Kategoriarkiv: Uncategorized

Veckans läsning

Läst en del på kvällarna denna vecka och njutit av följande:

Terapeuten var det närmaste en perfekt söndagsbok jag läst. The Last låg kvar från en resa, och var väl okej men ojämn. Lintons bok mycket matnyttig och Boyd skrev jag om här. Den lilla boken emellan Boyd och Jameson heter Planet of Viruses och var en god genomgång av de enormt många olika sorters virus som finns.

Gör du en årsgenomgång?

Året närmar sig sitt slut och jag funderar på hur jag ska göra en genomgång av vad jag lärt mig och hur jag kan utvecklas mer nästa år. Det är en intressant process, och jag antar att de flesta göra det på något sätt. Det varierar säkert från stelt stirrande ned i champagnen på nyårsafton till mer robusta genomgångar av året som varit för att se hur den egna berättelsen fortskrider. Det finns de som publicerar egna årsredovisningar, men det känns litet, uh, överambitiöst kan jag tycka (och även om jag gillar The Quantified Self-rörelsen så är jag inte lika förtjust i numeriska mätvärden när det gäller reflektioner över det egna livet — vilket kanske är ett misstag).

Nå, här är de frågor som jag tänkte ställa mig själv i min årliga genomgång.

Gör du en årsgenomgång?

Året närmar sig sitt slut och jag funderar på hur jag ska göra en genomgång av vad jag lärt mig och hur jag kan utvecklas mer nästa år. Det är en intressant process, och jag antar att de flesta göra det på något sätt. Det varierar säkert från stelt stirrande ned i champagnen på nyårsafton till mer robusta genomgångar av året som varit för att se hur den egna berättelsen fortskrider. Det finns de som publicerar egna årsredovisningar, men det känns litet, uh, överambitiöst kan jag tycka (och även om jag gillar The Quantified Self-rörelsen så är jag inte lika förtjust i numeriska mätvärden när det gäller reflektioner över det egna livet — vilket kanske är ett misstag).

Nå, här är de frågor som jag tänkte ställa mig själv i min årliga genomgång.

  • Vad är det viktigaste du har lärt dig i år?
  • Vilket är det största misstag du gjort i år och varför gjorde du det?
  • Vilka personer har betytt mest för dig i år och vilka har du betytt mest för?
  • Hur meningsfullt skulle du säga att det här året varit?
  • Vilka projekt har du sysslat med som kommer att betyda något om tio år?
  • Vad har du valt bort detta år? Var det bra saker att välja bort?`
  • Vilken var årets bästa bok / skiva / film / tv-serie / teaterpjäs?
  • Vad är du mest tacksam för under året som gått?
  • Hur har du lärt känna dig själv bättre? (Gnothi Seauton)
  • Hur har du tagit hand om dig? (Epimeleia Heautou)
  • Vad har du inte tagit ansvar för?
  • Vem har du glömt tacka?
  • Vilka olika personer var du och vem var du mest?

Åtskilliga andra har andra modeller för årsgenomgången. Se här, här, här och här.

Internets nittionde sinne

En av de många teknikrevolutioner vi lever i är förhållandevis tyst — utvecklingen på sensorområdet är fascinerande snabb, och priserna sjunker hela tiden, men ändå ser man sällan särskilt mycket skrivet om vad det kommer att innebära.

Även om vi begränsar oss till telefoner så är mängden sensorer i stadig tillväxt. Det är inte omöjligt att tänka sig en framtid i vilken mobiltillverkare bygger in luftkvalitetssensorer eller andra enkla sensorer som låter telefonerna ingå i ett nätverk av artificiella sinnen som kan ge oss mer information om komplexa problem som klimatet. Redan något så enkelt som en kamera kan ha enormt intressanta tillämpningsområden.

Nyare telefoner kan med hjälp av AI ta hyfsade kort på natthimlen, exempelvis. Denna astrofotografi skulle lätta kunna utvecklas vidare till en punkt där vi exempelvis skulle kunna länka samman alla bilder som tas av natthimlen för att tidigare kunna upptäcka eventuella objekt på väg mot jorden; en sorts distribuerat nätverk för att upptäcka asteroider!

Distribuerade sinnesnätverk är ett exempel på kombinatorisk innovation som vi knappt börjat utforska. Tidig forskningområdet antyder dock att möjligheterna är värda att utforska.

I dag fokuserar vi mycket på artificiell intelligens, men det är värt att fundera på vad vår intelligens är värd utan sinnen — och hur vår intelligens skulle ha utformats om vi haft 10 eller kanske 100 olika sinnen. Nätet kan med lätthet få lika många olika sorters sinnen som vi kan tänka oss sensorer, och vi kan tänka oss lika många olika sorters sensorer som vi kan tänka oss mätbara fysiska processer.

Hörsel och syn, kamera och mikrofon, är bara början. Redan i dag vet vi att mobiltelefoner också kan använda sin accelerometer för att detektera jordbävningar.

Ett sinnesnätverk som detta skulle kunna bli en utmärkt infrastruktur för innovation och komplex problemlösning. Här finns en hel del kvar att göra! Inte minst på standardiseringsområdet och inom juridiken — kan vi bygga en sensorinfrastruktur som är integritetssäker och allmänt tillgänglig på ett sätt som uppmuntrar innovation ovanpå densamma?

Tiden och politiken

Man skulle kunna rangordna olika partier efter hur de förhåller sig till tiden – och endast det. Frågan skulle då bli både hur de riktar blicken (framåt/bakåt), hur lång framtiden är i partiets ideologi, hur djup historien — och kanske också frågan om hur rytmer, vilka rytmer man ser i det politiska beslutsfattandet, ekonomin och den tekniska utvecklingen.

Om man bar fick denna enda parameter att rösta kring från politiska partier skulle man ändå kunna bestämma sig – om man själv hade en uppfattning om hur tiden ser ut i den egna politiska övertygelsen.

Där finns också andra aspekter som de partier som bär ett eskatologiskt drag eller de som tycka befinna sig i Parmenides tidlöshet. Det gäller förstås inte bara partier – alla organisationer har en implicit bild av tiden – och med vår växande kunskap kanske det kommer att bli allt vanligare med ett längre perspektiv. Pendeln borde slå åter snart – bort från kvartalen och de 24 timmarnas nyhetscykel. Tänk en organisation som arbetade i evolutionär eller geologisk tid – med mål som kommer att uppnås om tusentals år. Tänk ett parti med civilsatorisks tidsramar – vilka sorters medborgare skulle krävas för att ett sådant parti skulle kunna bli framgångsrikt?

Att överleva November…

November. Aldrig har jag hållit med en poet så mycket som jag håller med Emily Dickinson i ett av hennes (underbara) brev:

It is also November. The noons are more laconic and the sunsets sterner, and Gibraltar lights make the village foreign. November always seemed to me the Norway of the year. —— is still with the sister who put her child in an ice nest last Monday forenoon. The redoubtable God! I notice where Death has been introduced, he frequently calls, making it desirable to forestall his advances.

Emily Dickinson, Lettere 1845-1886

Novemberhimmel.

Emily! Så rätt! Så vad kan man göra? De uppenbara motståndshandlingarna inkluderar:

+ Köpa böcker. Massor av böcker.

+ Dricka te. Massor av te.

+ Lyssna på Frank Sinatra.

+ Äta mandariner.

Därutöver kan man bara leva på hoppet. Och kanske skatta sig lycklig i hemlighet. Just det, att vara tacksam i hemlighet för det grå, är en koanliknande rebellverksamhet som jag sysslar med just nu. Man måste liksom tänka sig november som lycklig.

Varifrån kommer allt det grå?

En dröm jag har är att inrätta mitt liv så att jag bara läser i november. Inget annat. Dra mig tillbaka till ön, med en kasse böcker och tid. Tid att läsa med pennan i hand, fylla marginalerna och skriva små utropstecken där författaren slår huvudet på spiken, och frågetecken där han eller hon går vilse. Sedan återvända till civilisationen kring första advent.

Såg en film på planet hem nyligen. Where’d you go, Bernadette med Cate Blanchett. En märklig film, men märkligt glädjande. Inte helt funderat ut varför jag gillade den, och det kan vara fel ord – men det var något i den dystra, dunkla misantropi som huvudpersonen lekte med – just lekte med – som kändes förlåtande. En sorts horror vacui men med vakuumet ersatt av en alldeles särskild sorts vardag. En novemberfilm.

No hope, No Mercy, November.

Det eviga havet

Vid Dana Point, utanför LA. Sitter vid stranden efter två dagars konferens. Surfarna väntar på vågor, människor promenerar på stranden i soldiset. En mjuk vind, nordvästlig, blåser in över oss. Det doftar salt och tång och – ja, hav. Det eviga havet.

Det är de små mellanrummen i livet som öppnar upp världen. Imorgon går flyget åter hem, men just nu kan jag strosa och låta tankarna vandra fritt.

Jag lyssnar på Beach Boys – Good Vibrations. Tyler Cowen sade någonstans att deras musik låter glad, men faktiskt är mycket melankolisk. Just den här sången tycks liksom höra hemma här.

Vågorna blir större med eftermiddagen. Kanske är det tidvattnet som går in? Jag är inte säker. Surfarna verkar nöjda, i alla fall. Livsformer. Så många olika former av liv.

Det kanske är den känslan som jag vill åt, att befinna mig mellan de olika formerna av liv, de olika livsvalen. Jag hör inte hemma här, men just det gör att jag kan känna mig märkvärdigt fri. Den där känslan man har när man kör genom en stad. Det finns andra som hör hemma här, deras liv pågår parallellt med våra.

En konversation med en kollega. Hon undrade hur man uppfostrar barn så att de blir optimister, eller, bättre: kan känna optimism om framtiden. Våra barn växer upp en berättelse om en framtid som är kort, en horisont som sluter sig. Klimatförändringar, terrorism…var det annorlunda för oss? Jag minns skyddsrummen på Trollbodaskolan. För atomkriget. Men sedan föll muren, något ändrades väl ändå?

Kanske vill vi inte att barnen skall växa upp som optimister eller pessimister. Kanske vill vi bara att de skall känna att framtiden är öppen. Att den blir vad vi gör av den. Det är skillnaden inte mellan optimism och pessimism, utan mellan determinism och öppenhet.

Som det eviga havet.

Ahh
Good, good, good, good vibrations
(Oom bop bop)
(I’m pickin’ up good vibrations)
She’s giving me the excitations
(Oom bop bop)
(Excitations)
Good, good, good, good vibrations
(Oom bop bop)

Na na na na na, na na na
Na na na na na, na na na
Na na na na na, na na na
Na na na na na, na na na

Vem äger ditt utseende?

I en artikel nyligen rapporterades att ett nytt, ryskt, företag nu beslutat sig för att sälja humanoida robotar som kan se ur som vem som helst. Om du vill kan du ha en robot-Einstein hemma eller en robot-Michelle Pfeiffer och göra vad du vill med dem (inklusive allt det provokativa, porriga och potentiellt våldsamma du kan tänka dig, ja – men det är inte det som intresserar mig här – det finns åtskilligt redan skrivet om detta).

Det tycks resa frågan om vi bör tillåta det, eller om vi behöver en sorts rättighet till våra utseenden. Skulle du vara bekväm med att en före detta romantisk partner beställde en robot som såg ut som dig? Att någon beställde en robot som såg ut som Gandalf? En mängd olika intressanta rättighetsfrågor tycks följa av just sådana scenarier.

När det gäller fiktiva personer skulle man kunna hävda att det faktiskt är lättare att styra rättighetsfrågan – eftersom dessa redan omfattas av immaterialrättigheter av olika slag. Den som vill göra robotar som ser ut som Gandalf kommer snart att bli utmanad av de olika företag som äger rättigheterna till just Gandalf.

När det gäller privatpersoner är det knepigare. Det finns, i många länder, en sorts rättighet till det egna utseendet när det gäller reklam – vem som helst får inte utnyttja ditt ansikte i reklam och tjäna pengar på det – men det är åtminstone inte solklart om detta också gäller robotar för privat bruk (det är kanske möjligt att argumentera för att den som alls tjänar pengar på en annans utseende skulle anses kränka en sådan rätt till det egna utseendet).

Rätten till fysiska eller virtuella simuleringar av personer är en alltmer ofta återkommande fråga i olika sammanhang – och de jurisdiktioner som har en mer utvidgad ”right to your likeness” har redan en levande diskussion på området, inte minst om rätten till din röst, exempelvis. Vi har anledning att vänta oss mycket mer på detta område – och frågan är vilka andra beteenden som är originella nog för att skyddas. Kan vi tänka oss en värld i vilken var och en av oss har rätt till vår egen humor? Vår gångstil? Vår tankestil eller vår typiska argumentationsstil?

Det intressanta med rättigheter på detta område är att de ställer frågan om originalitet. Vad är det vi gör som är tillräckligt originellt för att vi skall kunna ha en sorts immaterialrättighet till det? Vad är tillräckligt individuellt särskiljande för att det skall anses vara något som kännetecknar endast oss? Gester? Leenden? Imitationer av kända skådespelare som bara vi kan göra på vårt eget unika vis?

Simuleringen ställer frågor om vilka vi egentligen är, och kanske också om just det är värt att skydda som unikt. Det finns i det en sorts avtäckande, en sorts reduktion – men också en upptäckt — om vi balanserar rätt.

Vem är medborgarskapet till för?

Morgonens P1-radio bjuder på mycket matnyttigt. Inte minst en diskussion om huruvida man skall kunna dra inom medborgarskapet från personer som exempelvis deltagit i terrordåd eller aktivt anslutit till terrorgrupper. Den diskussionen i sig är intressant, men något annat som sades i debatten väckte mer tankar: en av deltagarna sade upprört att “medborgarskapet är inte till för snälla människor” (ungefär). Under uttalande kunde man skönja ungefär följande resonemang: medborgarskapet är en uppsättning rättigheter som enkom är till för att fungera som skydd mot staten och garantera individens rättigheter mot staten – därför är det egentligen personer som är anklagade för brott, och till och med personer som fällts för brott, som behöver det mest.

Det är inte en orimlig tanke i sig – att medborgarskapet på något sätt är en försäkring för var och en av oss mot staten och att vårt medborgarskap är en sista sköld mot ett majoritetsstyre som annars kanske kunde välja att utesluta oss ur den gemenskap vi har en rätt att tillhöra. Om vi accepterar den modellen blir den fundamentala, rättsliga frågan något i stil med:

(i) Ska det vara möjligt i en demokrati att fatta symmetriska beslut om medborgarskap – att både tilldela och ta ifrån personer medborgarskap?

En möjlighet är förstås att hävda att det bara ska vara möjligt att tilldela personer medborgarskap, och när man väl har det så kan det inte tas tillbaka — en sådan, asymmetrisk, process innebär förstås att ett samhälle som inkluderar någon bör tänka sig för mycket noga innan man tilldelar denne medborgarskap, eftersom det är en livstidsrelation man tar på sig.

En annan möjlighet är att säga att samhället skall både kunna tilldela och ta ifrån personer medborgarskapet, och att trösklarna för bägge dessa åtgärder skall vara mycket höga – och kanske olika höga. Kanske är det rimligt att tänka sig att det ska vara mycket, mycket svårt att ta ifrån en person medborgarskapet – just för att vi vill se till att just detta instrument inte används för att förtrycka en minoritet. Vi kan till och med tänka oss modeller där det inte är möjligt att ta ifrån grupper medborgarskap – utan endast individer, och endast efter särskild prövning och överprövningsmöjligheter. Just skyddet mot att ta bort medborgarskap från olika etniska, religiösa eller sociala grupper blir i denna modell helt centralt — och en del av minoritetsskyddet i medborgarskapet.
En annan möjlighet är att säga att den som en gång fått medborgarskap aldrig kan fråntas det under några omständigheter. En sorts löslig analogi här skulle vara mellan giftermål och barn — man ser medborgarskapet som ett giftermål, och det kan lösas upp, eller man ser det som att en person är barn till samhället – en relation som är djupare och mer komplex och inte kan lösas upp. Eller, ännu klarare, medborgarskapet som biologiskt eller normbaserat.

Den som försvarar tanken att medborgarskapet inte skall kunna reverseras, försvarar en närmast biologisk model av medborgarskapet och likställer det med andra rättigheter som följer endast av att vi alla är människor och har lika värde. Den som ser medborgarskapet som normbaserat ser det snarare som en förvärvad rättighet som i sin tur kan lösas upp under extraordinära förhållanden och en rättssäker process.

Båda synsätten är dock problematiska.

*

Den som ser medborgarskapet som en uppsättningen rättigheter mot samhället gör klokt i att läsa Simone Weil, och särskilt läsa de delar av hennes texter som handlar om just rättigheter och de därmed sammanhängande plikter och skyldigheter som vi har mot varandra. I Att slå rot finns ett utförligt resonemang om just rättigheter och skyldigheter som ställer den grundläggande och centrala frågan om vad som kommer först – rättigheter eller skyldigheter.

Detta är en grundläggande politisk fråga och i just denna fråga ligger en djupare skiljelinje än vad man kanske i förstone tror. Det är lätt att – särskilt som liberal i någon mening – utgå från individens absoluta egenvärde och därmed individens okränkbara rättigheter. Individen får inte kränkas och har rättigheter som är fullständigt oåterkalleliga – och därmed kommer rättigheterna först. Alla har rättigheter, men kan välja att åta sig skyldigheter. Rättigheterna är automatiskt givna, skyldigheterna sekundära. Allt annat – kunde man mena – är att villkora rättigheterna, och det är just detta villkorande som leder människan ned i rasism, klasshat och till sist vidare ned i folkmord och utrensningar. I samma ögonblick som vi villkorar en annan människas rättigheter på basis av något alls, lämnar vi de liberala idealen.

Jag har enormt mycket sympati för den synen och har nog under perioder hållit den för helt sann. Jag gör det nog fortfarande till viss del, men jag finner den idag mer problematisk än annars – och det har att göra med att det är en moral, en etik, som söker sig ett perspektiv som i någon mening ligger utanför människan. Det är en syn på rättigheter och skyldigheter som inte ligger i ett enskilt subjekts blick, utan i en allsmäktig blick som ser samhället från ovan och utan ett agerande jag. Det är en kroppslös, själslös och platslös etik som försöker anlägga samma perspektiv på moraliska frågor som vi skulle anlägga på fysiska problem eller matematiska teorem.

Den moraliska blicken är emellertid helt annorlunda än den vetenskapliga blicken, och det blir särskilt uppenbart när vi diskuterar frågor som rättigheter och skyldigheter. Den moraliska blicken kan inte lyfta sig i håret och inta en vetenskaplig synvinkel. Det är därför hela Rawls teoribygge, för mig, rasar samman. Föreställningen om att vi kan bygga ett samhälle utifrån, att vi kan applicera en slöja över samhället och sedan utforma det rent abstrakt är för mig ett misstag. En etik eller moral är bara möjlig genom den egna blicken, och därför måste vi börja med hur vi själva bör handla och utifrån denna insikt forma en mer omfattande etik (det är förväxlingen av den moraliska blicken med den vetenskapliga som gett oss idiotiska tankeexperiment, som de trolley-experiment som tycks uppta så stor del av samtidens moraliska tänkande).

I det perspektivet är det också möjligt att ställa krav på oss själva, och i det perspektivet är det omöjligt att se rättigheter som primära. Den människa som börjar från en punkt där hon tar alla rättigheter för givna är redan från början hopplöst asocial. Vi börjar alla med skyldigheter, och ur dessa kan vi förvärva våra rättigheter. Simone Weil formulerar det delvis annorlunda, men hon fångar samma tanke, när hon säger att om det endast fanns en enda, ensam människa i universum så skulle hon endast ha skyldigheter, men inga rättigheter. Ur skyldigheterna bygger vi rättigheter i en gemensam väv med andra.
Ur denna i grunden grammatiska anmärkning följer en annan syn på medborgarskapet, som i grunden innebär att det finns helt andra värden i medborgarskapet än de defensiva.

Medborgarskapet är de förvärvade rättigheter och relationer som vi byggt ur våra grundläggande skyldigheter – det är vårt deltagande i samhället, vi ger vårt bidrag genom det, vi bygger vår gemenskap som medborgare och det i sin tur öppnar oss för upplevelser i en mängd olika dimensioner – kulturella, politiska och sociala – som vi i vår tur kan utveckla och fördjupa.

Medborgarskapet är inte ett paket med defensiva rättigheter, utan också en uppsättning skyldigheter som i sin tur utformar ett deltagande i en gemenskap. Det blir då också klart att det finns handlingar som till sist kan omintetgöra detta deltagande, som kan skära av de band som vi bygger till varandra och som kan leda till att de fundamentala skyldigheter som vi förväntar oss av varandra sviks.

*

Var landar vi då? Medborgarskapet är ett deltagande – med rättigheter och skyldigheter – som utgör grunden för samhället. Är det vad jag säger? Ja, åtminstone till att börja med. Hur ser jag då på rätten att stå utanför, att inte ta del? Den är för mig lika självklar. Medborgarskapet är ett val – men det är ett omfattande val, ett omvälvande val. Självklart bör man ha rätten att stå tillbaka och avsäga sig själv sitt medborgarskap.
Kanske är det här en del av spänningen med den liberalism som jag tror så starkt på löses upp: frågan om frihetens punkt. Var ligger friheten? Hur långt sträcker den sig in i olika val?

Ett möjligt svar på detta skulle vara att ingen kan tvingas in i ett medborgarskap, och att alla har rätt att stå utanför gemenskapen. Det i sig innebär inte att deras mänskliga fri och rättigheter kan trädas förnär. Det finns i det grundläggande mänskliga en okränkbarhet – men den stannar där. Vi talar ibland om negativa och positiva friheter, och tanken är att vi här skulle tala om en frihet från alla andra — den distinktionen är inte glasklar för mig, men jag ser en punkt där var och en av oss kan välja att resa oss och gå.

Det är den primära frihetsfrågan för mig. Friheten från gemenskapen, friheten att resa sig och gå.

Den sekundära frihetsfrågan är den som är mycket svårare. Om jag väljer att vara en del av samhället – hur stor del kan jag välja bort? Om jag vill spela spelet – vilka delar av reglerna kan jag ignorera, eller helt enkelt vägra följa? Det är kanske där det wielska perspektivet kommer in. Om jag väljer att spela schack kan jag inte säga att mina löpare rör sig som drottningen, eller vägra att erkänna att bönder kan ta två steg på brädet vid första draget de rör sig. Om jag spelar schack följer hela regelverket, hela spelet. Kanske måste man tänka sig två liberalismer här – en som menar att endast den är fri som kan välja varje pjäs, varje drag, varje ställning och en som menar att den verkliga friheten ligger i att välja att spela schack överhuvud.

Vi kan formulera om frågan – och fråga hur mycket som följer av att du väljer att bli medborgare. Om vi endast anser att mycket litet följer, att det är som en sorts inträdesbiljett, ja, då blir medborgarskapet tunt. Om vi anser att valet att bli medborgare är som deltagandet i ett spel, ja då följer än mer. Men även denna bild haltar litet – eftersom spelet har ett slut och ytterst handlar om att vinna eller förlora. Kanske är den bästa bilden av medborgarskapet egentligen bilden av en musiker som tar del i en orkester – väljer att bidra, väljer att rätta sig efter det gemensamma stycket, skapar tillsammans med andra —

En utopisk bild måhända – men bilder spelar roll (så ofta som de håller oss gisslan) och bilden av medborgarskapet som en inträdesbiljett, ett schackspel eller en orkester ger vid handen att det inte kan vara så lätt som att säga att “medborgarskapet inte är för snälla människor”. Det reducerar medborgarskapet till en sorts försäkring som slår in oavsett vad vi väljer att göra.

Medborgarskapet är till för de som väljer att ta del i gemenskapen, och bidra till samhället. Det kan förverkas, precis som det förvärvas. Att det bör ligga både en partikularism i detta (aldrig grupper, bara individer) och en djup asymmetri i trösklarna (det skall vara mycket svårt att förverka sitt medborgarskap) ser ut att vara goda principer.

Är vi en floppydisk från kärnvapenkrig?

I avdelningen nyheter som nog var avsedda att lugna oss, men som i själva verket är fasaväckande, rapporteras nu att den amerikanska militären bestämt sig för att inte längre köra sitt kärnvapenprogram på floppydiskar. Ur artikeln:

The Pentagon is finally abandoning its archaic nuclear launch systems that still rely on 8-inch floppy disks. According to an official, the Strategic Automated Command and Control System (SACCS) will start using a “highly-secure solid state digital storage solution” instead.

Nu är det inte så enkelt att vi kan säga att militären alltid bör ha den senaste tekniken — den kan ju vara oprövad och otestad — men man bör kanske inte heller alltid vara sist på bollen. Dessutom kan vi vara säkra på att det finns massor av system i samhället – s.k. legacysystem – som i dag är så komplexa och där dokumentation saknas, att det enda alternativet faktiskt är att hoppas att den gamla tekniken fortfarande fungerar.

Detta kan ha geopolitisk betydelse ur flera olika perspektiv. För det första kan de regioner som inte har installerade legacysystem ha en naturlig fördel när det gäller teknikutvecklingen – de kan hoppa över hela generationer teknik och bygga från grunden. Det gäller delar av Östeuropa, Asien, Afrika och kan komma att bli en fördel för dessa regioner om något decennium eller så. För det andra är komplexiteten i dessa gamla system – och de nya vi bygger ovan på dem – ett av de många skälen till att våra informationssamhällen blir allt skörare. Vi oroar oss ofta för informationsoperationer och cyberattacker, men komplex systemkollaps av ”naturliga orsaker” är kanske egentligen en större risk över tid. Båda förtjänar i alla fall uppmärksamhet.

Legacysystemen är också en påminnelse om en större fråga – nämligen hur teknik åldras och vad det betyder att den blir allt äldre. De olika cykler som finns på detta område är viktiga att studera. Ser vi, exempelvis, på mobiltelefoner så hinner de aldrig bli gamla – eftersom nya kommer ut som är så mycket bättre att vi genast byter ut de gamla generationerna. Denna ersättningscykel är kortare än åldrandecykeln, och det har gällt för en hel del av den informationsteknik vi arbetar med. Det kan komma att förändras i fall den tekniska utvecklingstakten saktar ned, och vi kan mycket väl komma att få den omvända makrocykeln: saker går sönder innan det finns nya saker att köpa som är materiellt bättre.

Idag ter det sig helt otroligt – och just därför är det givande att fundera litet kring hur det skulle kunna se ut. Hur ser en värld ut där din telefon nöts ut i stället för att ersättas av en snabbare och bättre version? Historiskt har detta varit regel snarare än undantag för mänskliga verktyg – en yxa på medeltiden ersattes inte för att det kom en ny och bättre yxa, utan för att den slitits ut.

Var ligger brytpunkten för en teknik, den punkt där den nöts ut istället för att ersättas av en ny och bättre version? Ett svar på den frågan är att det handlar om investeringar i forskning och utveckling. Så länge telefontillverkare säljer så bra att de kan fortsätta att investera i forskning och utveckling så kan de förhoppningsvis hålla ersättningscykeln kortare än nötningscykeln — men investeringarna i forskning och utveckling behöver inte bli noll för att nötningscykeln ska ta över. De behöver bara sjunka så mycket att forskning och utveckling inte längre förmår hålla ersättningscykeln levande. Var ligger den punkten?

Det i sin tur beror på vilken avkastning vi får på FoU-investeringar i olika områden. Låt oss pröva en kontroversiell hypotes: att avkastningen på 100 enheter investerade i FoU 2019 ger 0.9 av vad samma investeringar gav 2009. Om det stämmer måste vi investera mer för att få samma innovation. Vad skulle detta kunna bero på? Om vi antar att innovationsrummet växer med de kombinatoriska möjligheter vi har, och att sökkostnaden i innovationsrummet ökar för att detta rum expanderar (alltså: det blir längre och längre mellan de materiella innovationer som gör skillnad, litet som det blir längre mellan galaxer i ett expanderande universum) – då ser det ut som om skiftet mellan ersättningscykel och nötningscykel kan komma snabbare än man skulle tro.

Nå, detta är nog fortfarande en outlier – en svart svan – men givet vad vi har hört om hur Moores lag kanske saktar in så kan det vara intressant att fundera kring hur en värld ser ut där teknik nöts ut istället för att ersättas. En ersättningscykel som är kortare än nötningscykeln kan ju i sig vara en säkerhetsfaktor som fungerar åt båda hållen.

Osäkerheten som nyckel till scenarioplanering

En central punkt i all scenarioplanering är frågan om osäkerhet. I den klassiska scenaroplaneringsmodellen gör man – förenklat – såhär: man identifierar vilka drivkrafter som påverkar den fråga eller det fenomen som man vill studera (ofta efter PESTLE modellen, politiska, ekonomiska, sociala, tekniska, legala och miljömässiga faktorer) och sedan frågar man vilka av dessa drivkrafter som är m,est osäkra och har högst påverkan på fokusfrågan.

Detta kan låta som ett enkelt steg, men det är det inte. De flesta människor har nämligen en ganska säker uppfattning om framtiden, och det kräver betydande tid och teknik för att få deltagarna i en workshop att identifiera drivkrafter som kan formuleras om i ett ”antingen…eller…” schema där de de två leden har i alla fall 60/40 sannolikhet att inträffa. Särskilt om man samtidigt vill att dessa drivkrafter skall vara sådana som är absolut avgörande för hur fokusområdet utvecklas.

I veckan nu har jag spenderat tid i Kina, och i samband med detta läst en hel del studier, artiklar och pratat med åtskilliga experter om vad de anser är de viktigaste drivkrafterna som påverkar Kinas framtid. Det saknas inte åsikter i frågan, men utan undantag har samtliga blivit konfunderade när jag då frågat – vilka är de viktigaste faktorer som du är minst säker på hur de kommer att utvecklas, de där osäkerheten är som störst?

Det är intressant — och hänger nog samman med att vi i språkspelet om framtiden normalt inte integrerar den sortens tankar. Vi tror att när någon frågar oss om framtiden så ska vi vara säkra, ha självförtroende och satsa på en åsikt — inte identifiera de mest svårförutsägbara variablerna.

Nå, efter litet diskussion och dialog så kom vi dit i alla fall, och det blev en bra diskussion — jag har nu mina kvalificerade osäkerheter och kan bygga mina scenarier, men det var en god påminnelse om hur viktigt det är att försöka hitta den 50/50 vad om framtiden som finns i våra egna antaganden om hur världen kommer att utveckla sig. De är nämligen de som är mest intressanta att studera för att förbereda sig för olika typer av framtider.

Selfies är för losers, posies är för winners…

Har du precis lyckats hasta ikapp samtiden och lyckats bemästra konsten att ta selfies? Sluta då med en gång. Det visar sig att selfies gör att du verkar vara en riktig förlorare:

For a new study published in the Journal of Research in Personality with the awesome/awesomely bad title “Check Your Selfie before You Wreck Your Selfie,” U.S. researchers asked 119 undergraduate students to review the Instagram feeds of 30 undergraduates at a college across the U.S., looking at just the 30 most-recently posted photos.

They then asked the students to rate those Instagrammersbased on 13 attributes — and they rated people who posted a lot of selfies as being less adventurous, less successful, and more lonely than people who shared “posies,” meaning photos taken by someone else.

Posies, alltså. Jag har ingen aning om vad det är – men det låter som om det är bättre att bli avbildad än att avbilda sig själv. Det är i sig en ganska intressant observation — vårt tålamod med det självregisserade livet på sociala medier håller kanske på att tyna?

Det verkar som om det finns en enkel strategi, eller ett experiment här: byt med en kompis och börja ta kort på varandra – då verkar det som om du är så intressant att andra tar kort på dig – då måste du väl vara en…vinnare?

Förutsägelsemarknader – när fungerar de?

Predictit – en av många framtidsmarknader – handlar i sannolikheter för olika händelser. En av de händelser man kan handla i (om man bor i USA) är en recession under Trumps första mandatperiod. Prisbilden ser ut såhär:

Screenshot 2019-09-08 at 21.10.12

Det är fascinerande att se hur sannolikheten ändrats i de olika bedömningarna sedan i slutet av juli. Förutsägelsemarknader är viktiga verktyg, men de är svåra att sätta upp på rätt sätt. Ur Mother Jones:

Hal Varian’s answer is that the most valuable predictions are very sensitive, and you don’t want those to be public. My answer is different: prediction markets are too easy to game. They work decently as long as no one really cares about the answer, but as soon as someone does care—i.e., someone can make a lot of money from influencing the results—then the prediction market will be rigged. The only way to stop that from happening is to make the market expensive, but then you lose almost all your players.

Det finns en allmän insikt här, en viktig generell sanning — det är inte lätt att sätta upp en marknad – oavsett vad den är till för! Marknader är komplexa institutioner. En fin genomgång av denna komplexitet finns här. Oaktat detta utgör dock de protomarknader som finns idag intressanta signaler som sedan kan användas i det egna arbetet med forecasting.

 

Antalet döda i årets värmebölja i Frankrike 1500 mot 2003 års 15000

I en artikel nyligen förklarar Frankrikes hälsominister att man uppskattar att sommarens extremvärme skördade 1500 offer, men att det i sig var en tiondel av antalet som dog under värmeböljan 2003:

Agnes Buzyn, speaking on France Inter radio Sunday, said there were over 1,000 more deaths that the annual average for the time of the year, and half of those were aged over 75. She said there were 18 days of recorded in France this year during June and July.

She noted, however, that it represented many fewer deaths than the scorching heat wave in 2003 that claimed 15,000 lives.

She said: ”We have succeeded—thanks to prevention, thanks to workable messages the French population heeded—to reduce fatalities by a factor of 10.”

Det är en tankeväckande observation, av många skäl. För det första tycks den visa att vi anpassar oss till extremvädret snabbt i vissa fall. För det andra reser det frågan om hur motsvarande ser ut i Sverige — räknar vi ut hur många fler som dör i en värmebölja eller under extremvarma somrar? För det tredje undrar jag hur man räknar fram ett medeltal och om inte detta redan rymmer just säsongseffekter?

Dessa frågor kan tyckas morbida, men är nog inte oviktiga när vi försöker förstå framtida effekter på ekonomi och samhälle av klimatförändringarna. Det verkar inte som om siffrorna hänger ihop: i en artikel i The Guardian påstods att det globalt var 5000 personer som förlorat livet till följd av extremväder. Om det var 1500 i somras i Frankrike kan det inte stämma — det saknas uppenbarligen standardmodeller här, eller en vilja att planera.

Jonathan Franzen har en poäng – det finns flera olika sorters underlåtenhet att undvika i klimatfrågan.

Understreckare om komplexitet, teknik och hur saker går sönder

Den som verkligen vill lära sig hur något fungerar kan lära sig en hel del genom att studera hur det går sönder. Den tyske filosofen Martin Heidegger observerade att när teknik går sönder avslöjar den sig som just teknik, och därmed blir mekanismerna bakom tekniken tydligare och nästan omöjliga att ignorera. Vår förståelse av något är egentligen inte komplett innan vi har vunnit insikt om hur det förvandlas och förändras – och sammanbrottet är en av de absolut viktigaste förändringarna vi kan studera.

Återfinns här. I förlängningen finns en större dystopi – Joseph Tainters tes att det är komplexitet som går samhällen att till och med gå under. Det kan debatteras – men bör kanske också debatteras.

Läst: Tomasello & Mlodinow

Förra veckan var en bra läsvecka. Jag hann läsa ut både Becoming Human av Michael Tomasello och Elastic av Leonard Mlodinow. Den senare var en fin sammanställning av en del forskning kring hur man kan träna sig att inte fastna i sina egna kognitiva vanor – och därför en bra bok att läsa såhär i början på terminen.

mlodinow

Den förra var en rigorös genomgång av den mänskliga ontogenesen och hur den skiljer sig från andra primaters. Den, mycket förenklade, grundinsikten hos Tomasello var detta: människans förmåga till delad intentionalitet är nyckeln till att vi lär oss snabbare, utvecklar komplexa kulturer och ett språk.

tomasello

Becoming Human är ett imponerande arbete, och Tomasello har lagt vikt vid att jämföra över kulturer, mot olika typer av neurologiska skillnader och dessutom dokumenterat primatforskningen väldigt väl.

Det är också intressant, kan jag tycka, att han ingenstans nämner den mänskliga förmågan att ställa frågor som fundamental — även om han tittar på kommunikation och lärande så är den modell som han använder en i vilken den vuxne aktivt planerar för och genomför en kontinuerlig undervisningsprocess med barnet. Samtidigt vet varenda förälder att det inte är så det går till: barnet driver fram denna process genom ett strukturerat frågande som skapar lärandemiljön.

(Frågor underskattas generellt både i filosofin, inom AI och i evolutionär psykologi, tror jag. Återstår så att leda det i bevis.)

Tomasello sammanfattar sin stora tanke fint här:

”As a final attempt to characterize the monumental transformation of human ontogeny that shared intentionality has effected, let us invoke the grand evolutionary scheme of Maynard Smith and Szathmáry (1995). They identified eight major transitions in the evolution of complexity of living things on planet Earth, including everything from the emergence of chromosomes, to the emergence of multicellular organisms, to the emergence of human culture (see also Wilson 2012). Remarkably, in each case the transition was characterized by the same two fundamental processes: (1) a new form of cooperation with almost total interdependence among individuals (be they cells or organisms) that creates a new functional entity, and (2) a concomitant new form of communication to support this cooperation. In this very broad scheme we may say that shared intentionality represents the ability of human individuals to come together interdependently to act as a single agent – either jointly between individuals or collectively among the members of a group – maintaining their individuality throughout, and coordinating the process with new forms of cooperative communications, thereby creating a fundamentally new form of sociality.” (p 342)

Tomasello går sedan vidare och landar i sin slutsats:

”The outcome of these ontogenetic transformations leading to uniquely human pscyhology – as far as we have followed them here – is the child of six or seven years of age, who operates in her cuklture as a nascent person based on reason and responsibility. Reason and responsibility are normative notions: they involve  standards one ”ought” to meet. In our view the origin of normative force lies in the individual agent’s sense of instrumental pressure – the sense that I ought to x in order to attain y – as a self-regulatory process. Then, in first entering into a joint agency, the young child transforms this individual self-regulation into social self-regulation, in which ”we” self-regulate ”me” and ”you” interchangeably.” (p 343)

Detta är en detaljerad och insiktsfull analys av uppkomsten av normer – men ockspå en hyperrationell modell som målar upp en sjuåring som tycks massivt mer mogen än majoriteten av alla vuxna i sociala medier. Det är kanske det som saknas i Tomasellos modell? Den mörka irrationella och emotionella delen av vår delade intentionalitet? En ontogenes som skildrar barnets utveckling mot rationalitet och kollektiva normer rymmer inte den komplexitet som vi ser idag. Kanske är biologin idag lika beroende av rationalitetshypotesen som ekonomin?

