medborgarrådighet är ett sätt att försöka uttrycka hur delaktig en medborgare känner sig i demokratin, eller formulerat på ett annat sätt: om vi som medborgare upplever att saker och ting är på väg och fel håll – vad kan vi konkret göra då? Vilka handlingsalternativ står oss till buds? Svaret på den frågan avgör vilken rådighet vi har |
| ↑5 | Detta är den syn, något förenklat, som framförs i den bok där bl.a. Taylor nyligen gick igenom och analyserade demokratins degeneration — se Calhoun, C., Taylor, C. och Parameshwar Gaonkar, D Degenerations of democracy (Harvard University Press 2022). En variant av detta är Adam Gopniks konstaterande att demokratin inte är ett stabilt samhälleligt tillstånd, utan ständigt måste vinnas på nytt — se Gopnik, A “What We Get Wrong About America’s Crisis of Democracy” New Yorker (Dec 2020). |
| ↑6 | Detta är en förenkling, och kanske i viss mån en skärpning av Peter Turchins syn på hur samhällen förvandlas. Se ex.vis Turchin, P, Ages of Discord; A Structural-demographic Analysis of American History, (Beresta Books 2016). Grundtanken i Turchins test går också att läsa mer om i Wood, G “The Next Decade Could Be Even Worse” The Atlantic (Dec 2022). Överproduktionen av eliter – en sorts överutbildning av människor som förväntar sig att konkurrera om platserna i samhällets toppskikt – är generellt sett en intressant modell för att förstå skiften i identitetspolitik och demokratisyn. Tanken på ett samhälle med flera olika eliter är också intressant för att den är ny: i den klassiska politiska filosofin, hos Aristoteles, exempelvis, handlar oligarkin alltid om att de som har tillgångar styr, och demokratin om att de som saknar tillgångar styr — men Aristoteles analys skalar inte särskilt bra — när samhället växer kan samhällen bli di-oligarkiska, de kan förvandlas till strider mellan olika oligarkier – och det är kanske det Turchin pekar på. |
| ↑7 | Detta är en extrem version av William Connollys agonistiska demokrati – ett alternativ till Habermas deliberativa demokrati. Connolly menar också att den liberala, sekulariserade demokratin förgäves försöker förkorta bort våra kroppsliga och fysiska känslor inför varandra – i sin neuropolitiska analys argumenterar han för en mer komplex bild av medborgarens handlingsgrunder. |
| ↑8 | Den som släktforskat vet att dödsorsakerna förändrats kraftigt under de hundra senaste åren. I början av året kunde man dö av hög ålder – nu dör vi alltid av, och med, en mängd olika specificerade sjukdomar. Den som vill skulle ju kunna hävda att demokratins skröplighet handlar om att den nått vägs ände i sin nuvarande form – och att den måste ersättas av en andra generations demokrati. Det är egentligen inte särskilt långt från en tolkning av den kinesiska analysen: västerländsk demokrati var ett steg på vägen mot en mer effektiv demokrati med auktoritära drag. |
| ↑9 | Vi underskattar generallt sett den ökande komplexitetens roll i samhällsfrågor — och dess betydelse för samhällets stabilitet. Se exempelvis Tainter, J. Collapse of Complex Societies (Cambridge University Press 1988). |
| ↑10 | Denna tanke – att demokratin är en problemlösningsmekanism – kan förstås utmanas. Kanske vill man säga att demokratin är ett sätt formulera problemen, och att det är det klassiska problemformuleringsprivilegiet som måste studeras i stället — men då måste man göra sannolikt att demokratin bara formulerar och inte försöker lösa problem, eller främst gör detta — och det finner jag osannolikt. |
| ↑11 | Här finns en fascinerande filosofiska fråga om exempelvis en utförlig sökning genom alla alternativa lösningar på ett matematiskt problem verkligen kan utgöra ett bevis. Se ex.vis. Gonthier, G “A Computer-checked Proof of the Four Colour Theorem” – och frågan blir förstås om det finns samhälleliga problem som kanske bara kan lösas med hjälpa av datorer och artificiell intelligens. |
| ↑12 | Anekdotiskt lär Warren Buffett sagt att “compound interest” kan vara fantastiskt eller förfärligt – det beror på om du tjänar eller betalar räntan – samhällen som fattar dåliga beslut sitter fast i en räntefälla. |
| ↑13 | Man kan inte leva “lika bra” utan mjälten – faktum är att mycket små infektioner kan bli allvarliga. Se exempelvis här. Analogin med demokratin är intressant — eftersom den också skyddar oss mot olika infektioner. |
| ↑14 | Den kanske mest intressanta formuleringen av den funktionalistiska filosofiska positionen återfinns hos Ruth Millikan – se ex.vis. Millikan, R. Language, Thought and Other Biological Categories (1984). Frågan om begreppen blir där till en fråga om den funktion de selekterats för – och tanken på demokratin som organ framstår plötsligt som ganska naturlig i den samhälleliga kropp som redan Platon var intresserad av. |
Hej,
Snabba spontana tankar. Jag tror egentligen inte demokratin är så i fara, möjligen att färre vill engagera sig partipolitiskt. Det skulle man nog kunna råda bot på med att människor kan gå in i politiken senare i livet. Alltså inte den klassiska långa vägen från ungdomsförbund och vidare. Men jag köper att vi:et och leva:a har ändrats rätt mycket. Gällande vi:et tycker jag det är uppenbart att det finns framförallt två krafter som drar isär oss. Det ena är den tekniska utvecklingen som återigen går snabbt. Det skapar nya eliter och lämnar andra efter. Om en sådan omställning går för snabbt finns uppenbara risker för diktatur/krig och annat trist. Jag tycker tv :serien Babylon Berlin skildrar detta väldigt fint. Innan andra världskriget verkar Tyskland ha varit i en väldigt snabb progressiv fas med feminism och socialism. Den gamla eliten, kejsarens män och vanliga byråkratmän, tyckte inte att de fick den status de förtjänade => nazism. Hayek har skrivit något om det där med. Om orsakerna till kriget var att medelmåttor inte kände sig tillräckligt uppskattade. Kommer ej ihåg var. För att undvika framtida världskrig anser jag att det är enormt viktigt att ta hand om “verklighetens folk”, SD:s väljarbas och Trumps. Lämnar man dem för långt bak kommer det att gå åt helvete. Ett gott samhälle måste hålla ihop. Det har sossarna helt rätt i. Det andra är de kulturella skillnaderna. De ökar också väldigt snabbt just nu, och jag antar att det bara finns en slutpunkt, en väldigt ny och omdanad svenskhet med influenser från hela världen. Men om den här förändringen går för snabbt riskerar vi också problem. Jag försöker läsa in mig på hur klansamhällen fungerar och tror mycket av dagens kulturella integrationsproblem beror på att gammel Sverige inte förstår klan och visse versa. Jag anser alltså att det är de här två krafterna som sliter isär den BRF som en nationalstat är mest. Men sedan kan jag också tänka att dagens frågeställningar, klimatet mest av allt men kanske även AI, Sapien mannen skrev något om det, helt enkelt är för stort för nationalstaten. Någon gång i framtiden så kanske vi kan tillhöra BRF:er som inte är baserad på fysisk närvaro, utan mer som ett personligt val. Tänk blockchain stater där medborgarna är utspridda över hela världen. Men där är vi inte än tycker jag. På länge än. Trevlig helg!
Ps: Om nya institutioner i samhället som jag kom att tänka på när jag läste denna text. Lite relaterat. https://youtu.be/HTf9AZ9QWmk