Lever vi i konspirationsteoriernas gyllene tidsålder?

Det korta svaret på den frågan är nej. Det är dock möjligt att ge ett litet längre och mer komplicerat svar. Ofta när det talas om konspirationsteorier handlar diskussionen om just konkreta teorier – om Area 51 eller Kennedy-mordet – och sådana teorier har en liten, stadig skara anhängare som inte ökar. Men om vi istället talar om konspirationsteoretiskt seende så blir bilden mer intressant.

Det tycks vara ett faktum att allt fler personer känner sig fria att ifrågasätta vad som i en annan tid betraktats som fakta – och därmed inte tro på en konspiration, men välja sina egen sanning.

Den mekanismen är besläktad med konspirationsteoretikerns sätt att se på världen, men istället för att ha upptäckt en fördold sanning anser man sig ha upptäckt ett möjligt, tidigare undertryckt tvivel.

Detta tvivel öppnar sedan för en bred revision av de modeller av verkligheten man håller sig med. Det blir en sorts individuell konspirationsteori.

Konspirationstoretikern tror sig ha upptäckt ett mönster i tillvaron som förklarar nästan allt – förmodligen är den hållningen en sorts apofeni – men den ny-skeptiske tror sig ha upptäckt att mönstret och förklaringarna faktiskt är mycket mer osäkra än vad vi tidigare trott.

Konspirationen består i att etablissemanget påstår sig veta mycket mer än man kan bevisa är sant. Det är vetandets form och omfattning, inte dess innehåll, som är föremål för konspirationen.

Lycka är inget att sträva efter

Vår tid är besatt av lycka, och var och en av oss vill nog gärna kunna säga att ja, vi är lyckliga. Men det är förstås inte sant – en hel del mycket framgångsrika personer är i stället ganska olyckliga och otillfredsställda med sina liv. Det finns till och med de som hävdar att sociala medier är orsaken till en olycklighetsepidemi. Det tror jag dock inte på, eftersom det nog snarare handlar om korrelation än kausalitet i det fallet. Jag tror dock att vi i någon mening är olyckligare nu än tidigare. Visst, tidigare levde man i misär, och det var fruktansvärt, låt oss inte glömma saker som barnadödlighet, medellivslängd och fattigdom — men det gör inte saken bättre, utan snarare tvärtom: vi har det så bra, så vi borde ju vara lyckliga! Det kan vara en nästan ännu mer destruktiv insikt – och just framgångsrika människor, med höga betyg och en massa CV-pluppar, visar sig vara mer olyckliga än andra. Yalepsykologen Laurie Santos:

We think [good] grades will make us happier. It turns out there is a correlation between high school grades and well-being, but it’s a negative correlation. That is, the kids who get the best grades are the most miserable. They also have the lowest levels of self-esteem and the lowest levels of optimism.

Det är ganska anmärkningsvärt, eller hur? Santos tror också att sociala medier har något med saken att göra, så jag kanske är i minoritet där — men jag skulle ändå vilja hävda att det för mig snarare handlar om att vi letar efter någon sorts känsla av lycka och inte hittar den där heller — alltså korrelation och inte kausalitet.

Så hur ska vi förstå det här? Det finns flera olika möjliga svar på frågan om varför framgångsrika människor är olyckliga, men ett av de mest uppenbara har att göra med tid. Santos igen:

One big thing we neglect is the importance of free time. There’s a lot of research on what scientists call time affluence. Work by Ashley Whillans, a professor at Harvard Business School, shows that the more we give up money to get time, the happier we are. So if you pay people to do your laundry or use your money in other ways to get more free time, that will make you happier. The problem is that we often give up time to get money, so we get it backwards.

Another big predictor of happiness is how much time you spend with other people and how much time you spend with the people you care about. There’s also lots of work showing that we’re happier when we’re being other-oriented — caring about others more than ourselves. People who give more to charity [and] people who spend more time volunteering tend to be happier than people who don’t [this result is controlled for income].

Tid, och utåtriktad psykologi alltså. Just tid är en sak som jag tror att vi helt tappat bort i våra diskussioner om lycka. Många ”lyckotips” handlar om att ägna fem minuter åt att meditera, eller åt att vara tacksam, eller åt motion — men det fungerar naturligtvis inte. Vi lever i tiden, och när vi styr den, när vi gör vår egen tid, fyller den med det vi finner meningsfullt – då kommer vi närmare lyckan.

Om det nu är det vi vill ha. Varje gång jag läser en artikel om lycka minns jag ett citat från Nietzsche som fortfarande kan få mig att skratta högt:

“Mankind does not strive for happiness; only the Englishman does”

Jag tror att detta är absolut sant, och i vår anglosaxiska kultur fastnar vi i lyckobegreppet – och lämnar en mängd andra begrepp utan avseende. De vanligaste alternativet till ”lycka” är ”mening” — och det är också fluff. Det handlar inte om att vi ska bli meningsfulla eller söka mening, nej, jag tror alltmer att det handlar om att acceptera livets komplexitet, rörighet och hela det känsloregister som livet erbjuder – sorg, hat, rädsla, kärlek, förälskelse, glädje, nedstämdhet (åh, den fina nedstämdhet som låter oss se världen i svartvitt ett tag för att uppskatta de andra känslorna), oro, vakenhet, trötthet, stress… Det finns kanske skäl att närma sig livet som ett musikstycke – andante, allegro, sostenuto, rubato…de olika känslor som gömmer sig dessa anvisningar ger stycket sin helhet; livet är inte helt annorlunda. Hur ofta lever vi rubato nu för tiden?

Varken Aristoteles eller Mill hävdade för övrigt att man skall söka lycka i sig. Mill sade att det är självklart att vi strävar efter lycka, men att den inte går att nå genom att försöka (tänk på alla hyllor i boklådorna som blir lediga om vi accepterade det!) — och Aristoteles, tja, han noterar att man inte kan säga om ett liv att det varit lyckligt eller olyckligt förrän det är över. Det är ett hisnande påstående! Tänk dig ett lyckligt liv som i sitt sista ögonblick genomgår en fruktansvärd omvälvning, eller det olyckliga livet som i sista sekunderna förklaras och blir vackert och lyckligt. Det är onekligen fascinerande att fantisera hur det skulle kunna se ut.

Jag tror och hoppas att vi närmar oss en punkt där vi söker oss bort från det förenklade i lyckan, och att vi kan utforma en sorts komplexitetens etik utan att bara landa i stoicismen (som annars verkar frestande, onekligen). Det finns en risk i detta, förstås, och det är att vi landar i en äldre tids syn på lyckan som något som ingen kan förvänta sig. Ur den svenska visskatten kan man vaska fram en bister livssyn:

Så länge skutan kan gå
Så länge hjärtat kan slå
Så länge solen den glittrar på böljorna blå
Om blott endag eller två
Så håll tillgodo åndå
För det finns många som aldrig en ljusglimt kan få!
Och vem har sagt att just du kom till världen
För att få solsken och lycka på färden?
Att under stjärnornas glans
Bli purrad uti en skans
Att få en kyss eller två i en yrande dans?
Ja, vem har sagt att just du skall ha hörsel och syn
Höra böljornas brus och kunna sjunga!
Och vem har sagt att just du skall ha bästa menyn
Och som fågeln på vågorna gunga

Och vid motorernas gång
Och ifall vakten blir lång
Så minns att snart klämtar klockan för dig: ding, ding, dong!
Så länge skutan kan gå
Så länge hjärtat kan slå
Så länge solen den glittrar på böljorna blå
Så tag med glädje ditt jobb fast du lider
Snart får du vila för eviga tider!
Men inte hindrar det alls
Att du är glad och ger hals
Så kläm nu i men en verkligt sju-sjungande vals!
Det är en rasande tur att du lever, min vän
Och kan valsa omkring uti Havanna!
Om pengarna tagit slut, gå till sjöss omigen
Med Karibiens passadvind kring pannan
Klara jobbet med glans
Gå iland någonstans
Ta en kyss eller två I en yrande dans!
Så länge skutan kan gå
Så länge hjärtat kan slå
Så länge solen den glittrar på böljorna blå

Mellan lyckoprofeterna, Nietzsche, Aristoteles och Taube får vi börja leta.

Biosimperativet: bör vi sprida liv i universum?

Hur uppkom livet på jorden? En av de mer kontroversiella, men intressanta, teorierna är att livet inte uppkom på jorden, utan att det kom från rymden. Teorin – som ibland kallas panspermia-teorin – innebär att vi borde förvänta oss att se liv på andra planeter, inte så mycket för att det uppkommer om och om igen, som att det sprider sig när det väl uppkommer. Här finns dock en intressant fråga: borde då inte vi också sprida livet vidare när det väl satt sina rötter på jorden?

Det hävdar nu ett antal forskare i en artikel, som i allt väsentligt argumenterar för att vi bör kolonisera rymden med mikrober först – för att dessa kan hjälpa oss att göra planeter beboeliga. Artikelns titel säger allt: ”Inevitable future: space colonization beyond Earth with microbes first”, men författarna grundar sitt argument främst i att det egentligen är oundvikligt att vi sprider mikroorganismer, så därför måste vi lära oss att spåra och förstå när vi gör det:

Based on modern microbiology, we propose a major revision in current space exploration philosophy and planetary protection policy, especially regarding microorganisms in space. Mainly, microbial introduction should not be considered accidental but inevitable. We hypothesize the near impossibility of exploring new planets without carrying and/or delivering any microbial travelers. In addition, although we highlight the importance of controlling and tracking such contaminations—to explore the existence of extraterrestrial microorganisms—we also believe that we must discuss the role of microbes as primary colonists and assets, rather than serendipitous accidents, for future plans of extraterrestrial colonization. This paradigm shift stems partly from the overwhelming evidence of microorganisms’ diverse roles in sustaining life on Earth, such as symbioses and ecosystem services (decomposition, atmosphere effects, nitrogen fixation, etc.).

Det går dock att gå ännu längre och ställa frågan på sin spets: bör vi inte skicka ut så mycket olika sorters liv vi kan i alla riktningar från jorden? Vi vet att det finns organismer på jorden som kan överleva i extrema miljöer, och kanske kan dessa också överleva i rymden under olika förhållanden, så varför inte ta på oss att se till att universum inte är tomt, kallt och övergivet? Det kan förstås vara så att detta redan händer – antingen genom asteroider eller helt enkelt mellan närliggande planeter – men om det inte händer så har vi ju förmågan att se till att det händer eller skynda på det.

Hur ser den faktiska etiken ut här? Bör vi sprida liv? Låt oss se på en extremposition, som vi skulle kunna kalla biosimperativet:

(i) Allt medvetet liv har en moralisk plikt att sprida livet vidare i rymden i så hög utsträckning det över huvudtaget är tekniskt och ekonomiskt möjligt. 

Det är enkelt att argumentera för detta imperativ – det enda som krävs är att vi tror att livet har ett positivt värde i sig, och att vi vill maximera detta positiva värde så långt vi bara kan. Det är svårare att argumentera mot, tycks det mig. Det finns dock ett par argument mot som är värda att fundera kring.

  1. Livet är inte ett positivt värde i sig. Medvetet liv är ett straff, en sorts ständig plåga och ett negativt värde. Vi kan kalla detta den gnostiska tesen, eller kanske Ligottitesen efter Thomas Ligotti’s deprimerande tankevärld (så fint skildrar i första säsongen av True Detective).
  2. Vi vet inte om det liv vi skickar ut tar livet av annat liv – och därmed likriktar livet i universum — om livet uppkommit på flera olika ställen är det riskabelt att skicka ut vårt liv så att det möter annat liv, eftersom det kan leda till att detta andra liv utplånas.
  3. Det finns tillräckligt med problem på jorden att fokusera på, och ett propellerhattprojekt för att skicka ut liv i rymden är ett slöseri med medel, oavsett hur litet det kostar.

Det första argumentet är logiskt hållbart och försvarligt. Jag håller bara inte med om det (åtminstone inte i mina ljusare stunder — detta är trots allt skrivet på en lördag). Det andra argumentet är mer intressant — det handlar om en sorts sannolikhetskalkyl — hur stor sannolikhet är det att vårt liv dominerar annat liv om det skulle träffa på det överhuvudtaget? Här misstänker jag att jag tror att risken för att vårt liv träffar på annat liv är så låg att jag är villig att diskontera till noll. Det tredje argumentet är ett argument mot all utforskning och överraskande vanligt även hos personer som skulle hålla med om att människans nyfikenhet har ett egenvärde — jag tycker det är ett nonsensargument som tycks basera sig på tanken att det bara finns ett litet fåtal tillåtliga projekt som kan försvaras på grund av angelägenhet eller kris.

Det finns dock ett annat intressant problem här, och det är vem som bör få fatta detta beslut. Antag att Elon Musk läser artikeln ovan och säger ”okej, jag skickar massor av mikroorganismer till Mars på vinst och förlust” – är det då rimligt? Att en enda privatperson bestämmer att skicka ut liv i rymden? Eller om vi skulle bilda en insamlingsstiftelse i Sverige för att ”så i rymden” och hyr in oss på en raket för att skicka ut massor av liv i rymden – skulle det vara rimligt? Vem som fattar beslut om vad i rymden är inte alldeles entydigt.

Intressant är det dock!

Osäkerheten som nyckel till scenarioplanering

En central punkt i all scenarioplanering är frågan om osäkerhet. I den klassiska scenaroplaneringsmodellen gör man – förenklat – såhär: man identifierar vilka drivkrafter som påverkar den fråga eller det fenomen som man vill studera (ofta efter PESTLE modellen, politiska, ekonomiska, sociala, tekniska, legala och miljömässiga faktorer) och sedan frågar man vilka av dessa drivkrafter som är m,est osäkra och har högst påverkan på fokusfrågan.

Detta kan låta som ett enkelt steg, men det är det inte. De flesta människor har nämligen en ganska säker uppfattning om framtiden, och det kräver betydande tid och teknik för att få deltagarna i en workshop att identifiera drivkrafter som kan formuleras om i ett ”antingen…eller…” schema där de de två leden har i alla fall 60/40 sannolikhet att inträffa. Särskilt om man samtidigt vill att dessa drivkrafter skall vara sådana som är absolut avgörande för hur fokusområdet utvecklas.

I veckan nu har jag spenderat tid i Kina, och i samband med detta läst en hel del studier, artiklar och pratat med åtskilliga experter om vad de anser är de viktigaste drivkrafterna som påverkar Kinas framtid. Det saknas inte åsikter i frågan, men utan undantag har samtliga blivit konfunderade när jag då frågat – vilka är de viktigaste faktorer som du är minst säker på hur de kommer att utvecklas, de där osäkerheten är som störst?

Det är intressant — och hänger nog samman med att vi i språkspelet om framtiden normalt inte integrerar den sortens tankar. Vi tror att när någon frågar oss om framtiden så ska vi vara säkra, ha självförtroende och satsa på en åsikt — inte identifiera de mest svårförutsägbara variablerna.

Nå, efter litet diskussion och dialog så kom vi dit i alla fall, och det blev en bra diskussion — jag har nu mina kvalificerade osäkerheter och kan bygga mina scenarier, men det var en god påminnelse om hur viktigt det är att försöka hitta den 50/50 vad om framtiden som finns i våra egna antaganden om hur världen kommer att utveckla sig. De är nämligen de som är mest intressanta att studera för att förbereda sig för olika typer av framtider.

Gossiping about AI (Man / Machine XII)

There are plenty of studies of gossip as a social phenomenon, and there are computer science models of gossiping that allow for information distribution in system. There are even gossip learning systems that compete with or constitute alternatives to federated learning models. But here is a question I have not found any serious discussion about in the literature: what would it mean to gossip about an artificial intelligence? I tend to think that this would constitute a really interesting social turing test – and we could state it thus: ¨

(i) A system is only socially intelligent and relevant if it is the object of gossip or can be come the object of gossip.

This would mean that it is first when we confide in each-other what we heard about an AI that it has some kind of social existence. Intelligence, by the way, is probably the wrong word here — but the point remains. To be gossiped about is to be social in a very human way. We do not gossip about dogs or birds, we do not gossip about buildings or machines. We gossip about other subjects.

*

This connects with a wider discussion about the social nature of intelligence, and how the model of intelligence we have is somewhat simplified. We tend to talk about intelligence as individual, but the reality is that it is a network concept, your intelligence is a function of the networks you exist in and are a part of. Not only, but partly.

I feel strongly, for example, that I am more intelligent in some sense because I have the privilege to work with outstanding individuals, but I also know that they in turn get to shine even more because they work with other outstanding individuals. The group augments the individual’s talents and shapes them.

That would be another factor to take into account if we are designing social intelligence Turing tests: does the subject of the test become more or less intelligent with others? Kasparov has suggested that man and a machine always beats machine – but that is largely because of the ability of man to adapt and integrate into a system. Would machine and machine beat machine? Probably not — in fact, you could even imagine the overall result there as negative! This quality – additive intelligence – is interesting.

*

I have written elsewhere that we get stuck in language when we speak of artificial intelligence. That it would be better to speak of sophisticity or something like that – a new word that describes certain cognitive skills bundled in different ways. I do believe that would allow us a debate that is not so hopelessly antropocentric. We are collectively sometimes egomaniacs, occupied only with the question of how something relates to us.

Thinking about what bundles of cognitive skills I would include, then, I think the social additive quality is important, and maybe it is a cognitive skill to be able to be gossiped about, in some sense. Not a skill, perhaps, but a quality. There is something there, I think. More to explore, later.

Finns det en alt-data marknad?

Nyheten om alt data providern Thasos problem har rest frågan om den s.k. alt data marknaden hajpats och om den egentligen finns. Det är i sig en ingång till en intressant fråga om hur vi samlar data för beslutsfattande och olika sorters analys.

Den mentala modell som ligger till grund för tanken på en alt-data marknad är enkel: det finns en uppsättning data som används för standardanalyser av företag och finansmarknader – denna ’finansiella’ information kan nu kompletteras med andra, ’alternativa’ datakällor som kan ge nya och unika insikter.

Det finns flera problem med den här modellen:

(I) Antagandet om en standardmängd är egentligen inte prövat — investeringsbeslut görs ofta på basis av rikt heterogena datakällor.

(II) Antagandet om ett bestående värde i alternativa datakällor är skakigt. Just nu verkar det som värdet minskar snabbt – och så fort information integreras i priset så försvinner värdet – ett intressant problem, eftersom det säger något om hur data som konkurrensfördel funkar: så fort data används förlorar den i relativt värde. Marknaden lär sig. Ur artikeln:

For instance, right now a datapoint that can measure tariff impacts on China would be extremely helpful, Tsafos said. But the current interest from hedge funds can dissipate quickly.

Marknaden har dessutom gått igenom en bubbla här och antalet företag har exploderat — vilket visar hur svårt det är att ringa in vilka sorters data som har unikt värde.

Det finns en lektion här för de som gått på metaforen att data är den nya oljan.

Om det finns liv i rymden – varför har vi inte hört av dem? Fermiparadoxens problem…

Fermiparadoxen är välkänd och frågar i princip var utomjordingarna är — universum är gammalt nog och om det finns en mängd civilisationer så borde de ha kontaktat oss. Varför har de inte gjort det? Det finns en mängd olika möjliga förklaringar, och i den här artikeln  går författarna igenom 13 stycken olika sådana. Den som kanske är mest känd och intressant är teorin om att alla civilisationer har ett stort filter, en punkt där de nästan av nödvändighet kollapsar innan de kan bli intergalaktiska.

Klimatförändringarna är i dag en populär kandidat till ”filterfunktionen”, men ännu troligare är förstås den allmänna komplexiteten i våra moderna samhällen — det tycks inte osannolikt att våra system närmar sig punkten där de kan drabbas av katastrofala fel utan att vi kan göra något åt det — en sorts global version av Joseph Tainters misstanke om att det är komplexitet som får civilisationer att gå under.

Nå, så långt inga nyheter — undergångsfunderingar finns det en hel del av. Det kanske intressantare angreppssättet är det som Anders Sandberg och andra anlagt — att helt enkelt försöka visa att liv i universum är så osannolikt att vi sannolikt är ensamma. Det är en intressant tanke – men den i sin tur utgår ifrån att livet i sig uppkommit av en slump, och att vi befinner oss i en värld där livet egentligen inte borde finnas. 

Den synen i sin tur har sina rötter i en läsning av termodynamiken, där den andra lagen stipulerar att världen går mot en obönhörlig värmedöd där entropin ständigt ökar. Många har läst detta som att allt som stretar mot denna utplåning av organisation och ordning – som livet – måste existera trots universum, inte som den av universum.

Men tänk om livet existerar just som en konsekvens av den andra termodynamiska lagen? Tänk om entropi produceras allt fortare i universum, och att livet helt enkelt är universums sätt att organisera sig för att snabba på resan mot värmedöden? Det är en intressant, och kanske aningens deprimerande tanke. En MIT-forskare menar att det skulle vara en logisk förklaring till att liv uppstår – och därmed komplettera Darwins evolutionslära: inte bara evolverar livet, utan det utvecklas mot att ständigt producera mer entropi snabbare. Liv producerar värme snabbare än det livlösa – och därför blir det ständigt mer sannolikt i ett universum som organiserar sig för att accelerera produktionen av entropi.

Fermiparadoxen skulle då kunna antyda att filtret är den punkt där en civilisation producerar så mycket entropi att universum landar i värmedöden – och att det med nödvändighet är så att det kommer att ske innan vi kommer i kontakt med varandra. Vad kommer först – den punkt där vi producerar oändligt med entropi eller kan kommunicera med varandra? Vore det inte ironiskt om de kom samtidigt? Om det var just våra försöka att kommunicera med andra intelligent civilisationer som producerade så mycket entropi att universum … gick under?

 

Min kinesiska är mycket dålig…

Precis landat i Kina och blivit hämtad av en bil. Min chaufför plockade snabbt och vant upp sin telefon, pratade i den och sedan sade den – ber om ursäkt för att min engelska är så dålig, vi kanske kan prata såhär? Jag svarade på svenska att min kinesiska är mycket dålig också, så skrattade vi. Vi är inte långt från babelfisken nu.

Vad blir konsekvensen då? Finns det en poäng med att lär sig språk om vi kan konversera med varandra med inbyggd tolk? Det gör det alldeles självklart. Att lära sig ett språk är ju att lära sig en tankestil. Samtidigt går det nu att kommunicera fritt med teknikens hjälp. Det är rätt koolt.

På sikt då? Förlorar vi den förenande faktor ett lingua franca ger? Jag tror ju inte det, men dystopin skulle ju vara att vi fastnar i vår egna kulturer, fördjupar dem och kan prata med varandra, men utan egentlig förståelse. Mer kommunikation, mindre förståelse. Om man vill döma vår samtid hårt är det en rätt passande epitaf.

Optimisten i mig vägrar dock att tro att kommunikationen inte också ökar viljan att förstå. Börjar det bli en minoritetsåsikt?

The noble and necessary lie (Fake News Notes X)

Plato’s use of the idea of a noble lie was oppressive. He wanted to tell the people a tale of their origin that would encourage them to bend and bow to the idea of a stratified society, and he suggest that this would make everyone better off — and we clearly see that today for what it was: a defense for a class society that kept a small elite at the top, not through meritocracy or election, but through narrative.

But there is another way to read this notion of  a foundational myth, and that is to read it as that ”common baseline of facts” that everyone is now calling for. This ”common baseline” is often left unexplained and taken for granted, but the reality is that with the amount of information and criticism and skepticism that we have today, such a baseline will need to be based on a ”suspension of disbelief”, as William Davies suggests:

Public life has become like a play whose audience is unwilling to suspend disbelief. Any utterance by a public figure can be unpicked in search of its ulterior motive. As cynicism grows, even judges, the supposedly neutral upholders of the law, are publicly accused of personal bias. Once doubt descends on public life, people become increasingly dependent on their own experiences and their own beliefs about how the world really works. One effect of this is that facts no longer seem to matter (the phenomenon misleadingly dubbed “post-truth”). But the crisis of democracy and of truth are one and the same: individuals are increasingly suspicious of the “official” stories they are being told, and expect to witness things for themselves.

[…] But our relationship to information and news is now entirely different: it has become an active and critical one, that is deeply suspicious of the official line. Nowadays, everyone is engaged in spotting and rebutting propaganda of one kind or another, curating our news feeds, attacking the framing of the other side and consciously resisting manipulation. In some ways, we have become too concerned with truth, to the point where we can no longer agree on it. The very institutions that might once have brought controversies to an end are under constant fire for their compromises and biases.

The challenge here is this: if we are to arrive at a common baseline of facts, we have to accept that there will be things treated as facts that we will come to doubt and then to disregard as they turn out to be false. The value we get for that is that we will be able to start thinking together again, we will be able to resurrect the idea of a common sense.

So, maybe the problem underlying misinformation and desinformation is not that we face intentionally false information, but that we have indulged too much in a skepticism fueled by a wealth of information and a poverty of attention? We lack a mechanism for agreeing on what we will treat as true, rather than how we will agree on what is – in any more ontological sense – true.

The distinction between a common baseline of facts and a noble lie is less clear in that perspective. A worrying idea, well expressed in Mr Davies’ essay. But the conclusion is ultimately provocative, and perhaps disappointing:

The financial obstacles confronting critical, independent, investigative media are significant. If the Johnson administration takes a more sharply populist turn, the political obstacles could increase, too – Channel 4 is frequently held up as an enemy of Brexit, for example. But let us be clear that an independent, professional media is what we need to defend at the present moment, and abandon the misleading and destructive idea that – thanks to a combination of ubiquitous data capture and personal passions – the truth can be grasped directly, without anyone needing to report it.

