Anteckningarna

ord är dåd

Samantha Powers The Education of an Idealist (2019) är en underhållande och ofta insiktsfull memoar om det diplomatiska livet. Samtidigt är boken mer än så – den är en meditation över hur man hanterar idealismen i politiken. Powers, vars självbild åtminstone är av en person med hög empati och lika höga ideal, kommer in från kommentariatet i den politiska värmen och hamnar på en hög post som FN-ambassdör, och dessförinnan som särskild rådgivare till presidenten, och hon tvingas försöka förena sina ideal med politikens hantverk. Ett exempel ges när det gäller Obamas vallöfte om att erkänna Turkiets handlingar mot Armenien som folkmord. Det var en självklar del av valplattformen, men när det kom till skarpt läge vacklade administrationen till. En konversation mellan Obama och Powers är oväntat belysande för den typ av konflikt det rör sig om. Powers säger att det är det rätta att göra, och Obama frågar – men vad gör vi sen då? Det är det som är politikens kärna och förbannelse — politiken måste tänka igenom det längre spelet, medan valkampen ser politiken som en serie parallella engångsspel. Det sekventiella, längre spelet verkar som en sträng begränsning på det politiska möjliga för den som regerar.

Betyder det att vi bör bli upprörda av de svikna vallöftena? Kanske – man kanske betyder det också att vallöften inte är något annat än svar på frågan ”vad skulle du göra i den här frågan om du bara var ansvarig för den, och inget följde på ditt svar?” Vi vet nog det någonstans, att svaren blir annorlunda när någon kommer till makten, men vi låtsas inte om det. Det är i sig en svaghet hos oss — att vi söker det slags vallöften som med nödvändighet är svåra att tillämpa i det längre spel som regerandet tvingar in även idealister i. Powers insisterande på att Obama regerade som om han kunde fatta enskilda beslut isolerade från den väv han ingår i är frustrerande för läsaren, men efter ett tag stämmer hennes envishet till eftertanke. Hur skulle det se ut om politiken faktiskt fattade beslut ur ett mer kantianskt, pliktetiskt perspektiv? Den politik som Obama bedriv var ju extremt konsekvensetisk – den räknade på sannolikheter och utfall, och sökte komplicerade strategier för att balansera en mångfald faktorer. Vad är motsatsen? Är det Trump?

Skärmavbild 2019-10-30 kl. 11.47.22

Måste vi, utifrån denna analys, läsa Trump som idealist? Vad skiljer populisten från idealisten? Det är inte helt enkelt att utröna – men kanske är det detta: både populisten och idealisten spelar politik som om det handlade om enskilda drag som inte hänger samman, men populisten spelar utifrån att maximera om inte ett gillande så i alla fall en publik vrede, idealisten spelar utifrån en uppsättning maximer som hålls för sanna. Men ur just detta perspektiv är både populismen och idealismen överraskande kortsiktiga.

Powers skulle inte hålla med. Hennes skildring av idealismen är att det är den som vet vad som är rätt att göra i det långa loppet, det är den som kommer att bli friad av historiens domare, det är idealismen som höjer sig över det korta perspektivet och ser världen ur evighetens perspektiv. Ju mer man läser, desto mindre övertygande blir dock denna argumentationslinje. Idealismen optimerar för en övertygelse i nuet om nuet med en sorts nickning till historien, men den hanterar politiken som om den var ett ändligt spel – medan pragmatiken lägger ut pjäser och drag i syfte att kunna fortsätta spela och utveckla spelet i oändlighet.

Det är en nästan osmaklig insikt, men det finns spår av sanning i den, tror jag. Idealisten vill spela klart, och vinna. Det vill även populisten. De förenas i en vilja till ett slutligt utfall. De politiker som är allra bäst är de som vill spela på ett sådant sätt att spelet fördjupas, förbättras och förändras över tid.

Powers bok är läsvärd främst som en kartläggning av de spänningsfält som löper mellan idealismen och pragmatismen i amerikansk utrikespolitik. Jag ser nu fram mot att läsa en annan bok om Holbrooke, som jag spontant tror – ett gigantiskt ego till trots – förmodligen var pragmatiker.

%d bloggare gillar detta: