Kategoriarkiv: Läst

Veckans läsning

Läst en del på kvällarna denna vecka och njutit av följande:

Terapeuten var det närmaste en perfekt söndagsbok jag läst. The Last låg kvar från en resa, och var väl okej men ojämn. Lintons bok mycket matnyttig och Boyd skrev jag om här. Den lilla boken emellan Boyd och Jameson heter Planet of Viruses och var en god genomgång av de enormt många olika sorters virus som finns.

Förra veckans böcker

Båda mycket läsvärda. Kommer en understreckare om Snowden imorrn. Det finns ett intressant politiskt problem i frågan om vi bör kontakta utomjordiska intelligenser. Hur avgör man ens en sådan fråga? Som Carl Sagan säger: who speaks for Earth?

Förra veckans läshög. Dags att börja på en ny.

Söndagsläsningen

Läser just nu This Is Not Propaganda: Adventures in the War Against Reality av Peter Pomerantsev. Det är en klarsynt om något nedstämd skildring av de utmaningar som vi står inför när det gäller informationssamhällets utveckling.

Frågan som boken cirklar kring är vad som händer när yttrandefriheten inte längre hotas av censur så mycket som av propaganda. Det är ett tema som jag känner stor sympati för och delvis föremålet för min avhandling — som handlade om ”brussamhällen”. Pomerantsev driver den poängen till sin spets och ställer frågan om vad som är verkligt i en värld där allt kan ifrågasättas eller förnekas – och hur verkligheten kan fredas.

Pomerantsevs bok har ett fantastiskt omslag.

Den första gången jag sprang på detta tema helt utvecklat var det i David Weinbergers utmärkta bok Too Big To Know (2012). Weinbergers kärnpoäng är densamma som Pomerantsev – och han frågar vad som sker när det finns ett motfaktum för varje faktum, något som vi idag kämpar med. Varken Pomerantsev eller Weinberger har några bra svar, emellertid. Pomerantsevs bok andas en viss uppgivenhet, men kanske också hopp i slutkapitlet. Weinberger i sin tur hoppas på kollaborativa projekt som Wikipedia.

Pomerantsev sätter också frågan i historiskt perspektiv, med en högst personlig historia – en sorts familjememoar – om den egna familjens historia med den sovjetiska censuren och hur ett förhållningssätt till detta förtryck utvecklades över tid. Nu står vi inför ett nytt förtryck som syftar till att forcera oss in i identiteter som skiljer oss åt — genom en genomträngande och polycentrisk propaganda som aldrig tycks släppa taget.

Det är onekligen en rejäl utmaning.

Berättelser i ekonomin – Schiller och narrative economics

I Schillers senaste bok ”Narrative Economics” möter läsaren ett intressant perspektiv som verkligen är värt att tänka mer kring — Schiller menar att ekonomin till mycket stor del styrs av berättelser, och således också att om vi vill förstå ekonomin, eller förutsäga den, så måste vi etablera de berättelser som för närvarande dominerar vår gemensamma syn på ekonomin.

Konstellationer av berättelser eller narrativ skapar en gemensam syn, och denna syn präglar sedan den ekonomiska verkligheten.

Det kanske mest intressanta i Schillers analys är de metoder han använder för att försöka rekonstruera berättelser — det är ju där den stora svagheten ligger; vi vet inte riktigt hur vi kan avtäcka narrativ mer objektivt. Vilka är berättelserna som vi nu kämpar med? Här finns det en hel del att diskutera och det är värt att återkomma till.

Schiller använder frekvensanalys av olika textmängder över tid, och redan där kan man hitta en hel del intressanta resultat. Mer snart!

Bildt och Den Nya Oredans Tid

Har precis avslutat Carl Bildts nya bok. Det var spännande läsning och som läsare slås man av hur de stora mönstren träder fram i Bildts text (och med hans röst – boken gör det lätt att identifiera författaren från språket). Det är en välskriven bok, med en sammanhängande linje och det är kanske det som är mest fascinerande; det mönster, den linje som Bildt ändå ser tydligt i historien.

Det finns en hel del vassa insikter – som populismens rötter i 2008/13/14 och den klarsynta bedömningen av Kina – men också en övertro på Europa. Nu när Macron tycks övertygad om att en europeisk allians vilar på en länk till Ryssland löses egentligen tanken på ett Europeiskt dilemma upp. Europa har, som Kaplan noterade, inget imperium i denna nya tid av imperier. Särskilt inte utan britterna.

Boken kan varmt rekommenderas inte minst för att den ger en tydlig inblick i och ett exempel på det utrikespolitiska kynnets unicitet – det krävs en känsla av historisk kontinuitet och en egen historisk roll för att kunna skriva som Bildt. Här finns likheter med Holbrooke.

Att se världen och i den se en roll för sig själv, det är en förutsättning för en viss sorts blick. Läsaren kan nästan bli avundsjuk på en författare som så tydligt ser en djup mening i värld och värv. Även i en tid av oreda.

Frågan om en ordning kan bestå eller utvecklas – en global ordning – är bokens kanske svåraste diskussion. Själv är jag tveksam; komplexiteten ökar ständigt och med den osäkerhet och volatilitet.

På väg till Paris och Lissabon denna vecka. Sedan inga fler resor i år. Det skall bli skönt. Ser fram mot att sätta tänderna i Acemoglous nya.

Vaclav Smil och den encyklopediska stilen

Vissa böcker är svårare än andra. Inte så att de inte är värda det, men – svårare, helt enkelt. Vaclav Smils Growth tillhör den kategorin. Det är en genomgång av alla olika sätt på vilket något kan växa – och då menar jag alla. Smil gillar inte generaliseringar. Här gås alla möjliga olika kurvor och fenomen igenom.

Det är förstås litet tungt. Men det har ett värde – i två dimensioner. Den första är att det påminner oss om att förenklingar ofta döljer insikter och lärdomar som har verkligt värde. Vi förenklar i någon mening för snabbt. Smil tvingar oss att titta närmare. Hur växer egentligen olika sorters träd? Vad kan vi lära oss av det?

Detaljerna träder fram i den upplösning som Smil tvingar fram och även om det är utmattande är det också till sist otroligt intressant. Till sist inser läsaren något, och i det ligger den andra dimensionen. Smil har vägrat att ge upp kampen mot komplexiteten. I någon mening är han en sur, tjeckisk version av Aristoteles.

Den som noga beskriver verkligheten har fortfarande, även i komplexitetens tidevarv, en fördel. Det finns fortfarande en chans att lära sig tillräckligt mycket om världen för att förändra den istället för att bara överge den och dra till Mars (Smil har ett helt taggbuskage i sidan till Elon Musk).

Smil har på sistone hyllats som Bill Gates favoritförfattare. Det är förståeligt. Gates försöker förstå världen, skapa en mer högupplöst modell av världen, för att lyckas i sina ambitiösa filantropiska ansträngningar. Då måste.man någonstans tro att komplexiteten kan bemästras – om än endast genom djup detaljkännedom.

Även den som inte tagit sig an malaria och klimatförändringar får en värdefull gåva i läsningen av Smil: den nyanserade och spännande frågan om exakt hur något faktiskt växer, en djup skepsis mot exponentiella kurvor och en känsla för en grundläggande rytm i världen. Det är skäl nog att läsa boken.

Slutsatsen då? Att tillväxten inte är oändlig? Den är på ett sätt oundviklig och samtidigt irrelevant. Frågan handlar om vi kan fortsätta att förbättra livet för oss alla – och det är inte omöjligt alls. Smils tanke om att återvända till 60-70-talet är ironiskt nog i rak motsats till insikterna i boken. Tillväxt stabiliseras inte så. Vår framtid är beroende av framsteget, och att skilja det från utnyttjandet. Vi behöver – som Andrew McAfee noterar – skapa mer med mindre.

Och det har vi redan börjat göra.

Den kanske bästa biografi jag läst…

…på ett bra tag är Our Man: Richard Holbrooke and the End of The American Century av George Packer. Det är en fantastisk historieskrivning över amerikansk diplomati, rörig och ofta uppgiven, men också alltid djupt mänsklig och varm. Föremålet för biografin är en märklig person med ett massivt, planetliknande ego, men också med en passion och en briljans som ofta gjorde skillnad i frågor av internationell betydelse – och för förtryckta människor som drabbats av meningslös grymhet.

Ofta i biografier framträder huvudpersonen som antingen skurk eller hjälte – men Packer lyckas med det sällsynt att få honom att framstå som djupt mänsklig – kanske alltför mänsklig – på ett sätt som gör att även om vi ser det hopplösa i honom ser vi också det förlåtande. Den enda andra biografi som jag läst som lyckats med detta riktigt väl var Ray Monks Duty of Genius om Wittgenstein – den är också väl värd att läsa.

Biografin, som form, är komplicerad. Den ser världen genom en enda person som lins, och denna lins kan förvränga historien så mycket att den helt tar över – men även här lyckas Packer fantastiskt. Det som läsaren slås av är hur mycket av historien som bara händer runtom Holbrooke, hur han nästan fångas av tidens stora ström, nästan blir utrikesminister, nästan blir en Stor Man i hegelsk mening – men aldrig når ända fram. Det är den rastlösheten Packer också pekar på i slutet av biografin, där han konstaterar att det mer än något gör att vi kan se historien klart genom Holbrooke – han fick inte en sådan roll i vår gemensamma berättelse att han kommer i vägen för historien som den ser ut.

81EFLzte3YL

Det som fascinerar mig mest är hur vissa personer verkligen tycks övertygade om sitt eget ödes betydelse, om sin egen betydelse. Det finns ett mått av det också hos Samantha Powers, och självbiografier har onekligen ett perspektivproblem när man jämför dem med biografier (särskilt av den typ som Packer och Monk producerar!) – men hos Holbrooke är det bedövande. Hans uppenbara känsla av att betyda och vara betydelsefull – hans känsla av att så mycket beror av honom. Det är inte storhetsvansinne, det är något annat, en känsla av historicitet. Det finns något av detsamma hos Churchill, tror jag, en känsla av att höra hemma i historien, att ha en plats i den.

Jag undrar om denna känsla är förvärvad, eller om den kommer med tiden. Det är inte riktigt narcissism, det är något mer subtilt – en sorts övertygelse om logiken i världen och den roll det egna livet spelar i denna logik. En förvissning om att höra hemma i denna värld. Det är förbluffande fint skildrat i boken.

I recensionen av Powers bok skrev jag att jag trodde att jag skulle läsa om en pragmatiker i boken om Holbrooke – jag hade helt fel. Han var inte pragmatiker, inte någonstans. Inte heller slår han mig som idealist (eller populist) – det handlar snarare om just den övertygelsen om den egna historiciteten, och en världssyn som utgår från den egna blicken.

Om du läser en biografi under resten av året, eller under nästa år, så kan jag inte nog rekommendera Packers bok – den definierar också om biografin som form och är oerhört välskriven, inkännande och någonstans djupt mänskligt tragisk, fast vacker.

Idealismen som populismens kusin

Samantha Powers The Education of an Idealist (2019) är en underhållande och ofta insiktsfull memoar om det diplomatiska livet. Samtidigt är boken mer än så – den är en meditation över hur man hanterar idealismen i politiken. Powers, vars självbild åtminstone är av en person med hög empati och lika höga ideal, kommer in från kommentariatet i den politiska värmen och hamnar på en hög post som FN-ambassdör, och dessförinnan som särskild rådgivare till presidenten, och hon tvingas försöka förena sina ideal med politikens hantverk. Ett exempel ges när det gäller Obamas vallöfte om att erkänna Turkiets handlingar mot Armenien som folkmord. Det var en självklar del av valplattformen, men när det kom till skarpt läge vacklade administrationen till. En konversation mellan Obama och Powers är oväntat belysande för den typ av konflikt det rör sig om. Powers säger att det är det rätta att göra, och Obama frågar – men vad gör vi sen då? Det är det som är politikens kärna och förbannelse — politiken måste tänka igenom det längre spelet, medan valkampen ser politiken som en serie parallella engångsspel. Det sekventiella, längre spelet verkar som en sträng begränsning på det politiska möjliga för den som regerar.

Betyder det att vi bör bli upprörda av de svikna vallöftena? Kanske – man kanske betyder det också att vallöften inte är något annat än svar på frågan ”vad skulle du göra i den här frågan om du bara var ansvarig för den, och inget följde på ditt svar?” Vi vet nog det någonstans, att svaren blir annorlunda när någon kommer till makten, men vi låtsas inte om det. Det är i sig en svaghet hos oss — att vi söker det slags vallöften som med nödvändighet är svåra att tillämpa i det längre spel som regerandet tvingar in även idealister i. Powers insisterande på att Obama regerade som om han kunde fatta enskilda beslut isolerade från den väv han ingår i är frustrerande för läsaren, men efter ett tag stämmer hennes envishet till eftertanke. Hur skulle det se ut om politiken faktiskt fattade beslut ur ett mer kantianskt, pliktetiskt perspektiv? Den politik som Obama bedriv var ju extremt konsekvensetisk – den räknade på sannolikheter och utfall, och sökte komplicerade strategier för att balansera en mångfald faktorer. Vad är motsatsen? Är det Trump?

Skärmavbild 2019-10-30 kl. 11.47.22

Måste vi, utifrån denna analys, läsa Trump som idealist? Vad skiljer populisten från idealisten? Det är inte helt enkelt att utröna – men kanske är det detta: både populisten och idealisten spelar politik som om det handlade om enskilda drag som inte hänger samman, men populisten spelar utifrån att maximera om inte ett gillande så i alla fall en publik vrede, idealisten spelar utifrån en uppsättning maximer som hålls för sanna. Men ur just detta perspektiv är både populismen och idealismen överraskande kortsiktiga.

Powers skulle inte hålla med. Hennes skildring av idealismen är att det är den som vet vad som är rätt att göra i det långa loppet, det är den som kommer att bli friad av historiens domare, det är idealismen som höjer sig över det korta perspektivet och ser världen ur evighetens perspektiv. Ju mer man läser, desto mindre övertygande blir dock denna argumentationslinje. Idealismen optimerar för en övertygelse i nuet om nuet med en sorts nickning till historien, men den hanterar politiken som om den var ett ändligt spel – medan pragmatiken lägger ut pjäser och drag i syfte att kunna fortsätta spela och utveckla spelet i oändlighet.

Det är en nästan osmaklig insikt, men det finns spår av sanning i den, tror jag. Idealisten vill spela klart, och vinna. Det vill även populisten. De förenas i en vilja till ett slutligt utfall. De politiker som är allra bäst är de som vill spela på ett sådant sätt att spelet fördjupas, förbättras och förändras över tid.

Powers bok är läsvärd främst som en kartläggning av de spänningsfält som löper mellan idealismen och pragmatismen i amerikansk utrikespolitik. Jag ser nu fram mot att läsa en annan bok om Holbrooke, som jag spontant tror – ett gigantiskt ego till trots – förmodligen var pragmatiker.

Om Stephen King

I sin senaste bok utforskar King utanförskapet och utilitarismens gränser. Temat är överraskande likt det i manuset till Storm of the Century. I den filmen handlade det om en ond trollkarl som hotade att utplåna ett ö-samhälle om man inte offrade ett barn till honom, ett barn som han tänkte sig som sin lärjunge. I den nya boken – The Institute – handlar det om att använda barn med särskilda förmågor för vad som verkar vara ädla syften.

Frågan blir i båda fallen om ändamålet helgar medlen. King är en utmärkt samtidsarkeolog och har funnit att det under vårt samhälles systemiska rädsla finns en nervös utilitarism som driver oss fel. Mot denna ställer han ett öde, en större samhörighet som både är den lilla byns och en sorts religiös känsla. I SotC fallerar denna, men i den nya boken vinner det mänskliga över det nyttiga. Det är intressant och en sorts tecken i tiden. Även skräckförfattare har sett vad som fattas oss: hoppet.

Läst: Tomasello & Mlodinow

Förra veckan var en bra läsvecka. Jag hann läsa ut både Becoming Human av Michael Tomasello och Elastic av Leonard Mlodinow. Den senare var en fin sammanställning av en del forskning kring hur man kan träna sig att inte fastna i sina egna kognitiva vanor – och därför en bra bok att läsa såhär i början på terminen.

mlodinow

Den förra var en rigorös genomgång av den mänskliga ontogenesen och hur den skiljer sig från andra primaters. Den, mycket förenklade, grundinsikten hos Tomasello var detta: människans förmåga till delad intentionalitet är nyckeln till att vi lär oss snabbare, utvecklar komplexa kulturer och ett språk.

tomasello

Becoming Human är ett imponerande arbete, och Tomasello har lagt vikt vid att jämföra över kulturer, mot olika typer av neurologiska skillnader och dessutom dokumenterat primatforskningen väldigt väl.

Det är också intressant, kan jag tycka, att han ingenstans nämner den mänskliga förmågan att ställa frågor som fundamental — även om han tittar på kommunikation och lärande så är den modell som han använder en i vilken den vuxne aktivt planerar för och genomför en kontinuerlig undervisningsprocess med barnet. Samtidigt vet varenda förälder att det inte är så det går till: barnet driver fram denna process genom ett strukturerat frågande som skapar lärandemiljön.

(Frågor underskattas generellt både i filosofin, inom AI och i evolutionär psykologi, tror jag. Återstår så att leda det i bevis.)

Tomasello sammanfattar sin stora tanke fint här:

”As a final attempt to characterize the monumental transformation of human ontogeny that shared intentionality has effected, let us invoke the grand evolutionary scheme of Maynard Smith and Szathmáry (1995). They identified eight major transitions in the evolution of complexity of living things on planet Earth, including everything from the emergence of chromosomes, to the emergence of multicellular organisms, to the emergence of human culture (see also Wilson 2012). Remarkably, in each case the transition was characterized by the same two fundamental processes: (1) a new form of cooperation with almost total interdependence among individuals (be they cells or organisms) that creates a new functional entity, and (2) a concomitant new form of communication to support this cooperation. In this very broad scheme we may say that shared intentionality represents the ability of human individuals to come together interdependently to act as a single agent – either jointly between individuals or collectively among the members of a group – maintaining their individuality throughout, and coordinating the process with new forms of cooperative communications, thereby creating a fundamentally new form of sociality.” (p 342)

Tomasello går sedan vidare och landar i sin slutsats:

”The outcome of these ontogenetic transformations leading to uniquely human pscyhology – as far as we have followed them here – is the child of six or seven years of age, who operates in her cuklture as a nascent person based on reason and responsibility. Reason and responsibility are normative notions: they involve  standards one ”ought” to meet. In our view the origin of normative force lies in the individual agent’s sense of instrumental pressure – the sense that I ought to x in order to attain y – as a self-regulatory process. Then, in first entering into a joint agency, the young child transforms this individual self-regulation into social self-regulation, in which ”we” self-regulate ”me” and ”you” interchangeably.” (p 343)

Detta är en detaljerad och insiktsfull analys av uppkomsten av normer – men ockspå en hyperrationell modell som målar upp en sjuåring som tycks massivt mer mogen än majoriteten av alla vuxna i sociala medier. Det är kanske det som saknas i Tomasellos modell? Den mörka irrationella och emotionella delen av vår delade intentionalitet? En ontogenes som skildrar barnets utveckling mot rationalitet och kollektiva normer rymmer inte den komplexitet som vi ser idag. Kanske är biologin idag lika beroende av rationalitetshypotesen som ekonomin?

Läs Dominic Cummings blogg

Dominic Cummings, som utsetts till arkitekten bakom Brexit, har en blogg och oh boy! Vilken blogg! Cummings skriver i princip om ett enda övergripande tema nedbrutet i en mängd olika ämnen: hur skulle man kunna bygga en verkligt modern innovativ stat och förvaltning. Den som bara sett HBO-dokumentären kanske luras att tro att vi i Cummings endast hade en vindflöjel som råkade plocka upp de Hegelska tidsstömningarna. Den som läser bloggen får ett helt annat intryck — här avslöjar sig Cummings som en sorts sentida systematisk politisk filosof som har en ritning för hur staten borde inrättas i sin helhet – en överraskande auktoritär och platonsk position (tänk Staten och Lagarna).

Den senaste posten innehåller ett roligt stycke där Cummings säger att han avråtts från att skriva allt det han skriver, för att han ger bort sin strategi och sina idéer. Cummings svar är rått:

Some old colleagues have said ‘Don’t put this stuff on the internet, we don’t want the second referendum mob looking at it.’ Don’t worry! Ideas like this have to be forced down people’s throats practically at gunpoint. Silicon Valley itself has barely absorbed Bret Victor’s ideas so how likely is it that there will be a rush to adopt them by the world of Blair and Grieve?! These guys can’t tell the difference between courtier-fixers and people with models for truly effective action like General Groves (HERE). Not one in a thousand will read a 10,000 word blog on the intersection of management and technology and the few who do will dismiss it as the babbling of a deluded fool, they won’t learn any more than they learned from the 2004 referendum or from Vote Leave. And if I’m wrong? Great. Things will improve fast and a second referendum based on both sides applying lessons from Bret Victor would be dynamite.

Det är precis vad vi skulle förvänta oss från en storhetsvansinnig politisk strateg som kommit att tro på sin egen myt eller en mycket insiktsfull politisk analytiker med ett vittfamnande reformtänkande. Vad är Cummings då? Det är inte helt enkelt att säga.

En sak är han dock inte och det är ointressant. Den som är intresserad av att förstå Boris Johnsons regering framgent gör klokt i att förstå DC, och i vad som antingen är en akt av intellektuell fåfänga eller en genuin vilja att förklara sin syn på världen har han lagt sig i själv i ljusan dager.