But why would the people cede the mechanism of producing truth back to professional media? What is the incentive? Where the common baseline of facts or the noble lie will sit in the future is far from clear, but it seems unlikely that it will return to an institution that has once lost grasp of it so fully. If the truth cannot be grasped directly – if that indeed is socially dangerous and destructive – we need to think carefully about who we allow the power to curate that new noble lie (and no, it should probably not be corporations). If we do not believe that the common baseline is needed anymore, we need new ways to approach collective decision making — an intriguingly difficult task.

 

Arbetsmarknadsmatchning och signalering

Här är ett problem som jag funderat en del på: vi lever i en tid med obegränsad tillgång till olika sorters utbildning, och den som vill kan kasta sig över möjligheterna och lära sig nästan vad som helst. Det går att läsa in utbildningar snabbare än någonsin över nätet, och därmed skaffa sig bred kompetens. Problemet är dock hur du bevisar att du har den kompetensen och signalerar det på arbetsmarknaden — den som skriver att hon har tagit en kurs på nätet får knappast en fördel av det i arbetssökandet.

LinkedIn har nu börjat experimentera med en intressant lösning där man utvärderar enskildas kompetens och låter dem signalera med hjälp av dessa utvärderingar. Det kommer att bli intressant att följa, men värdet av den signalen kommer förmodligen att ta tid att bygga upp. Det finns också anledning att tro att det kanske enklaste vore att existerande nationella parter – som facken och Svenskt Näringsliv – utvecklade certifieringsmodeller som snabbare skulle låta den som själv läst in kunskap signalera det till arbetsmarknaden.

När denna signalmekanism är stark nog kan man utveckla certifieringarna så att de följer de förändrade kompetensbehoven på marknaden, och därmed få en mycket mer efterfrågestyrd och egenledd vidareutbildning.

Med litet dataanalys kan man också gå från dagens klimatprognoser på arbetsmarknadsområdet till väderprognoser — från att förutsäga långsiktiga förändringar i arbetsmarknaderna till att också svara upp mot vad som behövs under de kommande månaderna.

Klart är att självmotiverat och egenlett lärande kommer att vara en nyckelkompetens.

När pandemin kommer

som-pesten

Hanne Vibeke Holsts bok Som pesten är en välskriven och intressant studie i hur vi skulle kunna hantera en influensapandemi. När jag läste den upplevde jag hennes skildring av hur oförberedda vi är och hur svårt samhället skulle drabbas som överdriven, men det visar sig att jag hade fel: Holst var generös i sin skildring. WHO släpper nu en rapport i vilken en panel påstår att en pandemi inom 36 timmar kan bli global, med omfattande konsekvenser för säkerheten och ekonomi.

Endast 59 länder har planer för hur en pandemi skall hanteras och mycket få har finansierat sina planer. I Sverige ansvarar Folkhälsomyndigheten för arbetet och man redovisar på sin hemsida de planer som föreligger. När det gäller medicinsk beredskap redovisar man i en av rapporterna hur mycket antivirala medel och antibiotika som finns i våra beredskapslager — och det är intressant läsning. Antibiotika tros behövas för att hantera sekundära infektioner som lunginflammation och generella antivirala mediciner är mest till för att hantera sårbara grupper fram till det att ett vaccin kan tas fram – men ändå tycks siffrorna skakiga, och senast uppdaterade 2015:

Screenshot 2019-09-20 at 10.48.35

Screenshot 2019-09-20 at 10.47.41

Men min bedömning är förstås en amatörs — detta kanske är mer än nog. Planen för läkemedel uppger också att förhandlingar pågår för att se till att vaccin kan framställas snabbt och att dokumentet skall uppdateras när så skett — i vaccineringsplanen framgår separat att man avtalat med ett antal läkemedelsföretag om att få tillgång till vaccin så fort det existerar, och att man avtalat om 17 miljoner doser. Så möjligen är den svenska beredskapen ändå rätt god.

Världens beredskap i övrigt tycks dock skakig, enligt panelen, och frågan är om en pandemi kan hanteras som ett nationellt problem.

Den som är intresserad av framtidsstudier i stort intresserar sig också för händelser som en pandemi – oundvikliga överraskningar som Peter Schwartz kallat dem. Vi vet att det kommer en pandemi – vi vet bara inte när. Ett tips är att läsa Holst som ett optimistiskt scenario. Sedan är det bra att hålla ett öga öppet för händelser som denna

Den amerikanska butiksdöden fördubblas 2019 – men vad betyder det?

I den här studien rapporteras att antalet stängda butiker i USA 2019 kommer att stiga till 12000 från 6000-8000 förra året. Det är en anmärkningsvärd siffra. Samtidigt är den meningslös om vi inte också kan svara på frågan om hur många nya butiker som öppnas. I denna studie hävdar författarna att mer än 12000 butiker öppnade 2018, samtidigt som runt 8000 lades ned. Det betyder att netto ökade antalet butiker alltså kraftigt – och allt tal om en ”butiksdöd” blir genast suspekt.

Det här illustrerar ett vanligt misstag i framtidsstudier och diskussioner om framtiden i stort: att fokusera på endast en faktor i en större ekvation: att bara titta på butiksdöden utan att titta på nyöppnade butiker är att falla för vår förkärlek för det negativa.

Det leder emellertid till en annan intressant fråga — hur skall vi tolka de relativa faktorernas tillväxt? Antag att vi ett år har 5000 nya butiker och att 2000 stängs, och ett annat år 12000 nya butiker och 8000 stängs – vad kan vi lära oss av det i såfall? Deltat är detsamma, men omsättningen eller aktiviteten är mycket större i det senare fallet — dynamiken ökar. 

Brottslighet som komplext system i städer

14576812059_1a23f64f79_z

Är det mer sannolikt att du utsätts för brott i en stad än på landet? Svaret tycks vara ja, och förklaringen är enkel: även brottslingar kan dra nytta av det faktum att en stad erbjuder flera samarbetsmöjligheter och fler potentiella samarbetspartners.

Städers innovationskraft diskriminerar när det gäller syftet med innovationen, och även brott kan beskrivas som en entreprenöriell verksamhet. Det är i sig inte särskilt uppseendeväckande, men en observation i studien förtjänar att lyftas fram: brottsligheten ökar snabbare än stadens storlek ökar. Det betyder att när en stad växer till dubbla storleken, så mer än dubblas brottsligheten.

Det gäller också, påpekar författarna, antalet patent och företagandet och konstnärlig verksamhet — alla sociala verksamheter ökar snabbare med en ökande stadsstorlek – de är superlinjära. Även tidigare studier har visat detta, med en intressant modifikation: för de riktigt stora städerna blir resultaten sublinjära för våldsbrott och egendomsbrott. Om du vill bo i en stad, men bo i en relativt sett säkrare stad, så blir rådet alltså att flytta till en riktigt stor stad – topp 10 verkar duga i USA.

Som de flesta också vet handlar det inte bara om en skillnad mellan stad och land, utan också om var i staden man bor. Brottsligheten är inte jämnt fördelad över staden, utan koncentrerad till vissa områden – och olika sorters brottslighet är olika koncentrerad. En studie visade att stöldbrott är mer koncentrerade till vissa områden än rån, och att rån i sin tur är mer koncentrerade till platser i en stad än inbrott.

Några hypoteser för framtidsstudier:

  • Det tycks vara säkert att förutsäga att till en viss gräns kommer brottsligheten i en stad att öka snabbare än stadens storlek ökar — det betyder i sin tur att städer som växer kommer att ha ett större problem med brottslighet – tills dess att de blir riktigt, riktigt stora.
  • Urbaniseringen kommer att öka innovationstakten – även i brottsligheten.
  • Varje typ av brottslighet uppvisar någon sorts geografisk koncentration – områden som i dag är utsatta kommer, när en stad växer, att bli mer utsatta och svårare att få ordning på.
  • Ordningsmakten är inte organiserad på samma sätt som brottsligheten – där ordningsmakten är strukturerad som ett hierarkiskt system är brottsligheten ett komplext adaptivt system. Hierarkiska systems effektivitet ökar sublinjärt med stadens storlek. Den kanske mest intressanta frågan blir då om säkerheten i en stad kan organiseras som ett socialt komplext nätverk, och därmed också öka superlinjärt med stadens storlek? Utan att det urartar till medborgargarden? (Detta sker spontant idag med nattvandrande nätverk och andra liknande initiativ — skall de uppmuntras eller ej?)

Om Stephen King

I sin senaste bok utforskar King utanförskapet och utilitarismens gränser. Temat är överraskande likt det i manuset till Storm of the Century. I den filmen handlade det om en ond trollkarl som hotade att utplåna ett ö-samhälle om man inte offrade ett barn till honom, ett barn som han tänkte sig som sin lärjunge. I den nya boken – The Institute – handlar det om att använda barn med särskilda förmågor för vad som verkar vara ädla syften.

Frågan blir i båda fallen om ändamålet helgar medlen. King är en utmärkt samtidsarkeolog och har funnit att det under vårt samhälles systemiska rädsla finns en nervös utilitarism som driver oss fel. Mot denna ställer han ett öde, en större samhörighet som både är den lilla byns och en sorts religiös känsla. I SotC fallerar denna, men i den nya boken vinner det mänskliga över det nyttiga. Det är intressant och en sorts tecken i tiden. Även skräckförfattare har sett vad som fattas oss: hoppet.

Kommentar i Axess om AI och antropocentrismens fälla

Fick skriva en kommentar i senaste Axess om debatten om artificiell intelligens. I den föreslår jag att vi fastnar i språket i debatten – begreppen intelligens och medvetande är så tätt förbundna att vi inte kan hjälpa att spegla oss i tekniken och oroa oss över vad som händer med oss om grammatiken för de begreppen utvidgas till att också omfatta maskiner. Lösningen kanske är – även om det är en enkel genväg – att introducera ett helt nytt begrepp — soficitet – och definiera det som just det både maskiner och människor gör när de löser vissa typer av problem, och jämföra de två i ett språkspel som inte redan är överlastat av djupa betydelser? Tertium datur.

Hur städer minns jordbävningar

I en intressant artikel visar CEPR att vi såg en relativ förändring av städers storlek – i jordbävningsdrabbade områden – efter den jordbävning som drabbade San Francisco 1906:

In a recent paper (Ager et al. 2019), we exploit newly collected data on population sizes of 412 cities and towns located in the American West, for every decade from 1890-1970, to show that the 1906 San Francisco Earthquake left a permanent mark on relative city sizes. This finding supports the notion that ‘economies of scale’ have been a prominent force in shaping the distribution of economic activity in the region. We provide evidence suggesting that this long-lasting effect is largely a result of individuals’ high geographical mobility at that time: less earthquake-affected areas became more attractive migration destinations in the immediate aftermath of the earthquake.

Forskarna har tittat på olika städer på västkusten och jämfört hur de utvecklats i storlek. Fram till 1900 växte de alla ganska jämnt, men efter 1906 ser man en tydlig effekt: de städer som drabbades hårdare av jordbävningen växte långsammare än de som undkommit den – och, det mest fascinerande, denna trend fortsatte ända in på 1970-talet. Minnet av jordbävningen formade alltså städernas utveckling under mycket lång tid — städer minns:

The results shown in Figure 2 reveal that cities with different earthquake intensities experienced similar population growth from 1890 to 1900, supporting the so-called parallel trend assumption, while after the disaster had taken place, more affected cities experienced less population growth, relative to less or non-affected cities. These empirical patterns indicate that the effect of the earthquake, in terms of relative city sizes, is still measurable in the second half of the 20th century. For example, a one standard deviation higher earthquake intensity is associated with a reduction in population size of 30% in 1970, corresponding to a decrease in the annual population growth rate of 0.7 percentage points.

Det skulle vara intressant att se hur länge de minns, och om man kan identifiera mönster i relativ tillväxt som kanske till och med skulle kunna låta oss upptäcka olika katastrofer längre tillbaka i tiden. Det skulle också vara intressant att se hur städer minns idag. Om en ny jordbävning inträffade i dag (gud förbjude!) – hur skulle Bay Area minnas den om 100 år?

Kommer Mello att samla in pengar mot klimatförändringarna?

Tyska Deutsche Welle rapporterar om hur man i Danmark haft ett insamlingsrejs på TV för att plantera 1 miljon träd i Danmark. Tydligen fick man in 2.4 miljoner danska kronor – och hela projektet bygger på en studie som säger att om vi bara planterar en väldig massa träd så kan vi stoppa klimatförändringarna.

Det är en intressant utveckling, och eftersom det tycks finnas ett växande behov av att göra något så är det inte osannolikt att vi kommer att se liknande insamlingar i Sverige. Det perfekta föremålet för en sådan aktion vore förstås den älskade melodifestivalen.

Det som intresserar mig här är hur den växande klimatoron söker sig utlopp i olika typer av (förenklade) kampanjer och rörelser. Det är inte osannolikt att vi kommer att se flera olika exempel på detta i framtiden – men frågan är hur underbyggda dessa kommer att vara. Balansen mellan att göra det rätta och göra det lätta är alltid svår att finna – men det står nu klart att det finns en klimatvilja som inte kan ignoreras i politiska analyser och framtidsstudier; frågan har förblivit en av de viktigare i Sverige under lång tid och med den fokalpunkt som Greta Thunberg erbjuder så måste klimatfrågan värderas upp i de olika framtidsscenarier vi funderar över. Det danska exemplet sätter ett pris på engagemanget som ger oss en bättre uppskattning av styrkan i denna faktor.

Lovelock fyller 100 och blir…pessimist?

James Lovelock är mest känd för sitt arbete med den s.k. Gaia-hypotesen – idén att jorden är ett självkorrigerande system som håller liv i oss alla trots ett i grunden fientligt universum. Nu har han fyllt 100 och skrivit en ny bok – Novacene – i vilken han förutser den mänskliga artens undergång.

I en intervju med Discover Magazine förklarar Lovelock att han tror att vi kommer att ersättas av artificiell intelligens, och han tror att den kommer att vara kroppslig och försöka att forma jorden utifrån sina egna förutsättningar – och just därför ser det dystert ut för oss.

Intressant nog tror Lovelock att detta kommer att hända just på grund av planetens självreglerande natur – Gaia kommer att vända sig till sina nya barn och överge oss. På det sättet förenas till sist Gaia-hypotesen och den mer kontroversiella Medea-hypotesen (som jag skrev om under strecket för ett antal år sedan) – och vår undergång blir resultatet.

Lovelock, som just fyllt hundra, tar det dock med ro. Intervjun har delvis väldigt humoristiska inslag, som när journalisten frågar om Lovelock är optimist ändå:

You have seen extraordinary changes in the world over your 100-year lifetime. What do you imagine will happen in another century? Could the Novacene era emerge by then?

What a wonderful thought. Well if it does and there are as many changes as they have been in my own life, it’s going to be quite an exciting place.

Exciting”? You remain an optimist even though you are anticipating a post-human age of life on Earth?

I’m now past a hundred and to have an optimistic view is the only one worth having.

Det är ett intressant perspektiv – i stället för att tro att maskinen utplånar allt liv föreslår Lovelock att planeten tar maskinens sida och vänder sig mot oss. Det finns många sätt att gå under på…

Samsung om livet 2069

Framtidsstudier är svåra – särskilt när de handlar om framtiden. Det är inte utan att man känner för att parafrasera Yogi Berra när man läser olika typer av framtidsstudier, och det gäller särskilt de riktigt långsiktiga, som denna studie där Samsung försöker förutsäga 2069. Bland förutsägelserna finns medicinska implantat och självstädande hem – och undervattensvägar av olika slag. Rymdturism och virtuella assistenter förekommer också i rapporten. Något med allt detta känns litet … tråkigt? Men det kan vara en poäng! Kanske kommer framtiden att vara litet tråkig. 50 år sedan var 1969 – och om vi använder det som modell inser vi att det kanske är så att det är mer av allt vi har idag och med nya användningsområden som är den bästa gissning vi kan erbjuda?

1969 fanns tydliga tecken på Internet, mobiltelefoner och AI var redan uppfunnet. Visionerna då skiljde sig kanske inte radikalt från vad vi ser idag. Men kanske handlar det om upplösningen i förutsägelserna? Det är lätt att göra ganska grovkorniga och intressanta förutsägelser, men riktigt svårt att göra mer detaljerade prognoser – frågan är vid vilken upplösning en prognos blir meningslös?

Vi påminner oss om Keynes: ”in the long run we are all dead” – en riktigt prognos, men så grovkornig att den saknar mening för oss (pace Kurzweil). Just detta – förutsägelsers upplösning – är en nyckelfråga för den som är intresserad av framtidsstudier. Här finns också frågor om upplösningen i de dataserier som vi använder för att försöka förstå framtiden — vilken upplösning är idealisk? Vad bestämmer detta, egentligen? Jämför:

(i) Börsen kommer att stå i X kl 12:23:21

(ii) Börsen kommer att gå upp 10% under det kommande året

Vilken av dessa skulle du föredra att kunna göra med 90% sannolikhet? Varför?

Eller jämför dessa:

(i) UK kommer att lämna EU under 2019.

(ii) UK kommer att lämna EU 31.10 2019.

Vilken av dessa är mest intressant? Spelar det roll att de hänger ihop i detta fall (den ena är en delmängd av den andra)?

Nå, Samsung erbjuder en grovkorning förutsägelse om 2069 som ändå innehåller en hel del intressant att fundera på, men kanske är det just upplösningen som gör att jag ändå inte riktigt går igång på materialet?

När det är du som är spelet eller de kommande terapispelen…

Jag läste nyligen om ett intressant textäventyr (tänk Zork) där man spelar mot en AI som långsamt genererar ny text och nya miljöer. I stället för att det finns ett färdigt spel, så formas spelet av vad spelaren försöker göra, i dialog med honom eller henne. Det är en intressant idé och i förlängningen kan vi tänka oss spel där de olika problemen, utmaningarna och uppgifterna är helt individuella och just därför meningsfulla. Ett äventyrsspel i vilket du går tillbaka i tiden till en punkt då du kunde ha gjort allt annorlunda, eller en punkt där allt började gå fel. Kan du spela om den händelsen? Kan den användas för att strukturera ett spelrum för dig där du löser det märkliga och svåra textäventyr som var och en av oss enkelt kan beskrivas som?

Idén att varje person är ett spel är spännande, och borde kunna rymma en del intressanta spelutvecklingsprojekt där gränsen mellan spel och terapi raderas ut – och att levla verkligen får en annan innebörd.

GPT2 – spelet heter – är dock inte riktigt där ännu. Eller så är jag mer komplicerad än jag trodde…:

Screenshot 2019-09-08 at 21.46.07

Återkommer i frågan.

Selfies är för losers, posies är för winners…

Har du precis lyckats hasta ikapp samtiden och lyckats bemästra konsten att ta selfies? Sluta då med en gång. Det visar sig att selfies gör att du verkar vara en riktig förlorare:

For a new study published in the Journal of Research in Personality with the awesome/awesomely bad title “Check Your Selfie before You Wreck Your Selfie,” U.S. researchers asked 119 undergraduate students to review the Instagram feeds of 30 undergraduates at a college across the U.S., looking at just the 30 most-recently posted photos.

They then asked the students to rate those Instagrammersbased on 13 attributes — and they rated people who posted a lot of selfies as being less adventurous, less successful, and more lonely than people who shared “posies,” meaning photos taken by someone else.

Posies, alltså. Jag har ingen aning om vad det är – men det låter som om det är bättre att bli avbildad än att avbilda sig själv. Det är i sig en ganska intressant observation — vårt tålamod med det självregisserade livet på sociala medier håller kanske på att tyna?

Det verkar som om det finns en enkel strategi, eller ett experiment här: byt med en kompis och börja ta kort på varandra – då verkar det som om du är så intressant att andra tar kort på dig – då måste du väl vara en…vinnare?

Har Trump varit bättre än Obama för börsen?

Ibland hör jag någon påstå att börsen i alla fall går bättre under Trump än den gjorde under Obama, och att det bevisar att han måste göra något rätt. Det är en märklig utsaga av flera skäl: kanske främst för att det förvandlar en väldigt komplex signal – börsen – till ett index på hur bra en amerikansk president är. Det tycks rätt otroligt. Även om man accepterar detta, emellertid, så ser det faktiskt ut som om Obama leder än så länge (från Calculated Risk):

SP500ObamaTrumpAug2019

En intressant följdfråga blir dock om man kan hitta en korg med olika indikatorer som kan användas för att utvärdera olika politiska insatser. Idag görs det mest slumpmässigt, eller efter väljarnas fokus – men hur skulle det se ut om vi ville avgöra objektivt om Perssons regering var bättre än Reinfeldts? Vilka kriterier skulle kunna separera ut regeringens arbete ur den globala väven av händelser? Och vad säger det om det inte går?

Förutsägelsemarknader – när fungerar de?

Predictit – en av många framtidsmarknader – handlar i sannolikheter för olika händelser. En av de händelser man kan handla i (om man bor i USA) är en recession under Trumps första mandatperiod. Prisbilden ser ut såhär:

Screenshot 2019-09-08 at 21.10.12

Det är fascinerande att se hur sannolikheten ändrats i de olika bedömningarna sedan i slutet av juli. Förutsägelsemarknader är viktiga verktyg, men de är svåra att sätta upp på rätt sätt. Ur Mother Jones:

Hal Varian’s answer is that the most valuable predictions are very sensitive, and you don’t want those to be public. My answer is different: prediction markets are too easy to game. They work decently as long as no one really cares about the answer, but as soon as someone does care—i.e., someone can make a lot of money from influencing the results—then the prediction market will be rigged. The only way to stop that from happening is to make the market expensive, but then you lose almost all your players.

Det finns en allmän insikt här, en viktig generell sanning — det är inte lätt att sätta upp en marknad – oavsett vad den är till för! Marknader är komplexa institutioner. En fin genomgång av denna komplexitet finns här. Oaktat detta utgör dock de protomarknader som finns idag intressanta signaler som sedan kan användas i det egna arbetet med forecasting.

 

Antalet döda i årets värmebölja i Frankrike 1500 mot 2003 års 15000

I en artikel nyligen förklarar Frankrikes hälsominister att man uppskattar att sommarens extremvärme skördade 1500 offer, men att det i sig var en tiondel av antalet som dog under värmeböljan 2003:

Agnes Buzyn, speaking on France Inter radio Sunday, said there were over 1,000 more deaths that the annual average for the time of the year, and half of those were aged over 75. She said there were 18 days of recorded in France this year during June and July.

She noted, however, that it represented many fewer deaths than the scorching heat wave in 2003 that claimed 15,000 lives.

She said: ”We have succeeded—thanks to prevention, thanks to workable messages the French population heeded—to reduce fatalities by a factor of 10.”

Det är en tankeväckande observation, av många skäl. För det första tycks den visa att vi anpassar oss till extremvädret snabbt i vissa fall. För det andra reser det frågan om hur motsvarande ser ut i Sverige — räknar vi ut hur många fler som dör i en värmebölja eller under extremvarma somrar? För det tredje undrar jag hur man räknar fram ett medeltal och om inte detta redan rymmer just säsongseffekter?

Dessa frågor kan tyckas morbida, men är nog inte oviktiga när vi försöker förstå framtida effekter på ekonomi och samhälle av klimatförändringarna. Det verkar inte som om siffrorna hänger ihop: i en artikel i The Guardian påstods att det globalt var 5000 personer som förlorat livet till följd av extremväder. Om det var 1500 i somras i Frankrike kan det inte stämma — det saknas uppenbarligen standardmodeller här, eller en vilja att planera.

Jonathan Franzen har en poäng – det finns flera olika sorters underlåtenhet att undvika i klimatfrågan.

Begravningarnas takt som framstegets rytm

Här ett citat som ibland tillskrivs Niels Bohr:

Fysikens framsteg sker i takt med begravningarna i vårt fält.

Innebörden är enkel: stora och dominerande tänkare är källor till insikter i det fält de är verksamma i, men också källor till speciella tankestilar som präglar hela fältet under lång tid och utesluter vissa frågor och idéer. När de går bort öppnas så fältet upp och måste hitta nya tyngdpunkter och nytt fokus.

Under lång tid var detta endast en rolig anekdot, men nu har ett antal ekonomer publicerat en artikel i American Economic Review där de visar att det ser ut att stämma:

The life of an eminent researcher is obviously a boon to science. But, says a new study, their death might be important as well.

Now researchers discover the death of a science superstar also has a major impact on research. Reporting in the August issue of the American Economic Review, scientists find that research actually picks up after a scientific heavyweight dies. It’s an indication of the pitfalls of intellectual dominance, and a lesson for scientists worldwide.

“The fact that if you’re successful, you get to set the intellectual agenda of your field, that is part of the incentive system of science, and people do extraordinary positive things in the hope of getting to that position,” said Massachusetts Institute of Technology economist Pierre Azoulay, who led the new research, in a press release.

“It’s just that, once they get there, over time, maybe they tend to discount ‘foreign’ ideas too quickly and for too long.” 

Undersökningen är imponerande detaljerad och omfattar en stor mängd år:

Azoulay and colleagues looked at biomedical research, and the scientists who did it, between 1975 and 2006. They identified nearly 13,000 scientists who made important contributions to the field, based on things like funding, patents, citations and awards.

About 450 of these successful scientists passed away in the midst of an active career. On average the deceased were 61 years old and about half died unexpectedly.

The analysis revealed that while top scientists are alive, they sit at the helm of a coterie of collaborators and steer the direction of research in their field. But after they die, there’s a noticeable effect on publications in the field. There are more of them for one thing, and the papers begin coming from researchers outside of the once-influential core group.

Those collaborators publish about 20 percent fewer papers, but overall, the number of papers in the field goes up by around 5 percent. These new papers are also more likely to be cited by their peers, the researchers found.

Inom vetenskapsteorin talas ibland om paradigmskiften, men som ofta fokuserar alltför mycket på teorier som abstrakta. Teorier bärs upp av människor i väl definierade nätverk – och dessa människor är en viktig del av varje förändringsteori.

En fråga som denna forskning väcker är förstås om det måste vara såhär, eller om det finns metoder för att se till att snabba på utvecklingen (förslagsvis utan att ta livet av berömda forskare). Borde vi exempelvis införa begränsningar i hur länge en forskare får sitta i anslagskommittéer? Ta fram mått på när en forskares inflytande börjar sakta ett fält och då helt enkelt pensionera dem?

Dessa förslag är delvis på skämt, men rymmer en allvarlig fråga: om vi är måna om att öka den takt med vilken vi gör vetenskapliga framsteg så måste vi fundera på hur våra institutioner är utformade.

Hur minskar vi ojämlikheten? Genom krig och pandemier. (Omöjliga åsikter #5)

CEPR har publicerat en ny, intressant artikel om krig och jämlikhet. Efter andra världskriget föll den rikaste procentens andel av den totala samhälleliga rikedomen från runt 20% till under 10%:

schiedelfig1

Source: Scheidel 2017: 131, Fig. 5.1, based on WID.

Det var den enskilt största ”jämlikhetsreformen” under hela 1900-talet och följdes av höjda skatter som höll jämlikheten på dessa nivåer, skatter som först nu börjat dala:

schiedelfig2

Sources: Scheve and Stasavage 2016: 10, Fig. 1.1; Scheidel 2017: 167, Fig. 5.13, fromhttps://www.macro.economics.uni-mainz.de/klaus-waelde/trade-union-density-from-1880-to-2008-for-selected-oecd-countries/.

Frågan är förstås hur detta går till – vad är det som sker? Det är flera samtidiga utvecklingslinjer, menar författarna, men inte minst att kapital förlorar i värde i krig — Frankrikes kapitalstock föll med 2/3-delar, exempelvis. Krig skapar alltså jämlikhet; det betyder förstås inte att den som förespråkar större jämlikhet också förespråkar krig – om det inte är så att det är endast krig som skapar jämlikhet.

Riktigt så illa är det inte. Det är värre. Åtminstone enligt Walter Scheidel. Det har hittills, menar han, bara varit krig, statskollaps, revolution eller pest som radikalt kunnat öka jämlikheten i samhällen. Det går att vidmakthålla jämlikhet, men när den väl rasat iväg in i ojämlikheten känner vi inte till några andra historiska processer som kan justera de ekonomiska förhållandena.

Problemet här är förstås kausaliteten. Om vi är intresserad av att försöka skissa olika scenarier för framtiden så måste vi besluta oss för vilka mentala modeller vi vill utforska:

(I) [krig, pest, statskollaps, revolution] –> jämlikhet

(II) ojämlikhet –> [krig, statskollaps, revolution, pest]

(III) fred –> ökad ojämlikhet

(IV) Krig –> [ökad reformtakt, fackföreningsmedlemsskap och politisk handlingskraft]

Om vi indexerar risken för krig med ojämlikheten som en signal, så borde kanske risken för storskaligt krig idag bedömas som mycket högre (om man nu seriöst kan diskutera risken för ”krig” utan att situera den risken mellan två parter och i en geopolitisk kontext). I en naiv modell:

Screenshot 2019-09-03 at 08.51.25

Så hur skulle vi uppskatta risken för ett krig med fler än 4 nationer inblandade före 31.12 2019? Förmodligen fortfarande mycket låg – 0.05-0.15 eller så – men det är intressant att köra en modell som denna mot olika korgar av länder.

Tillbaka till Scheidel. Är budskapet vi ska ta till oss att det är meningslöst att kämpa mot ojämlikheten med politiska reformer? Eller att sådana reformer kräver samma typ av samhälleliga sinnesstämning som ett krig leder till? Scheidels eget svar från en intervju med förläggaren är värt att citera i sin helhet som avslutning:

This doesn’t raise much hope for the future. What are the chances that we will be able to return to a fairer distribution of income and wealth?
That’s a good question, although few people will like my answer. The traditional mechanisms of major leveling, the Four Horsemen, currently lie dormant: technological progress has made future mass warfare less likely, there are currently no revolutions on the horizon, states are much more stable than they used to be, and genetics will help us ward off novel epidemics. That’s a good thing – nobody in their right mind should yearn for death and destruction just to create greater equality. But similarly powerful peaceful means of leveling have yet to be found. And to make matters worse, a number of ongoing developments may drive up inequality even further: the aging of Western societies, immigration’s pressure on social solidarity and redistributive policies, and the prospect of ever more sophisticated automation and genetic and cybernetic enhancement of the human body. Barring major disruptions or an entirely new politics of equality, we may well be poised to enter a long period of polarization, another Gilded Age that separates the haves from the have-nots.

Understreckare om komplexitet, teknik och hur saker går sönder

Den som verkligen vill lära sig hur något fungerar kan lära sig en hel del genom att studera hur det går sönder. Den tyske filosofen Martin Heidegger observerade att när teknik går sönder avslöjar den sig som just teknik, och därmed blir mekanismerna bakom tekniken tydligare och nästan omöjliga att ignorera. Vår förståelse av något är egentligen inte komplett innan vi har vunnit insikt om hur det förvandlas och förändras – och sammanbrottet är en av de absolut viktigaste förändringarna vi kan studera.

Återfinns här. I förlängningen finns en större dystopi – Joseph Tainters tes att det är komplexitet som går samhällen att till och med gå under. Det kan debatteras – men bör kanske också debatteras.

Om artbildning och biologisk mångfald (Omöjliga åsikter #4)

Vi hör ofta att den biologiska mångfalden är hotad och att ett orimligt antal olika arter dör ute varje år. I det här fina reportaget introduceras den oändligt sorgliga termen ”endling” – borde översättas med ensling på svenska – som ett sätt att identifiera den sista individen av en utrotningshotad art och frågan är hur den långa utvecklingslinjen ser ut här: alla tycks helt eniga om att arter försvinner i en högre takt än någonsin tidigare. WWF menar att antalet arter som försvinner varje år är mellan 0.01% och 0.1%, och att det är 1000 eller 10000 gånger den ”naturliga utrotningstakten” — något som endast beror på oss människor, enligt organisationen. Men den här analysen tycks missa något — och det är att evolutionen inte stannat av. Svaret på frågan om den biologiska mångfalden minskar måste alltså sökas i frågan:

(I) Minskar antalet arter snabbare än den takt i vilka evolutionen skapar nya arter?

Här handlar det om ”speciation rates” – alltså den takt i vilken nya arter uppkommer, och utan att känna till den faktorn så vet vi alltså inte om den biologiska mångfalden minskar eller inte. Vi vet att arter dör ut – och vi vet att det tycks ske i en högre takt än tidigare – men vi vet inte om mångfalden minskar. Det sätt på vilket ”speciation” sker spelar också roll: om nya arter uppkommer i en konstant takt tycks det ganska enkelt att lösa vårt problem: låt oss se på utrotningstakten och se om artbildningen sker snabbare — om vi räknar med WWFs 0.01% och artbildningen är 0.015% så ökar den biologiska mångfalden. Men artbildning kan också ske i skov och förbli låg under perioder för att sedan explodera (som i den kambriska explosionen). Artbildningen behöver inte heller vara distribuerad jämnt över jorden – vilket skulle kunna betyda att vi inte vet om det bildas fler arter per år i Sverige än i Brasilien, till exempel, och det är alltså svårt att kalkylera någon sorts genomsnittlig takt (denna artikel om artbildningstaktens variation med latituden är intressant). Det är också möjligt att mänsklig aktivitet faktiskt ökar artbildningstakten:

The number of species relocated, domesticated and hunted during the Holocene is of comparable magnitude to the number of observed extinctions. While instances of human-mediated speciation are known, the overall effect these mechanisms have upon speciation rates has not yet been quantified. We also explore the importance of anthropogenic influence upon divergence in microorganisms. Even if human activities resulted in no net loss of species diversity by balancing speciation and extinction rates, this would probably be deemed unacceptable. We discuss why, based upon ‘no net loss’ conservation literature—considering phylogenetic diversity and other metrics, risk aversion, taboo trade-offs and spatial heterogeneity. We conclude that evaluating speciation alongside extinction could result in more nuanced understanding of biosphere trends, clarifying what it is we actually value about biodiversity.

Vad har vi då konstaterat? Vi har följande hypotes:

(II) Den biologiska mångfalden minskar eftersom utrotningstakten (U) ökat kraftigt och nu vida överskrider den takt i vilka nya arter bildas (A).

Detta är en hypotes som kan motbevisas om vi kan hitta evidens på att A>U. Notera att det fortfarande inte betyder att vi inte förlorar massor av biologiskt värde – bara att den biologiska mångfalden inte minskar. Om vi tror att artbildningstakten alltså befinner sig i spannet 0.01% till 0.1% så borde vi genuint säga att vi inte vet om den biologiska mångfalden finns. Och om vi inte kan bestämma artbildningstakten alls så blir slutsatsen att vi inte vet.

Hur ser då evidensen ut? Den är varierad, men lutar åt att artbildningstakten inte är uniform och att människor faktiskt kan påverka den. Några nedslag:

  • I den här artikeln uppskattas att vi borde se runt 3 nya arter per år. Det är – om vi räknar med WWFs lägre antal arter – 1,8 miljoner – långt under 0.01% och innebär att mångfalden minskar. Artikeln behandlar dock bara den artbildningstakt som kan läsas ur fossilmaterial och det medför en mängd metodiska problem.
  • Om vi istället ser till hur många nya arter som upptäcks varje år så får vi ett annat mått. Där rör det sig om 18000 och då landar vi i 0.01%. Givetvis är inte alla nyligen upptäckta arter nya arter så detta mått är rätt uselt – och vi har blivit mycket bättre på att upptäcka nya arter.
  • Artbildningstakten kan också minska på grund av mänsklig påverkan, och det skulle betyda att människor både ökar utrotningstakten och minskar artbildningstakten. Andra studier menar att det motsatta skulle kunna vara fallet (se ovan och här).
  • När det gäller arter som vi kultiverar – som växter – menar artiklar som denna att utrotningstakten och artbildningstakten – driven av människor – faktiskt skulle kunna ta ut varandra.

En robust artikel om de många frågor som vi fortfarande har att besvara om artbildning finns här. Slutsatsen måste nog bli att vi behöver förstå artbildning mycket mer i detalj för att också förstå den biologiska mångfaldsproblematiken. Här finns också en fråga om vi borde undersöka hur vi skulle kunna öka artbildningstakten artificiellt.

Om artbildning drivs av slump mer än det naturliga urvalet (som det hävdas här) så blir den fascinerande frågan om vi kan snabba upp livets klocka och återskapa samma sorts slump som den som driver livets träd framåt — och om vi bör göra det eller ej, om vi bör nöja oss med den mångfald som finns idag (mellan 2 och 100 miljoner arter) eller om vi borde skapa en biosfär med 1 miljard olika arter. Hur många arter är optimalt? Hur många arter kan vår planet klara av och skiljer det sig mellan planeter?

Hur mycket biologisk mångfald vore optimalt om vi terraformar Mars och kan börja om där? Mer eller mindre än på jorden? Varför?

Argumentet för mer slump och mindre demokrati (Omöjliga åsikter #3)

Sean Carroll intervjuade nyligen filmaren Astra Taylor om demokratins framtid. En av de olika aspekter de diskuterade var värdet av att ha element i vårt statsskick som helt styrs av slumpen: vissa höga ämbeten skulle man kunna lotta ut, exempelvis.

Det är inte en helt ny tanke, och lotterier har förekommit som institutioner i statsskick av olika slag tidigare. Jorge Luis Borges skrev en underbar novell om lotteriet i Babylon som styr i stort sett alla aspekter av stadens liv; de inledande raderna lägger ut temat fint:

Like all men of Babylon, I have been proconsul; like them all, a slave; I have also known omnipotence, opprobrium, incarceration. Look: on my right hand is missing my index finger. Look: through this rent cape can be seen on my stomach a ruddy tattoo — it is the second symbol, Beth. On nights when the moon is full, this symbol confers unto me power over the men whose mark is Ghimel while rendering me subject to the men of Aleph, who on moonless nights must obey the men of Ghimel. In a cellar in the half-light of dawn, I have slit before a black altar the throats of sacred bulls. For an entire lunar year, I have been declared invisible: I would cry out and no one would respond, I would steal bread and I was not beheaded. I have known what the Greeks knew not: uncertainty. In a brass chamber, before the strangler’s silencing scarf, hope has remained faithful; in the river of delights, panic stood steadfast. Heraclides Ponticus relates with admiration that Pythagoras recalled having been Pyrrhus, before him Euphorbus, and before him some other mortal; to recall analogous vicissitudes I need not find recourse in death, nor even imposture.

Slumpen kan emellertid utformas även på andra sätt — vi kan tänka oss en tredje kammare i den amerikanska kongressen där 100 slumpvis utvalda medborgare får tjäna sitt land i en mandatperiod på 6 år, exempelvis. Taylor går igenom ett antal exempel som dessa och i podcasten diskuteras de som sätt att stärka demokratin — men det är de förstås inte. De är något mer intressant: sätt att försvaga demokratin och skapa ett statsskick som är mindre beroende av demos.

Tyler Cowen annonserade nyligen en kommande bok på sin blogg med samma tema. Boken heter 10% Less Democracy: Why You Should Trust Elites A Little More and Masses A Little Less och den är skriven av Garret Jones. Tesen framgår av titeln: demokratin som sådan kan bara räddas genom att demos roll och inflytande i den kringskärs och hanteras. I grunden en platonsk insikt, men i förlängningen kanske också en platonsk varning?

Det finns risker här – det finns en punkt där exempelvis lotteriet blir sin egen diktatur. Vissa menar att vi, i vårt eget beroende av allt mer komplexa algoritmer, bygger in oss i ett sådant lotteri, och även om jag inte håller med är det en kraftfull och viktig bild av en möjlig dystopi – här utmärkt väl formulerad av Coco Krumme. I Krummes scenario förvandlas försvagningen av demokratin till dess kollaps, och den övergår – som vi vet att den gör, återigen från Platon – i tyranniet, i en sorts slumpens tyranni. Det är också där slutpunkten i Borges novell ligger: huvudpersonen gör allt för att fly undan lotteriets tyranni och försöka hitta ett liv som innehåller ett mått av egenmakt.

En annan risk är att vi hamnar på ett sluttande plan: att 10% mindre blir 11% blir 20% blir 45%…och att vi gör det i demokratins namn. Samtidigt vet vi att när demos ges ett helt oinskränkt inflytande och vi exempelvis ser folkomröstningar som den i Storbritannien så blir konsekvensen att systemet i sin helhet krackelerar och bryter samman och det i sin tur ökar också risken för tyranniet.

Demokratin kanske bara kan utvecklas till olika sorters tyranni – det slumpmässiga och det mänskliga, och det enda val vi har är vilken av dessa diktaturer vi föredrar? Nja, det vore nog en alldeles för deprimerande position att inta. Snarare då detta: vi behöver kanske inse att en demokrati bara är ett halvt statsskick och behöver kombineras med olika typer av institutioner som inte är demokratiska – i någon mening har vi kanske ett demokratiöverskott. Verkar det fruktansvärt? Ett oberoende rättsväsende är inte demokratiskt i den meningen att det styrs av demos, och det anser vi idag är en nödvändig inskränkning av folkets makt för att demokratin skall kunna fungera. Vilka andra sådana institutionella inskränkningar krävs för att motverka den polarisering och det demokratiska sönderfall som vi ser idag?

Institutioner byggda på slumpen är intressanta alternativ, och borde definitivt ses över. Vore de möjliga att föreslå i dagens Sverige? En konstitutionell reform som innebär att vi skapar en andrakammare för riksdagen där ledamöterna utses med lotten? Varför inte?

Tetlock i destillat (Framtidsstudier #1)

Phil Tetlocks arbete har knappast gått någon framtidsintresserad förbi. I mitt nya jobb har jag haft anledning att gå tillbaka till hans forskning och lyssna på några intervjuer som han nyligen gett. I en av dem destillerar han de olika intellektuella dygder som ger vissa en tillsynes mycket bättre förmåga att förutsäga framtida händelser (eller bättre: uppskatta deras sannolikheter):

They are slow to make up their minds, and quick to change it.

Det är en så bra sammanfattning att jag fundera på hur man kan göra det till en sorts grundpelare i företagskulturen. Att dröja med att bestämma sig för vad man tycker och ändra åsikt snabbt med nya data (snabbt, men kanske mindre än man normalt tror).

Just nu håller jag på att fundera på om jag skulle ta och börja öva själv, genom att gå med i GJOPEN – den prognosturnering som Tetlock inspirerat och drivit. Det skulle vara ett sätt att aktivt se till att träna sin egen förmåga att värdera flera olika sannolikheter.

Samtidigt är värdet av den här typen av förutsägelser bara en liten del av vad ett aktivt framtidsarbete kan ge. Just nu är jag mer benägen att se till att vi har tillgång till en robust uppsättning scenarier alá Shell för att förstå det spektrum av möjligheter vi står inför, och använda detta för att bygga upp ett bibliotek av delade mentala modeller. Det tror jag kan vara mycket värdefullt.

Undrar om det skulle kunna finnas ett intresse för en svensk grupp i GJOPEN?