Turing och tänkandet

Snubblade på detta citat i Turing’s Cathedral (s 262):

…the genetical or evolutionary search by which a combination of genes is looked for, the criterion being survival value. The remarkable success of this search confirms to some extent the idea that intellectual activity consists mainly of various kinds of search.

En minst sagt tankeväckande observation, med en hel del intressanta konsekvenser. Jag tror det finns en nära koppling mellan förmågan till sådana sökningar, frågor och intelligens som är värd att studera närmare.

Majmorgon, kognitiva kostnader och Rom

image

Flygplats. Kaffet och en liten frukostmuffin. På väg ned till Rom och vidare till Florens. Där går State of the Union av stapeln och jag ska delta i ett samtal om cybersäkerhet som marknad, institution och teknik. Egentligen finns inga skäl att leka med prefix längre – det handlar om samhällelig säkerhet i sin helhet. Och det jag kanske saknar mest i panelformuleringen är frågan om säkerhet som först vana och sedan kultur. Just vanan är underskattad på så många olika områden, säkerheten inkluderad. Vad vanan låter oss göra är att reducera de omfattande kognitiva kostnaderna som säkerhetskrav ofta orsakar, och här pågår en hel del forskning om hur kognitiva kostnader, säkerhet och design hänger samman. Det är en diskussion som vi kanske får anledning att återkomma till imorgon. Vi får se. Annars blir det roligt att återse teamet i Rom. Det ska visst bli bra väder. 29 grader och sol.

Skuggan av Skrjabin – eller vilken färg är f-moll?

En dag sent. Igår var det hundra år sedan Aleksandr Skrjabin gick bort. Hans verk fortsätter att intressera en liten, ganska entusiastisk skara och igår kväll lyssnade jag om hans första pianosonat. Särskilt den sista satsen, begravingsmarschen, är oerhört vacker- här framförd av Ashkenazy.

Skrjabins synestesi och idéer om färger och musik överlever ännu och frågan om tonarternas färger fascinerar fortfarande. Kromestesi – att associera just ljud med färger – är mer sällsynt än att associera ord med färger, men är ett väldokumenterat fenomen.  Att inte alla med synestesi är eniga stämmer, men det finns ändå en del intressanta iakttagelser att göra här.  I en sammanställning av tidiga färgorglar hittar vi detta diagram:

colorscales

 

Musiken har en egen färgernas grammatik. Skrjabin fångar den väl. Här finns en oändlig berättelse – och om vi lägger till vetskapen om Skrjabins omfångsrika, icke publicerade anteckningsböcker blir mysteriet närmast outhärdligt.

Innovation I: Innovation and job creation, some thoughts…

I am attending a seminar at Stanford today on innovation and job creation. It is a topic I find really intriguing, and not least because I have spent quite some time thinking about what Hal Varian, Google’s chief economist said recently, that the problem with politicians is that they want more jobs and less work (i.e. more productivity). I think that is true, and in the context of shifts of the technological base of production this really is a challenge. I was sketching yesterday to find out what I think about it, and it is an on-going process, but here is where I got to.

Firstly, it seems as if technologies start out reducing work (i.e. increasing productivity), and hence destroying jobs. This is before industries have realized this is happened and internalized the changes, as well as started producing new jobs through innovation. If that is the case we end up with a rough picture like this:

That lead me on to a number of hypotheses/guesses that can be formulated about the relationship between innovation, incumbencies and job creation:

  1. The power of incumbencies is one strong determinant of the pace of job creation. Strong incumbents delay structural shifts locally, but cannot stop productivity growth globally, creating inefficiencies and delaying innovation and job growth.
  2. The over-all employment level is technology-independent, but depends primarily on taxes, labor laws and other factors in a society. No technology inherently predicts certain employment levels in a society. (I.e if we have a jobless society that is not because of the technologies of production in that society alone)
  3. The objective of public policy should be to shorten period A, but probably focus on period B, which I suspect to be more variable than A-B.

These guesses are rough sketches. Well, honestly, that is not much, but it is something. And I know I will get more food for though today, so let’s see what we end up with. Having read through von Hippel’s sources of innovation yesterday I also wonder about what we call jobs in any given society, and whether the newly emerging category of knowledge-intensive business services in the EU, for example, represents a new kind of job or not. One thing that I keep coming back to, and that seems to apply here too, is that our methods of measuring are fundamentally broken.

More to come…

Från söndagens New York Times

Lång frukost med kaffe, rostat bröd och NY Times. Åtminstone följande artiklar fick mig att fundera några extra varv.

  • ”Russia uses Microsoft to Supress Dissent” – och nej, det var inte för att det var Microsoft (bara så att alla konspirationsteoretiker förstår det), utan för att artikeln handlar om något som jag minns diskuterades under upphovsrättsdebatterna: om piratkopiering är vanligt förekommande riskerar rättssystemet att slå godtyckligt, eller värre, med en snedvridning mot de som kan mindre teknik och därför inte vet hur de ska dölja sina spår. I skuggan av det argumentet ligger ett allvarligare problem: om det finns något som en stor majoritet av folket gör, men som fortfarande på papperet är olagligt, så kan detta enkelt användas för att tillåta makten att utöva lagen i enlighet med intressen som är helt skilda från de skäl som motiverade lagregeln i sig. När Aftonbladets grundare vände sig mot den s.k. fyllelagstiftningen var det bland annat därför: polisen kunde alltid arrestera den som var ute sent och hade druckit, men använde den möjligheten främst för att arrestera arbetare, menade han. I dagens Ryssland används enligt artikeln upphovsrätten för att konfiskera dissidentgruppers datorer, men inga utredningar mot regimvänliga grupper genomförs alls. Här finns en viktig iakttagelse av rättsfilosofisk karaktär. Samtidigt som det är djupt otillfredsställande att säga att bara för att många begår ett brott så ska det vara tillåtet, är det samtidigt minst lika otillfredsställande att tillåta makten skönsmässigt använda en lagregel för syften helt skilda från de som motiverade sagda regel.  Sådana marionettregler är ett hot mot rättsäkerheten, ett hot som blir allvarligare med mängden sanktioner som står till statens förfogande. Uppdatering 20100913. Microsoft berättar att organisationerna som arbetar med mänskliga rättigheter fått särskilda licenser. Glädjande!
  • ”To create jobs, nurture start-ups” –  äntligen någon som slår hål på myten att vi måste främja små och medelstora företag. Det handlar inte om storleken, visar det sig, utan om åldern. Läs detta noga: ”But research published last month by three economists,working with more recent and detailed data sets than before, has found that once the age of the businesses is taken into account, there is no difference in the job-producing performance of small companies and big ones.” Och sedan säger ekonomerna: “It’s all age — start-ups are where the job-creation action really occurs.” — den ekonomiska frågan är alltså hur man kan främja nystartade företag med stora aspirationer, snarare än hur man kan främja små och medelstora företag i största allmänhet. Och just det. En majoritet av dessa företag har invandrare som grundare och tekniska innovatörer.
  • ”Dear Fellow Improbable” – vi blir ständigt mer osannolika. Lustigt nog läser många detta som ett mått på sitt egenvärde. Varför tror vi att det osannolika är värdefullt? Här spökar en urmakarmisstanke, tror jag…

Tony Blairs självbiografi — några tankar

Det blir svårare och svårare att få ett signerat exemplar…

Läste just ut Tony Blairs självbiografi. Det kanske mest intressanta är att se skillnaden mellan en politiker som förmår, under en del av sin karriär i alla fall, att verkligen sätta agendan med rätt språk, känslor och allianser och den försiktiga, taktiska politikern som nervöst försöker kalkylera fram sin politik ur opinionsundersökningar och kortsiktiga drag. Blair inser också hur svag en modern socialdemokrati är utan en relation till näringslivet. Om och om igen återkommer han till denna poäng:

Where was our business support? Where were our links to the self-employed? Above all, where were the aspirant people, the ones doing well, but who wanted to do better; the ones at the bottom who had dreams of the top?

Det finns länkar här med den frustration som socialdemokratins valarbetare uttrycker i Aftonbladet häromdagen: ”Det kan bero på alliansen med de rödgröna eller på att folk börjar få det för bra helt enkelt” sade en av socialdemokraternas valarbetare som svar på frågan om varför det går trögt för det rödgröna blocket. Och det är just det som är den svenska socialdemokratins stora problem, skulle kanske Blair säga — att den inte förmår vara attraktiv för dem som ”får det bra”. I själva verket är till och med språkbruket avslöjande. Folk får det inte bra. De arbetar för att förbättra sin livssituation. Det är inte en passiv process, utan en strävsamhet som inte känner sig hemma i socialdemokratin, helt enkelt.

Labour genomgick en moderniseringsprocess (som sedan upplöstes av Brown), menar Blair, men sjönk snabbt tillbaka i den gamla föreställningsvärlden. Den svenska socialdemokratin genomgick nog aldrig en sådan process, den har aldrig haft en Blair. Ett sätt att läsa Blair är att säga att i Persson hade man, om något, en Gordon Brown. I Mona Sahlin en återgång till perioden före Persson.

Blairs biografi innehåller också mycket annat. Det är moderiktigt att tycka illa om politiska memoarer, men jag slukade boken snabbt och med stort intresse. Den präglas av det politiska djurets alla laster – självupptagenhet, messiaskomplex, nogsamt uträknande av lojalitetslistor och förrädare – men den ger också en unik inblick i hur Blair vill bli ihågkommen, hur han ordnat sin berättelse för, inte minst, sig själv.

Andra saker som står ut är de ganska tradiga försöken till försvar för Irakkriget och diskussionen kring olika politiska skandaler, genomgående är dess avsnitt långsamma och svåra att känna något intresse för. Men när det handlar om spelet i partiet, mellan politiska aktörer och länder, då glimmar boken till. Det finns något där som är oemotståndligt, kanske är det just den joie de vivre som Blair så gärna ville omge sig med enligt egen utsago, passionen för spelet och dess omvandlingar.

Blair avfärdar också vänsterns analys av krisen och säger uttryckligen att det var ett regleringsmisslyckande lika mycket som ett misslyckande inom en sektor. Han går längre och konstaterar att finansiell innovation, nya instrument och investeringsmodeller, ytterst är bra. Ståndpunkter som visar klart hur långt från dagens socialdemokratiska rekyl vänsterut han faktiskt står nu.

Faktum är att Blair tycks känna igen sig mer i Camerons politiska stil, än i Gordon Browns. Och hans aningens egocentrerade påstående att Cameron kopierat denna stil från honom leder till en annan fråga. Det finns sannolikt ett begränsat antal politiska former för kampanjer, ett antal olika narrativ som kan användas. Förnyelse och triangulering mot mitten börjar bli (kanske alltid har varit) den etablerade tropen. Vad kan slå den? Eller handlar det om vem som kan vara mest trovärdig i genomförandet?

Till sist: en sak framstår som ganska anmärkningsvärd, och det är Blairs kritik av den offentlighetslagstiftning, Freedom of Information Act, som infördes under hans tid. Han menar att den helt förfelat sitt syfte för att den används inte av folket, utan av journalister. Här sker något märkligt – kanske är det en yrkesskada – men Blairs ovilja att inse att journalister ibland kan göra saker för folket är antingen en brittisk sjuka eller konsekvensen av ett liv i rampljuset. Det är inte ofta en politiker öppet säger att han gärna skulle se mindre insyn i förvaltningen.

Summa summarum: lätt att avfärda. Men läs ändå.

Att läsa på en iPad

Så. Det har hänt. Jag har börjat läsa på min iPad. Jag trodde aldrig att det skulle ske, att jag skulle läsa en hel bok på en skärm, ens på en Kindle. Jag har länge sagt, och tycker fortfarande, att boken är den absolut bästa informationsartefakt som tänkas kan, men jag måste medge att det gick snabbt och smärtfritt att vänja sig.

Obehagligt snabbt.

Jag har haft min iPad sedan i april och har inte kunnat läsa på den, även om jag försökt. Skärmen var inte bra, jag gillade inte upplevelsen, jag kunde inte läsa utomhus — skälen var många och av varierande halt. Men mest ville jag nog inte. Nu när jag väl prövat oroar det mig. Tänk om det inte finns några boklådor kvar om femtio år?!

Jag vill bli upprörd in i märgen av den tanken.

Men jag funderar mest, just nu, på att köpa en Kindle för att jämföra, och för att kunna läsa i solljus.

Jag känner mig svekfull. Ond.

Metainformation II: Law produces metainformation

It is possible to think about law as a kind of metainformation. Law structures information, concepts and actions and describes consequences of an action assuming that it conforms to criteria set up. Law consists of a set of rules that describe how information should be treated, what it is and how it can be transmitted. Law thus produces metainformation in a very real sense.

Take copyright. Copyright information is metainformation about how certain information may move in a market and under what conditions it can be shared, transmitted, stored…the legal status of a certain piece of information determines its use in several different situations, and we see this explicitly in so-called rights-management information systems. In watermarking metainformation even becomes explicit: any work can be assessed as to its legal status by reading the ”meta-tag” provided with the work. In intellectual property law we also see even metainformation being regulated. The most obvious example of this is the regulation of rights management information in the European directives on copyright. The prohibition against manipulating or removing electronic rights information (or metainformation as it were) is a legal rule pertaining to metainformation. The RMI is not protected because of its own value, but because of its value as metainformation.

Conversely, law can also require that we know metainformation about information. In Sweden a recent legal reform prohibited the downloading of information from the net if the user knew or should have known that the information was put there without the consent of the rights holder. That rule, in essence, is a requirement that the user contextualize and assess metainformation about a work before using or accessing it (can we use work and information as synonyms? Well, perhaps we should be careful: works are information sets that present with a certain cohesion). In this case an act becomes illegal if the metainformation is not accessed or at least probably determined.

One argument against a law like this could actually be based on this: that in order to maximize the sharing of information we should never require users to assess or try to determine metainformation about any work before they use it. The logic behind such an argument could then be that any other rule would impose costs on information sharing equal to the determination of the probable metainformation applicable to a work, and that such costs will rise with the information explosion we are living through.

A related question is whether law should really be tasked with determining metainformation. That is an interesting question, and fairly complicated. It requires that we think about points of regulation and points of determination. A point of regulation is where a rule applies its force, the target for a rule. Where we place the point of regulation determines where a potential crime is committed. The point of determination is where we assess if the potential crime is an actual crime by comparing the actions we have observed with the rule we have put in place.

Assume that we want to stop access to pornography. We can then do this in two different ways. The first is to force everyone to use a standard – say PICS – and then simply require a) that all browsers implement a forced PICS-analysis and b) that all pictures published on the internet be marked up with PICS (or not visible in browsers, then). We then exclude some categories of ”sexual content” in law. That places the point of regulation in the browser and it places the point of determination in the classification of pictures according to the PICS standard, where no classification means that an image will not be displayed in a browser. The potential crime here is for the browser maker not to include the PICS-based filtering, or for the user to circumvent it. The determination of whether a crime is committed then becomes the determination of whether a piece of software has been written according to the demands or if it has been tampered with in any sense.

The other alternative is to legislate and to prohibit individuals from accessing pornography. If they do so they are liable to be fined or jailed according to the severity of punishment we wish to apply. If a work falls under the prohibition in the law is determined by a legal valuation in court. This places the point of regulation at the user and the point of determination in court. The potential crime here is accessing the image, the determination of if this is an actual crime is made by looking at the image and determining if it fulfills the stated criteria for pornography that is prohibited.

One way to understand this difference is to say that the first piece of legislation is architectural and the second value-oriented. In the first case we determine if a crime has been committed by looking at the design or tampering of a piece of software. In the second we try to determine the ethical content of an action.

There is something here that needs our attention. Laws that target architecture are in a very real sense post-ethical laws, they rob legal rules of moral content. A legal rule that targets the design or tampering of software says nothing about the ethical nature of watching pornography. A legal rule that asks if a picture is pornographic requires a value-judgement to a much higher degree (is not design, ultimately, about values too? Yes, of course, and tampering even more so, but there is a difference here that still qualifies as a difference in kind rather than a difference in degree, I believe).

In the first case the image becomes pornographic when the metainformation is applied to it, and this is a process not necessarily performed in court (not probable to be performed there, as a matter of fact, but more likely to be performed by the publisher of the image). In the second case the image is deemed pornographic after a court has looked at it and the determination is made under rule of law.

There seems to be a possible hypothesis here: the more consequential the application of a piece of metainformation, the more important the judicial nature of the process, the transparency and the openness.

Metainformation I: Information about information

Senare i januari ska jag på en konferens med det fina namnet Global Leaders 2010 i Singapore. Ämnet är metainformation och arrangören, Viktor Mayer-Schönberger har redan signalerat att han tror att denna fråga kommer att bli en av de mest intressanta under 10-talet. Jag skall leda en workshop och litet plenarer och så, men framförallt ser jag fram mot diskussionerna. Som en föreberedelse har jag samlat litet tankar och anteckningar om metainformation som jag också publicerar här. De är på engelska.

Metainformation is information about information. There is probably no single point where metainformation suddenly emerges, but we could imagine that information sets of certain diversity and size automatically create a demand for metainformation. One example would be a library. With a few books we can find what we need quickly, but when the size of the book collection grows it quickly becomes impossible to locate books without a systematic description of where the information is. In fact, we could argue, this is the point when the book collection becomes a library. This point, the library point, will differ for all kinds of information sets, but it will always be signified by the same qualities: the emergence of metainformation and attempts to structure the information in the information set to reduce search costs.

Now, when we construct metainformation we can do it in different ways. Constructing metainformation sets is a difficult task since it seems to require that we envision possible uses of the information sets, possible searches that we may want to perform on the material. Metainformation, in a very real sense, will be the thing that enables searches in vast information sets. Without an ”index” and relevance indicators search engines would not know how to handle a search query. Or? Let’s examine that idea closer. What is the relationship between search and metainformation? One observation is that the space of possible searches is determined by the metainformation available. When you enter a library you will be able to perform searches according to the metainformation available to you. Imagine two searches: the first is ”all relevant books on Picasso” and the second is ”all books set in Garamond type”. The first is answerable by the index. The second is not. Metainformation thus delineates the knowable in a very real sense. Wittgenstein used to say that the boundaries of my language are the boundaries of my world (misquoted and misconstrued here, but to illustrate a point). Well, the boundaries of our searching capacity are set by the boundaries implied in metainformation.

What, then, does this mean? I think one answer to that question is that it means that the ways of producing metainformation (in this narrow sense) are ways of producing the boundaries of search space. Innovating the production of metainformation is expanding the set of possioble questions we can ask. It also implies a power relationship. He who controls the metainformation controls the search.

It is worthwhile here to make a slight detour into thinking about different ways of creating power out of information. The first point I think we need to make is that we have moved from an economy where owning information was a viable way of creating value sustainably. It is still possible, where asymmetries of information are stable or at least monetizable at very quick rates, to generate value by owning and transferring ownership of information to other parties. But another form of value creation has become much more interesting, and that is the organization of information. It is well known that Google’s vision is NOT to ”own the world’s information and make it universally accessible and useful”. It is to organize the world’s information. But exactly how is value produced when we organize information? I think that it may be here that we should begin to examine the notion that if value is not produced by owning information, it may be produced by owning metainformation. I am not sure this is true, as there is another possibility as well. And that is that what we see is not value accruing to metainformation as such, as much as to the means of producing metainformation.

If this is the case it lends itself to a Marxian analysis. Marx noted that capitalism would collapse under its own victories. We would see capitalism make the means of production available to all, even to the workers, by constantly lowering the cost of the means of production. This is, essentially, what has happened to the content industry. In many cases, though not all (there is an argument here pertaining to quality and investments that I will not address here, but which I think is problematic at best), this means that films, photos, music and other forms of content can easily be produced by users. This phenomenon – user created culture – has shifted the power away from the previous owners of the means of producing content or information to users. This is a well-known analysis presented by Yochai Benkler, Lawrence Lessig and others. But what has happened at the same time is that as the information avalanche grows, we see the value shifting to another set of means of production: the production of metainformation.

The argument that we are beginning to shape here is this: in an age where anyone can make a pop song or take photos, the ability to produce metainformation is still an ability where costs prohibit the emergence of wide-scale user created metainformation.

But is this true? Look at folksonomies and tagging as phenomena. Are these not phenomena that seem to indicate the opposite? If we argue from search engines, then, yes, it seems trivial that not everyone can produce their own index and relevance algorithms on a global scale (here is an interesting question: what will happen when the prizes of indexing and relevance structuring become so low as to allow users to create metainformation on a global level?). But that is only saying that not anyone with a digital film camera can produce Lord of the Rings, right?

Well, yes and no. I think that there are reasons to think about the means of producing metainformation as a new and unevenly distributed source of value. The anatomy of the new source of value may offer interesting fields of exploration, not least when we think about how metainformation is best produced. We seem to need two things: relevance producing mechanisms (or algorithms) as well as vast data sets to test them. Now, one crucial question here seems to be if producing qualitative metainformation (in a sense, producing relevance) is positively correlated with the size of the information sets available to the party producing the metainformation. If this is the case – if those with larger data sets produce better metainformation – it would seem that there is still value in owning information. At least in owning vast information sets.

The larger the information sets I command, in that case, the better the metainformation I can produce. Think about the library. Which library would you predict has the better catalogue? A large library or a small library? Here is a thought: may it be that once we pass the library point where metainformation emerges we see the quality of the metainformation grow with the set of information it is being produced from? Is the quality of metainformation a function of the size of the set it is being generated from? Some studies – specifically of translation technology – would imply that this is indeed the case.

Indeed, beyond the library point, where metainformation emerges, we may imagine another point, the general search point, where the marginal utility of adding information to the set for the value of the metainformation being produced explodes. In such a scenario we should expect the producers of metainformation to try to access all kinds of information and accelerate this process as their information sets grow. Of course, we need to qualify this scenario, by thinking about how different kinds of information add value. One thing we can see is that personal information seems to be rich with metainformation values. The value of work shifts to the value of attention, and the value of the traces of our attention in vast information sets, used to structure metainformation, may very well be the main source of competitive advantage in the metainformation markets.

We are all, in a very real sense, librarians engaged in structuring the world.