Valrörelsediagnostik

Det är genom de politiska berättelserna som vi kan diagnosticera vår samtid bäst. Vad handlar de om, och hur orienterar de sig i olika dimensioner? Temana – de politiska ämnena – varierar naturligtvis, och vi tävlar ofta om att försöka förstå vilken valets avgörande fråga är. Minst lika viktigt är att försöka avgöra i vilken tonart ett val avgörs, och det gör vi enklast genom att försöka fundera över vilka typer av berättelser som dominerar.

Politiska berättelser kan ordnas på en mängd olika sätt. Två intressanta dimensioner att undersöka är tid och form. När det gäller tiden kan vi se till om berättelserna handlar om framtiden eller om det förflutna, och när det gäller formen så kan vi undersöka hur samhället representeras i berättelserna. En särskilt intressant distinktion är distinktionen mellan system och projekt – där samhället i det första fallet skildras som ett ofta stort, alltid komplext, system och i det andra fallet som ett gemensamt projekt där vi alla deltar.

Litet förenklat: systemet har offer, projektet har deltagare.

Med dessa två grova kategorier kan vi konstruera en liten fyrfältare att fundera på:

Med denna grovt tillyxade modell kan vi då ställa frågan om var årets val befinner sig? Låt oss se.

Har årets val beskrivit samhället som ett system eller som ett projekt? Skildras medborgaren som en ansvarsfull individ med handlingskraft, som kan delta i samhällets utformning? Inte bara genom att rösta, utan genom att faktiskt delta i det demokratiska samtalet, engagera sig i föreningar och partier eller olika folkrörelser? Eller skildras samhället som ett system som måste repareras, som inte fungerar längre och där vi alla är offer för systemets misslyckanden?

Och har valet handlat om det förflutna, vad som varit och sådant som redan hänt – eller handlar det om framtiden och de möjliga olika alternativ som vi står inför på olika områden? Har de politiska berättelserna bottnat i en djup nostalgi eller i en framtidstro? Är det berättelser om rädsla för det som gått förlorat eller hopp om en ljusnande morgondag?

När vi placerar en valrörelse i det här schemat kan vi gå tillväga på en mängd olika sätt. Vi kan analysera olika tal och debatter, vi kan undersöka ledarstick och reportage – eller så kan vi göra en enkel subjektiv skattning. Det är förmodligen intressant att göra båda – och fundera kring hur vi skulle karaktärisera valrörelsen i sin helhet.

Min egen subjektiva skattning skulle nog se ut ungefär såhär:

Sedan kan man fråga hur de olika partierna orienterat sig i schemat och var de flesta väljer att spela. Finns det exempelvis några partier som spelar i projekt / framtids-zonen alls? Om det nu inte gör det, beror det på att det inte finns några väljare där? Eller beror det av att vi har hamnat i en politisk debatt som alltmer påminner om ett förhållande på fallrepet där samma gräl spelas upp ad nauseam om och om igen utan att parterna kan hjälpa det?

Det finns också en annan fråga här, och det är hur valrörelserna har flyttat sig över tid. I en nyligen utkommen bok – Degenerations of Democracy – debatterar ett antal statsvetare just detta, och menar att problemet för demokratin i dag stammar ur att vår relation till den långsamt glidit upp och åt vänster – att 50- och 60-talens projekt och framtidstro stelnar i systematisk nostalgi.

Konsekvenserna är förödande: som medborgare känner vi allt mindre att vi spelar en roll i demokratin, de konkurrerande eliterna koncentrerar sig på egna vinster utan att fundera på hur dessa vinster skall fungera i en gemensam framtid och konsensus-krav döljer det faktum att demokratin i grunden är agonistisk – byggd för att vi skall kunna leva ihop även när vi inte håller med varandra.

Det här skiftet – glidningen upp och till vänster – är demokratins degeneration.

Ett problem med denna degeneration är att en valrörelse som avgörs i det förflutna och handlar om ett krackelerande system inte ger något särskilt starkt mandat. Den som talar om systemkollaps och medborgaren som offer, får inte heller ett mandat till förändring. Dessutom försvagas möjligheterna att söka sig till framtid och projekt under nästa mandatperiod. Det i sig leder till en vidare glidning in i det förflutna, och så sjunker demokratin allt djupare i nostalgokrati – en sjuklig längtan efter ett förflutet som kanske aldrig egentligen fanns alls.

Jamen, säger vän av ordning, väljarna är ju där! Då är det där valrörelsen måste avgöras!

Men är det verkligen sant? Finns det inga väljare som skulle vilja höra om demokratin, om Sverige, som ett gemensamt projekt med en lång framtid? Inte utan att erkänna problemen, förstås – men utan att låta dem bli tyngdpunkten i den politiska berättelsen? Finns det inga väljare som känner olust inför den revisorsmentalitet som hela tiden försöker att fördela ansvar för det förflutna?

Jag är inte så säker på det.

Ordet nostalgi är en sammansättning av smärta och en vilja att återvända hem. Den nostalgiska politiska berättelsen innehåller alltid en implicit bild av ett hem där allt var bättre – ett hem, som om vi bara kunde återvända till det skulle ställa allt till rätta. Vår politiska hemlängtan är egentligen inte särskilt märklig – det är mycket med framtiden som kan te sig skrämmande: krig, pandemier, klimatkris…framtiden ser ju så mörk ut, att den inte lockar till några projekt.

Framtiden har blivit närmast synonym med undergången, och de partier som pratar om den gör det för att varna för den. Klimatkatastrofen är ett exempel – för att undvika den så måste vi konsumera mindre, resa mer sällan och minimera vår energianvändning. Vi måste gå bakåt, backa undan från framtidens stup.

Det är också en del av nostalgins logik – nostalgin är pessimistisk och djupt framtidsfrånvänd.

Samtidigt är det vårt politiska ansvar, som medborgare, att inte söka oss till ett hem i det förflutna, utan i stället bygga oss ett hem i framtiden. Det är också politikens ansvar att inte förstärka vår nostalgi, utan hjälpa oss att rikta vår uppmärksamhet mot den långa framtiden, för det är där vi kommer att behöva bygga oss ett hem.

Gjorde årets valrörelse det?