Skillnaden mellan att vara ensam på en skärgårdsö och att vara det i en världsstad säger något om ens grund. Öns ensamhet är, för mig, en punkt utanför tiden. Stadens ensamhet är en cirkel i tiden, en känsla av att allt det som händer runt mig hänt förut, och att det kommer att hända igen. Den eviga återkomstens ensamhet.
På engelska kan man skilja mellan ”being alone” och “feeling lonely”. På svenska blir det väl kanske skillnaden mellan att vara och känna sig ensam, eller kanske att vara för sig själv och vara ensam. Det ligger något vackert i tanken att man är för sig själv, att man existerar utanför det nätverk av beroenden som väver sig runtom oss. Men också något alldeles fruktansvärt.
I döden är vi för oss själva, och inte ensamma.
Ensamheten saknar samtidigt det Wittgenstein kallar ”echte Dauer”. Den har ingen början och inget slut. Den är mer besläktad med sorgen än med smärtan.
Mer än något är ensamheten fylld av uppmaningar. Det var ju också det som Nietzsche for efter i tanken på den eviga återkomsten: om sent en natt en gestalt uppenbarade sig för dig och sade att detta liv, just detta liv som du nu lever det, kommer du att leva för evigt, om och om igen – skulle du då hälsa denne som ängel eller demon?
Är det ensamheterna du skulle frukta då? Knappast.