Anteckningarna

ord är dåd

I en artikel nyligen rapporterades att ett nytt, ryskt, företag nu beslutat sig för att sälja humanoida robotar som kan se ur som vem som helst. Om du vill kan du ha en robot-Einstein hemma eller en robot-Michelle Pfeiffer och göra vad du vill med dem (inklusive allt det provokativa, porriga och potentiellt våldsamma du kan tänka dig, ja – men det är inte det som intresserar mig här – det finns åtskilligt redan skrivet om detta).

Det tycks resa frågan om vi bör tillåta det, eller om vi behöver en sorts rättighet till våra utseenden. Skulle du vara bekväm med att en före detta romantisk partner beställde en robot som såg ut som dig? Att någon beställde en robot som såg ut som Gandalf? En mängd olika intressanta rättighetsfrågor tycks följa av just sådana scenarier.

När det gäller fiktiva personer skulle man kunna hävda att det faktiskt är lättare att styra rättighetsfrågan – eftersom dessa redan omfattas av immaterialrättigheter av olika slag. Den som vill göra robotar som ser ut som Gandalf kommer snart att bli utmanad av de olika företag som äger rättigheterna till just Gandalf.

När det gäller privatpersoner är det knepigare. Det finns, i många länder, en sorts rättighet till det egna utseendet när det gäller reklam – vem som helst får inte utnyttja ditt ansikte i reklam och tjäna pengar på det – men det är åtminstone inte solklart om detta också gäller robotar för privat bruk (det är kanske möjligt att argumentera för att den som alls tjänar pengar på en annans utseende skulle anses kränka en sådan rätt till det egna utseendet).

Rätten till fysiska eller virtuella simuleringar av personer är en alltmer ofta återkommande fråga i olika sammanhang – och de jurisdiktioner som har en mer utvidgad ”right to your likeness” har redan en levande diskussion på området, inte minst om rätten till din röst, exempelvis. Vi har anledning att vänta oss mycket mer på detta område – och frågan är vilka andra beteenden som är originella nog för att skyddas. Kan vi tänka oss en värld i vilken var och en av oss har rätt till vår egen humor? Vår gångstil? Vår tankestil eller vår typiska argumentationsstil?

Det intressanta med rättigheter på detta område är att de ställer frågan om originalitet. Vad är det vi gör som är tillräckligt originellt för att vi skall kunna ha en sorts immaterialrättighet till det? Vad är tillräckligt individuellt särskiljande för att det skall anses vara något som kännetecknar endast oss? Gester? Leenden? Imitationer av kända skådespelare som bara vi kan göra på vårt eget unika vis?

Simuleringen ställer frågor om vilka vi egentligen är, och kanske också om just det är värt att skydda som unikt. Det finns i det en sorts avtäckande, en sorts reduktion – men också en upptäckt — om vi balanserar rätt.

%d bloggare gillar detta: