I en undersökning som nyligen publicerades från Eurostat undersökte man hur länge vi européer lever, men också hur länge vi lever utan att åldern begränsar oss på olika sätt. I det senaste numret av New Scientist handlade ledartikeln om hur forskare numer ser på hälsa och livslängd, och man fokuserade på det alltmer populära begreppet ”health span” som kontrasteras med ”life span”. De svenska termerna kanske skulle kunna bli något i stil med livslängd och hälsolängd.
Statistiken är intressant. I bilden nedan kan vi se hur Sverige klarar sig.
Två saker sticker ut. Den första är att män har längre hälsolängd än kvinnor i Sverige. Den andra är att vår hälsolängd ungefär sammanfaller med pensionsåldern.
Hur många hälsosamma år vi får är förstås inte skrivet i sten. Motion, diet och genetik spelar in, och det kommer att skilja sig en hel del mellan olika personer. Men det är ändå ett perspektiv som saknas i mycket av diskussionen om ett lands allmänna välstånd: hur många år får vi i slutet av våra liv som vi verkligen kan njuta av? Utan att åldern börjar begränsa oss på olika sätt? År då vi kan segla, vandra, leva, älska – ?
För en tid sedan skrev jag om tiden som politisk under strecket i SvD. Jag misstänker att tiden kommer att bli mer och mer politisk de kommande decennierna, och att vi kommer att lyfta blicken från livslängden som det enda mått som spelar roll i ekonomin. Hälsolängden är ett mycket bättre mått, även om det är ett mått som subtilt ställer en del obehagliga frågor.
I artikeln i New Scientist konstateras att gapet mellan hälsolängd och livslängd ökar. Vi vet att vi kostar som mest för samhället under våra sämsta år – när vi är multisjuka och livskvaliteten sjunker drastiskt. Om trenden fortsätter kommer vi att kunna leva tills vi är 120, men då måste vi också se till att gapet mellan hälsolängd och livslängd inte blir alltför stort.
Skärgården är nästan kusligt tom idag. Skolan börjar denna vecka, och med den vardagen.