Det snöade i natt, kanske 2 decimeter nysnö – inte fluffig snö, utan ganska tung snö som packade sig litet. Det är vad orten behöver nu – många av backarna har inte öppnat än, eftersom julen varit ganska sparsam med snö. Vissa säsonger är såhär – det snöar först i januari och februari – och sedan ligger snön in i april.
Skidspåren har dock fungerat fint, och det har blivit några mil i spåren – i ljuvliga vinterlandskap som är lika tidlösa som sagolika. Kanske är det så att det sagolika alltid är tidlöst, eller, snarare, att det tecknar en annan tidslinje, en fiktiv tid som existerar vid sidan av vår egen. Det är ett återkommande tema i sagan, att tiden som vi tillbringar i sagolandet är relativ, och att förbluffande litet av vår klocktid förflutit medan vi kanske levt flera olika liv i sagan. På ett plan är detta en enkel metafor för läsandet, för berättelsen, där vi kan leva ett helt liv på några timmar – men på ett annat plan är det också en insikt om att sagan kräver sin egen tid, att sagans logik blir möjlig först utanför klocktiden.
Nå, när vi vaknade i morse var vi alltså insnöade. Efter en lugn frukost med kaffe, en levain från Klövsjö vedugnsbageri och diverse morgontidningar föll det på min lott att hantera situationen. Jag klädde om och började med altanen. Försiktigt trippade jag bort till den snöskyffel som vi skaffade för några år sedan och började. Det är viktigt med den här typen av snö att inte trampa ned den – då får man aldrig bort den. Skoavtrycken packas så hårt att man måste hacka bort dem, och töar det för att sedan åter frysa så sitter de kvar där på trädäcket till våren, som förargliga påminnelser om egna misstag. Att skotta snö handlar till stor del om att dela upp problemet i rimliga portioner. Att börja inifrån huskroppen, skyffla utåt och göra det i remsor som är ungefär hälften så breda som skyffelns bredd. Om däcket man skottar är längre måste remsorna bli tunnare. Det blir alltid en sträng med snö över, men den skall helst vara så liten som möjligt så att man kan ta den i ett svep med skyffeln.
Efter däcket – som är en ganska lätt avklarad affär – kommer uppfarten. Kanske 30 meter med snö som skall rensas för att det ska vara möjligt att köra in bilarna och parkera bra.
För några år sedan skottade jag alltid för hand. Skälet till det var en sorts grumlig moralistisk syn på skottandet – att det var ärligare och mer hedersamt att skotta än att använda en snöslunga eller annan hjälp. Med värkande rygg och stel axel kunde jag sedan beundra mitt arbete och känna att jag verkligen uträttat ett arbete. Det var kanske det – att det var ett dagsverke, ett arbete med början och slut, som gav hela projektet en sorts moraliskt skimmer av godhet.
Det finns hos mänskligheten en sorts olycklig koppling mellan det djupt opraktiska, smärtsamma och tidskrävande och det moraliskt goda, som förmodligen har sina rötter i någon sorts atavistisk nostalgi där det egna arbetet alltid var mer värt än den egna tiden, eller kanske inte kunde skiljas från det – man uppvärderade arbetet för att man inte hade något val. Det sitter djupt i oss.
Den här morgonen fyller jag på bensin i min Huskvarna 330ST. Det är en snöslunga med god kapacitet och ett fryntligt humör. Försäljaren, nere i Färila, visste hur man säljer snöslungor till Stockholmare: han förevisade de tre modellerna – 110, 220 och 330 – och förklarade att 110 var värdelös och något som man kanske kunde använda i Stockholm. 220 var bra, noterade han – och han sålde flera sådana till husägare. 330, emellertid – den var det många markägare som gillade.
Jag köpte förstås en 330.
Den första gången jag använde den var jag ganska vagt upplyst om hur den fungerade – det var inte helt uppenbart för mig hur man exempelvis fick den att stanna – och det var en omskakande upplevelse. Uppenbarligen är markägare stadiga personer med betydande muskelmassa, eftersom de förmår svinga denna maskin på 126 kilo utan några större problem. Själv är jag en lagom entusiastisk mängd muskelmassa och det tog ett litet tag att inse att de olika spakarna och reglagen gjorde olika saker.
Att läsa bruksanvisningen föll mig aldrig in. Det är en annan intressant sak jag upptäckt hos mig själv – jag tycker det är litet vagt fjolligt att läsa bruksanvisningar. Det trots att jag saknar all praktisk färdighet och förståelse för hur maskiner fungerar. Det är som om jag trodde att jag har ett sjunde sinne för hur man kör eller använder en maskin, bara för att jag föddes som man.
Empiriskt kan sägas med betydande evidens att så inte är fallet.
Efter att ha jagat efter maskinen, jagats av den, nästan kört in i bilen och baxat runt den ett par gånger med endast muskelkraft i åtskilliga timmar har jag nu den skicklighet som ett ganska förstrött bläddrande i bruksanvisningen sannolikt skulle ha gett mig på några få minuter, och maskinen gör nu som jag vill.
Eftersom jag vet att jag bär på den uråldriga förbannelse som drabbar vissa personer när det gäller enklare bensindrivna maskiner som startas med en dragmekanism – farbror Melkers förbannelse – har jag sett till att maskinen har elstart, vilket gör att den startar med hela elnätets samlade trygghet förmedlad genom en liten knapp på höger sida om motorn.
Ljudet när den startar är enastående. Det är ljudet av förvissningen om att det kommer att vara skottat inom mindre än 15 minuter, det är klangen av grannars avundsjuka blickar mot maskinens orange hölje, det är en symfoni av teknologisk överlägsenhet över naturens krafter – med en sisådär 120 decibel i den vackra vintermorgonen.
Några snabba handgrepp och den sjätte växeln – maskinen har sex växlar och en backväxel, sju inalles – så rusar vi sedan gemensamt fram genom den knähöga snön och lämnar en renrakad uppfart efter oss. Utblåset riktar vi in mot grannen som vid sitt frukostbord ser en snödimma sänka sig över allmänningen mellan oss, och vi vinkar glatt.
Jag säger vi, för maskinen har alla de egenskaper man skulle kunna tänkas söka hos ett husdjur och det känns fel att förtingliga den. Tio minuter senare stänger jag av den och blickar ut över uppfarten. Det skulle kunna vara uppfarten till ett tyskt slott i alperna. Minutiöst skottad och med skarpa kanter mot den omgärdande snöns kaos.
Morgonens värv är avklarat, och jag kan återgå till läshörnan.
Jag är medveten om att det finns ett antal klichéer här, att den medelålders mannens kärlek till en snabbt växande utrustningspark med olika anslag och att stadsråttans förtjusning över ett lantliv som till sist blir ett stadsliv med en tunn fernissa av skog, är nidbilder som säkert föresvävar en och annan läsare.
Det är dock i sin ordning, eftersom jag är helt enig med den rumänsk-franske aforistikern EM Cioran när han skriver att det är först när man med fullt allvar och viss hängivelse kläcker ur sig en kliché som man är verkligt lycklig.
Storhogna, den 4:e januari 2022.