Kategoriarkiv: Rättsfilosofi

Vem är medborgarskapet till för?

Morgonens P1-radio bjuder på mycket matnyttigt. Inte minst en diskussion om huruvida man skall kunna dra inom medborgarskapet från personer som exempelvis deltagit i terrordåd eller aktivt anslutit till terrorgrupper. Den diskussionen i sig är intressant, men något annat som sades i debatten väckte mer tankar: en av deltagarna sade upprört att “medborgarskapet är inte till för snälla människor” (ungefär). Under uttalande kunde man skönja ungefär följande resonemang: medborgarskapet är en uppsättning rättigheter som enkom är till för att fungera som skydd mot staten och garantera individens rättigheter mot staten – därför är det egentligen personer som är anklagade för brott, och till och med personer som fällts för brott, som behöver det mest.

Det är inte en orimlig tanke i sig – att medborgarskapet på något sätt är en försäkring för var och en av oss mot staten och att vårt medborgarskap är en sista sköld mot ett majoritetsstyre som annars kanske kunde välja att utesluta oss ur den gemenskap vi har en rätt att tillhöra. Om vi accepterar den modellen blir den fundamentala, rättsliga frågan något i stil med:

(i) Ska det vara möjligt i en demokrati att fatta symmetriska beslut om medborgarskap – att både tilldela och ta ifrån personer medborgarskap?

En möjlighet är förstås att hävda att det bara ska vara möjligt att tilldela personer medborgarskap, och när man väl har det så kan det inte tas tillbaka — en sådan, asymmetrisk, process innebär förstås att ett samhälle som inkluderar någon bör tänka sig för mycket noga innan man tilldelar denne medborgarskap, eftersom det är en livstidsrelation man tar på sig.

En annan möjlighet är att säga att samhället skall både kunna tilldela och ta ifrån personer medborgarskapet, och att trösklarna för bägge dessa åtgärder skall vara mycket höga – och kanske olika höga. Kanske är det rimligt att tänka sig att det ska vara mycket, mycket svårt att ta ifrån en person medborgarskapet – just för att vi vill se till att just detta instrument inte används för att förtrycka en minoritet. Vi kan till och med tänka oss modeller där det inte är möjligt att ta ifrån grupper medborgarskap – utan endast individer, och endast efter särskild prövning och överprövningsmöjligheter. Just skyddet mot att ta bort medborgarskap från olika etniska, religiösa eller sociala grupper blir i denna modell helt centralt — och en del av minoritetsskyddet i medborgarskapet.
En annan möjlighet är att säga att den som en gång fått medborgarskap aldrig kan fråntas det under några omständigheter. En sorts löslig analogi här skulle vara mellan giftermål och barn — man ser medborgarskapet som ett giftermål, och det kan lösas upp, eller man ser det som att en person är barn till samhället – en relation som är djupare och mer komplex och inte kan lösas upp. Eller, ännu klarare, medborgarskapet som biologiskt eller normbaserat.

Den som försvarar tanken att medborgarskapet inte skall kunna reverseras, försvarar en närmast biologisk model av medborgarskapet och likställer det med andra rättigheter som följer endast av att vi alla är människor och har lika värde. Den som ser medborgarskapet som normbaserat ser det snarare som en förvärvad rättighet som i sin tur kan lösas upp under extraordinära förhållanden och en rättssäker process.

Båda synsätten är dock problematiska.

*

Den som ser medborgarskapet som en uppsättningen rättigheter mot samhället gör klokt i att läsa Simone Weil, och särskilt läsa de delar av hennes texter som handlar om just rättigheter och de därmed sammanhängande plikter och skyldigheter som vi har mot varandra. I Att slå rot finns ett utförligt resonemang om just rättigheter och skyldigheter som ställer den grundläggande och centrala frågan om vad som kommer först – rättigheter eller skyldigheter.

Detta är en grundläggande politisk fråga och i just denna fråga ligger en djupare skiljelinje än vad man kanske i förstone tror. Det är lätt att – särskilt som liberal i någon mening – utgå från individens absoluta egenvärde och därmed individens okränkbara rättigheter. Individen får inte kränkas och har rättigheter som är fullständigt oåterkalleliga – och därmed kommer rättigheterna först. Alla har rättigheter, men kan välja att åta sig skyldigheter. Rättigheterna är automatiskt givna, skyldigheterna sekundära. Allt annat – kunde man mena – är att villkora rättigheterna, och det är just detta villkorande som leder människan ned i rasism, klasshat och till sist vidare ned i folkmord och utrensningar. I samma ögonblick som vi villkorar en annan människas rättigheter på basis av något alls, lämnar vi de liberala idealen.

Jag har enormt mycket sympati för den synen och har nog under perioder hållit den för helt sann. Jag gör det nog fortfarande till viss del, men jag finner den idag mer problematisk än annars – och det har att göra med att det är en moral, en etik, som söker sig ett perspektiv som i någon mening ligger utanför människan. Det är en syn på rättigheter och skyldigheter som inte ligger i ett enskilt subjekts blick, utan i en allsmäktig blick som ser samhället från ovan och utan ett agerande jag. Det är en kroppslös, själslös och platslös etik som försöker anlägga samma perspektiv på moraliska frågor som vi skulle anlägga på fysiska problem eller matematiska teorem.

Den moraliska blicken är emellertid helt annorlunda än den vetenskapliga blicken, och det blir särskilt uppenbart när vi diskuterar frågor som rättigheter och skyldigheter. Den moraliska blicken kan inte lyfta sig i håret och inta en vetenskaplig synvinkel. Det är därför hela Rawls teoribygge, för mig, rasar samman. Föreställningen om att vi kan bygga ett samhälle utifrån, att vi kan applicera en slöja över samhället och sedan utforma det rent abstrakt är för mig ett misstag. En etik eller moral är bara möjlig genom den egna blicken, och därför måste vi börja med hur vi själva bör handla och utifrån denna insikt forma en mer omfattande etik (det är förväxlingen av den moraliska blicken med den vetenskapliga som gett oss idiotiska tankeexperiment, som de trolley-experiment som tycks uppta så stor del av samtidens moraliska tänkande).

I det perspektivet är det också möjligt att ställa krav på oss själva, och i det perspektivet är det omöjligt att se rättigheter som primära. Den människa som börjar från en punkt där hon tar alla rättigheter för givna är redan från början hopplöst asocial. Vi börjar alla med skyldigheter, och ur dessa kan vi förvärva våra rättigheter. Simone Weil formulerar det delvis annorlunda, men hon fångar samma tanke, när hon säger att om det endast fanns en enda, ensam människa i universum så skulle hon endast ha skyldigheter, men inga rättigheter. Ur skyldigheterna bygger vi rättigheter i en gemensam väv med andra.
Ur denna i grunden grammatiska anmärkning följer en annan syn på medborgarskapet, som i grunden innebär att det finns helt andra värden i medborgarskapet än de defensiva.

Medborgarskapet är de förvärvade rättigheter och relationer som vi byggt ur våra grundläggande skyldigheter – det är vårt deltagande i samhället, vi ger vårt bidrag genom det, vi bygger vår gemenskap som medborgare och det i sin tur öppnar oss för upplevelser i en mängd olika dimensioner – kulturella, politiska och sociala – som vi i vår tur kan utveckla och fördjupa.

Medborgarskapet är inte ett paket med defensiva rättigheter, utan också en uppsättning skyldigheter som i sin tur utformar ett deltagande i en gemenskap. Det blir då också klart att det finns handlingar som till sist kan omintetgöra detta deltagande, som kan skära av de band som vi bygger till varandra och som kan leda till att de fundamentala skyldigheter som vi förväntar oss av varandra sviks.

*

Var landar vi då? Medborgarskapet är ett deltagande – med rättigheter och skyldigheter – som utgör grunden för samhället. Är det vad jag säger? Ja, åtminstone till att börja med. Hur ser jag då på rätten att stå utanför, att inte ta del? Den är för mig lika självklar. Medborgarskapet är ett val – men det är ett omfattande val, ett omvälvande val. Självklart bör man ha rätten att stå tillbaka och avsäga sig själv sitt medborgarskap.
Kanske är det här en del av spänningen med den liberalism som jag tror så starkt på löses upp: frågan om frihetens punkt. Var ligger friheten? Hur långt sträcker den sig in i olika val?

Ett möjligt svar på detta skulle vara att ingen kan tvingas in i ett medborgarskap, och att alla har rätt att stå utanför gemenskapen. Det i sig innebär inte att deras mänskliga fri och rättigheter kan trädas förnär. Det finns i det grundläggande mänskliga en okränkbarhet – men den stannar där. Vi talar ibland om negativa och positiva friheter, och tanken är att vi här skulle tala om en frihet från alla andra — den distinktionen är inte glasklar för mig, men jag ser en punkt där var och en av oss kan välja att resa oss och gå.

Det är den primära frihetsfrågan för mig. Friheten från gemenskapen, friheten att resa sig och gå.

Den sekundära frihetsfrågan är den som är mycket svårare. Om jag väljer att vara en del av samhället – hur stor del kan jag välja bort? Om jag vill spela spelet – vilka delar av reglerna kan jag ignorera, eller helt enkelt vägra följa? Det är kanske där det wielska perspektivet kommer in. Om jag väljer att spela schack kan jag inte säga att mina löpare rör sig som drottningen, eller vägra att erkänna att bönder kan ta två steg på brädet vid första draget de rör sig. Om jag spelar schack följer hela regelverket, hela spelet. Kanske måste man tänka sig två liberalismer här – en som menar att endast den är fri som kan välja varje pjäs, varje drag, varje ställning och en som menar att den verkliga friheten ligger i att välja att spela schack överhuvud.

Vi kan formulera om frågan – och fråga hur mycket som följer av att du väljer att bli medborgare. Om vi endast anser att mycket litet följer, att det är som en sorts inträdesbiljett, ja, då blir medborgarskapet tunt. Om vi anser att valet att bli medborgare är som deltagandet i ett spel, ja då följer än mer. Men även denna bild haltar litet – eftersom spelet har ett slut och ytterst handlar om att vinna eller förlora. Kanske är den bästa bilden av medborgarskapet egentligen bilden av en musiker som tar del i en orkester – väljer att bidra, väljer att rätta sig efter det gemensamma stycket, skapar tillsammans med andra —

En utopisk bild måhända – men bilder spelar roll (så ofta som de håller oss gisslan) och bilden av medborgarskapet som en inträdesbiljett, ett schackspel eller en orkester ger vid handen att det inte kan vara så lätt som att säga att “medborgarskapet inte är för snälla människor”. Det reducerar medborgarskapet till en sorts försäkring som slår in oavsett vad vi väljer att göra.

Medborgarskapet är till för de som väljer att ta del i gemenskapen, och bidra till samhället. Det kan förverkas, precis som det förvärvas. Att det bör ligga både en partikularism i detta (aldrig grupper, bara individer) och en djup asymmetri i trösklarna (det skall vara mycket svårt att förverka sitt medborgarskap) ser ut att vara goda principer.

Är rättigheter till för någon?

Morgonens nyheter bjuder alltid på möjligheter att djupdyka i rättsfilosofi. I dag sade en företrädare för ett riksdagsparti att det var i sin ordning att inskränka den grundlagsskyddade rörelsefriheten, eftersom den ”inte var till för att skydda kriminella” (det spelar ingen roll från vilket parti vederbörande kom, eftersom det här nog är en ganska vanlig tankegång). Det reser en intressant fråga som har att göra med hur vi ser på rättigheter i största allmänhet och konstitutionellt skyddade rättigheter i synnerhet: är de till för någon speciell, och går det bra att inskränka dem om syftet med inskränkningen inte kommer i konflikt med det tänkta subjektet för rättigheten? 

Det blir genast klarare om vi byter rättighet: låt oss tala om yttrandefriheten i stället. Skulle det vara okej att inskränka yttrandefriheten genom att säga att den inte är till för de som sår split i samhället? Eller för nazister? Skulle en lag som förbjuder nazister att yttra sig i politiska frågor överhuvud kunna försvaras med att yttrandefriheten uppenbarligen inte är till för att skydda nazister, eftersom de själva inte tror på den? 

Det finns ett alternativt sätt att se på rättigheter där de inte syftar till att skydda vissa personer, utan upprätthåller ett allmänt värde som vi menar är centralt i samhället – och därför tillkommer alla medborgare på lika grund. Då får även nazister yttrandefrihet och kriminella rörelsefrihet, och det är vad de gör med denna frihet som avgör om det finns grund för vidare rättsliga åtgärder. 

En nazist som använder yttrandefriheten för att idka hets mot folkgrupp kan då genast lagföras på grund av att det finns en lag som riksdagen beslutat skall inskränka den allmänna rättigheten, och en kriminell person kan gripas när denne begår ett brott samtidigt som han / hon utnyttjar rörelsefriheten. 

Att beröva en person en grundlagsskyddad rättighet, som påföljd för tidigare brott, är en omfattande åtgärd. Ta, återigen, yttrandefriheten. Skulle det vara i sin ordning att förelägga en person med yttrandeförbud på basis av att denne en gång dömts för hets mot folkgrupp? För förtal? För förolämpning? 

Att jag vill känna mig trygg på offentliga platser – som en annan person uttryckte det – skulle kunna anföras för samtliga sådana åtgärder också. 

När vi närmar oss frågor som detta är det intressant att fundera kring hur rättigheter egentligen är tänkta att fungera i ett öppet samhälle, och vad det innebär att helt beröva medborgare dessa rättigheter. Utredaren, justitieombudsmannen och åklagarämbetet tycks i stort vara ense i denna syn. Politikerna står på andra sidan. Det är i situationer som denna som en abstrakt normprövning skulle vara en extra skyddsmekanism för den utmaning som rättssamhället alldeles onekligen ställs inför i tider av oro, kriminalitet och våld — ett sätt att se till att vår rädsla inte fördunklar de rättsfilosofiska insikter som vi försökt uttrycka i grundlagen. 

Åter till frågan då – är rättigheter till för någon? Nej, det är till för att ge oss alla de spelregler som det öppna samhället satt sig självt före att spela efter. Inom de rättigheter som vi lagt fast kan vi sedan lagstifta om inskränkningar vad avser vissa former av beteende, men att därifrån till att besluta att beröva vissa individer dessa rättigheter i allmänhet är det ett ganska betänkligt steg. 

Jag förstår dock upprördheten hos den som då frågar vad vi ska göra i stället? Svaret är ju att vi behöver en fungerande ordningsmakt och ett effektivt polisväsende, så att vi kan se till att upprätthålla lag och ordning för alla. Att i avsaknad av detta börja beröva vissa personer rättigheter leder inte mot ett mer rättssäkert samhälle, utan mot ett samhälle som gett upp på likabehandlingsprincipen först för brottsoffret och sedan för brottslingen. Under ett förslag som detta ligger ju medgivandet att vi inte kunnat bevara de grundläggande rättigheterna för de som utsätts för brott i butik eller på allmänna platser, och därför väljer vi att beröva förövarna deras rättigheter. 

Det är inte utan att man kan frukta att en stat som berövar vissa personer rättigheter för att den misslyckats skydda andras rättigheter är, om inte i fritt fall, så i alla fall illa ute.