oktober 2019 – Anteckningarna.org

Idealismen som populismens kusin

2019-10-312019-10-30 Nicklas Lundblad1 kommentar

Samantha Powers The Education of an Idealist (2019) är en underhållande och ofta insiktsfull memoar om det diplomatiska livet. Samtidigt är boken mer än så – den är en meditation över hur man hanterar idealismen i politiken. Powers, vars självbild åtminstone är av en person med hög empati och lika höga ideal, kommer in från kommentariatet i den politiska värmen och hamnar på en hög post som FN-ambassdör, och dessförinnan som särskild rådgivare till presidenten, och hon tvingas försöka förena sina ideal med politikens hantverk. Ett exempel ges när det gäller Obamas vallöfte om att erkänna Turkiets handlingar mot Armenien som folkmord. Det var en självklar del av valplattformen, men när det kom till skarpt läge vacklade administrationen till. En konversation mellan Obama och Powers är oväntat belysande för den typ av konflikt det rör sig om. Powers säger att det är det rätta att göra, och Obama frågar – men vad gör vi sen då? Det är det som är politikens kärna och förbannelse — politiken måste tänka igenom det längre spelet, medan valkampen ser politiken som en serie parallella engångsspel. Det sekventiella, längre spelet verkar som en sträng begränsning på det politiska möjliga för den som regerar.

Betyder det att vi bör bli upprörda av de svikna vallöftena? Kanske – man kanske betyder det också att vallöften inte är något annat än svar på frågan ”vad skulle du göra i den här frågan om du bara var ansvarig för den, och inget följde på ditt svar?” Vi vet nog det någonstans, att svaren blir annorlunda när någon kommer till makten, men vi låtsas inte om det. Det är i sig en svaghet hos oss — att vi söker det slags vallöften som med nödvändighet är svåra att tillämpa i det längre spel som regerandet tvingar in även idealister i. Powers insisterande på att Obama regerade som om han kunde fatta enskilda beslut isolerade från den väv han ingår i är frustrerande för läsaren, men efter ett tag stämmer hennes envishet till eftertanke. Hur skulle det se ut om politiken faktiskt fattade beslut ur ett mer kantianskt, pliktetiskt perspektiv? Den politik som Obama bedriv var ju extremt konsekvensetisk – den räknade på sannolikheter och utfall, och sökte komplicerade strategier för att balansera en mångfald faktorer. Vad är motsatsen? Är det Trump?

Måste vi, utifrån denna analys, läsa Trump som idealist? Vad skiljer populisten från idealisten? Det är inte helt enkelt att utröna – men kanske är det detta: både populisten och idealisten spelar politik som om det handlade om enskilda drag som inte hänger samman, men populisten spelar utifrån att maximera om inte ett gillande så i alla fall en publik vrede, idealisten spelar utifrån en uppsättning maximer som hålls för sanna. Men ur just detta perspektiv är både populismen och idealismen överraskande kortsiktiga.

Powers skulle inte hålla med. Hennes skildring av idealismen är att det är den som vet vad som är rätt att göra i det långa loppet, det är den som kommer att bli friad av historiens domare, det är idealismen som höjer sig över det korta perspektivet och ser världen ur evighetens perspektiv. Ju mer man läser, desto mindre övertygande blir dock denna argumentationslinje. Idealismen optimerar för en övertygelse i nuet om nuet med en sorts nickning till historien, men den hanterar politiken som om den var ett ändligt spel – medan pragmatiken lägger ut pjäser och drag i syfte att kunna fortsätta spela och utveckla spelet i oändlighet.

Det är en nästan osmaklig insikt, men det finns spår av sanning i den, tror jag. Idealisten vill spela klart, och vinna. Det vill även populisten. De förenas i en vilja till ett slutligt utfall. De politiker som är allra bäst är de som vill spela på ett sådant sätt att spelet fördjupas, förbättras och förändras över tid.

Powers bok är läsvärd främst som en kartläggning av de spänningsfält som löper mellan idealismen och pragmatismen i amerikansk utrikespolitik. Jag ser nu fram mot att läsa en annan bok om Holbrooke, som jag spontant tror – ett gigantiskt ego till trots – förmodligen var pragmatiker.

Att tänka tillsammans om risk – en liten workshop för riskanalys

2019-10-302019-10-30 Nicklas Lundblad

All organisationer gör klokt i att tänka igenom de risker de står inför – och verkligen försöka förstå hur de kan angripa dem. Det finns en mängd olika tekniker för detta, men i mitt nya jobba har jag hittat ett minimalistiskt format som jag gillar att arbeta med och som säkert kan utvecklas gemensamt, och där andra säkert har idéer och tankar om hur det kan förbättras, så jag tänkte summera formatet här om någon är intresserad och efterlysa idéer om förbättringar.

Den här workshopen tar inte mer än 3 timmar och man bör inte vara fler än 10 personer, åtminstone inte om man vill ha en ordentlig diskussion. Formatet är avskalat och enkelt – eftersom syftet är att fokusera på en första diskussion om risk ur ett strukturerat perspektiv.

När jag satte mig ned och skulle skriva ned workshopen slog det mig att det inte finns någon given notation för hur man sprider workshops eller gruppövningar – och att detta onekligen är en brist — en enkel notation gör det möjligt att konstruera och diskutera workshops på olika sätt. I det följande kommer jag att använda följande notation – och vidare fundera på hur man kan bygga ut den.

M – moderatorledd del av workshopen.
IG – individuellt arbete för hela gruppen, exvis skriva ned något på en post-it notis.
G – gemensamt arbete (som diskussion) för hela gruppen.
Post – efter workshopen
Pre – före workshopen

Dessutom kommer jag att beskriva workshopen som en serie numrerade steg, men utan tidsangivelser – eftersom jag tror att tiden kan variera med ämnet och gruppen.

Pre: ett introduktionsbrev till alla deltagare som introducerar syftet med workshopen – att bättre kartlägga de olika risker som företaget står inför och förstå dem i flera dimensioner. Be alla fundera på tre-fyra risker som de kan ta med sig men inte prata med någon annan (undvik konsensus så länge det överhuvudtaget går).
M: Introduktion till workshopen, översiktlig tidsplan (varierar per grupp) och gemensam introduktion av deltagarna i kort format. De frågor som brukar fungera är vad heter du, vad gör du och vad vill du ha ut av workshopen. De är triviala, men matnyttiga.
M: “Det första vi skall göra är att samla in de olika risker som ni har funderat på. Framför er har ni material att skriva på och jag vill att nu tar er tid och skriver ned så många risker ni kan och sedan sätter upp dem på väggen/tavlan här.” Här kan moderatorn också – om gruppen är litet mer insatt – påminna alla om skillnaden mellan en bred riskgrupp och en individuell risk – skillnaden mellan “ekonomin” och “sjunkande kundunderlag för produktgrupp B”. En riskgrupp är bred och kan inte sannolikhetsbedömas särskilt väl, en individuell risk kan ofta prissättas till både inverkan och sannolikhet. Det är vanligt att få breda riskgrupper i workshops med deltagare som inte är inblandad i riskarbete – och det går också att arbeta med, men det bästa är om deltagarna kan formulera risker som är mer högupplösta.
IG: Alla arbetar igenom sina risker och sätter upp dem på tavlan utan någon särskild ordning.
M: ”Nu skall vi organisera riskerna i olika steg för att se hur de ser ut. För det första kommer vi att organisera dem i stora grupper för att se att vi har täckt alla olika typer av risker som organisationen står inför: vi kommer att grupper riskerna i politiska, ekonomiska, sociala, tekniska, rättsliga och miljömässiga”. Moderatorn skriver upp dessa områden på tavlan – helst en stor whiteboard – och sedan börjar sorteringen. (Tillval: moderatorn kan också lägga till rader med 6 12 18 36 månader och sortera riskerna efter vilken tidshorisont de existerar på. Resultatet blir vanligtvis att gruppen är närsynt och tittar på närtida risker. En mer erfaren grupp kan ha mycket utbyte av att diskutera vilka risker som ligger på 36-48 månaders sikt.)
G: Moderatorn läser upp en risk och gruppen bestämmer var den bör hamna. Risker som är snarlika summeras till en risk. Steget är klart när alla risker är sorterade.
M: Går igenom de olika kategorierna och ser om det finns risker listade i alla olika områden. Om det inte gör det leder moderatorn en diskussion med gruppen om varför det saknas tydliga risker inom vissa områden – är det rimligt?
M: “I nästa steg ska vi bedöma riskerna i två dimensioner – vilken inverkan de skulle ha på organisationen om de realiserades och vilken sannolikhet vi bedömer att det är att riskerna realiseras. Resultat kommer att bli en enkel fyrfältare som ser ut såhär:“
G: Moderatorn sorterar riskerna efter gruppens indikationer. Dokumentera med ett foto eller liknande. Uppmuntra oenighet – och lista de största oenigheterna tydligt på tavlan. Om gruppen är konsensussökande kan en person utses till “Herr/Fru Oenig”, som utmanar sorteringen.
M: “De risker som vi kommer att fokusera på nu är de risker som är sannolika och dessutom har en stor inverkan på organisationen – de i övre högra hörnet. Men innan vi börjar diskutera riskerna ska vi ordna dem i två andra dimensioner: insats och utväxling. Vad jag vill att ni gör här är att ni funderar på hur mycket arbete som behövs för att möta de olika riskerna och hur stor inverkan ni kan ha, med ert arbete, på riskerna – i någon av de två tidigare dimensionerna. Kan ni göra risken mindre sannolik eller mindre skadlig? Hur mycket arbete skulle krävas? Resultat kommer att bli en fyrfältare som ser ut såhär.”
G: Moderatorn sorterar riskerna efter gruppens indikationer. Dokumentera med ett foto.
M: “Nu är det dags att börja skissa på en åtgärdsplan. Här är några regler: de risker som ligger i den övre vänstra kvadranten är “no brainers” – med liten insats kan ni få stor utväxling på arbetet för att reducera en större risk. Börja med dessa risker, och beskriv hur de kan åtgärdas i bägge de dimensioner vi diskuterat: sannolikhet och skadlighet. De som finns i övre högra hörnet är “heroiska” – och det kan vara värt att även ta sig an någon enskild av dessa – men med tanke på att alla organisationer har begränsade resurser bör det först ske när de “no brainers” ni identifierat är hanterade. Under alla omständigheter bör ni undvika de risker som ligger i under högra hörnet – era “Sisyfosuppgifter”: där ger enorma insatser knappt någon utväxling alls. De risker som ligger i undre vänstra hörnet är de risker som ni får betrakta som en del av er verksamhetsmiljö – ni kan inte påverka dem, utan får leva med dem.”
G: uppbruten i mindre grupper. Arbeta på en risk och producera en plan för att flytta risken i en eller båda av de dimensioner som först identifierades – sannolikhet och skadlighet.
G: presentera preliminära tankar kring hur risken de valt kan hanteras.
M: Summera och tacka.
Post: dokumentera workshopen noga, med alla olika element och grafiska diagram.
Post: Sätt ett datum för uppföljning och check-in. Vid en check-in skall åtminstone följande frågor behandlas: är riskerna desamma eller har några tillkommit/fallit bort? Har någon av riskerna framgångsrikt hanterats i någon av de två dimensionerna sannolikhet / skadlighet?. (Tillval: en uppföljningsworkshop som diskuterar de riskera som har extremt låg sannolikhet men extremt hög inverkan – svarta svanar).

Fini. Ett mycket enkelt, snabbt format för en första diskussion och därefter kan man välja att gå vidare med mycket mer avancerade frågor (som att prissätta risker i olika intervall mm). Nå — detta kan utvecklas på massor av sätt, men det är en liten början. Alla åsikter välkomna!

Monster och rädslans politik

2019-10-302019-10-28 Nicklas Lundblad

Leo Braudys Haunted: On Ghosts, Witches, Vampires, Zombies and Other Monsters of the Natural and Supernatural Worlds (2019) är ett försök till en taxonomi av olika sorters monster i kulturen. Braudy utvecklar en mental modell där alla monster kan sorteras i en av fyra olika kategorier: monster från naturen, monster inifrån, monster från det förflutna och det skapade monstret – King King, Mr Hyde, Dracula och Frankenstein. Det är en fin taxonomi, och Braudy medger själv att vissa monster kommer att återfinnas i skärningar i en större Venndiagram. HP Lovecrafts Cthulhu-mytologi har både element av natur och det förflutna, eller kosmos och det förflutna. Just definitionen av natur i Braudys analys är litet för snäv – något som är överraskande givet att han redan från början inser att det finns ett monster som kommer inifrån. Varför då inte säga att det finns monster som kommer utifrån, inte från naturen, utan mörkret, kosmos, natten? King Kong har mer gemensamma med Cthulhu än med Dracula, mr Hyde eller Frankenstein och Cthulhu är närmast en mer generell version av King Kong, ett monster som inte bara kommer ur naturen – utan föregår den – men tydliga naturliknande drag (tentakler, tentakler).

Braudy läser också detektiven som en sorts anti-monster, vilket jag tyckte var rätt spännande. Monstret slungar allt vi vet ut, detektiven fogar det samman, men samtidigt är detektiven inte mänsklig, inte anpassad till vår värld. Sherlock Holmes har onekligen monstruösa drag, och spelad så – som till exempel på Jeremy Brett och Benedict Cumberbatch gör – blir detektiven mer spännande och på något sätt trovärdig.
Kampen mellan oordning och ordning, mönster och kaos, rasar i detektivromanen med den skillnaden att detektiven vinner på slutet, och måste – för att detektivromanen skall fungera – eliminera eventuella övernaturliga element. Hunden i Baskerville kan inte vara en övernaturlig, släktjagande helveteshund – åtminstone inte i en detektivnovell. Förnuft mot rädsla. Ordning ur kaos.

Det kan förklara varför det är så svårt att skriva cross-overs. Jag har försökt läsa Sherlock Holmes mot Cthulhu-pastischer av olika slag, men de rasar ofta samman redan tidigt eftersom det Holmeska förnuftet försvinner och detektiven blir föga mer än vilken annan person i en skräckroman som helst. I detektivens verklighet råder en annan logik, en annan dynamik.

I det bredare perspektivet blir Braudy intressant som en rädslans analytiker – de monster en civilisation fruktar säger något om vad denna civilisation fruktar i sig själv – vår rädsla för vampyrer är nära sammantvinnad med en rädsla för sexualitet och smitta, vår rädsla för Frankenstein är en sorts rädsla för en teknik som sliter sig lös, vår rädsla för King Kong är, ur flera perspektiv, en rädsla för Gaia som förvandlats till Medea och vill äta sina barn — och vår rädsla för Mr Hyde är inget annat än rädslan för vår egen sinnessvaghet och vrede.

Var passar vår tids signaturrädsla – rädslan för främlingar – in i detta schema? Det är på ett sätt en rädsla för det förflutna, för en tid vi inte längre vill kännas vid, en tid med krig och flykt. Samtidigt är det en sorts rädsla som kommer inifrån, rädslan för människan och hennes avgrunder, rädslan för människor som inte är som vi är, som drivs av motiv och känslor som vi inte känner som våra egna.

Man skulle kunna skriva en världshistoria helt utifrån vilken rädsla som präglade olika imperier och civilisationer, och man skulle kunna lägga ut olika linjer in i framtiden beroende på vilken rädsla som blir den förhärskande. Vad vi är rädda för kan på många sätt säga mer om var vi är på väg än vad vi önskar eller vill. Det är inte unikt för oss — minns att evolutionen inte rör sig mot ett mål, utan bort från olika hinder. Inte så mycket en teleologisk rörelse som en bred, teratologisk gest – en väg genom mörkret baserad på alltmer ingående kunskap om de monster som döljer sig i natten.

Hur bör politiken förhålla sig till monstren och rädslorna? Bör ett politiskt program utgå från människors rädsla eller deras förhoppningar? Visst, det är lätt att svara “litet av varje”, men det finns ett värde i att tvinga fram ett mer otvetydigt svar. Bör politiken springa ur människans rädslor eller hennes förhoppningar? Det lätta svaret – om man inte tvingas tänka till slut – är att vi alltid bör bygga på människans förhoppningar. Det stämmer, men för att människor skall våga hoppas måste rädslorna bekämpas. Samtidigt blir en rädslans politik alltid en politik i opposition till något, en politik som vill bekämpa något. Det sätt på vilket vi hanterar våra rädslor spelar roll: om vi skyr det vi är rädda för ger vi det makt över oss, men vi har en möjligt att konfrontera det och montera ned rädslan genom att lära känna det vi fruktar.

Det svåraste ögonblicket i en skräckfilm eller skräckhistoria, noterar Stephen King, är när monstret avslöjas, när det slutligen stiger fram ur antydningar och skuggor för att ta scenen. Det är den punkt där skräck ofta förbyts i komik och löje, och just detta – att monstret, när det avslöjas, förlorar all makt över oss är en ledtråd. En politik som leder oss genom rädslan och visar oss monstret, för att få oss att förstå att vi fruktade en fasad – kanske är det ett alternativ?

Samtidigt är rädslan farlig. Den politik som drar kraft från och matar rädslan kan bara leda till ett sorgligt slut där samhället försvinner in i sitt panic room och vägrar att komma ut igen. En rädsla utan konfrontation är evig.

En förhoppning utan en rädsla är lika meningslös. Att hoppas är att också se de hinder som ligger i vägen för de egna önskningarna. Balansen mellan rädsla och förhoppningar spelar mindre roll än vägen dit – till förhoppningarna _genom_ rädslan är den modell som jag finner mest tilltalande. Inte sky rädslan eller minimera den, utan se den och sedan demontera den, för att sedan lämna den. Ur ett perspektiv handlar både rädsla och förhoppningar om tid, och hur de vecklas ut i våra politiska narrativ. Den kanske viktigaste insikten om monster är att de måste konfronteras – deras kaotiska effekt måste bemötas. Politiken blir i det perspektivet – idealt – detektiven som avtäcker de djupare mönstren bakom rädslan, plockar isär den och demaskerar monstret.

Politiken som Scooby Doo. Rädslan som den eviga skurken I Scooby Doo. “If it had not been for those meddling kids…”. Det är kanske den bästa bilden av dagens politiska mål – meddling kids! Scooby Doo är – fast Braudy inte nämner det – kanske den renaste av detektivberättelser just i att det övernaturliga alltid demaskeras, monstret alltid avslöjas och verkligheten återigen ges tolkningsföreträde. Den narrativa bågen – genom rädslan till demaskeringen, rättvisan och verkligheten – är en version av den hoppfulla politiken.

Det är en bild värd att fundera över: politiken som detektivroman, det politiska arbetet som ett demaskerande av monstret och ett sätt att ta tillbaka verkligheten in i berättelsen. Vår samtid som ett monster i en tid där rädslan ersatt förhoppningarna (har det inte alltid varit så – rädslan som en epoks signatur). Braudys mentala modell av monstren är ett fascinerande redskap att bena ut samtiden med, även om det ibland kanske blir väl enkelt är just rädslan en central komponent i vår samtid. Den som vill dyka på djupet i sätt att förhålla sig till rädslan rekommenderas att läsa Braudy, kanske sida vid sida med Martha Nussbaums The Monarchy of Fear.

Ondska som aspektblindhet

2019-10-292019-10-29 Nicklas Lundblad

I Berlin. Besöker Topographie des Terrors och försöker smälta utställningen. Det är svårt – kanske nödvändigtvis så. Igår gick vi förbi förintelsemonumentet och en tolkning av detta märkliga minnesmärke är att det inte låter sig tolkas, att de 2177 olika kistliknande stenarna är organiserade i ett mönster som inte längre tillåter tolkning – en ordning, ett system som helt skiljt sig från varje mänsklig öppning till tolkning – precis som den maskinliknande och mekaniska förintelsen. Fast det är också en sorts undanflykt – att säga att något inte går att förstå är bara att placera det i en kategori där försöken att förstå är dyra, de insikter de vilar på plågsamma och våldsamma – förståelsen kommer helt enkelt till ett pris vi inte är villiga att betala.

Som många andra slås jag av ögonen. Man skulle vilja se något i ögonen hos de personer som gemensamt byggde en sådan ondska. Men naturligtvis finns inget att se – ondska fungerar inte så. Den mänskliga ondskan är inte mytisk utan en sorts aspektblindhet – oförmågan att se människan i den Andre, oviljan att se det mänskliga som förenar oss.

Ansvarsfrågan aktualiseras i slutet av utställningen. Några ställdes till svars, dömdes och andra gled liksom iväg. Flydde eller försvann i skydd av sin ålderdom eller någon oklarhet i juridiken. Vissa framlevde sitt liv som om inget särskilt passerat i deras själar. Det är en märklig insikt, en ovilja att kanske stirra för djupt ned i avgrunden – en rädsla för att se oss själva där nere i mörkret.

Hur ställer man till ansvar inför något som förintelsen eller krigsbrott? Rättsväsendet knakar i fogarna när det ska bära dåd av en magnitud som inte längre blir brott, utan just dåd, en sorts ohyggligt verk — ondska. Det är inte det att jag tror att det saknas ansvar, alls inte. Bara att det är ett ansvar som kryper in från handlingarna in i själen på förövarna, ner i rötterna på existensen. Det finns förstås inga ord eller bilder som hjälper.

Var de då alla monster? Omänskliga varelser fyllda av ondska? Nej, svaret måste kanske – tyvärr – bli att de var människor som lodade djupet i vad det innebär att vara människa på ett sätt som vi måste finna vägar att minnas. Det kommer att bli svårare och svårare att minnas. Viljan till minne beror av smärtan i den hågkomst vi försöker förvalta, i vad den säger om oss och hur den kommer i konflikt med vår egen berättelse om vad vi skulle kunna bli. Men här ligger en viktig, central tyngdpunkt i upplevelsen i museet.

Vår egen berättelse är en tunn hinna som spänner över väldiga djup som bara väntar på att göra anspråk på oss. Vi kan bara hoppas att vi är litet mer beredda när klorna sträcker sig mot oss ur mörkret.

Museum

2019-10-282019-10-29 Nicklas Lundblad

I Berlin. Museum är en förhandling mellan makten och historien, men de är också en förhandling mellan tiden och nuet. Nuets anspråk på vikt och företräde utmanas av den långa tidens mjuka rytm. En kruka framför mig är mer än 5000 år gammal och händerna som formade den var skickligare än mina och tankarna som virvlade i krukmakarens hjärna inte möjliga att enkelt skilja från mina egna. Det nuet och mitt nu är i någon mening exakt lika. Den tanken suddar effektivt ut dagens anspråk på prioritet, men samtidigt lurar där ett annat budskap — inte ett relativistiskt, utan ett uppfordrande: kan du leva ditt nu lika väl som de kunde? Kan du se allt runtom dig ur Spinozas synvinkel, men ändå också se mening och syfte?

Lektionen här är inte att allt kött är som gräs, utan att det som räknas när allt är över är att alla dessa våra ögonblick kan fogas samman i en fantastisk väv av närvaro.

Jag möter Nefertiti på Neues Museum i Berlin. Mannen framför mig står stilla, stirrar stint in i hennes ögon. Jag tänker att han borde vara försiktig, att forskningen visar att när du stirrar djupt i en annans ögon så kan förälskelsen övermanna dig och slå dig till marken. Något i hans anlete förändras och där och då tror jag att han plötsligt blev kär. Så var det förstås inte. Men jag ser honom lura i hörnet av salen och fingra på sin mobil, trots att det är förbjudet att ta kort i salen där hennes byst står uppställd. Något plågat far över honom. För sent, tänker jag, och är försiktig med mina egna blickar.

Jag undrar hur många själar hon samlat på sig där i salen.

Hennes gemål, Ekhnaten, har inte farit lika väl under historiens gång och visas liksom upp i förbigående i rummet utanför. Vackert nog så.

I en annan sal Sokrates. Ett milt missnöje vilar över honom. Irritationen över att behöva dö giftdöden för att göra en poäng. Ett sorts “what the fuck is wrong with you people?!”. Men allt filtrerat genom ett leende. Platon, med näsan bortslipad av historien och missförstådd av så många, ler inte alls. Han har ju inte så mycket att le över.

Aristoteles lyser med sin frånvaro. Förmodligen för upptagen med att plocka snäckor och försöka förstå varför västanvinden bär med sig sjukdomar. Att de tre var samtida och följde på varandra i ett slag är en sorts indicium på att denna världen inte är verklig.

En kultur utan museum skulle vara hjärtlös.

Vill du ha djup eller bredd?

2019-10-282019-10-28 Nicklas Lundblad

I Berlin. Slås ofta av känslan att det skulle vara rimligt att tillbringa mer tid ute i Europa, men det finns olika sätt att resa på. Antingen kan man leta reda på en stad som man verkligen gillar och fördjupa relationen med den staden, eller så kan man utforska en mängd olika städer – medveten om att man inte kan tränga på djupet i någon av dem. Problemet är välkänt – explore / exploit – och det är svårt att lösa, men en av faktorerna i problemet är hur mycket tid man tror sig ha att fortsätta att utforskar. Ju äldre man blir, desto mer logiskt blir det att söka sig till favoritrestauranger och skaffa sig en andra hemstad – och sluta flacka runt.

Kanske är det ett mått på min upplevda ålder att jag verkligen skulle föredra att skaffa en liten lägenhet i Florens och komma tillbaka dit ofta, lära känna staden på djupet och möjligen göra dagsutflykter i närheten, men ändå återvända till en sorts bas i staden. Eller Oxford. Eller någon annan mindre stad där tiden flyter litet långsammare än i storstäderna – jag har ett antal kandidater. Samtidigt gillar jag att upptäcka nya saker — i år besökte jag för första gången Beijing och fann besöket fascinerande i flera olika dimensioner.

Djup / bredd och explore / exploit är fundamentala avvägningar ur ett strategiskt perspektiv också. Bortsett från det i särklass i-landsliknande problemet om hur man vill resa (tillbaka till en plats eller runt till olika) är det ett problem som alla organisationer står inför. Göra mer av det man alltid gjort, eller göra något nytt. Det blir än mer komplicerat när man ser på organisationer, eftersom den tid de har inte är lika strikt utmätt som den mänskliga (även om det finns indikationer på att företag inte kan överleva hur länge som helst). Som människa vet jag att jag kommer att vara med till runt 75, sedan kan allt hända (det kan hända även innan, ta i trä, men nu talar jag i generaliteter – fast jag skall medge att ett problem som ofta slår mig hur länge jag skall räkna med att leva. Jag vet att det låter märkligt, men det har en allt större inverkan på olika sorters livsval, och jag växlar mellan 30 år och typ 3 veckor beroende på humör och väder) – men som organisation skulle jag kunna räkna med hundra år, eller kanske tusen år. Som stad kan jag räkna med tusentals år, och intressant nog betyder det att städer borde ha en enorm aptit för explore i sin arkitektur och sin förändring, medan människor kanske borde landa i någon sorts jämvikt mycket fortare.

Jämvikten behöver inte heller vara tråkig. Det handlar inte om det alls – den dimensionen kan appliceras både på explore och exploit. Till sist kan den rastlöse resenären bli lika uttråkad som den som tröttnar på den valda andra hemstaden – och tristessen är sin egen dimension (själv tror jag att nyfikna människor sällan har tråkigt).

Ibland har jag lekt med tanken på att bestämma en tidpunkt vid vilken jag skall koncentrera mig på att renodla mig själv. Minska antalet restauranger, rensa ut garderoben till föremål för en begränsad uppsättning plagg, börja läsa om böcker och sluta lyssna på ny musik. Det finns något fascinerande och horribelt i den tanken, eftersom det är en sorts kapitulation. Men det finns också något oerhört lockande. Tänk att få bara bli mer sig själv!

Frågan är dock om en sådan renodling skulle motsvaras av samma jämvikt i personen. Som person är jag en helt annan i dag än jag var för tio år sedan, och det betyder att den som i dag utforskar världen och väljer mellan explore / exploit faktiskt närmar sig världen på nytt och med endast ett vagt minne av den jag en gång var — så flytande kan ibland identiteten kännas.

Att gå på djupet eller bredda den egna erfarenheten – det är kanske en av de mest intressanta dimensionerna i personlighetspsykologin, och det är fascinerande att studera vänner och bekanta och se hur de närmar sig detta problem, antingen medvetet eller omedvetet. Djupet har ändå en lockelse.

När jag skriver detta lyssnar jag på Vienna av Ultravox. Jag misstänker att det borde säga mig något. Vi får se. Promenad i Berlin på jakt efter ledtrådar – ty det finns ledtrådar överallt – i detta fall av metafysisk förvirring.

Det finns förstås ett tredje perspektiv – och det är att distinktionen mellan djup och bredd endast är skönjbar ur vissa vinklar, och att det handlar om ett skenproblem – man kan leva på djupet eller i bredd oavsett hur man handlar. Det går att flacka i en stad, i en lång relation, i den egna identiteten lika bra som det går att finna ett djup i resenärens föränderliga geometri. Djup och bredd är transcendenta dimensioner och de möts i dödens punkt, oavsett vilket.

Hur osäkra bör vi vara? (Slumpen #1)

2019-10-272019-10-26 Nicklas Lundblad

Här en hypotes: det finns två olika sorters osäkerhet i allt som har med samhället att göra. Den ena är en osäkerhet som är djupt systematisk och den andra är en osäkerhet som har med enskilda fenomen att göra. Om jag, exempelvis, får frågan om hur jag tror att det går i presidentvalet i USA nästa år så kan jag dels fundera kring de olika faktorer som har att göra med just valet av president (hur går ekonomin, hur ser de olika kandidaternas program ut…) och dels fundera kring hur förutsägbart samhället i stort är just nu (dynamiken, antalet svarta svanar, allmän oro, olika typer av osäkerhetsindex). Vilken faktor kommer att vara avgörande, och finns det några intressanta slutsatser en sådan hypotes skulle kunna låta oss dra?

Förmodligen måste vi modifiera enskilda händelsers sannolikhet med en sorts miljöfaktor och säga att vi tror att allt annat lika så är det 45% sannolikhet att Trump vinner valet just nu, men med tanke på samhällsklimatet och den systematiska osäkerhet vi lever i just nu är det mer korrekt att säga 35% (siffrorna ryckta ur luften). Den systematiska osäkerheten blir en sorts allmän faktor i alla förutsägelser

Vad skulle kunna tänkas generera denna systematiska osäkerhet? Ett svar är komplexiteten i ett givet system — ju mer komplext det är, desto mer systematisk osäkerhet finns att ta hänsyn till. Antag att du fått i uppgift att försöka förutsäga om två olika organisationer kommer att bjuda på en offentlig upphandling och den ena är en organisation med 50 anställda och låg komplexitet, den andra är en organisation med 250 anställda och högre komplexitet — hur bör du faktorera in organisationens komplexitet i sannolikhetsbedömningen – om alls? Och skalar osäkerheten linjärt eller exponentiellt? I vissa fall minskar säkert osäkerheten med ökande komplexitet — om vi är intresserade av händelser som skulle fordra en hög grad av koordination så kan vi nog anta att ökande komplexitet leder till en lägre sannolikhet att en organisation lyckas koordinera sig så bra.

Anledningen till att detta intresserar mig är att flera personer jag talat med på sistone har sagt något i stil med “allt är så osäkert just nu, men normalt borde x leda till y”. Det finns en utbredd känsla av att något är annorlunda i vår tid. Det skulle kunna vara en sorts vidskepelse, men det skulle också kunna vara en intuition som vi måste anstränga oss för att förstå — och arbeta med.

Jag tycker mig minnas att Nicholas Nassim Taleb en gång sade att vi antar att vi lever i ett universum där normalfördelningen är en sorts huvudregel för många händelser – men att det mycket väl kan vara så att vi lever i ett av många universum, och att sannolikheten faktiskt är ganska hög att sannolikheten i vårt universum då inte följer normalfördelningskurvan, eftersom det måste finnas massor av universa där den inte gör det. Det argumentet skorrar, och jag gör det inte rättvisa, men det reser frågan om sannolikheten som fenomen, om slumpen, och hur vi vet att den är regelbunden.

Här en annan hypotes: vår världs slumplandskap är oregelbundet och skrovligt – och klumpar ihop sig. Ibland händer många osannolika saker, ibland färre — slumpen är inte mjuk och slät. Vad skulle det ens betyda? Går det att fundera kring sannolikheten som ett naturfenomen, som väder? Det känns som om vi är ute i Douglas Adams-trakter här, men tänk om slumpen mer påminner om vädret än om en glasklar matematisk uppsättning regler? “Under de kommande tre åren förväntar vi oss en mer osäker slump”?

Hur skulle detta kunna se ut? Antag att sannolikheten för att slå 6 sexor i rad med en tärning som inte manipulerats är 1/6*1/6*1/6*1/6*1/6 — då är det vad vi har att förvänta oss. Men antag vidare att vi tror att slumpen inte är jämn – skulle det då inte vara detsamma som att säga att vi måste addera en term s till alla sannolikhetsberäkningar för att veta om vi gör tärningsexperimentet i en högslumpig miljö eller i en lågslumpig miljö?

Det finns en stor risk att allt detta bara är språklig förvirring och dunkelt tänkande — men det är något jag skulle vilja gräva mer i innan jag dömer ut det. Problemet med tankeexperimentet ovan är förstås att det är omöjligt att komma åt termen s på något vettigt sätt – eller ser ut att vara omöjligt i alla fall.

Mer snart.

Vad kommer till fots men flyr till häst?

2019-10-26 Nicklas Lundblad

Vad är det som kommer till fots men flyr till häst? Jo – förtroende eller tillit. Tilliten är också central i informationsekonomier, eftersom de i någon mening är platta – man kan inte gå in i butik, eller skaka hand med en person och se henne i ögonen; man måste i stället lita till ett antal olika signaler eller indikatorer som på ett eller annat sätt framgår ur det gränssnitt som vi arbetar med. 1998 skrev Thomas Soltesz och jag en liten rapport om just detta. Det perspektiv vi anlade då känns främmande för mig i dag – jag tror inte längre på tillit som “en egenskap i ett system” alls, utan har alltmer kommit att tro att tillit är ett begrepp som faller sönder i en mängd olika, komplicerade frågor. Det är också värdefullt att fundera kring vad det är som kommer först – tillit eller tvivel.

Här är jag i dag mer eller mindre övertygad om att vi väldigt ofta börjar i tillit, och det är endast när tilliten sviks eller antagandet blir uppenbart orimligt, som tvivlet sätter in. Det är en trivial version av en observation som Wittgenstein gör i, om jag minns rätt, Über Gewissheit. I en kommentar som kan läsas som en kritik av Descartes kritiserar Wittgenstein föreställningen att man alls kan börja från tvivlet som utgångspunkt, att tvivlet skulle kunna vara primärt. Tvivlet är bara möjligt, menar han, förenklat, om man först tror på något. Likaså är tilliten i någon mening mänskligt primär. Vi föds tillitsfulla och det är först när tilliten går sönder som vi undersöker grunderna för den.

Det betyder nog att den mentala modell vi hade i vår rapport är bakvänd: där utgick vi från att tilliten måste etableras och vidmakthållas. Det betyder också att när vi intresserar oss för tillit så måste vi intressera oss för två olika sorters tillit – primär och sekundär tillit. Den första sorten är den oreflekterade och automatiska tillit som inte föregås av någon analys, den andra sorten är den tillit som måste återuppbyggas efter det att den raserats. Dessa två olika sociala fenomen drivs av helt olika social logik.

Den primära tilliten innehåller ingen analys eller förutsägelse, den sekundära innehåller däremot förmodligen både sannolikhetsförutsägelser och modeller av den andra partens framtid agerande. Den ena är given, den andra förvärvad. Intressant nog tror jag också att den andra sortens tillit, den som konstruerats ur ruinerna av ett svek, är mycket svår att mäta – eftersom den som svikits en gång inte gärna vill bli ertappad med att ha blivit sviken igen.

Att mäta tillit är redan svårt: redan frågan “har du förtroende för X” får alla alarmklockor att ringa i huvudet. Varför frågar de? Vad vet de som inte jag vet? Vill jag verkligen signalera med mitt svar att jag är en sådan person som litar till fenomen som X? Och – kanske viktigare – är det riktigt att ens säga att man kan lita till fenomen som X? Ta ett några enkla exempel: politiker, näringsliv och pressen.

Alla dessa tre får mycket låga förtroendesiffror i moderna undersökningar, och en hel del tyder på att dessa sjunker över tid (vi lever i en långsam och utdragen social kapitalkrasch). Därav drar många slutsatsen att vi måste återupprätta tilliten för samhällets olika institutioner. En annan möjlig slutsats är att den brist på tillit vi uppvisar faktiskt är sunt kritiskt tänkande, och att det är att föredra att leva i ett samhälle där vi inte litar på politikerna.

Det finns förstås ytterligheter, men detta resonemang leder vidare till den intressanta frågan om hur en idealisk tillitsnivå och tillitsfördelning ser ut i samhället. Hur mycket tillit vill vi att medborgarna skall känna inför politiken, pressen, näringslivet eller polisen?

Vi kan nog enas om att 100% skulle vara nästan sjukligt, och att 0% inte är särskilt hälsosamt heller. Men vad är skillnaden mellan 33 och 66%?

Här finns en levande diskussion om socialt kapital, och hur det möjliggör handel och entreprenörskap i ett samhälle. Där förtroende sjunker för lågt hämmas ekonomin av en förtroendebrist. Var denna brytpunkt ligger – och vilka andra värden än ekonomin (som frihet och demokrati) som bör faktoreras in diskuteras mer sällan. Det finns dessutom ett annat problem med just denna uppsättning modeller, och det är att de har en ganska tunn definition av begreppet “tillit”.

Tilliten i de olika åsiktsgemenskaper som idag formats på nätet är nog väldigt hög. Bland olika polariserade bloggars läsare eller i olika forum är nog primär tillit dessutom den vanligaste formen av tillit. Det betyder inte att detta sociala kapital är till nytta för samhället i stort. Organisationen av socialt kapital i olika former av nätverk har en stor betydelse för hur värdefullt det faktiskt blir – och om vi ser ökade ekonomiska eller sociala effekter i fragment av samhället, eller i hela samhället.

Tilliten kan lika gärna vara det kitt som håller samman en farlig extremistgrupp som den väv som binder ihop samhället – och även där känns det som om vi diskuterar olika typer av tillit. Begreppets grammatik breder ut sig. Mer att utforska, men här en första skiss:

Vem är du i Natten?

2019-10-252019-10-25 Nicklas Lundblad

Ända sedan jag började läsa har jag varit fascinerad av skräck- och spökhistorier. Ofta klassificeras dessa som “historier om det övernaturliga”, men för mig var de alltid något annat – historier om det förnaturliga, historier ur den stora osäkerhet som omger den lilla epistemologiska ö som vi förskansat oss på. De egentliga rötterna till mitt livslånga intresse för filosofi står nog till dels att söka i de tummade exemplar av Alfred Hitchcocks skräckrysare om gengångare, monster, vålnader och i princip alla andra samlingar av spökhistorier jag kunde hitta när jag dröjde mig kvar i Trollbodaskolans skolbibliotek, eller gick igenom hyllorna nere i Åkermyntans då väldigt välförsedda lokalbibliotek.

I dessa böcker hade någon samlat mängder av sprickor som finns i vår kunskap om världen, och redan tidigt kom jag i kontakt med HP Lovecrafts märkliga historier, historier som rymde en djup övertygelse om att den här världen var en tunn fernissa på ett kosmos som opererade enligt helt andra regelverk och principer. Min fascination för skräckberättelser, och senare skräckfilmer, har alltid handlat i stor utsträckning om just detta – att världen bara skenbart är förståelig och att de illusioner vi gör oss om den mänskliga kunskapens omfattning är bräckliga som tunt glas.

Ett av mina favoritcitat formulerar detta mycket väl – det är den tidige skräckförfattarens Lord Dunsany som sätter ord på precis den känsla som mitt unga jag ständigt var på jakt efter i biblioteken:

A man is a very small thing, and the night is very large and full of wonders.

Världen är natt, fylld av under och vi är mycket små. Det finns en särskild glädje här, en frihet — vardagens tyranni och förutsägbarhet vilar på kanten till ett kaos av virvlande mörker, något förtrollande vackert. Samtidigt är det inte alldeles klart varför det är så — vad är det vi söker i skräcklitteraturen?

Jag vet vad jag inte söker. Jag har inget intresse överhuvud av skräckel – av filmer som bara sprider blod och kroppsdelar omkring sig, eller handlar om mänsklig grymhet av olika slag. Mänsklig grymhet är inte på något sätt förnaturlig – utan bara alltför naturlig och vanligt förekommande. Det finns inget epistemologiskt utmanande där alls. Det jag letar efter är snarlikt det som läsare av hård science fiction letar efter i sin genre.

I hård science fiction måste vetenskapen som användas för att utforska framtiden vara sannolik, eller åtminstone välkonstruerad. Det är inte okej att bara hitta på en ljusfartsmotor och inte förklara ungefär hur den tillkom, eller vilka svagheter den har. Den som bygger en värld för hård science fiction måste spendera betydande tid med att försöka lägga en trolig vetenskaplig grund för den teknik som finns i världen.

Detsamma gäller den som skriver fantasy. Där handlar det oftast om magi – om magin inte lyder under särskilda regler och är mycket strikt regimenterad så blir resultatet en bok i vilken läsaren aldrig känner någon konflikt – det borde ju gå att trolla bort antagonisten, eftersom det inte tycks finnas några gränser för hur magin kan användas. Ett intressant exempel är Game of Thrones – och nu talar jag om böckerna – där magi introduceras mycket sent och är utformad som ett extremt komplext och oförutsägbart fenomen — bara då kan magin användas i berättelsen utan att förta all konflikt.

Verklighetens sprickor, ögonblicken där vi faller igenom och plötsligt förlorar kunskap om världen som vi trodde att vi hade – det är skräckens allra vackraste former.

Motsvarigheten i god skräcklitteratur är sprickorna i världen. När en författare verkligen lyckas visa dessa sprickor och hur de uppkommer på olika ställen, så att läsaren känner att det skrämmande har sin egen inneboende logik – först då kan en bok bli framkalla skräck. Det är mycket lätt att en skräckberättelse faller platt till marken – och misslyckas helt (det är intressant att notera att misslyckad skräck ofta är komisk, och ibland är misslyckad komik djupt skrämmande – relationen mellan komiken och skräcken är spännande). Det kan ske på en mängd olika sätt – men det vanligaste är en sorts misslyckad matchning mellan berättelsens huvudperson och det Skrämmande. En person som förföljs av djävulen är inte trovärdig, eftersom ingen enskild person torde vara intressant nog för den personifierade ondskan att ta sig an. Om vi däremot får höra om en pensionerad professor i ockulta språk som tycks ha ett problem med försvinnande hushållerskor, och vars gamla gods lyses upp av norrskensliknande ljus vissa novembernätter som tycks sammanfalla med planeternas cykler…då kan läsaren försiktigt börja treva utefter sprickorna i världen. God skräck utformar sprickorna i världen på ett sätt som är trovärdigt, ger sprickorna en egen inneboende logik.

Uråldriga städer, förlorade kungariken, dolda mönster i verklighetens väv – sprickorna i verkligheten måste utformas enligt en strikt logik i skräckens genrer.

Berättelser om förlorade städer, märkliga platser och hus, kulter och kosmisk skräck platsar omedelbart, men det blir svårare med monster. Monster är personliga på ett annat sätt, och den personliga skräcken är alltid svårare att göra trovärdig än den opersonliga. Dunsanys Natt är stor, och det svindlande däri öppnar omedelbart för en opersonlig skräck som bygger på kunskapsteoretisk svindel, men monster ter sig alltid mer triviala. Men det går, och en del av mekaniken där tycks vara att göra monstren till Monster, genom att se till att de rotas i en återkommande Berättelse, en myt. Ett bra Monster påminner om jultomten, har en omedelbar verklighet i de samlade berättelser som vi hört om just detta väsen — ett bra Monster måste i någon mening vara mytologiskt.

Monstrets mytologiska grammatik är en central del av hur skräcken kan ta sig an det enskilda, det personliga och göra den till ett fungerande tema.

Det betyder inte att det måste vara gammalt. Vi kan med stort intresse följa Slendermans inträde i det kollektivt undermedvetna, och gestalter som Jason har långsamt skapat den Maskerade Mördaren. Ett Monsters mytologiska grammatik är dock ett helt centralt element — vi måste, precis som med magin, få en insikt i den inre logik som bestämmer monstrets handlingar och val. Riktigt bra Monster är i någon mening själva just sprickor i verkligheten – de representerar mer än en gestalt eller en enskild ondska.

Sprickorna behöver inte vara kunskapsteoretiska, det finns också skräck som bygger på moraliska sprickor i världen. För många herrans år sedan skrev jag en kandidatuppsats i litteraturvetenskap om Joseph Sheridan le Fanus Carmilla. Det är en novell eller kortroman om hur en familj bjuder in en märklig flicka under sitt tak, och hur en passionerad relation mellan denna flicka och dottern i familjen växer fram. Carmilla är en anmärkningsvärd text, väl värd att läsas i Halloweentider, om inte annat för att le Fanu så oerhört skickligt spelar med sprickorna i världen. Den värld han skrev i – romanen skrevs i början av 1870-talet – var den senviktorianska och teman som hade med homosexualitet att göra var tabu, något som författaren utnyttjar på ett oerhört medvetet sätt: boken lånar sig till två olika tolkningar: antingen beskriver dottern i familjen en lesbisk relation, eller så är Carmilla ett monster, en vampyr. I en tid då homosexualitet var tabu vinner skräcken kraft ur den möjliga läsningen av Carmilla som lesbisk – en moralisk spricka i den värld som viktorianerna byggt in sig i.

Joseph Sheridan le Fanus Carmilla ger ett bra exempel på hur den goda skräcklitteraturen lever i de moraliska, epistemologiska sprickorna i vår värld.

Var tar oss allt detta då? Vad kan vi lära oss av skräcken som genre? Vi kan lära oss att alla berättelser kräver sin egen inre logik, och att begränsningen är den egentliga källan till trovärdighet och makt – den som begär att vi skall upphäva vår misstro måste i utbyte betala priset: en lagbunden grammatik för den berättelse vi tar del av. Det gäller vetenskapen i science fiction, det gäller magin i fantasy och det gäller sprickorna i världen i skräcken – men det gäller också våra egna berättelser.

Vi är alla berättelser, vi är alla sprickor i världen – med vår egen inneboende logik och fast i en grammatik vi själva skapar.

Vilken är din grammatik, din inneboende logik – dina begränsningar? Vem är du när Natten faller på?

Mångfald handlar inte om att vara snäll

2019-10-24 Nicklas Lundblad

Jag har gjort litet mer än 300 anställningsintervjuer under min tid i arbetslivet, främst för det företag jag arbetar på nu. Det är svårt – man lär sig att intervjuer bara ger en liten del av den information man behöver för att besluta sig för att anställa en person — det krävs flera dimensioner i det beslutet — men intervjuerna har ofta en avgörande betydelse. Det är därför det är så oerhört viktigt att kalibrera sig efter hur kandidaten fungerar, och en sak som verkligen slår mig är hur olika det är att intervjua kvinnor och män. Och, ja, det handlar verkligen om en könsskillnad – som främst yttrar sig i att män är självsäkra och, i någon mån, självförhärligande. Eller låt oss vara neutrala: de värderar sin egen erfarenhet högre än kvinnor gör.

Forskningen har visat detta om och om igen, nu senast i denna artikel, där författarna har kontrollerat för alla möjliga olika faktorer. Män framhäver sina egna prestationer på ett annat sätt än kvinnor – och det leder ofta till orättvisa resultat. Det behöver inte betyda att man bara anställer män, det kan istället handla om mycket mer subtila effekter – som att man sätter nivån på jobbet på ett annat sätt. En sak att se upp med är om någon säger – om en man – att han “intervjuade bra” och därför bör gå in på en högre nivå än en kvinna som kanske “var litet svag i intervjun”. Dessa små inledningsojämlikheter kan sedan vara avgörande vid senare punkter i arbetslivet då någon ska befordras eller en ny roll öppnas upp.

Värre: det gäller inte bara anställningsintervjuer, utan alla olika tillfällen i arbetslivet då kvinnor och män ska redovisa vad de åstadkommit och hur de utvecklas, det är faktiskt värt att citera abstractet till artikeln i sin helhet:

In job applications, job interviews, performance reviews, and a wide range of other environments, individuals are explicitly asked or implicitly invited to assess their own performance. In a series of experiments, we find that women rate their performance less favorably than equally performing men. This gender gap in self-promotion is notably persistent. It stays just as strong when we eliminate gender differences in confidence about performance and when we eliminate strategic incentives to engage in self-promotion. Because of the prevalence of self-promotion opportunities, this self-promotion gap may contribute to the persistent gender gap in education and labor market outcomes.

Det här är svårt, men om vi inte pratar om det och diskuterar verktyg för att komma till rätta med det så kommer vi inte att lyckas ordna till det. Och ingen går fri – de flesta företag kämpar med detta på olika sätt, och olika personer tycker att det när olika viktigt. Jag har haft turen att arbeta med människor som tycker det är viktigt, så vi diskuterar ofta hur vi kan bli bättre och vilka verktyg vi kan använda.

En sak som spelar roll är att formalisera processen. Som Daniel Kahneman konstaterar fattar vi bättre beslut med modeller och en checklista som ser över olika punkter i utvärderingsprocesser kan vara till hjälp. Att utse någon i processen som har till uppgift att påminna alla om att det kan finnas ett problem, är också något som kan vara värt att pröva. Därtill kommer att ju mer forskning vi sprider om detta, desto mer kommer det förhoppningsvis att sätta sig i ryggraden på folk.

Men jag kan inte hjälpa att fundera på om vi inte borde försöka hitta andra intervju- och utvärderingsformer, eller om det finns bättre sätt att organisera intervjuer och utvärderingar på — den klassiska anställningsintervjun är skruvad redan från början, så nog måste det finnas bättre sätt att anställa på?

Det måste finnas nya sätt att hantera anställningsintervjuer, utvärderingar och befordran — mer innovativa och produktiva metoder.

Samtidigt är det också möjligt att börja i en helt annan ände och försöka korrigera den kultur som ger upphov till problemet. Jag har kollegor som varit delaktiga i att anmärkningsvärt intressant program som heter #iamremarkable. Syftet med detta program är att få de grupper som sätter sitt eget ljus under skäppan att faktiskt förändra sitt beteende och utvärdera sig själva mer rättvist. Det är på många sätt en bättre ansats, eftersom det betyder att man inte accepterar att den här skillnaden i självutvärdering består, eftersom den bygger på en värld i vilken vissa grupper ofta känner sig mindre duktiga.

Dessa ansatser är givetvis inte varandra uteslutande. Båda behövs, och det här är ett område där jag gärna skulle se mycket mer innovation på – eftersom de arbetsgrupper som kännetecknas av mångfald i alla olika dimensioner så tydligt är bättre på att fatta beslut, mäta risk och ren kreativitet – något som Scott Page visat om och om igen, med fast hand och ett allt rikare underlag av data.

Mångfald handlar inte om att vara snäll. Det handlar om att bli bättre.

Slutet på det hyperoffentliga samtalet?

2019-10-23 Nicklas Lundblad

Igår läste jag ut den utmärkta A Social History of Media av Asa Briggs och Peter Burke. Det är en redogörelse för hur medierna utvecklades från tidig bokproduktion till dagens medie- och informationssamhälle. Ett tema som författarna utvecklar tidigt, och som återkommer i litteraturen kring informationssamhället, är frågan om privat kommunikation och offentliga samtal – mellan pressen och telefonen, eller e-post och webben.

Det offentliga samtalet kom, åren efter det att Burke och Briggs släppte sin bok, att explodera in i en sorts hyperoffentligt samtal där ingen skillnad längre gjordes mellan vad man sade vid middagsbordet och ropade ut från hustaken. Resultatet blev ett märkligt platt informationslandskap utan nyanser, och en rätt onyanserad diskussion – där alla parter nog måste erkänna ett mått av skuld – om yttrandefriheten.

Yttrandefriheten kring middagsbordet är en annan frihet än den som rör torgets agitatorer, men plötsligt saknades enkla medel för att göra den skillnaden. Det offentliga samtalet blev hyperoffentligt och Habermas offentliga sfär expanderade till en punkt där den hade svalt allt. Kanske att det var början på att vi lärde oss något viktigt om det offentliga samtalet, att det beror av och vilar på ett privat samtal där vi både hålls mer ansvariga för det vi säger och står mer fria att säga vad vi vill. Dynamiken i det privata samtalet är ju helt annorlunda än logiken i det offentliga, och det har delvis att göra med tiden.

I det privata samtalet har vi tid, vi kan tänka till slut och vi hålls till slut ansvariga för vad vi sagt – men vägen dit är friare. I det hyperoffentliga samtal vi skapat hålls vi ansvariga för varje ansats till ett drag på brädet, och det är sällan hela spelet kan spelas till slut. Det hyperoffentliga samtalet sker i kortare och kortare “nu” – och det privata samtalet sker i ett längre nu.

Det betyder inte, för att tala klarspråk, att man får vara rasist vid middagsbordet men inte på torget. Det betyder något annat, mer komplext: att man kan öppna för åsikter som man känner till men inte lodat till botten, att man kan pröva på åsikter och granska dem närmare utan att en anonym massa ropar “skäms!”. Förmodligen har vi, ja även demokratin, ett behov av detta.

Det hyperoffentliga samtalet överlever nog inte i längden, utan kollapsar i något som vi inte riktigt förstått än, i ett nytt bredare privat samtal med flera parter. I grupper som konstrueras kring olika gemensamma tyngdpunkter. Det betyder emellertid att vi nu rör oss mot en andra bred diskussion om yttrandefriheten: om man bjuder in människor man har svagare sociala band till i ett samtal kring middagsbordet – vad får man då säga och inte säga? I detta salongsliknande privata samtal möts vi precis i demarkationslinjen mellan det privata och det offentliga, men i en skala som aldrig förr skådats. Hur reglerar vi den moderna salongens konversationer?

Är vi en floppydisk från kärnvapenkrig?

2019-10-22 Nicklas Lundblad1 kommentar

I avdelningen nyheter som nog var avsedda att lugna oss, men som i själva verket är fasaväckande, rapporteras nu att den amerikanska militären bestämt sig för att inte längre köra sitt kärnvapenprogram på floppydiskar. Ur artikeln:

The Pentagon is finally abandoning its archaic nuclear launch systems that still rely on 8-inch floppy disks. According to an official, the Strategic Automated Command and Control System (SACCS) will start using a “highly-secure solid state digital storage solution” instead.

Nu är det inte så enkelt att vi kan säga att militären alltid bör ha den senaste tekniken — den kan ju vara oprövad och otestad — men man bör kanske inte heller alltid vara sist på bollen. Dessutom kan vi vara säkra på att det finns massor av system i samhället – s.k. legacysystem – som i dag är så komplexa och där dokumentation saknas, att det enda alternativet faktiskt är att hoppas att den gamla tekniken fortfarande fungerar.

Detta kan ha geopolitisk betydelse ur flera olika perspektiv. För det första kan de regioner som inte har installerade legacysystem ha en naturlig fördel när det gäller teknikutvecklingen – de kan hoppa över hela generationer teknik och bygga från grunden. Det gäller delar av Östeuropa, Asien, Afrika och kan komma att bli en fördel för dessa regioner om något decennium eller så. För det andra är komplexiteten i dessa gamla system – och de nya vi bygger ovan på dem – ett av de många skälen till att våra informationssamhällen blir allt skörare. Vi oroar oss ofta för informationsoperationer och cyberattacker, men komplex systemkollaps av “naturliga orsaker” är kanske egentligen en större risk över tid. Båda förtjänar i alla fall uppmärksamhet.

Legacysystemen är också en påminnelse om en större fråga – nämligen hur teknik åldras och vad det betyder att den blir allt äldre. De olika cykler som finns på detta område är viktiga att studera. Ser vi, exempelvis, på mobiltelefoner så hinner de aldrig bli gamla – eftersom nya kommer ut som är så mycket bättre att vi genast byter ut de gamla generationerna. Denna ersättningscykel är kortare än åldrandecykeln, och det har gällt för en hel del av den informationsteknik vi arbetar med. Det kan komma att förändras i fall den tekniska utvecklingstakten saktar ned, och vi kan mycket väl komma att få den omvända makrocykeln: saker går sönder innan det finns nya saker att köpa som är materiellt bättre.

Idag ter det sig helt otroligt – och just därför är det givande att fundera litet kring hur det skulle kunna se ut. Hur ser en värld ut där din telefon nöts ut i stället för att ersättas av en snabbare och bättre version? Historiskt har detta varit regel snarare än undantag för mänskliga verktyg – en yxa på medeltiden ersattes inte för att det kom en ny och bättre yxa, utan för att den slitits ut.

Var ligger brytpunkten för en teknik, den punkt där den nöts ut istället för att ersättas av en ny och bättre version? Ett svar på den frågan är att det handlar om investeringar i forskning och utveckling. Så länge telefontillverkare säljer så bra att de kan fortsätta att investera i forskning och utveckling så kan de förhoppningsvis hålla ersättningscykeln kortare än nötningscykeln — men investeringarna i forskning och utveckling behöver inte bli noll för att nötningscykeln ska ta över. De behöver bara sjunka så mycket att forskning och utveckling inte längre förmår hålla ersättningscykeln levande. Var ligger den punkten?

Det i sin tur beror på vilken avkastning vi får på FoU-investeringar i olika områden. Låt oss pröva en kontroversiell hypotes: att avkastningen på 100 enheter investerade i FoU 2019 ger 0.9 av vad samma investeringar gav 2009. Om det stämmer måste vi investera mer för att få samma innovation. Vad skulle detta kunna bero på? Om vi antar att innovationsrummet växer med de kombinatoriska möjligheter vi har, och att sökkostnaden i innovationsrummet ökar för att detta rum expanderar (alltså: det blir längre och längre mellan de materiella innovationer som gör skillnad, litet som det blir längre mellan galaxer i ett expanderande universum) – då ser det ut som om skiftet mellan ersättningscykel och nötningscykel kan komma snabbare än man skulle tro.

Nå, detta är nog fortfarande en outlier – en svart svan – men givet vad vi har hört om hur Moores lag kanske saktar in så kan det vara intressant att fundera kring hur en värld ser ut där teknik nöts ut istället för att ersättas. En ersättningscykel som är kortare än nötningscykeln kan ju i sig vara en säkerhetsfaktor som fungerar åt båda hållen.

Är det sant att det inte finns två likadana snöflingor?

2019-10-212019-10-21 Nicklas Lundblad

Våra liv är fulla av påståenden som vi glatt accepterar, och upprepar för andra som sanningar och som ofta bara därför ter sig mer och mer sannolika. Sådana påståenden – låt oss kalla dem upprepningssanningar – spelar en stor roll i vår förståelse av världen och vi undersöker dem förhållandevis sällan. Därför är det alltid intressant när vi får en möjlighet att se efter.

Just frågan om det finns två likadana snöflingor avhandlas i en smått fantastisk och mycket vacker open science-bok som kom ut för några dagar sedan – Snow Crystals av Kenneth Libbrecht. Som alla goda vetenskapsmän avfärdar han inte till synes enkla frågor, utan fordrar i stället att vi verkligen frågar oss vad det är vi vill veta.

Han skriver:

Is it really true that no two snowflakes are alike? This is another a question I hear a lot. It’s a funny question, almost like a Zen koan – if two identical snowflakes fell, my inquisitive friend, would anyone know? And can you ever be sure that no two are alike, as you cannot possibly check them all to find out?

Although there is indeed a certain level of unknowability to the question of snowflake alikeness, as a physicist I find that I can shed some light on this issue. And, as I will demonstrate, the answer depends to a large extent on what you mean by the question. (Physics does occasionally have its Zen-like qualities.)

The short answer to the question is yes – it is indeed extremely unlikely that any two complex snowflakes will look exactly alike. It is so unlikely, in fact, that even if you looked at every one ever made, over all of Earth’s history, you would almost certainly not find any exact duplicates.

Libbrechts första konstaterande är viktigt — alla som tror på satsen “inga snöflingor är lika” måste ju medge att den är meningslös så tillvida att vi inte har sett alla snöflingor, och därför på sin höjd en approximativ gissning. Så hur vet vi det istället? Libbrechts svar är intressant — han pekar på processen och låter den bli bevisningen. Det är mycket osannolikt att den process som skapar snöflingor skulle ge två identiska resultat. Den sortens bevis är spännande, eftersom de kan hjälpa oss att göra uttalanden om mycket stora mängder instanser, utan att behöva validera dessa uttalanden genom att granska instanserna.

Frågan är om den metoden kan flyttas över till andra fält. Kan vi säga något säkert om huruvida decimalerna i pi till slut kommer att upprepa sig genom att säga något om hur pi produceras? Kan vi säga något om börskurser genom att säga något om hur de produceras? Här finns kopplingar till algoritmisk komplexitetsteori, Chaitin och frågor om datavetenskapliga bevis.

För övrigt är en 250+ sidors bok om snöflingors fysik, gratis tillgänglig, ett utmärkt sätt att börja måndagen på. God måndag!

Vill du ha ett hemligt vapen?

2019-10-20 Nicklas Lundblad

I den senaste podcasten från The Knowledge Project intervjuar Shane Parrish nestorn i beteendepsykologi, Daniel Kahneman. Det är en upplyftande, till och med delvis väldigt rolig intervju i vilken Kahneman hänsynslöst gör upp med den cargokult som växt upp kring den forskning kring tänkandets svagheter som han och Amos Tversky både öppnade upp och gjorde världsberömd.

Idén att en lista med “biases” skulle kunna vara en bra idé, eller att vi skulle kunna träna oss att motstå våra tankesvagheter avfärdar han hummande med “not so promising”, och skjuter därmed hundra, om inte tusentals, popvarianter av sin egen forskning i sank för gott. Han påpekar också att han själv inte är immun alls, och hur svårt det är att inte falla offer för tankens svaghet – svårare ju viktigare frågan är, ju mer engagerad man själv blir i den.

Kahneman är emellertid mycket mer optimistisk när det gäller organisationer, eftersom de kan tillämpa olika former av regler – eller algoritmer, stegvis ordnade regler – för att fatta bättre beslut, och framförallt för att försena den egna intuitionen. För mig var detta en nyckelinsikt, och påminde mig om vad Tetlock säger om de individer som blir goda prognosmakare – de tar tid på sig att komma fram till vad de tycker, men ändrar sig gärna och fort, men i små steg.

Kahneman menar nu inte att detta är lätt, men för en organisation är det i alla fall möjligt — att etablera ett antal olika dimensioner i ett beslut, kartlägga dessa och sedan, först efter detta, bilda sig en intuition och lägga den till beslutsunderlaget. Det är inte lätt alls, och inte ens organisationer är särskilt bra på det. Vi lider av ett förhärligande av intuitionen, och tror att den är släkt med geniet – men i själva verket gör den oss blinda och dumma, om den inte föregås av strukturerande av problemet.

Kahneman delger oss också två, som han säger, vackra idéer. Den första är en underbar modell av beteendeförändring där en person modelleras som en bräda som hålls på plats av ett antal olika fjädrar. Om du vill skifta brädans position så kan du antingen lägga till en fjäder som är kraftigare och som skjuter brädan i den riktning du vill ha den, eller ta bort en fjäder som i dag håller brädan där den är. Insikten, som Kahneman kallar grundläggande i psykologin, är att om du tar bort en fjäder så minskar du spänningen i den totala positionen, medan om du lägger till en fjäder så ökar du den.

Den allra enklaste tolkningen av denna modell är redan den väldigt vacker — om du vill förändra dig själv så är det nog bättre att eliminera de krafter som hindrar dig från att förändra dig själv, i stället för att pressa dig själv ytterligare — annars betalar du priset i ett alltmer spänt själsliv.

Kahnemans andra vackra idé är ett hemligt vapen och kan faktiskt användas också utanför organisationen, av var och en som vill utmana sig själv (väldigt få vill verkligen det, påpekar Kahneman, och exemplifierar med hur få beslutsfattare som gärna skriver ned sina egna beslut för att i efterhand utvärdera sin kompetens). Det är Gary Kleins förunderliga idé om ett “premortem”. Att innan man fattar ett beslut sätta sig ned med sin journal och anta att man är två eller tre år fram i tiden och verkligen ångrar beslutet, att det gick mycket illa. Vad skulle ha behövt hända för att den verkligheten besannades? Hur ser berättelsen ut som fångar in och förklarar detta misslyckande? Den som skriver ett sådant kommer att upptäcka faktorer i beslutet som inte annars syns, och tvinga sig själv att fråga Charlie Mungers fråga: hur går detta sönder? Hur faller det i bitar?

Det är ett hemligt vapen. Om du vet hur dina planer faller sönder, hur dina projekt går i kras och hur du misslyckas så kan du i alla fall undvika att falla alltför djupt i dessa fällor.

Nå, jag kan bara rekommendera podcasten i sin helhet – inte minst för att Kahnemans syn på människan är både förlåtande och djupt empatisk. Tillfrågad om vad de flesta missar i förhandlingar ger han ett råd som för alla som är verksamma i någon sorts påverkansarbete är ovärderligt: förhandlingar handlar inte i första hand om att övertyga någon, utan om att förstå dem – och utifrån denna förståelse utforska vilka positioner de kan tänkas inta. Alla de projekt som idag börjar med “vad är vårt budskap” har redan där kantrat och förlisningen är bara en fråga om tid.

Är människor starka eller svaga?

2019-10-192019-10-19 Nicklas Lundblad

Det är möjligt att ur politiska teorier försöka lösa ut en människomodell – en politisk ideologi som externaliserar många individuella val kan sägas vara byggd på en modell av människan som viljesvag och ofta oförmögen att handla i sitt eget intresse. En politisk ideologi som gör individen suverän kan sägas vila på förhoppningen att människan är stark nog att oftast handla rätt för sig själv och andra.

Utifrån den kategoriseringen kan vi sedan tala om ideologier som behandlar människor som starka eller svaga. Det blir dock en rätt platt debatt eftersom den endast sker i en dimension. Jag tror att debatten blir intressantare om vi lägger till en variabel och frågar oss om människan är komplex eller enkel.

Då får vi fyra utfall som ger olika ideologiska slutsatser. Den som tror att människan är enkel och svag landar förmodligen i en paternalistisk modell där det är okomplicerat att föreskriva val för individen. Men den som tror att vi är svaga, men komplexa, sätter nog inte alls samma tilltro till regelverk och förmyndarskapstekniker – en komplex och svag människa kommer bara att hitta krypgångar genom en alltför preskriptiv stat. Den som tror att människan är stark, men komplex, ställs inför den svåraste utmaningen — hur hanterar vi viljestarka men oförutsägbara individer?

Vad som döljs i dimensionen styrka och svaghet är nämligen ett antagande om att individen vet vad som är bäst, men handlar mot eget bättre vetande. Ofta är vår psykologi mycket mer, just, komplex än så. Vi är flera olika personer, med drömmar och visioner som varierar och även om vi är starka då är vi inte enkla att förstå eller förutsäga.

En ideologi som vill använda denna mentala modell kommer fortfarande att behöva tänka djupt och omfattande om samhällets och statens institutioner och ramverk.

Hur mäter vi lärandetakten?

2019-10-18 Nicklas Lundblad2 kommentarer

Alltfler håller med Ari de Geuss om att den kanske viktigaste konkurrensfördelen som ett företag kan ha är den takt med vilken organisationen lär sig. En organisation som inte lär sig alls går till sist under, och när omgivningen genomgår en snabb förändring går det fort. Allt detta låter ju utmärkt, men lämnar en gigantisk fråga olöst – hur vet vi om vi lär oss snabbare?

Det är inte lätt, och det finns ett skäl till det. Det finns ett flertal olika områden där föreställningen om en “takt” är problematisk, och där det, även om det låter viktigt och klokt att tala om en viss given takt, faktiskt är riktigt svårt att säga hur denna takt kan ens uppskattas grovt.

Kardinalexemplet är innovationstakten. Det saknas inte personer som uttalar sig om innovationstakt, och som menar att innovationstakten är absolut central. Samtidigt saknas effektiva mått på just innovationstakten. De mått vi har är så lama och intetsägande att det snarast är kontraproduktivt att använda dem. Patent – till exempel. Antalet patent har ofta tagits som ett exempel på hur man kan mäta innovationstakten, men signalen är idag närmast helt värdelös. Med uppkomsten av defensiva patentstrategier (man patenterar för att inte bli stämd), handelsrelaterade patentstrider (mellan Kina och USA) och patentfabriker (för att inte säga patenttroll) har signalen ruttnat totalt. Lägg till det att den inte alls fångar organisationell eller strategisk innovation och resultatet är förödande: att mäta innovationstakten med patent borde idag omedelbart diskvalificera en studie.

Och om vi inte mäter patent, kan vi inte då mäta hur ofta det kommer nya tekniska prylar? Vi skulle kunna mäta takten genom att mäta hur ofta det sker genombrott som iPhonen eller iPaden, eller hur? Det är också komplicerat, eftersom båda dessa fanns i tidigare versioner, som dock misslyckades kommersiellt — så de är inte isolerade produkter som plötsligt dyker up. Innovation är en uppfinning som framgångsrikt sökt och funnit en marknad – inte den takt i vilken prylar dyker upp.

Om vi går med på det kan vi ju övergå till att mäta uppfinningstakten, men då är vi tillbaka i patentvärlden eftersom det saknas andra mått på uppfinningstakten.

Innovations”takten” är problematisk som bild eftersom den styr oss att tro att det finns en given takt att mäta, och att problemet är att försöka förstå hur kurvan ser ut. I en bild:

Oavsett vilken taktkurva det gäller är en vanliga modell just denna: att fenomenet utvecklas i två dimensioner – tid och takt – och att problemet handlar om att försöka bestämma vilken kurva det handlar om och sedan att försöka komma till den kurva som är mest fördelaktig.

Det samma gäller med lärande”takten”. Om vi tror att lärande är en enkel variabel som kan mätas i en tidsdimension och en mängddimension så fastnar vi i kurvtänkandet, tror jag, och det betyder att vi fastnar i en dimension, som med patenten.

För lärande tror jag att det kan vara intressant att se över en organisation och ställa följande frågor.

Hur många experiment och hypoteser har organisationen testat under det senaste kvartalet eller månaden?
Hur många saker har ledningen lärt sig? (En bra praxis som chef är att inte begära självförhärligande rapportering om alla framgångsrika saker som gjorts, utan istället be alla på teamet rapportera tre saker som de lärt sig under den gångna veckan — ett sådant rapportkrav i sig kan verka fånigt, men det har en intressant effekt. Som Peter Drucker säger: “what gets measured gets managed” – så i en organisation där rapportkravet utgår från vad man lärt sig kommer man att vara fokuserad på att hitta saker att lära sig (även om detta som allt annat kan fuskas bort).
Kurser och utbildningar — i dag går det att mäta hur många som avslutat en MOOC eller driva bok- eller podcastklubbar, och tillgången på intressant material är närmast oändlig.
Hur många saker slutar vi göra? I en lärande organisation finns det anledning att förvänta sig att vi utvecklas och slutar med vissa saker — ett av de främsta tecknen på en icke-lärande organisation är att den gör imorgon vad den gjorde idag för att den gjorde det igår.

Misslyckanden är också en del av lärandet, men ofta mycket svårare att kulturellt implementera. Ett intressant mått att se på är hur många robusta post mortems en organisation gjort — även där man lyckats! Det finns värde i att försöka separera ut tur från skicklighet, nästan större värde än vad vi finner i att separara ut otur från skicklighet — ändå är det ofta det senare vi gör.

Dessa mått beskriver inte så mycket en kurva som en framväxande praktik, som går att spåra och förstärka på olika sätt. En korg med mått som kan hjälpa att se till att organisationen lär sig inte snabbare utan kanske mer stabilt, robust, rigoröst. Jag tror att Ari de Geuss, när man läser om honom nu, förmodligen var mer intresserad av det än ett brusigt hastighetsmått.

Mina egna tankar på detta område är skisser – men jag tror att det finns ett värde i att se upp med takt-tänkande, och istället se på lärandets utbredning i organisationen – inte hastighet, utan omfattning och djup. Mer om detta senare, det är en intressant fråga.

Det dialogiska tänkandets ljusa framtid

2019-10-172019-10-17 Nicklas Lundblad

Dialogen är en av de kanske mest intressanta formerna för tänkande. Inte bara fångar den flera olika synpunkter och invändningar på ett sätt som en egocentriska monografin inte mäktar med, den speglar också det egna tänkandet bättre. Som Platon låter Sokrates noterar i Theaitetos är dialogen en spegel av hur vi tänker, själva tänkandet är inte symboliskt logiskt, vi tänker inte i propositioner — nej, vi tänker i frågor och svar och när frågorna till sist – tillfälligtvis – tystnar så kallar vi den jämvikten kunskap.

Allt du vet, som RG Collingwood påpekade, är ett svar på en fråga, inte en oberoende proposition om världen. Se på “jorden är rund”. Den satsen är sann som svaret på frågan “Vilken är den bästa grova, förenklade geometriska approximationen på jordens form?” – men satsen är falsk om frågan istället lyder “Hur bör vi modellera jorden så exakt som möjligt?”.

Platon väljer, tror jag (och jag har sagt detta förut), dialogen som form eftersom den är helt interoperabel med det egna tänkandet – det sätt på vilket vi tänker. Det maximerar också chansen att hans text får effekt, att vi ändrar oss. En monolog blir snabbt en glatt yta där intresse och engagemang halkar av.

Dialogen som form klingar av efter medeltidens, men det finns undantag — men de är just undantag. Det är inte kontroversiellt att säga att dialogen som litterär form håller på att falna bort.

Brevskrivandet har tydliga släktskapsband med dialogen – det är en långsam dialog som spänner över stora geografiska avstånd, ett resonemang utspritt över tid och rum i akt och mening att öppna upp varandras tankar. Det är nog inte fel att säga att brevskrivandet fram till helt nyligen utgjorde en egen kunskapsform – både för förmedling och upptäckter av kunskap. I brevskrivandet kunde en sfär skapas och upprätthållas som i sig kunde bära mycket av den nyfikenhet som präglar oss som människor.

Den brevens republik som man ibland talar om var en tidig infosfär som verkligen accelererade det mänskliga vetandets framsteg – det var en gemenskap, en sorts tidig – om än elitistisk – webb. I breven fångar vi inte bara de tillrättalagda resultaten – som i den övervärderade vetenskapliga artikeln – utan hela processen, hela den utveckling som ledde till slutsatserna. Att följa exempelvis hur sannolikhetslärans tidiga konturer växer fram i brevväxlingen mellan Fermat och Pascal är ett intellektuellt äventyr av sådan halt att forskare verkligen beklagar att det första brevet i den brevväxlingen gått förlorat.

Hur ser det då ut i dag?

Det är lätt att dra slutsatsen att det dialogiska tänkandet ersatts av en monologens kultur – ett samhälle där ingen egentligen samtalar, utan alla istället hänger sig och känslomässiga yttringar – och då använder jag ordet i den basala, biologiska bemärkelse som Wittgenstein använder termen Äusserungen. Samtidigt är pessimismen alltid historielös — historien lär oss att världen inte tar slut, att den inte blir sämre, att den inte kollapsar i intighet bara för att vår egen trötthet i medelåldern gör att vissa av oss nästan hoppas att vår generation skall vara den sista. Nej, historien lär oss att vi utvecklas och hittar nya former.

Bloggen är en. Det skriver jag inte för att jag bloggar sedan ett tjugotal år, utan för att jag har sett den användas dialogiskt i olika sammanhang. Min egen erfarenhet från den tidiga bloggosfären var verkligen att vi då hade fröet till en egen bloggens republik, men den föll samman — av flera olika skäl. Jag skall inte spekulera om det nu, men det är intressant. Ett exempel på rent akademisk användning av bloggen för att skapa en forskningsgemenskap ser vi hos Terence Tao, en av världens främsta matematiker. Med sin blogg har han skapat ett fantastiskt rum mellan den vetenskapliga artikelns döda materia och klassrummets omedelbara spekulation.

Twitter, rätt använt är en annan dialogisk form. Där får man dock se upp. De korta formaten och mediets inbyggda öppningar mot emotionella svador och nonsens gör att man måste välja sina följare och de man följer noga. Twitter är inte som ett vardagsrum – eller jag vill inte att mitt twitter skall vara det – utan som ett kafé eller en salong. Det tar tid att hitta dit med Twitter, men är det omöjligt? Alls inte.

Internets alla forum och grupper är ett annat exempel. Quora och Reddit, Facebookgrupper och andra liknande sajter skapar en större dialog mellan flera olika personer. Det är djupt fascinerande att stiga in i en Quoratråd och se hur diskussionen utvecklas över tid — det är dialogiskt tänkande, och paradoxalt nog tror jag att det idag skrivs mer dialoger än någonsin tidigare i människans historia. De skrivs dock inte litterärt, utan dialogen har kommit att bli en sorts grundform för den text som växer fram på nätet.

Det betyder dock inte att allt är i sin ordning — jag tror att parallellt med dialogens spridning på nätet så har vi också sett spänningen med det monologiska tänkandet öka. De som skriker och inte samtalar, de som ser tvivlet som en rättighet utan investering, de som samlas kring rädsla och hat. Hat och rädsla är monologiska känslor, förresten, har du tänkt på det? Vi kan hata tillsammans, men vi hatar alltid under tystnad och utan egen åsikt. Hat är asymmetriskt, riktat mot den Andre. Hat löses upp i samtalet. Att vara rädd med någon annan i dialog är att bekämpa rädslan, att hitta strategier för att förändra den.

Här finns ett tema som jag tror är värt att fundera över: monologen mot dialogen i teknikens framtid, spänningen mellan påståendet och frågan. Vi saknar inte förutsättningar för att ställa oss på dialogens sida: verktygen och formerna finns, men det kräver litet medvetet arbete.

Här en hypotes: den mänskliga civilisationens utvecklingstakt beror direkt av kvoten mellan dialogiskt och monologiskt tänkande. I en tid då denna kvot blir mindre än 1 och det monologiska tänkandet dominerar så saktar vi in, förfaller. När dialogen i stället tar plats så firar människan triumfer.

Det är egentligen inte så konstigt. Människan är ju en dialog.

Modeller av framtidens arbetsmarknad

2019-10-162019-10-16 Nicklas Lundblad

En hel del av de framtidsdiskussioner som vi deltar i handlar om framtidens arbetsmarknad. De är absolut centrala för hur vi utvecklas som samhälle, och just därför är det intressant att försöka locka fram de mentala modeller som ligger bakom de olika synsätten som vi råkar på. I det följande tänkte jag gå igenom dessa i sina idealtypiska former – och därför blir de också litet förenklade – men jag tänkte att det kan ha ett visst egenvärde att försöka visa hur olika de mentala modellerna i diskussionen faktiskt är.

Den första modellen, den kanske vanligaste, ser ut såhär: det finns människor som har jobb. Nu kommer maskiner som kommer att ta dessa jobb. I framtiden kommer det alltså inte att finnas jobb kvar åt människor. I en bild:

Frågan blir då – automatiskt – vad ska människorna göra nu när robotarna tagit jobben? Där finns det två olika modeller också – en i vilken det kommer nya jobb som människorna kan göra:

I denna modell är allt frid och fröjd. Nu arbetar människorna igen, och det stora problemet är hur man kan se till att de lär sig de nya jobben. Ofta tror vi att dessa nya jobb kommer att vara mer komplicerade, och frågeställningen ser ut ungefär såhär, förenklat: förut behövde vi en massa bagare, men nu kan maskiner baka bröd. nu behöver vi läkare istället och alla bagare kan inte bli läkare, så hur ska vi lösa det? Den som håller fast vid den här modellen måste lösa ett omfattande omställningsproblem där hela kompetenskorgar – jobb – måste bytas mot nya, förmodat mer avancerade och komplicerade jobb.

Den andra möjligheten är förstås att det inte kommer några nya jobb. Det här var vad som oroade bland annat Keynes:

Vad gör vi nu? Dessa människor som inte har ett jobb – och Keynes trodde att de skulle förvandlas till en sorts avdankade aristokrater som spelade bridge och hade affärer – måst vi ju ta hand om. Nu blir problemet ett rent försörjningsproblem: hur försörjer vi en växande skara arbetslösa människor?

Sedan finns de de som har en mer högupplöst syn på problemet. De menar att jobb är fel analysenhet: vi måste istället konstatera att jobb består av olika arbetsuppgifter – och vissa av arbetsuppgifterna kan automatiseras, andra kan det inte. I framtiden delar vi alltså arbetsuppgifter med robotarna:

Möjligen kan detta också låta oss hitta på nya arbetsuppgifter som vi inte gjorde tidigare alls. Här finns ett omställningsproblem, men framförallt ett innovationsproblem – hur använder vi den nu tillgängliggjorda mänskliga förmågan på bästa möjliga sätt?

Det finns en variation på detta tema, som förekommer exempelvis i en del av schackmästaren Garry Kasparovs skrifter, och det är att vi kommer att smälta samman med robotarna, eftersom en människa och en maskin alltid slår en maskin. Vi kommer att bli kentaurer, eller cyborgs, och helt enkelt bli mycket bättre på det vi gör:

Skillnaderna mellan IV och V kan tyckas små, och har egentligen mest att göra med hur man organiserar arbetsplatsen, men de är ändå intressanta att fundera kring. Om vi smälter samman alltmer med tekniken blir distinktionen mellan människa och maskin allt mindre intressant — frågan om robotarna kommer att ta ditt jobb, blir enkel att besvara: nej, men du kommer att bli en robot, också. Det intressanta med denna modell är den antagna uppdelningen mellan maskinautomation och mänsklig verksamhet blir mycket mindre intressant att fundera kring. I stället blir det möjligt att fråga vad vi kan göra nu, och vilka typer av kompetenser som behövs för att smälta samman med en robot. I schack, menar Kasparov, är det inte de bästa enskilda spelarna som blir de bästa cyborgspelarna, utan andra kvaliteter – som en expertis på maskinens svagheter – blir viktiga kärnkompetenser. I IV blir människor bättre på sånt bara människor kan, och uppdelningen mellan människa och maskin är strikt. I V måste människor utveckla en viss kompetens som handlar om just maskinen och sammansmältningen blir målet.

Sedan finns de de som menar att föreställningen om “jobb” är dömd att förlora i betydelse. För dem handlar framtiden om att organisera arbetsuppgifter och koordinera dem så att de blir till arbete som ger sådan avkastning att man kan leva på dem, och detta kommer man att göra med olika typer av intelligenta verktyg:

I modell VI kan vi komplicera bilden ytterligare. I stället för den 1:1 relation som idag finns mellan arbetstagare och arbetsgivare, kan man tänka sig att en cyborg specialiserar sig på att göra en viss typ av arbetsuppgifter åt en stora mängd olika arbertsgivare. Då uppstår ett koordinationsproblem förstås, just det problem som ett jobb löser: hur kan man få stabilitet och förutsägbarhet i ekonomin om man lever i den s.k. gigekonomin? Här kan vi tänka oss en mängd olika svar, men ett exempel skulle vara att man litar till en tjänst som kombinerar arbetsuppgifter, arbetsgivare och schemaläggning på ett sådant sätt att du får förutsägbarhet och den arbetsbörda som du är bekväm med. Ett jobb går från att vara en statisk uppsättning arbetsuppgifter till att vara en dynamisk uppsättning arbetsuppgifter och relationer som lastbalanseras på samma sätt som exempelvis Internettrafik eller liknande. Här blir problemet att skapa den typen av tekniska, sociala och ekonomiska institutioner som kan bära atomiseringen av de klassiska jobben och bereda vägen för dynamiska jobb (djobb…?) istället.

Olika modeller betyder alltså olika utmaningar och politiska problem, men också helt olika möjligheter och öppningar för en helt annat effektivitet i ekonomin.

Alla dessa modeller har det gemensamt att de gör antaganden om tillgången på arbetsuppgifter. Det är intressant att notera, eftersom det snuddar vid en fråga som jag diskuterat tidigare – och det är frågan om hur mycket arbete det finns. Jag tror fortfarande att mängden arbete är oändlig, men det är fullt möjligt att ha en avvikande åsikt. Jag tror också att den växande komplexiteten innebär att vi faktiskt måste utveckla automatiseringen och olika intelligenta verktyg så snabbt som möjligt, för att lösa de alltmer pressande problem vi ställs inför.

Vad kan vi lära oss av deep fakes?

2019-10-162019-10-15 Nicklas Lundblad

På social medier cirkulerar med jämna mellanrum olika videos producerade med deep fake-teknik, nu senast en med en massa olika skådespelare som långsamt tycks besitta en och samma kropp. Effekten är imponerande, men vi bör kanske avstå från att behandla fenomenet som något helt nytt. Vad som sker här är inte skiljt från vad som sker när det gäller kunskap i stort.

Bilden – fotografiet – brukade vara en tillförlitlig källa till kunskap för att den producerades på ett sätt som tillät endast vissa former av manipulation (vi måste komma ihåg att kameran kan ljuga, och inte idealisera fotot som sanning). Därför trodde vi på bilder och video, och nu visar det sig att de kan produceras på sätt som helt kan förleda och förvilla.

Detsamma gäller emellertid också andra medier – och även texten. De sätt på vilket de produceras är idag upplöst och utifrån resultatet – texten, videon eller bilden – kan inget sägas om produktionens sanningsenlighet.

Det kan tyckas hopplöst, men det är också en insikt till hur vi kan återskapa ett sanningens landskap från den platta informationsöken som vi nu lever i – vi kan hitta nya sätt att certifiera och producera kunskap på som återskapar åtminstone samma nivåer av förtroende som vi med rätta kunde ha tidigare. Inte mer, inte mindre.

Ett problem är förstås att vi kanske litat till bilden och videon litet för mycket.

Kan vi spå framtiden (och det förflutna) i den stora Texten?

2019-10-152019-10-15 Nicklas Lundblad

Vi skriver mer än någonsin tidigare och summan av alla texter – Texten – utgör ett fantastiskt intressant corpus för alla möjliga olika studieområden. Att vi kan läsa samhället utifrån texter är inte en ny insikt i sig – det är tvärtom något som åtminstone går tillbaka till Foucault och den ur honom spirande diskursanalysen – men det som verkligen har förändrats är de metoder och verktyg som vi har till vårt förfogande. Med hjälp av olika tekniker för att analysera “naturligt språk” kan vi nu ge oss på de massor av text som vi gemensamt skapar på nätet.

Faktum är att det nog är dags att börja tänka på ett lager på nätet som just Texten – och förvandla den till sitt eget studieobjekt, och forskningsområde. Vad vet vi om Textens sammansättning, förändringar över tid och vad vi kan läsa ur den? Nu invänder vän av ordning att det har vi gjort i minst lika länge som datorer funnits, och det äger sin riktighet, men jag är ute efter något annat – efter ett projekt som tvärvetenskapligt försöker förstå vilken sorts källa till kunskap Texten kan vara.

Byggklossarna finns, och har funnits, länge. Sentimentsanalys, NLP, generativa textmodeller…det saknas inte angreppssätt. Det finns också en växande forskningsgren inom humaniora – den s.k. “digital humanities”-grenen – som använder dessa verktyg. Överhuvud är “computational” (vad är en bra svensk översättning?) vetenskapliga metoder på frammarsch, men det känns ändå som om det vore intressant att ta ett gemensamt grepp på allt detta och fundera mer kring själva studieobjektet.

Några intressanta exempel på verktyg och modeller kan vara en start. Google – där jag jobbar, full disclosure, har ett par verktyg.

Ngram viewer gör det möjligt att spåra olika ords förekomst i ett stort textcorpus. Man kan exempelvis kika på hur förekomsten av ordet “complexity” varierar över tid för att få en känsla för hur det begreppet växlar i betydelse:

Trends är ett annat verktyg som de flesta känner till, men överraskande få använder. Den som är intresserad av relationen mellan två begrepp i sökningar kan jämföra dessa rätt enkelt. Säg att vi vill se hur intresset varierat för Annie Lööf och Ebba Busch Thor under de senaste 12 månaderna:

Här kan vi notera att intresset för Annie Lööf fram till JÖKen var mycket högre, men allmänhetens intresse för centerns partiledare sjönk efter det till normala nivåer. Inte så svårt att tolka — möjligen kan det betyda att centern hade nytta av utdragna förhandlingar (jag säger inte att de drog ut på dem) eftersom det placerade partiet i strålkastarljuset, men att allmänhetens intresse efter överenskommelsen omedelbart falnade; beslutet var fattat, nu var centern en del av ett regeringsunderlag. Man kan också söka enbart på nyhetssökningar, och då får man en fin bild av utspelsrytm och genomslag.

Givetvis kan man lägga till fler och så teckna en del av den politiska diskursen.

Notera att genomsnittet inte riktigt motsvarar frekvensen i uppmärksamheten – något som man kan dra sina egna slutsatser av.

Det finns dock många andra intressanta exempel. Ett projekt som jag nyligen upptäckte och verkligen tycker är intressant är det s.k. osäkerhetsindexet. Förenklat mäter man hur ofta en korg med ord som indikerar osäkerhet förekommer i dagspress och följer på detta sätt allmän ekonomisk osäkerhet. Sverige finns med (tack vare fina insatser från forskarna Hanna Armelius, Isiah Hull och Hanna Stenbacka Köhler) :

Här används alltså främst dagspress, men det vore också möjligt att bygga upp ett mer robust osäkerhetsindex, en sorts mått på hur siktdjupet i framtiden och hur det minskar, samt hur det upplevs relativt andra länder. Här USA:

Det går också att blicka bakåt. I en annan intressant artikel visade ett antal forskare hur man kan konstruera ett lyckoindex genom att analysera texter:

The method uses psychological valence norms — values of happiness that can be derived from text — for thousands of words in di?erent languages to compute the relative proportion of positive and negative language for four di?erent nations (the USA, UK, Germany and Italy). The research team also controlled for the evolution of language, to take into account the fact that some words change their meaning over time.

The new index was validated against existing survey-based measures and proven to be an accurate guide to the national mood. One theory as to why books and newspaper articles are such a good source of data is that editors prefer to publish pieces which match the mood of their readers.

Studying the index, the researchers found that:

Increases in national income do generate increases in national happiness but it takes a huge rise to have a noticeable effect at the national level

An increase in longevity of one year had the same effect on happiness as a 4.3 per cent increase in GDP

One less year of war had the equivalent effect on happiness of a 30 per cent rise in GDP

In post-war UK the worst period for national happiness occurred around the appropriately named “Winter of Discontent.”

In post-war USA the lowest point of the index coincides with the Vietnam War and the evacuation of Saigon.

Commenting on the findings, Professor Thomas Hills said: “What’s remarkable is that national subjective well-being is incredibly resilient to wars. Even temporary economic booms and busts have little long-term effect. We can see the American Civil War in our data, the revolutions of 48′ across Europe, the roaring 20’s and the Great Depression. But people quickly returned to their previous levels of subjective well-being after these events were over. Our national happiness is like an adjustable spanner that we open and close to calibrate our experiences against our recent past, with little lasting memory for the triumphs and tragedies of our age.”

Slutsatserna är fascinerande, men metodanmärkningen är också viktig: redaktörer publicerar texter som de tror matchar läsarens inställning och humör — alltså blir texterna en spegel av sin samtid, och Texten en rik källa till möjliga insikter.

Nästa steg är enkelt: vilka frågor skulle du vilja ställa till Texten och vilka verktyg tänker du använda? Här finns en växande källa till kunskap som vi behöver lära oss mer om.

Är rättigheter till för någon?

2019-10-14 Nicklas Lundblad

Morgonens nyheter bjuder alltid på möjligheter att djupdyka i rättsfilosofi. I dag sade en företrädare för ett riksdagsparti att det var i sin ordning att inskränka den grundlagsskyddade rörelsefriheten, eftersom den ”inte var till för att skydda kriminella” (det spelar ingen roll från vilket parti vederbörande kom, eftersom det här nog är en ganska vanlig tankegång). Det reser en intressant fråga som har att göra med hur vi ser på rättigheter i största allmänhet och konstitutionellt skyddade rättigheter i synnerhet: är de till för någon speciell, och går det bra att inskränka dem om syftet med inskränkningen inte kommer i konflikt med det tänkta subjektet för rättigheten?

Det blir genast klarare om vi byter rättighet: låt oss tala om yttrandefriheten i stället. Skulle det vara okej att inskränka yttrandefriheten genom att säga att den inte är till för de som sår split i samhället? Eller för nazister? Skulle en lag som förbjuder nazister att yttra sig i politiska frågor överhuvud kunna försvaras med att yttrandefriheten uppenbarligen inte är till för att skydda nazister, eftersom de själva inte tror på den?

Det finns ett alternativt sätt att se på rättigheter där de inte syftar till att skydda vissa personer, utan upprätthåller ett allmänt värde som vi menar är centralt i samhället – och därför tillkommer alla medborgare på lika grund. Då får även nazister yttrandefrihet och kriminella rörelsefrihet, och det är vad de gör med denna frihet som avgör om det finns grund för vidare rättsliga åtgärder.

En nazist som använder yttrandefriheten för att idka hets mot folkgrupp kan då genast lagföras på grund av att det finns en lag som riksdagen beslutat skall inskränka den allmänna rättigheten, och en kriminell person kan gripas när denne begår ett brott samtidigt som han / hon utnyttjar rörelsefriheten.

Att beröva en person en grundlagsskyddad rättighet, som påföljd för tidigare brott, är en omfattande åtgärd. Ta, återigen, yttrandefriheten. Skulle det vara i sin ordning att förelägga en person med yttrandeförbud på basis av att denne en gång dömts för hets mot folkgrupp? För förtal? För förolämpning?

Att jag vill känna mig trygg på offentliga platser – som en annan person uttryckte det – skulle kunna anföras för samtliga sådana åtgärder också.

När vi närmar oss frågor som detta är det intressant att fundera kring hur rättigheter egentligen är tänkta att fungera i ett öppet samhälle, och vad det innebär att helt beröva medborgare dessa rättigheter. Utredaren, justitieombudsmannen och åklagarämbetet tycks i stort vara ense i denna syn. Politikerna står på andra sidan. Det är i situationer som denna som en abstrakt normprövning skulle vara en extra skyddsmekanism för den utmaning som rättssamhället alldeles onekligen ställs inför i tider av oro, kriminalitet och våld — ett sätt att se till att vår rädsla inte fördunklar de rättsfilosofiska insikter som vi försökt uttrycka i grundlagen.

Åter till frågan då – är rättigheter till för någon? Nej, det är till för att ge oss alla de spelregler som det öppna samhället satt sig självt före att spela efter. Inom de rättigheter som vi lagt fast kan vi sedan lagstifta om inskränkningar vad avser vissa former av beteende, men att därifrån till att besluta att beröva vissa individer dessa rättigheter i allmänhet är det ett ganska betänkligt steg.

Jag förstår dock upprördheten hos den som då frågar vad vi ska göra i stället? Svaret är ju att vi behöver en fungerande ordningsmakt och ett effektivt polisväsende, så att vi kan se till att upprätthålla lag och ordning för alla. Att i avsaknad av detta börja beröva vissa personer rättigheter leder inte mot ett mer rättssäkert samhälle, utan mot ett samhälle som gett upp på likabehandlingsprincipen först för brottsoffret och sedan för brottslingen. Under ett förslag som detta ligger ju medgivandet att vi inte kunnat bevara de grundläggande rättigheterna för de som utsätts för brott i butik eller på allmänna platser, och därför väljer vi att beröva förövarna deras rättigheter.

Det är inte utan att man kan frukta att en stat som berövar vissa personer rättigheter för att den misslyckats skydda andras rättigheter är, om inte i fritt fall, så i alla fall illa ute.

Tänk om! Ett veckobrev…

2019-10-13 Nicklas Lundblad

Alla kan lära sig att tänka på nya sätt, med nya verktyg och det är ett av de kanske mest intressanta sätten att utveckla sig själv: att se till att inte fastna i samma gamla tankespår om och om igen. Ett av de bästa sätten att göra detta är att göra det gemensamt i någon form, och därför tänkte jag att det kunde vara roligt att samlas kring ett litet veckobrev.

Närmare undersökningar visade att det finns en kul tjänst – Substack – som låter användare skapa nyhetsbrev och bygga olika sorters nätverk runt allehanda ämnen. Sagt och gjort. Jag satte ihop ett nyhetsbrev som heter “Tänk om!”.

Det kommer att komma ut en gång i veckan och innehålla olika tips om böcker, verktyg, podcasts, dokumentärer och idéer som hjälpa dig att utveckla ditt eget tänkande. Det kommer inte att kosta pengar, utan i stället hoppas jag att vi kan bli tillräckligt många för att kanske bygga vidare – och prova allt från bokklubbar på nätet till luncher IRL på olika platser. Värdet här ligger i att knyta samman de som är intresserad av att tänka annorlunda.*

Låter det intressant? Anmäl dig då här.

* Varför skriver jag inte “tänka bättre”? Jo, för att jag inte tror att det är rätt perspektiv — visst kan man vara dålig på att tänka, och ofta handlar det nog om att man bara har en enda tankestil till sitt förfogande, men här är poängen att den som tänker annorlunda, tänker i flera olika modeller, ofta redan där förbättrar sitt tänkande.

Har du en osynlig regering?

2019-10-132019-10-13 Nicklas Lundblad

Hur ser din osynliga regering ut?

Ingen är starkare ensam än i rätt sällskap. Om man arbetar i en organisation är ens egen kompetens till åtminstone 80% ett resultat av de personer man har turen att arbeta tillsammans med, och det är förstås samma sak om man är frilansare eller om man är inblandad i projekt utanför arbetet. Det betyder att det inte är en dum idé att lägga litet tid på att utforma sin egen osynliga regering.

Vad är då en osynlig regering? Tänk på det såhär: det är en uppsättning personer – inte fler än tjugo, men förmodligen närmare tio – som du vänder dig till i specifika frågor och som du överlåter en del av din egna beslut till. Det behöver inte vara dina närmaste vänner, utan personer som du har stor tillit till när det gäller just vissa områden eller frågor. En sammansättning skulle kunna vara följande:

En finansminister – någon vars finansiella insikter och strategier är mer genomtänkta än de du har tid att eller kan formulera.
En näringsminister – någon som kan hjälpa dig att tänka igenom olika sorters affärsidéer och förslag.
En hälsominister – någon som vet vilka dieter och träningsmetoder som verkar vara hyfsat vettiga och inte bara trender eller nonsens, och som verkar ha det där med stress under kontroll.
En informationsminister – någon som är överlägsen på att hitta information och kan hjälpa dig att sätta upp olika verktyg och strukturer för att maximera din egen informationinhämtning. Och kanske också hjälpa dig att köpa rätt telefon, dator och annat.
En vice statsminister – någon du diskuterar alla dina problem med för att ta dig ut ur ditt eget huvud och se till att du faktiskt får en riktigt second opinion. Denne får inte vara rädd att påpeka när du är full av gödsel.
En innovationsminister – en person med ständigt nya idéer, men som också visat sig vara riktigt bra på att utvärdera andras nya idéer. Någon att tänka nytt tillsammans med.
En justitieminister – inte bara för när du hamnar i problem, utan för att diskutera frågor som testamente, pensionsavtal, arbetsrätt och annat.
En arbetsmarknadsminister – som hjälper dig att tänka igenom karriär, nya möjligheter och utvärdera eventuella erbjudanden som du får.
En kulturminister – någon som ger goda råd om saker att läsa, nya Netflixserier, teater, musik, konst – men också någon som kan uppmuntra ditt eget deltagande i kulturen, ditt skrivande eller din musik.
En nätverksminister – den där personen som vet vem som känner vem och som kan hjälpa dig att navigera nätverksbyggande och nätverksförståelse i största allmänhet.
En terapiminister – någon att älta med, som vet hur man får dig att sluta älta också. Någon som kan visa upp precis hur du går sönder och trasslar till det.
En tröstminister – när det går åt fanders och allt som återstår är att sörja, och våga låta det göra ont, och sedan vila i det länge nog för att livet skall vända, såren läka och tanken lyfta igen. Kan vara samma som terapiministern, men förmodligen inte.
En utbildningsminister – som vet vad, när och hur man kan hitta nya källor till kunskap. Denne är nog också den du känner som själv lär sig flest nya saker och mest hängivet letar efter nya metoder att lära sig.

Du kan säkert komma på en hel mängd andra ministrar – förslag i kommentarerna emottages tacksamt – men det finns en sak till som är viktig här. Du måste vara en minister i dina ministrars osynliga regeringar också. En osynlig regering är en ömsesidig konstruktion, den bygger på att det finns saker som du kan som andra inte kan och där ni kan hitta varandras relativa fördelar och styrkor. Så, när du inkluderar någon i ditt kabinett kan det vara en bra idé att fråga dig vilken roll du vill spela för dem — och hur du tänker göra det. Även om det inte är dina närmaste vänner, så är detta människor du bryr dig om – kanske är det ett vänskapsband i vardande.

Så, en söndagsövning – sätt dig ned och skapa din egen osynliga regering och pröva att konsultera den under de kommande veckorna i frågor som rör ministrarnas respektive ansvarsområden — det kommer att göra både dig och de du hjälper smartare.

En sak till: man kan göra detta explicit – be någon att bli ens finansminister eller innovationsminister – eller så kan man göra det implicit. Hålla det för sig själv. Det finns faktiskt ett värde i att göra det uttryckligt, men de flesta väljer nog att ha en underförstådd osynlig regering. Fördelen med att göra det explicit är “ministrarna” också kan forma sina roller med samma modell i grunden, och dessutom är det alltid roligt att leka, för detta är ju vad vi ytterst gör här – engagerar oss i en nyttig, intelligensförstärkande lek. Det är ofta en underskattad metod.

Vilket är ditt nästa drag?

2019-10-12 Nicklas Lundblad

Science fiction-författaren Roger Zelaznys sista bok blev den märkliga lilla texten A Night in the Lonesome October (jag har nämnt den tidigare). Det är en bok som utspelar sig under 32 nätter i oktober – som titeln antyder – och som formligen svämmar över av intertextualitet. Boken leker lättsinnigt i ett semiotiskt universum som öppnar sig redan i titeln – som kommer från Edgar Allan Poes dikt Ulalume. Från Poe sträcker sig Zelazny sedan in i en tankevärld som är förunderligt sammanhållen – där vi träffar Sherlock Holmes, Dr Frankenstein, Jack The Ripper, Varulven, Dracula och andra gestalter från litteraturens mörkare domäner. Ingen av dem identifieras dock, utan de kallas bara Detektiven och Greven, exempelvis. På det sättet blir det nästan ännu tydligare att Zelazny inte vill skriva en roman om Sherlock Holmes, utan om arketypen, den större semiotiska komplexiteten som Sherlock Holmes utvecklats till över åren.

Boken berättas genom en hunds ögon, men det är inte vilken hund som helst – utan Jack the Rippers vovve. Alla de olika arketypiska gestalterna har sitt eget familjedjur och dessa tar också del i det stora spel som boken handlar om. Spelet är enkelt – under Allhelgonahelgen är hinnan mellan denna värld och ett annat, kaotiskt universum mycket tunn och olika krafter arbetar för att öppna eller stänga en portal mellan vårt universum och det andra. Detta andra universum lånar Zelazny från HP Lovecraft, komplett med Nyarlothotep och de andra gamla gudarna, tentakler och kosmisk bävan. Olika spelare verkar för att öppna eller stänga portalen och har gjort det om och om igen olika cykler.

Det är här en intressant läsning öppnar sig. Zelazny spelar ju redan med sitt semiotiska universum och gör en mängd intressanta och överraskande drag i texten, men nu börjar vi se konturerna till en sorts allegori: livet som ett oändligt spel på randen till kaos – där vårt verkliga val är vilken sorts spelare vi är och vad vårt nästa drag blir.

Begreppet “oändligt spel” användes av James P Carse som menade att skillnaden mellan ett ändligt och ett oändligt spel var, något förenklat, att vi spelar ändliga spel för att vinna och oändliga spel för att spelet i sig har ett värde och måste fortgå. Zelaznys spel ser ut, först, som ett ändligt spel – som kan vinnas eller förloras av de olika sidorna – men sedan utvecklar sig en annan bild. Spelarna kan inte bara delas upp i de som vill öppna och stänga portalen, utan också de som ser spelet som oändligt och ändligt. De verkligt onda är de som ser spelet som ändligt och de är också de som Zelazny har minst sympati för. En överraskande utveckling i romanen är när en av de klassiskt onda visar sig ha en förkärlek för just oändliga spel, och Zelaznys poäng där är vacker: “jag gillar världen precis som den är”, säger personen i fråga och deklarerar att han tänker kämpa för att stänga portalen.

Som metafor betraktad är “livet som spel” inte ny. Samtidigt är det en av de kanske mest intressanta metaforer vi har när det gäller att beskriva livet, dess mening och hur man kan leva det. Om vi då också tänker oss livet som ett oändligt spel, där syftet är att se till att spelet fortgår i oändlig tid, så blir metaforen mer intressant. Inte schack, utan ett märkligt spel där dragen syftar till att förlänga spelet och fördjupa det.

Allt är drag, allt har betydelse. Det är en annan sak som Zelazny inskärper när han låter en relativt betydelselös karaktär beklaga sig över att denne inte deltar i spelet, och att det lilla denna karaktär har gjort är betydelselöst. Zelazny låter huvudpersonen, Snuff, replikera att alla vår drag är små, men att den slutliga bilden som tonar fram är produkten av alla våra drag i alla fall. Sedan använder han berättelsens slut för att inskärpa just denna poäng.

I detta finns något som jag tror att många kan känna igen – just längtan efter att ta del i spelet, att vara en spelare, är något universellt. Att då erkänna och inse att vi alla är spelare redan från början är en ganska vidunderlig möjlighet. Spelet finns där, fanns där, hela tiden.

Det finns en mängd invändningar mot just tanken på att livet skulle vara ett spel. En invändning är att det är alldeles för enkelt och att livet är mer värdefullt än så. Den som säger det har uppenbarligen aldrig spelat ett spel – det finns inget enkelt med spel, eller att bli satt på spel. Det är i någon mening en grundläggande upplevelse av världen.

Den andra invändningen jag hört är att mening som härrör ur ett spel eller spelmetaforen med nödvändighet bara kan existera i spelet och ingen annanstans. Det är en invändning som bortser från det faktum att mening bara kan existera i en spelliknande kontext. Ett drag på brädet är bara ett drag just i spelet. Mening i livet är bara mening i så måtto som det kan förstås som ett drag i ett oändliga spelet. Det finns ingen mening i ett semiotiskt vakuum.

Zelaznys spel – med texter och koder, som allegori och i själva boken – är en god påminnelse om hur rikt och fantastiskt vårt liv är, och hur viktigt det är att fortsätta spela det för att förlänga och fördjupa vårt oerhörda och fascinerande spel ytterligare.

Vilket är ditt nästa drag?

Livets djupa mönster

2019-10-112019-10-10 Nicklas Lundblad

Att det finns djupa mönster i livet bortom evolutionen – som att alla däggdjur har i storleksordningen samma antal hjärtslag över ett liv – är något som vi känner till. Men forskare hittar nu alltfler sådana mönster. Det borde inte förvåna, förstås, men det är intressant. Just tillväxt är en nyckelfråga i så många olika sammanhang att det är intressant att bryta ut som sitt eget ämne. Geoffrey West gjorde detta i sin enastående bok Scale (skrev om den under strecket här).

Just frågan om mönster är fascinerande. Det finns, för den som lider av apofeni, mönster i allt. Författaren Michael Shermer föreslog att det finns både tendenser till mönsterfiering och agentifiering hos oss alla — att vi ser mönster och agenter i vad som egentligen är brus. Sannolikt är just detta mycket mer utbrett än vi tror, och en mängd av de saker som vi tror på är bara just mönsterfiering – meningsfulla sammanträffanden som egentligen just är sammanträffanden, presidenter och konjunkturer och kanske också politiska interventioner och utfall.

Just den tanken, att vår moderna politik är en enda apofeni, ett tankefel som består i att vi tror att det finns samband mellan vad nationell politik gör och de utfall vi ser i politik och samhälle, är alltför cynisk för mig – men den reser en intressant fråga. Apofeni är inte bara tendensen att se mening där ingen mening finns (och bli överväldigad av den) – utan det är också behovet av att skapa mening där komplexiteten skapat en så glatt yta att ingen förklaring längre fäster.

Ser du något i bilden? Vilka mönster letar din hjärna upp? Foto: Robert Couse-Baker

Denna sorts apofeni – där vi försöker förklara komplexa system med enkla tumregler som egentligen inte har någon bäring på vad systemen gör – kommer att bli vanligare varefter komplexiteten i våra system ökar, och på ett sätt är denna form av mönsterifiering och agentifiering nödvändig för att vi skall kunna interagera med världen. Den som låter misstanken om apofeni tränga alltför långt in i medvetandet blir ju till sist handlingsförlamad.

I en komplex verklighet blir apofeni, således, en sorts kantsk kategori. Vi måste se mönster där inga mönster finns, överväldigas av dem och handla som om vore de verkliga för att alls kunna uppleva mening i våra handlingar.

Att förutsäga terror

2019-10-102019-10-09 Nicklas Lundblad

Tänk om man kunde förutspå hur dödlig en terrorgrupp kommer att bli genom en analys av, säg, de först tio attackerna. Det skulle låta olika säkerhetstjänster prioritera vilka grupper de attackerar och kanske till och med leda till att de dödligaste kunde undanröjas snabbast möjligt. Just detta menar ett antal forskare nu att de lyckats med. Studien, som kommer från Northwestern University, Kellog School of Management (!), har testats mot historiska data och forskarna menar att den är robust.

Modellen är enkel: forskarna betraktar terrororganisationer som företag som producerar – just det – död. Vi har modeller för att förutsäga hur framgångsrika företag bli och dessa, menar forskarna, kan vi nu använda också på andra organisationer. Nu tycks det ju finnas viss skillnad mellan död och, säg, choklad, men forskarna menar att det ändå finns modeller som kan vara användbara: när det gäller företag kan man sluta sig till vilka resurser de har genom att se hur de går tillväga när de lanserar nya produkter – ny attacker, i terrorgruppernas fall. Ett företag med goda resurser lanserar nya produkter regelbundet och planerat, ett företag som lanserar litet här och litet där har sannolikt inte så bra resurser, eller åtminstone inte effektiv management.

Även variationen i attackerna, i de vapen som används och liknande faktorer kan användas.

Drömmen om att kunna förutsäga hur terrororganisationer agerar är inte ny. Den är inte heller utan kontroverser. Den mest berömda skandalen var nog sen s.k. “Policy Analysis Market”, där den amerikanska forskningsbyrån DARPA ville öppna en marknad för att förutsäga terrorattacker, men snabbt fick skrota projektet efter politisk upprördhet. Så här i efterhand kan man konstatera att det förmodligen var ett felaktigt beslut — det kan inte vara fel att samla in så mycket information vi kan om framtida katastrofer, och om en förutsägelsemarknad kan vara till hjälp så borde den användas — så enkelt är det nog.

Den kanske intressantaste risken diskuterades inte heller i skandalen: att den som förutsäger attacker också kunde tjäna på att de inträffade, och därför kanske finansiera just dessa attacker. Den som satsar på en viss förutsägelse om en attack blir ju automatiskt misstänkt — eftersom denne förmodligen sitter på någon sorts, legitim eller ickelegitim, information om framtida attacker. Det kan till exempel handla om att man har en mycket bra analysmodell, men det kan också handla om att man leder en terrorgrupp.

Det skulle väl sannolikt bli svårt för en terrorledare att casha in på en marknad som denna, men betänk vad som skulle kunna hända om man anonymiserade marknaden. Då skulle vi landa i ett annat intressant scenario som diskuterades tidigt i teknikkretsar. När David Chaum lanserade anonyma pengar (“DigiCash”) – långt före bitcoin – var det flera personer som föreslog att dessa skulle öka likviditeten i brottsligheten (Se Tim Mays fina artikel från 1997 här): man skulle kunna beställa brott genom att exempelvis slå vad om att de inte inträffade. Såhär:

(I) Jag vill mörda herr X.

(II) Jag sätter ut ett vad om 10 000 digicash att Herr X kommer att vara vid liv vid årets slut. Om jag förlorar vadet betalar jag, anonymt, 10 000 till den som sätter emot.

(III) Någon antar vadet.

(IV) Herr X skjuts före årets slut.

(V) Jag betalar ut pengarna.

Mördade den som antog mitt vad Herr X? Jag vet inte, och inte heller går det att spåra i DigiCash-systemet. Men nog känns det som att det finns ett tunt stråk av kausalitet här?

Det blir intressant även om vi ser på mycket lång vadslagning. Om vi kikar på LongBets.org – en underbar tjänst där man kan slå vad på lång tid – så hittar vi följande vad:

“A bioterror or bioerror will lead to one million casualties in a single event within a six month period starting no later than Dec 31 02020.”

Det är ett vad mellan den kungliga astronomen i Storbritannien, Martin Rees, och den kände spårkvetaren Steven Pinker. Pinker tror inte det kommer att hända, men nog borde vi övervaka vad Martin Rees har för sig under de kommande 16 månaderna?

Vilka personer bör vi resa statyer av?

2019-10-092019-10-09 Nicklas Lundblad

I dagarna restes en staty över Zlatan Ibrahimovic i Malmö. Det hela täcktes av SVT i direktsändning. Åsikter om statyn gick i sär, men den intressantare diskussionen är kanske vilka vi reser statyer till — och när. Det finns flera aspekter av denna diskussion som jag kan tycka är relevanta.

För det första, bör man resa statyer av nu levande människor? Det är inte ovanligt, och just fotbollsspelare är ofta med på listan över folk som kan besöka sina egna statyer, men det känns som en relevant fråga. Det känns exempelvis suspekt med politiker som reser statyer över sig själva under sin egen livstid, eller till och med sin egen regeringstid. Westminister har en regel som säger att man skall ha varit död i i alla fall 10 år innan man får en staty rest efter sig, men även där har man gett efter på reglerna – för en staty av Reagan.

För det andra, finns det skäl att fundera över vilka yrkeskategorier det är som får statyer resta över sig? Bör vi se över mångfaldskriterierna för statyer i största allmänhet? Hur är det med musiker, lärare, jurister, sjuksköterskor, läkare, brandmän, poliser eller florister? Generaler och statsmän dräller det av, konstnärer är listiga nog att göra statyer av sig själva och fotbollsspelare gillar vi att idolisera. Hur är det med kockar?

För det tredje, hur är det med olika andra mångfaldskriterier? Kvinnor / män, etniciteter, kognitiva skillnader mm? Det är intressant att det blev världsnyheter när Danmark förra året reste sin första staty av en färgad kvinna.

Det rasar förstås också debatter om när man bör ta ned statyer, men de debatterna tänkte jag inte ge mig in i nu. Jag är mer intresserad av den allmänna frågan. Man skulle kunna tänka sig ett svar som “vi bör resa statyer över de som inspirerar oss att försöka övervinna oss själva”, eller så, men det är alltför vagt.

Sanningen är kanske att statyn är symmetrisk i sin betydelse: den säger något om platsen där den reses liksom om den den avbildar, och ibland kanske en stad bara behöver sola sig i den reflekterade glansen från en tidigare stadsbo.

Nå, jag skulle föreslå en staty av Hans Rosling, gärna som eldslukare. Det vore något det.

Vad tar livet av oss?

2019-10-092019-10-09 Nicklas Lundblad1 kommentar

Ett sätt att förstå hur världen förändras – i och för sig med morbida övertoner – är att kika på vad det är som tar livet av oss och hur topp tio dödsorsakerna förändras. Här i en bild från WHO:

Utan att påpeka det uppenbara (terrorism finns inte med på listan etc etc), kan vi konstatera några intressanta skillnader — som att HIV försvunnit och att Alzheimers nu återfinns på femte plats. Vi kan också se att antalet smittsamma sjukdomar minskat, och att vi faktiskt minskat dödligheten i hjärt och kärlsjukdomar. De smittsamma sjukdomarna återfinns nu på plats 4, 9 och 10 mot plats 3, 5, 6, 7, 8. Det är alltså fullt möjligt att tänka sig en värld i vilken de tio största dödsorsakerna inte är smittsamma inom ett par år.

Här spökar dock flera frågor – som vad som händer om antibiotikaresistensens blommar upp ordentligt, eller om influensan utvecklas till en pandemi (influensan ligger redan stadigt på mellan 300 000 – 700 000 döda varje år enligt de senaste, reviderade, beräkningarna – men nya upptäckter kanske ger oss en chans att besegra även influensan!).

Här finns också en annan intressant fråga: hur skulle vi vilja att den här listan såg ut? Tänk dig att du fick i uppdrag att designa den utopiska listan över dödsorsaker – hur skulle den se ut? En sak är säker – den skulle inte innehålla några olyckor i alla fall. Så här finns en morbid vadslagning — när kommer autonoma fordon att leda till att bilolyckor försvinner från listan?

Att spela katastrofer

2019-10-082019-10-07 Nicklas Lundblad

Tänk om du kunde spela dig igenom ett utsläpp av giftig gas, eller en explosion i Stockholm? Om du kunde se hur olika råd till allmänheten togs emot och vad som hände, om evakueringar fungerade och hur trafiken klarade av de olika möjliga scenarierna? Tänk om MSB kunde spela genom en orkan i Sverige, och se hur landet reagerade? Allt detta är i princip nu möjligt. Som SimCity, men i katastrof- och nödläge.

Förmågan att köra robusta simuleringar kommer att bli billigare och billigare, och det betyder att alltfler verksamheter borde fundera på att använda agent-baserade simuleringar som en kunskapskälla till framtiden. Den som är intresserad av politik kan simulera parlament eller domstolar, och kanske till och med ett helt folk för att se hur olika typer av politiska utspel utvecklas och ser ut. Denna simulerade kunskap kan sedan användas som en källa till mer robusta planer och mer robust planering.

Men, som alltid, ligger värdet inte i planen så mycket som i planeringen. Faran med att bara spela katastrofer är att vi går miste om det kanske mest värdefulla i agent-baserade simuleringar: arbetet med att modellera dem. Välja vilka olika tillstånd agenterna kan vara i, hur de agerar, vilka regler miljön följer mm. Simuleringar är värdefulla, men att konstruera och modellera dem är ovärderligt.

Vi borde sträva efter att designa spel för katastrofer, inte bara spela katastrofer – inte bara ta de givna simuleringarna, utan bygga våra egna. Eisenhowers buttra “Planer är värdelösa, planering är allt” stämmer fortfarande, och att designa ett spel är ett fantastiskt bra sätt att planera.

För massor av år sedan tog jag en kurs i Gamestorming. Grundtanken i den kursen var att alla komplexa planeringsproblem kan uttrycka som olika spel, med olika drag, olika vinstvillkor mm. Även om det kan tyckas ansträngt är det ofta en ganska intressant modell att arbeta med.

Simuleringar, spel, olika förutsägelsemodeller…alla dessa är analogier och analogier är den egentliga grunden för allt kreativt tänkande. Att ha ett litet bibliotek med analogier som man lär sig använda rutinmässigt kan var ett av de bästa sätten att tvinga sig att tänka litet bredare och annorlunda än man annars skulle. De bästa analogierna sätter omedelbart tanken i rörelse, och kan formuleras som en enkel fråga: hur är x som y – där X är ditt problem och Y en modell från ditt eget analogibibliotek. Mina topp tolv analogier att utforska är:

Hur är X…

…som schack

…som ett musikstycke

…som ett datorprogram

…som evolutionen

…som en ekologi / organism

…som en mekanisk maskin

…som en aikidoteknik

…som en stad

….som en text

…som en karta

…som ett nätverk

…som ett träd

Vilka är dina?

Hur ser en bra förutsägelse ut?

2019-10-07 Nicklas Lundblad

Den som sysslar med planering och framtidsstudier gör klokt i att spendera en hel del tid med att formulera frågan rätt — en av de kanske mest klassiska kognitiva misstagen är att anta att vi vet exakt vad frågan är. Vi ägnar alldeles för litet tid åt att undersöka, formulera och strukturera upp problemet på ett sätt som gör att det kan lösas på ett intressant sätt.

I vad som nästan helt säkert är ett apokryfiskt citat, sägs Einstein ha hävdat att om han fick en timme på sig att lösa ett problem skulle han använda de första 50 minuterna åt att förstå det, och sedan de återstående minuterna till att lösa det. Poängen är enkel: formuleringen och förståelsen för problemet är helt central i gott tankearbete.

Omvänt finns det gott om lösningar på problem som är ointressanta, eftersom det problem de löser inte är ett problem som är väldefinierat, intressant, generativt (lösningen ger flera lösningar), generaliserat nog, långt (i meningen att lösningen är varaktig och stabil över tid) eller överförbar (analogier ur lösta problem är enormt värdefulla).

När man specifik sysslar med förutsägelser är det intressant att se på hur dessa kan formuleras för att a) leda till en intressant strategisk konversation, b) leda till en inhämtningspraktik som är värdefull och c) ge en intressant sannolikhetsprissättning.

Jämför ett par olika förutsägelser:

(I) President Trump kommer att lämna presidentposten.

(II) President Trump kommer att fällas i riksrätt och avlägsnas från presidentposten före 31.12 2019.

(III) President Trump kommer att åtalas i riksrätt, men ej fällas i senaten, och frias före 31.12 2019.

(IV) President Trump kommer inte att vara republikanernas presidentkandidat i valet 2020.

(V) President Trump kommer att förlora valet 2020 på grund av riksrättsförfarandet och problem associerade med detta.

(VI) Nästa president i USA kommer att vara en radikal demokrat.

Vilken av dessa förutsägelser har mest värde för den som arbetar med att förutse, planera för och arbeta med företags politiska arbete? (I) har en hel del brister, men också några förtjänster. En av de uppenbara bristerna är att denna förutsägelse inte är tidssatt. Det betyder att den är både trivialt sann och extremt osannolik. Vi vet att President Trump kommer att lämna presidentposten, och inte vara president 2024 om inte konstitutionen ändras. Vi vet att han absolut kommer att ha “lämnat” presidentposten år 2100, om inte vi lyckats avbryta åldrandet. Vi vet att president Trump kommer att ha svårt att vara president när solen brinner ut — etc. Vi kan också säga att det är extremt osannolikt att han lämnar president posten inom de närmaste 2 timmarna. (I) är ett exempel på en förutsägelse som med tiden närmar sig 100 procents sannolikhet – frågan är bara vilket värde t som ger p(I)=1.

(II) Är bättre, ur ett perspektiv, eftersom sannolikheten inte varierar enformigt med tiden. Antingen så händer det eller så händer det inte – långsiktigt kommer (II) antingen att vara sann eller falsk. Det betyder att (II) formulerats på ett sådant sätt att den innehåller en genuin osäkerhet. Frågan är om denna genuina osäkerhet är intressant för oss eller ej — den har ett visst värde, men hur stort är detta värde? Vi har köpt oss precision till priset av att inte längre ha samma sorts förklaringsvärde. (III) är en variant på detta, och visar bara att endast precision inte ökar värdet i en förutsägelse.

(IV) är en intressant förutsägelse som är tidssatt, och dessutom har stort potentiellt värde i att analysera olika scenarier. Vem skulle denna andra presidentkandidat vara? Varför har han eller hon tillträtt och Trump avgått? Vad är det som har hänt? Det finns ett narrativt djup i (IV), tror jag man kan säga, som gör den förutsägelsen intressantare än (II) och (III). (IV) fordrar att vi ställer frågan: hur skulle världen behöva se ut för att detta skulle kunna ha skett – med en mångfald av olika möjliga orsaker.

(V) Är mer generativ, eftersom en Trumpförlust är en politisk händelse som kan ha andra efterverkningar i polarisering, politisk hätskhet mm. Problemet med (V) är dock att den låser sig till en orsaksförklaring. Det är inte en bra förutsägelse. En bra förutsägelse måste vara polyvalent, ta en mängd olika indata och invärden för att generera en intressant förutsägelse. Ett sätt att se det är att säga att en förutsägelse ska kunna representeras som ett träd: själv förutsägelsen är roten och sedan kan vi explodera de olika faktorer som vi tror ökar eller minskar sannolikheten för förutsägelsen. I en bild:

Ett kausalitetsdiagram – en av många olika verktyg man kan experimentera med vid förutsägelsearbete.

Detta tar oss till (VI) som har fördelen att ha stort värde för att skissa ut ett företags framtid i USA, fokuserar på en egenskap – radikal – som i och för sig behöver definieras tydligare, men som är tydlig nog i dagens diskussion. Om man skulle välja en förutsägelse av de ovanstående, skull jag nog välja denna — även om det finns fördelar med alla olika varianter. Just adjektivet är intressant, förresten, eftersom det fordrar att man i kausalitetsdiagrammet bryter ut ett antal faktorer som just främjar sannolikheten för att en radikal demokrat skulle väljas i primärvalen mm.

Detta är långt från enkelt, förstås, men det är intressant. Det är en nyttig och viktig övning att ständigt fråga sig: vilka tio saker om framtiden skulle det vara verkligt värdefullt för mig att kunna förutsäga med en bättre än 70% sannolikhet eller så?