Hur mäter vi lärandetakten?

Alltfler håller med Ari de Geuss om att den kanske viktigaste konkurrensfördelen som ett företag kan ha är den takt med vilken organisationen lär sig. En organisation som inte lär sig alls går till sist under, och när omgivningen genomgår en snabb förändring går det fort. Allt detta låter ju utmärkt, men lämnar en gigantisk fråga olöst – hur vet vi om vi lär oss snabbare?

Det är inte lätt, och det finns ett skäl till det. Det finns ett flertal olika områden där föreställningen om en ”takt” är problematisk, och där det, även om det låter viktigt och klokt att tala om en viss given takt, faktiskt är riktigt svårt att säga hur denna takt kan ens uppskattas grovt.

Kardinalexemplet är innovationstakten. Det saknas inte personer som uttalar sig om innovationstakt, och som menar att innovationstakten är absolut central. Samtidigt saknas effektiva mått på just innovationstakten. De mått vi har är så lama och intetsägande att det snarast är kontraproduktivt att använda dem. Patent – till exempel. Antalet patent har ofta tagits som ett exempel på hur man kan mäta innovationstakten, men signalen är idag närmast helt värdelös. Med uppkomsten av defensiva patentstrategier (man patenterar för att inte bli stämd), handelsrelaterade patentstrider (mellan Kina och USA) och patentfabriker (för att inte säga patenttroll) har signalen ruttnat totalt. Lägg till det att den inte alls fångar organisationell eller strategisk innovation och resultatet är förödande: att mäta innovationstakten med patent borde idag omedelbart diskvalificera en studie.

Och om vi inte mäter patent, kan vi inte då mäta hur ofta det kommer nya tekniska prylar? Vi skulle kunna mäta takten genom att mäta hur ofta det sker genombrott som iPhonen eller iPaden, eller hur? Det är också komplicerat, eftersom båda dessa fanns i tidigare versioner, som dock misslyckades kommersiellt — så de är inte isolerade produkter som plötsligt dyker up. Innovation är en uppfinning som framgångsrikt sökt och funnit en marknad – inte den takt i vilken prylar dyker upp.

Om vi går med på det kan vi ju övergå till att mäta uppfinningstakten, men då är vi tillbaka i patentvärlden eftersom det saknas andra mått på uppfinningstakten.

Innovations”takten” är problematisk som bild eftersom den styr oss att tro att det finns en given takt att mäta, och att problemet är att försöka förstå hur kurvan ser ut. I en bild:

Screenshot 2019-10-18 at 09.19.08

Oavsett vilken taktkurva det gäller är en vanliga modell just denna: att fenomenet utvecklas i två dimensioner – tid och takt – och att problemet handlar om att försöka bestämma vilken kurva det handlar om och sedan att försöka komma till den kurva som är mest fördelaktig.

Det samma gäller med lärande”takten”. Om vi tror att lärande är en enkel variabel som kan mätas i en tidsdimension och en mängddimension så fastnar vi i kurvtänkandet, tror jag, och det betyder att vi fastnar i en dimension, som med patenten.

För lärande tror jag att det kan vara intressant att se över en organisation och ställa följande frågor.

  • Hur många experiment och hypoteser har organisationen testat under det senaste kvartalet eller månaden?
  • Hur många saker har ledningen lärt sig? (En bra praxis som chef är att inte begära självförhärligande rapportering om alla framgångsrika saker som gjorts, utan istället be alla på teamet rapportera tre saker som de lärt sig under den gångna veckan — ett sådant rapportkrav i sig kan verka fånigt, men det har en intressant effekt. Som Peter Drucker säger: ”what gets measured gets managed” – så i en organisation där rapportkravet utgår från vad man lärt sig kommer man att vara fokuserad på att hitta saker att lära sig (även om detta som allt annat kan fuskas bort).
  • Kurser och utbildningar — i dag går det att mäta hur många som avslutat en MOOC eller driva bok- eller podcastklubbar, och tillgången på intressant material är närmast oändlig.
  • Hur många saker slutar vi göra? I en lärande organisation finns det anledning att förvänta sig att vi utvecklas och slutar med vissa saker — ett av de främsta tecknen på en icke-lärande organisation är att den gör imorgon vad den gjorde idag för att den gjorde det igår.

Misslyckanden är också en del av lärandet, men ofta mycket svårare att kulturellt implementera. Ett intressant mått att se på är hur många robusta post mortems en organisation gjort — även där man lyckats! Det finns värde i att försöka separera ut tur från skicklighet, nästan större värde än vad vi finner i att separara ut otur från skicklighet — ändå är det ofta det senare vi gör.

Dessa mått beskriver inte så mycket en kurva som en framväxande praktik, som går att spåra och förstärka på olika sätt. En korg med mått som kan hjälpa att se till att organisationen lär sig inte snabbare utan kanske mer stabilt, robust, rigoröst. Jag tror att Ari de Geuss, när man läser om honom nu, förmodligen var mer intresserad av det än ett brusigt hastighetsmått.

Mina egna tankar på detta område är skisser – men jag tror att det finns ett värde i att se upp med takt-tänkande, och istället se på lärandets utbredning i organisationen – inte hastighet, utan omfattning och djup. Mer om detta senare, det är en intressant fråga.

 

 

 

2 reaktioner till “Hur mäter vi lärandetakten?

  1. Jag tänker att det är viktigare med kvalitet än med takt och att kvalitet kanske är det du kallar omfattning och djup. Dynamisk stabilitet.

    1. Håller med. Det är nästan som att man dock borde mäta det som en relation – mellan organisationen och dess omgivning. Lärande som matchningen av de två. Herbert Simon har någon poäng om det. Då finns två sorters lärande — absolut ackumulation av kunskap och relativ matchning mot ekosystemet.

Kommentarsfunktionen är stängd.