Anteckningarna

ord är dåd

Har precis avslutat Carl Bildts nya bok. Det var spännande läsning och som läsare slås man av hur de stora mönstren träder fram i Bildts text (och med hans röst – boken gör det lätt att identifiera författaren från språket). Det är en välskriven bok, med en sammanhängande linje och det är kanske det som är mest fascinerande; det mönster, den linje som Bildt ändå ser tydligt i historien.

Det finns en hel del vassa insikter – som populismens rötter i 2008/13/14 och den klarsynta bedömningen av Kina – men också en övertro på Europa. Nu när Macron tycks övertygad om att en europeisk allians vilar på en länk till Ryssland löses egentligen tanken på ett Europeiskt dilemma upp. Europa har, som Kaplan noterade, inget imperium i denna nya tid av imperier. Särskilt inte utan britterna.

Boken kan varmt rekommenderas inte minst för att den ger en tydlig inblick i och ett exempel på det utrikespolitiska kynnets unicitet – det krävs en känsla av historisk kontinuitet och en egen historisk roll för att kunna skriva som Bildt. Här finns likheter med Holbrooke.

Att se världen och i den se en roll för sig själv, det är en förutsättning för en viss sorts blick. Läsaren kan nästan bli avundsjuk på en författare som så tydligt ser en djup mening i värld och värv. Även i en tid av oreda.

Frågan om en ordning kan bestå eller utvecklas – en global ordning – är bokens kanske svåraste diskussion. Själv är jag tveksam; komplexiteten ökar ständigt och med den osäkerhet och volatilitet.

På väg till Paris och Lissabon denna vecka. Sedan inga fler resor i år. Det skall bli skönt. Ser fram mot att sätta tänderna i Acemoglous nya.

%d bloggare gillar detta: