En dag sent. Igår var det hundra år sedan Aleksandr Skrjabin gick bort. Hans verk fortsätter att intressera en liten, ganska entusiastisk skara och igår kväll lyssnade jag om hans första pianosonat. Särskilt den sista satsen, begravingsmarschen, är oerhört vacker- här framförd av Ashkenazy.
Skrjabins synestesi och idéer om färger och musik överlever ännu och frågan om tonarternas färger fascinerar fortfarande. Kromestesi – att associera just ljud med färger – är mer sällsynt än att associera ord med färger, men är ett väldokumenterat fenomen. Att inte alla med synestesi är eniga stämmer, men det finns ändå en del intressanta iakttagelser att göra här. I en sammanställning av tidiga färgorglar hittar vi detta diagram:
Musiken har en egen färgernas grammatik. Skrjabin fångar den väl. Här finns en oändlig berättelse – och om vi lägger till vetskapen om Skrjabins omfångsrika, icke publicerade anteckningsböcker blir mysteriet närmast outhärdligt.