Det är en kliché, men mitt förhållande till tiden har förändrats. Det har förstås att göra med åldern, jag är över 50 och inser att även om jag kanske kan leva till 80+ så finns det inga garantier för att jag gör det, eller att jag får behålla hälsan.
Så hur bör jag använda den tid som jag har kvar?
Det är så vi brukar ställa frågan – som om det handlade om att planera kalendern bättre än andra. Som om det fanns en kalender som var bättre när döden kommer än en annan. Det är en fascinerande tanke och djupt märklig när vi skrapar på ytan. Bilden är klar: vi står där, och Döden lägger sin hand på vår axel och vi lämnar nöjt över vår kalender: se, här! Jag spenderade min tid väl!
Sedan mörker, i evighet.
Är det då full Nietzsche som gäller? Att brinna som en stjärna i stället för att rinna ut i sanden? Jo, men det låter ju så pubertalt. Man kan ju inte springa omkring och leva hela tiden. Det finns inget vackrare än en lugn kväll och doften av syréner, vinden som viskar i träden. De små, små ögonblicken.
Kanske Zen då? Här och nu! Ständigt! Men jag driver i andra ögonblick än mina egna hela tiden. Jag lever i fragment av ett jag som jag inte längre försöker hålla ihop – och jag misstänker att det är så för de flesta. Att dra sig tillbaka in i zazen är ett val, förstås, men bara det: ett val.
Ett syfte? Ett mål? Kanske religionen? Att söka sig ett svar utanför sig själv ser i förstone ut att vara en lättjefull akt – minns existentialisterna! Om du skall få någon mening i ditt liv måste du skapa den själv! Att då kila iväg till en kyrka, konvertera eller bli mystiker ser ju ut som en sorts genväg. Nja, jag tror att man kan komma till religionen på andra sätt. Men jag är inte säker på att jag har de nycklar som behövs för det, så det ser inte ut att vara en särskilt lovande väg. Jag tror inte att Gud har tid med mig, med allt som händer i världen, och jag skulle inte vilja vara till besvär.
Det spelar roll vilka bilder vi låter hålla oss gisslan.
Meningen med livet som en målning, dold bakom en tung duk vi knappt förmår lyfta.
Meningen med livet som en orkester där vi är med och framför ett vackert stycke musik.
Meningen med livet som den lilla kretsen kring middagsbordet.
Meningen med livet som sandslotten vi bygger innan tidvattnet kommer in.
Meningen med livet som de dagliga anteckningarna i en bok.
Meningen med livet som himlen, havet.
Meningen med livet som ett schackparti.
Ibland tror jag att den här sortens reflekterande är en sorts rundgång i själen. Att vi ibland fångar upp stämningar i oss själva som förstärker varandra och så stiger de till ett crescendo, och vi försöker förtvivlat att förklara ljudet, få det att sluta. Den som inte kan det går under.
Vi andra skriver oss ut, om och om igen.