Anteckningarna

ord är dåd

Morgonens nyheter bjuder alltid på möjligheter att djupdyka i rättsfilosofi. I dag sade en företrädare för ett riksdagsparti att det var i sin ordning att inskränka den grundlagsskyddade rörelsefriheten, eftersom den ”inte var till för att skydda kriminella” (det spelar ingen roll från vilket parti vederbörande kom, eftersom det här nog är en ganska vanlig tankegång). Det reser en intressant fråga som har att göra med hur vi ser på rättigheter i största allmänhet och konstitutionellt skyddade rättigheter i synnerhet: är de till för någon speciell, och går det bra att inskränka dem om syftet med inskränkningen inte kommer i konflikt med det tänkta subjektet för rättigheten? 

Det blir genast klarare om vi byter rättighet: låt oss tala om yttrandefriheten i stället. Skulle det vara okej att inskränka yttrandefriheten genom att säga att den inte är till för de som sår split i samhället? Eller för nazister? Skulle en lag som förbjuder nazister att yttra sig i politiska frågor överhuvud kunna försvaras med att yttrandefriheten uppenbarligen inte är till för att skydda nazister, eftersom de själva inte tror på den? 

Det finns ett alternativt sätt att se på rättigheter där de inte syftar till att skydda vissa personer, utan upprätthåller ett allmänt värde som vi menar är centralt i samhället – och därför tillkommer alla medborgare på lika grund. Då får även nazister yttrandefrihet och kriminella rörelsefrihet, och det är vad de gör med denna frihet som avgör om det finns grund för vidare rättsliga åtgärder. 

En nazist som använder yttrandefriheten för att idka hets mot folkgrupp kan då genast lagföras på grund av att det finns en lag som riksdagen beslutat skall inskränka den allmänna rättigheten, och en kriminell person kan gripas när denne begår ett brott samtidigt som han / hon utnyttjar rörelsefriheten. 

Att beröva en person en grundlagsskyddad rättighet, som påföljd för tidigare brott, är en omfattande åtgärd. Ta, återigen, yttrandefriheten. Skulle det vara i sin ordning att förelägga en person med yttrandeförbud på basis av att denne en gång dömts för hets mot folkgrupp? För förtal? För förolämpning? 

Att jag vill känna mig trygg på offentliga platser – som en annan person uttryckte det – skulle kunna anföras för samtliga sådana åtgärder också. 

När vi närmar oss frågor som detta är det intressant att fundera kring hur rättigheter egentligen är tänkta att fungera i ett öppet samhälle, och vad det innebär att helt beröva medborgare dessa rättigheter. Utredaren, justitieombudsmannen och åklagarämbetet tycks i stort vara ense i denna syn. Politikerna står på andra sidan. Det är i situationer som denna som en abstrakt normprövning skulle vara en extra skyddsmekanism för den utmaning som rättssamhället alldeles onekligen ställs inför i tider av oro, kriminalitet och våld — ett sätt att se till att vår rädsla inte fördunklar de rättsfilosofiska insikter som vi försökt uttrycka i grundlagen. 

Åter till frågan då – är rättigheter till för någon? Nej, det är till för att ge oss alla de spelregler som det öppna samhället satt sig självt före att spela efter. Inom de rättigheter som vi lagt fast kan vi sedan lagstifta om inskränkningar vad avser vissa former av beteende, men att därifrån till att besluta att beröva vissa individer dessa rättigheter i allmänhet är det ett ganska betänkligt steg. 

Jag förstår dock upprördheten hos den som då frågar vad vi ska göra i stället? Svaret är ju att vi behöver en fungerande ordningsmakt och ett effektivt polisväsende, så att vi kan se till att upprätthålla lag och ordning för alla. Att i avsaknad av detta börja beröva vissa personer rättigheter leder inte mot ett mer rättssäkert samhälle, utan mot ett samhälle som gett upp på likabehandlingsprincipen först för brottsoffret och sedan för brottslingen. Under ett förslag som detta ligger ju medgivandet att vi inte kunnat bevara de grundläggande rättigheterna för de som utsätts för brott i butik eller på allmänna platser, och därför väljer vi att beröva förövarna deras rättigheter. 

Det är inte utan att man kan frukta att en stat som berövar vissa personer rättigheter för att den misslyckats skydda andras rättigheter är, om inte i fritt fall, så i alla fall illa ute. 

%d bloggare gillar detta: