Förra veckan var en bra läsvecka. Jag hann läsa ut både Becoming Human av Michael Tomasello och Elastic av Leonard Mlodinow. Den senare var en fin sammanställning av en del forskning kring hur man kan träna sig att inte fastna i sina egna kognitiva vanor – och därför en bra bok att läsa såhär i början på terminen.
Den förra var en rigorös genomgång av den mänskliga ontogenesen och hur den skiljer sig från andra primaters. Den, mycket förenklade, grundinsikten hos Tomasello var detta: människans förmåga till delad intentionalitet är nyckeln till att vi lär oss snabbare, utvecklar komplexa kulturer och ett språk.
Becoming Human är ett imponerande arbete, och Tomasello har lagt vikt vid att jämföra över kulturer, mot olika typer av neurologiska skillnader och dessutom dokumenterat primatforskningen väldigt väl.
Det är också intressant, kan jag tycka, att han ingenstans nämner den mänskliga förmågan att ställa frågor som fundamental — även om han tittar på kommunikation och lärande så är den modell som han använder en i vilken den vuxne aktivt planerar för och genomför en kontinuerlig undervisningsprocess med barnet. Samtidigt vet varenda förälder att det inte är så det går till: barnet driver fram denna process genom ett strukturerat frågande som skapar lärandemiljön.
(Frågor underskattas generellt både i filosofin, inom AI och i evolutionär psykologi, tror jag. Återstår så att leda det i bevis.)
Tomasello sammanfattar sin stora tanke fint här:
“As a final attempt to characterize the monumental transformation of human ontogeny that shared intentionality has effected, let us invoke the grand evolutionary scheme of Maynard Smith and Szathmáry (1995). They identified eight major transitions in the evolution of complexity of living things on planet Earth, including everything from the emergence of chromosomes, to the emergence of multicellular organisms, to the emergence of human culture (see also Wilson 2012). Remarkably, in each case the transition was characterized by the same two fundamental processes: (1) a new form of cooperation with almost total interdependence among individuals (be they cells or organisms) that creates a new functional entity, and (2) a concomitant new form of communication to support this cooperation. In this very broad scheme we may say that shared intentionality represents the ability of human individuals to come together interdependently to act as a single agent – either jointly between individuals or collectively among the members of a group – maintaining their individuality throughout, and coordinating the process with new forms of cooperative communications, thereby creating a fundamentally new form of sociality.” (p 342)
Tomasello går sedan vidare och landar i sin slutsats:
“The outcome of these ontogenetic transformations leading to uniquely human pscyhology – as far as we have followed them here – is the child of six or seven years of age, who operates in her cuklture as a nascent person based on reason and responsibility. Reason and responsibility are normative notions: they involve standards one “ought” to meet. In our view the origin of normative force lies in the individual agent’s sense of instrumental pressure – the sense that I ought to x in order to attain y – as a self-regulatory process. Then, in first entering into a joint agency, the young child transforms this individual self-regulation into social self-regulation, in which “we” self-regulate “me” and “you” interchangeably.” (p 343)
Detta är en detaljerad och insiktsfull analys av uppkomsten av normer – men ockspå en hyperrationell modell som målar upp en sjuåring som tycks massivt mer mogen än majoriteten av alla vuxna i sociala medier. Det är kanske det som saknas i Tomasellos modell? Den mörka irrationella och emotionella delen av vår delade intentionalitet? En ontogenes som skildrar barnets utveckling mot rationalitet och kollektiva normer rymmer inte den komplexitet som vi ser idag. Kanske är biologin idag lika beroende av rationalitetshypotesen som ekonomin?