Anteckningarna

ord är dåd

I Berlin. Besöker Topographie des Terrors och försöker smälta utställningen. Det är svårt – kanske nödvändigtvis så. Igår gick vi förbi förintelsemonumentet och en tolkning av detta märkliga minnesmärke är att det inte låter sig tolkas, att de 2177 olika kistliknande stenarna är organiserade i ett mönster som inte längre tillåter tolkning – en ordning, ett system som helt skiljt sig från varje mänsklig öppning till tolkning – precis som den maskinliknande och mekaniska förintelsen. Fast det är också en sorts undanflykt – att säga att något inte går att förstå är bara att placera det i en kategori där försöken att förstå är dyra, de insikter de vilar på plågsamma och våldsamma – förståelsen kommer helt enkelt till ett pris vi inte är villiga att betala.

Som många andra slås jag av ögonen. Man skulle vilja se något i ögonen hos de personer som gemensamt byggde en sådan ondska. Men naturligtvis finns inget att se – ondska fungerar inte så. Den mänskliga ondskan är inte mytisk utan en sorts aspektblindhet – oförmågan att se människan i den Andre, oviljan att se det mänskliga som förenar oss.

Ansvarsfrågan aktualiseras i slutet av utställningen. Några ställdes till svars, dömdes och andra gled liksom iväg. Flydde eller försvann i skydd av sin ålderdom eller någon oklarhet i juridiken. Vissa framlevde sitt liv som om inget särskilt passerat i deras själar. Det är en märklig insikt, en ovilja att kanske stirra för djupt ned i avgrunden – en rädsla för att se oss själva där nere i mörkret.

Hur ställer man till ansvar inför något som förintelsen eller krigsbrott? Rättsväsendet knakar i fogarna när det ska bära dåd av en magnitud som inte längre blir brott, utan just dåd, en sorts ohyggligt verk — ondska. Det är inte det att jag tror att det saknas ansvar, alls inte. Bara att det är ett ansvar som kryper in från handlingarna in i själen på förövarna, ner i rötterna på existensen. Det finns förstås inga ord eller bilder som hjälper.

Var de då alla monster? Omänskliga varelser fyllda av ondska? Nej, svaret måste kanske – tyvärr – bli att de var människor som lodade djupet i vad det innebär att vara människa på ett sätt som vi måste finna vägar att minnas. Det kommer att bli svårare och svårare att minnas. Viljan till minne beror av smärtan i den hågkomst vi försöker förvalta, i vad den säger om oss och hur den kommer i konflikt med vår egen berättelse om vad vi skulle kunna bli. Men här ligger en viktig, central tyngdpunkt i upplevelsen i museet.

Vår egen berättelse är en tunn hinna som spänner över väldiga djup som bara väntar på att göra anspråk på oss. Vi kan bara hoppas att vi är litet mer beredda när klorna sträcker sig mot oss ur mörkret.

 

%d bloggare gillar detta: