Kategoriarkiv: Öppen fråga

Vem äger ditt utseende?

I en artikel nyligen rapporterades att ett nytt, ryskt, företag nu beslutat sig för att sälja humanoida robotar som kan se ur som vem som helst. Om du vill kan du ha en robot-Einstein hemma eller en robot-Michelle Pfeiffer och göra vad du vill med dem (inklusive allt det provokativa, porriga och potentiellt våldsamma du kan tänka dig, ja – men det är inte det som intresserar mig här – det finns åtskilligt redan skrivet om detta).

Det tycks resa frågan om vi bör tillåta det, eller om vi behöver en sorts rättighet till våra utseenden. Skulle du vara bekväm med att en före detta romantisk partner beställde en robot som såg ut som dig? Att någon beställde en robot som såg ut som Gandalf? En mängd olika intressanta rättighetsfrågor tycks följa av just sådana scenarier.

När det gäller fiktiva personer skulle man kunna hävda att det faktiskt är lättare att styra rättighetsfrågan – eftersom dessa redan omfattas av immaterialrättigheter av olika slag. Den som vill göra robotar som ser ut som Gandalf kommer snart att bli utmanad av de olika företag som äger rättigheterna till just Gandalf.

När det gäller privatpersoner är det knepigare. Det finns, i många länder, en sorts rättighet till det egna utseendet när det gäller reklam – vem som helst får inte utnyttja ditt ansikte i reklam och tjäna pengar på det – men det är åtminstone inte solklart om detta också gäller robotar för privat bruk (det är kanske möjligt att argumentera för att den som alls tjänar pengar på en annans utseende skulle anses kränka en sådan rätt till det egna utseendet).

Rätten till fysiska eller virtuella simuleringar av personer är en alltmer ofta återkommande fråga i olika sammanhang – och de jurisdiktioner som har en mer utvidgad ”right to your likeness” har redan en levande diskussion på området, inte minst om rätten till din röst, exempelvis. Vi har anledning att vänta oss mycket mer på detta område – och frågan är vilka andra beteenden som är originella nog för att skyddas. Kan vi tänka oss en värld i vilken var och en av oss har rätt till vår egen humor? Vår gångstil? Vår tankestil eller vår typiska argumentationsstil?

Det intressanta med rättigheter på detta område är att de ställer frågan om originalitet. Vad är det vi gör som är tillräckligt originellt för att vi skall kunna ha en sorts immaterialrättighet till det? Vad är tillräckligt individuellt särskiljande för att det skall anses vara något som kännetecknar endast oss? Gester? Leenden? Imitationer av kända skådespelare som bara vi kan göra på vårt eget unika vis?

Simuleringen ställer frågor om vilka vi egentligen är, och kanske också om just det är värt att skydda som unikt. Det finns i det en sorts avtäckande, en sorts reduktion – men också en upptäckt — om vi balanserar rätt.

Naturens programmeringsspråk

Det finns tecken på att fysik och datavetenskap långsamt sammanstrålar, och bland de mest intressanta artiklar i det ämnet jag läst nyligen finns denna artikel om hur kvantsökning kan vara en naturlig egenskap hos elektroner. Författarna går emelletid längre och menar att detta också kan förklara grundläggande biologiska strukturer, och det är nu det blir verkligt WTF:

In other words, this is evidence that free electrons naturally implement the Grover search algorithm when moving across the surface of certain crystals.

That has immediate implications for quantum computing. “[This work] may be the path to a serious technological leap, whereby experimentalist would bypass the need for a full-fledged scalable and error-correcting Quantum Computer, and take the shortcut of looking for ‘natural occurrences’ of the Grover search instead,” say the team.

The work also has implications for our thinking about the genetic code and the origin of life. Every living creature on Earth uses the same code, in which DNA stores information using four nucleotide bases. The sequences of nucleotides encode information for constructing proteins from an alphabet of 20 amino acids.

But why these numbers—four and 20—and not some others? Back in 2000, just a few years after Grover published his work, Apoorva Patel at the Indian Institute of Science in Bangalore showed how Grover’s algorithm could explain these numbers.

Patel’s idea is related to the way DNA is assembled inside cells. In this situation, the molecular machinery inside a cell must search through the molecular soup of nucleotide bases to find the right one. If there are four choices, a classical search takes four steps on average. So the machinery would have to try four different bases during each assembly step.

But a quantum search using Grover’s algorithm is much quicker: Patel showed that when there are four choices, a quantum search can distinguish between four alternatives in a single step. Indeed, four is optimal number.

This thinking also explains why there are 20 amino acids. In DNA, each set of three nucleotides defines a single amino acid. So the sequence of triplets in DNA defines the sequence of amino acids in a protein.

But during protein assembly, each amino acid must be chosen from a soup of 20 different options. Grover’s algorithm explains these numbers: a three-step quantum search can find an object in a database containing up to 20 kinds of entry. Again, 20 is the optimal number.

In other words, if the search processes involved in assembling DNA and proteins is to be as efficient as possible, the number of bases should be four and the number of amino acids should to be 20—exactly as is found. The only caveat is that the searches must be quantum in nature.

Livets strukturer och matematiska val följer alltså av fysikaliska kvantegenskaper och organiserar sig efter hur dessa optimerar sökningar. Och nu skriver vi kod utifrån dessa grundläggande samband.

Okej, spekulativt som tusan – men jag ryste när jag läste detta. Att livets organisation och struktur – minns Schrödingers definition av livet som en aperiodisk kristall – matchar upp över biologi och kvantfysik är en svindlande möjlighet, samtidigt som det kanske inte borde överraska oss alls.

Vad kostar domen där i fönstret?

New York Times berättar att domare i Missouri nu får reda på vad de tänkta påföljderna kommer att kosta. Det har lett till en debatt där de två huvudsakliga åsikterna tycks vara:

(1) Att informera domare om kostnaderna är att reducera rättvisa till en kostnadsfunktion, och det är, i sin tur, omoraliskt.

(2) Att informera domare om kostnaderna är att se till att de har mer fullständig information om de beslut som de skall fatta, och hjälper dem att agera ansvarsfullt i ett system med begränsade resurser.

Givetvis kan man också tänka sig uppföljningar på systemet, med roliga exempel som ”mest sparsamma domare” eller ”domare som hjälper dig att spendera för rättvisa”, beroende på ideologisk lutning.

Den intressantaste åsikten av de två är nog (1). Vad den som förträder (1) de facto säger är att domaren kommer att fatta bättre beslut om hon inte känner till vad kostnaderna förenade med påföljderna är. Vid en första anblick är det inget annat än en misstroendeförklaring mot domaren. Varför skulle en domare inte kunna fatta ett bra beslut även med denna extra information? Men om vi undersöker argumentet närmare ser vi att det faktiskt finns en sorts logik här. (1) rymmer ett antal delsteg som det kan vara bra att utveckla.

(1a) En domare bör fatta sina beslut på basis av information som har att göra med fakta i målet (F).

(1b) Alla människor påverkas av information de får före sina beslut, enligt forskning från exempelvis Kahneman et al. Det finns till exempel tydliga ankareffekter.

(1c) Om vi lägger till information som inte handlar om F kommer denna information att påverka beslutet.

(1d) Om vi lägger till information som handlar om kostnader kommer denna information att innebära att kostnader får en styrande inverkan på de beslut som egentligen bara borde fattas på basis av F.

(1e) Om vi dessutom tänker oss att domare väljs av folket finns det risk för att folket fäster större avseende vid dessa kostnader K än vid domarens förmåga att fatta goda beslut på basis av F.

(1f) Det betyder att vi kanske får domare, som för att maximera sin chans att bli återvalda maximerar/minimerar K i stället för att se till F, till större eller mindre grad.

(1g) Ett rättssystem som bara maximerar/minimerar K är inte rättvist.

Det är ett ganska starkt argument. Problemet med det är att det förutsätter att domare i dag endast har incitament att fatta beslut på basis av F. Det finns en hel mängd andra faktorer som påverkar domares beslut, inte minst de åsiktsförstärkande nätverk de ingår i, rättsystemet i sin helhet m.m. — att lägga till en faktor är att späda ut de andra faktorerna och därför skulle motargumentet kunna vara:

(MOT 1) Vi ska inte begränsa informationen som är tillgänglig för en domare, utan maximera den, så att domare tvingas fatta allt mer komplicerade beslut. Komplexiteten i beslutsunderlaget ökar kvaliteten i beslutet.

Frågan är om det är riktigt. Relationen mellan beslutsunderlagets komplexitet och rikhaltighet och beslutets kvalitet är inte självklar.

Nästa naturliga fråga blir förstås om det finns informationsmängder som vi verkligen inte vill att domare skall ha tillgång till. Finns det självklara informationsmängder där rättsystemet fordrar att domaren är ovetandet för att beslutet skall vara rättssäkert?

En vecka i Mountain View

Sadar. Nu ar den forsta veckan i Mountain View till anda. Jag skriver pa min amerikanska dator och inser att prickar numer ar en lyx som andra kan unna sig, men inte jag. Det ar a andra sidan sol ute och jag har lart mig en hel del. Nar det galler sant som syns ar det val kanske mest posterna pa Googles blog om Statute of Anne och en artikel som jag skrivit med Betsy Masiello som kan raknas. I ovrigt har jag skaffat en iPad, och jag har en personlig teori om hur min hjarna fungerar: jag vet att oppet slar slutet i alla teknik sammanhang. Men jag har en defekt. Skinande, fin design slar oppet.

I morgon kommer mannen fran Comcast och installerar en massa grejjer, sa att internet ska borja fungera, vi far val se hur det gar. Hur det an gar kommer det att vara en grym nedgradering fran fiber till huset. Suck. Naja. Pa min arbetsplats har jag en hyfsad bandbredd i alla fall.

Nu: lasning, lopning och jakt pa nagon sorts fatolj.

(Life tracking: number of books bought this week: 4. Number of items of furniture in house: 3 (one mattress, a chair and a table). Runs: 5).

”Augmented Identity” – kommer du att opta in eller hur vi annoterar verkligheten med tystnader…

Polar Rose och TAT lanserar recognizr, en tjänst som i princip skulle göra det möjligt att peka mobilen på någon och ”få reda på vem det är” som MIT Technology Review uttrycker det. Integritetsfrågorna infinner sig som en flock ilskna terriers, förstås, och det har innovatörerna funderat på. Så bara den som laddar upp ett foto som bas för igenkänningen och skapar en profil kommer att kunna identifieras på detta sätt. (Ja, um, för kontrollen över foton av oss är ju så, eh…bra?).

Men det som intresserar mig i första hand är inte just integritetsfrågorna i sig, utan frågan om hur man bäst skyddar sin integritet här: genom att opta in eller opta ut. Det slår mig att det faktiskt verkar bättre att ta kontrollen över sin profil och producera sin identitet än att stillatigande riskera att antingen någon annan gör det, eller – värre: att frånvaron av data när den blivande kunden pekar sin mobil på dig tas som ett negativt tecken.

Om jag optar in kan jag ju producera min profil, länka en massa information till bilden av mig och öka kostnaderna för att försöka utvärdera den informationen ordentligt. Jag kan skydda mig, som Nietzsche skulle sagt, genom att prata mycket om mig. I bästa fall så mycket att jag bokstavligen inte syns bakom alla de olika små datamoln som i telefonen ploppar upp bredvid min fagra nuna.

Teknik som denna kommer att fortsätta att utvecklas. Vi annoterar verkligheten runt om oss, fyller den med data och skriver i den virtuella marginalen. Vår anteckningar kan sedan skördas av alla som följer oss. Det är bara en fråga om tid tills den första deckaren om augmenterad verklighet kommer. Polisen kan infinna sig på platsen och leta igenom spår och anteckningar, geografiskt förankrade tweets och 4sq-inloggningar och försöka se mönster, leta igenom de öppna nätverken och api:erna efter de skugglika mönster som mördaren inte lämnat efter sig. Notera att det nämligen riskerar att bli så att när du inte lämnar spår så förvandlas dessa anomalier till data i sig. Greppet är knappast nytt i deckarlitteraturen. Visst minns ni väl mysteriet med hunden i Sherlock Holmes? Hunden som inte skällde? När du inte loggat in på ett tag, inte tweetat, vad säger då dessa tystnader om dig?

Jag har funderat på det på sistone. Jag har ett antal tystnader i bloggen och i övrigt på olika onlineforum som hänger oförklarliga och mystiska över min identitet. Den senaste tystnaden kommer sig förstås av att jag håller på att packa och ordna alla saker, men det är inte utan att jag kan tycka att dessa tystnader nu är det mest intressanta. Jag kan komma på mig med att leta upp bloggar och twitterkonton och betrakta, fascinerad, mina vänners tystnader, deras frånvaro. Här finns en nästan existentialistisk nyfikenhet på hur kaféet utan Pierre översätts till Facebook utan X. Vågorna, mönstren, floden och ebben i vår onlinenärvaro beskriver något i våra liv. Vissa gånger syns en nästan manisk/depressiv fasordning. Andra uppvisar en jämn, närmast plikttrogen närvaro som skvallrar om en lutheranism stöpt i ettor och nollor.

Ett utkast till en biografi: de dagar då jag inte fanns online. De dagar inga mejl skickats. De dagar inget twittrats. De dagar statusen dammat och uppdateringarna uteblivit. De dagar ingen pekat på mig med sin telefon.

Titeln: Offline.

En biografi med den ambitionen skulle också omfamna en annan dygd: koncentrationen i uttrycket, och den skulle dessutom bli ganska kort.

Om ”public service”-mediernas framtid

Mina anteckningar inför Hanaholmen. En del spår och tankar som jag ännu inte tänkt i botten.


Var tar Public Service vägen efter Internet?

Public Service-tanken har en anrik historia. I de nordiska länderna tillkommer en hel del av våra public service-medier under 1920-talet – något som gör dem samtida med en utopisk informationskultur där figurer som Paul Otlet visionerade om ett världsbibliotek knutet till FN som ett stort gemensamt projekt. Men varefter tekniken utvecklas, förskjutit fokus och förändrat medielandskapet har också public service-tanken utmanats på olika sätt. Det kanske mest intressanta är inte de profetior, dystra och skissartade, som säger att de gemensamfinansierade medierna kommer att gå under – nej, det intressanta är i stället att fundera kring vilka uppgifter som finns kvar eller tillkommer när informationssamhället växer fram.

Utmaningarna

Detta sagt finns det en hel del utmaningar. Den utmaning som i det korta perspektivet har störst betydelse följer av de sjunkande kostnaderna för medieproduktion. En del av logiken bakom public service låg i att om det offentliga skulle ha en röst så var det kostnadsmässigt logiskt att samförlägga denna verksamhet i ett bolag som kunde klara av de nödvändiga investeringar som krävdes i infrastruktur och teknisk utrustning. Med videokameror, digitala fickminnen och datorer har den kostnadslogiken nästan lösts upp. Infrastrukturen är fortfarande dyr, men den behövs inte för att en offentlig aktör skall kunna kommunicera med medborgarna.
Den dynamik som följer på detta är rätt enkel. Antag att du är en operaföreståndare och att dina bidrag är beroende av att du kan redovisa att du sprider kultur. Du har då två val: antingen talar du med public service-medierna och försöker få bra sändningstider, eller så bestämmer du dig för att skapa egna websändningar av olika uppsättningar. I det senare fallet får du kontroll över spridningen av det som operan skapar, kan skapa en egen publik och dessutom snabbt sammanställa den statistik som behövs för att visa att just du bör få mer bidrag.

Eller ta högskolorna. Hur lång tid tar det innan de inser att den tredje uppgiften enklast kan uppfyllas genom att skapa egna mediekanaler? Att svenska universitet ännu inte följt MIT i fotspåren och lagt upp alla föreläsningar och kurser på nätet (som på Open CourseWare) är en gåta som bara kan förklaras med en avsaknad av ambitioner. Om vi verkligen vill att svensk utbildning skall hävda sig i framtiden och att svenska universitet ska få ett gott anseende är det bara att konkurrera på den globala marknaden för utbildningsmedier, till exempel på iTunes University. Varför ägna tid åt UR?

Det är lätt att se att samma sak gäller flera andra offentliga aktörer: museér och bibliotek är redan på väg.

Men det gäller inte bara de offentliga aktörer som har egna uppgifter. Det gäller också de folkvalda. Där de tidigare använde public service-medierna för att profilera sig, erbjuda access till beslutsprocessen och delaktighet i demokratin, ja, där gör de olika folkvalda församlingarna detta själva. Från Vita Huset till riksdagen till Tyresö kommun arrangeras i dag webbsändingar, chatsessioner och andra typer av interaktiva evenemang där makten agerar medium. Att det granskande elementet i klassiska public service-medier faller bort ses nog inte bara som en nackdel.

När detta sker löses en del av logiken bakom public service upp. Även uppdragen att skapa sammanhållning och stärka medborgarskap och nätverk naggas i kanten. Både verk och kommuner lägger i dag upp sidor på Facebook och kommunicerar direkt med sina medborgare. Sammanhållningen blir en del av även dessa institutioners uppdrag.
Ett sätt att förstå detta är att säga att public service håller på att bli en sorts funktion hos offentliga institutioner, snarare än en egen institution. Kostnadsförändringarna skapar förutsättningar för alla som vill att göra anspråk på att uppfylla åtminstone delar av public service-uppdraget.

Kvar blir svåra frågor om ansvar, oberoende och objektivitet som vi inte riktigt kunnat besvara ännu. Jag tror också att vi med lätthet skulle kunna se att det finns en del andra möjligheter att utveckla tänkandet kring public service så att nya uppgifter – eller nya former av gamla uppgifter – konstrueras.

Utveckling

”Public service”-tanken har formulerats utmärkt av forskaren Ellen P Goodman i en artikel (Public Media 2.0)  som nyligen publicerades på nätet. I den noterar Goodman att en stor del av uppdraget handlar om att samla den förenande upplevelsen i USA (”curating the American experience”). En sådan uppgift blir särskilt viktig i ett samhälle som kännetecknas av galopperande informationsöverskott och jag tror att det finns mycket att vinna på, för den som vill försvara ”public service”-tanken, i att undersöka detta i mer detalj. Här finns en koppling till en annan utmaning som vi möter allt mindre väl i informationssamhället, och det är hur vi gemensamt minns. Arkiven letar förtvivlat efter olika sätt att lagra data på ett beständigt vis, men arbetet med att minnas är ett arbete som också består i att skänka ordning åt de enorma informationsmassor som nu växer fram.
Att minnas, att ordna och ledsaga medborgaren genom den nordiska upplevelsen är inget omöjligt uppdrag, även om det skiljer ganska mycket från det uppdrag som i dag dominerar föreställningen om ”public service”.

Till detta kommer det som jag tror är absolut viktigast: relationen mellan public service, public goods och the public domain. Jag tror att det enklast kan uttryckas såhär: public service bör producera gemensamma kulturella public goods för the public domain. Om upphandling vid de stora ”public service”-institutionerna förenades med krav om att materialet utan tidsgräns borde kunna spridas inom Norden under en icke-kommersiell attributionslicens skulle detta förvandla ”Public service”-medierna till fantastiskt viktiga institutioner i den framväxande informationsekonomin. Den kulturella egenart och mångfald som präglar den nordiska upplevelsen skulle då kunna växa fram i en gemensam, tillgänglig intellektuell och kulturell allmänning.

Dit är det dock långt kvar. I dag beskär de olika upphovsrättsliga avtal och regler som finns möjligheterna helt, stympar ”public service”-bolagens möjligheter att bygga en gemensam nordisk intellektuell allmänning och territorialiserar till och med innehåll så strängt att YLE inte kan låta personer utanför Finland ta del av finskt innehåll. I Sverige finns problem med tiden något får ”ligga ute” (själva ordvalet antyder djupt oförstående inför tanken på att odla en gemensam allmänning) och i de andra länderna skär upphovsrätten skarpa gränser i tillgänglighet, öppenhet och utveckling.

Vägen framåt

Lösningar finns förstås. Bakåt krävs avtalslicenser som möjliggör obegränsad tillgänglighet för arkiven utan territoriella begränsningar. Framåt krävs en envis och politiskt uttalad vilja att endast finansiera sådant innehåll som sedan får spridas under en creative commons-licens som garanterar attribution och icke-kommersiell spridning. Kanske kunde man till och med tänka sig utvecklingen av en helt ny licens under Creative Commons? En ”public service”-CC-licens som möjliggör fri spridning för icke-kommersiellt bruk, attribuering och dessutom gäller ger materialet helt fritt efter femton år?

Vilket parti blir först att kräva detta? Vilken nordisk partisammanslutning leder det goda arbetet med att bygga en gemensam nordisk upplevelse att förvalta och utveckla? Det vore inte bara en kulturgärning, utan ett exempel på en modig institutionell reform.

Är den ökande DVD-försäljningen ett gott tecken?

I DN i dag (hittar inte artikeln på nätet) skriver Jonas Leijonhufvud om den i Sverige ökande DVD-försäljningen. Den är, menar han, unik och ökningen kopplas av olika personer i artiklen till införandet av den s.k. IPRED-lagen. Temat i artikeln är inte nytt, utan återkommer med jämna mellanrum och är en del av berättelsen om IPRED: lagen anses effektiv för att den förändrat beteenden.

Men är det ett gott tecken att vi nu går tillbaka en teknikgeneration till att köpa DVD-skivor?

Det finns åtminstone två sätt att se detta. Det första är att det är bättre att konsumenter skruvar tillbaka sina konsumtionsvanor om det innebär att den lagliga konsumtionen av film och musik ökar. Det andra att varje återgång till tidigare konsumtionsmönster betyder att lagen misslyckats i grunden.

IPRED motiverades med att det skulle bli lättare för nya lagliga tjänster att växa fram på nätet. När vi nu ser rejäla ökningar i DVD-försäljningen kan vi i dessa ökningar då se något annat än ett mått på lagens misslyckande? I stället för att skapa nya konsumtionsmönster på nätet har den tvingat tillbaka konsumenter i gamla konsumtionsmönster. Varje procentökning av DVD-försäljningen blir då empiriskt stöd för att lagen slagit snett och skadat de lagliga tjänsterna på nätet såväl som de olagliga.

Den kritiske skulle på marginalen kunna påpeka att det dessutom innebär en miljöförlust: återgången till att köpa DVD-skivor är en återgång till ett mindre miljövänligt konsumtionsmönster med större inbyggda transaktionskostnader, och därmed också till en med nödvändighet annan, högre prisbild. Hela framsteget med digital distribution raderas därmed i princip ut.

Men vi skall minnas att den digitala distributionen också ökar, framförallt på musik. Men ökningarna är långsammare nu än tidigare. De 80 procent vi talar om i musikökning på nätet må låta imponerande, men de är mindre än de ökningar vi sett föregående år. Kan det vara så att lagar som syftar till att kontrollera nätet på olika sätt faktiskt skapar en avskräckande effekt för nätdistribution i största allmänhet?

Grundantagandet, att en lag kan fostra ett nytt beteende, räcker inte för att visa att IPRED är en framgång. Det är också viktigt att visa att detta nya beteende är bättre än det som lagen syftade till att förändra. Och där delas nog analysen i två läger: de som tycker att lagligt alltid slår olagligt, och att återgång till tidigare teknik inte är ett problem om alternativet är ny distribution utom lagen och mot dem står de som menar att varje försök att skruva tiden tillbaka riskerar att skada ekonomin i stort och dessutom endast utgöra konstgjord andning för en produktion som står inför en massiv strukturomvandling.

Själv vet jag inte om jag accepterar de första leden i resonemanget. Tanken att IPRED så starkt kan kopplas till nya beteenden är fortfarande obevisad. Den ökande DVD-försäljningen kan lika gärna kopplas till ny prispolitik och framväxten av en ny DVD-marknad i ett lågprisskikt och den sjunkande trafiken var bara en tidningsanka som uppstod till följd av att justitiedepartementet tillkännagav några månaders fildelningsamnesti före det att IPRED trädde i kraft (genom att förklara att lagen inte skulle kunna användas retroaktivt).Undersökningar som visat förändringar i beteenden motsägs av stadigt stigande antal som fildelar i andra undersökningar. Från samma part!I den evidenssituationen är det vetenskapligt korrekta att konstatera att empirin spretar och att det inte finns grund för att säga det ena eller det andra. Det kan till och med vara så att fildelningen ökar parallellt med att de lagliga tjänsterna och DVD-försäljningen ökar. Denna s.k. nollhypotes – att allt annat lika så ökar vår konsumtion av innehåll i olika former hela tiden – är faktiskt det starkaste kortet just nu. Försök att väva kausalitetsnät mellan lagar och konsumtion faller snabbt offer för Occams rakkniv.

Det är alltså faktiskt fortfarande fullt möjligt att det inte vetenskapligt går att separera ut någon som helst effekt av den nya lagen. Men för de spinndoktorer som finns på de olika sidorna är det förstås intressant att försöka styrka antingen att lagen varit en framgång eller att den misslyckats i grunden.

Frågan kommer nog inte att avgöras i närtid. Men det är värt att tänka tanken: i vilken annan situation tycker vi att återgången till en tidigare teknikgeneration är en framgång för en lag?

Söndagstankar

Sakert som jag skulle vilja veta mer om denna söndag:

Om Final Fantasys cover på Peach Plum Pear finns inspelad någonstans med bättre kvalitet?

Och…

Notera mitten av låten. LOL.

Om det finns något grön parti som också är nationalistiskt, och som därför föreslår förstärkningar av försvarsbudgeten. Lyssnade på Lord Sterns föredrag om Green Growth på University Channel och det slår mig att om hela södra Europa kommer att bli Sahara så kommer de att vända sig norrut, mot länder med stort utrymme, litet folk och bättre klimat. Ett grön parti med en stark försvarspolitik byggd på premissen att klimatförändringarna kommer att inträffa och att vi måste väpna oss för att kunna bevaka våra gränser vore intressant. Eller finns redan den retoriken hos tristpopulisterna i SD? Kanske.

Om det inte finns en roll för begreppet ”upplösning” i vetenskapsteorien? När jag lyssnar på vissa redogörelser för hur Descartes, Spinoza och Hobbes funderade kring en mänsklig mekanik där individer var att jämföra med molekyler i gaser, ja, då slår det mig att det kanske svåraste i vetenskapen är vilken nivå metaforer appliceras på. Se på epigenomiken och frågan om gener styr beteenden. Det är inte ett rent vetenskapligt problem, utan en fråga om vilken upplösning man studerar problemet i. Tror jag. Mer om detta om jag lyckas tänka igenom det.

Går det att göra en parodi på Rammstein? Efter att ha sett Pussy är jag inte säker längre. Men visst – det är ju bra. Fast Benzin är bättre. Ska bli kul att höra hela plattan. Men här finns liksom inget utrymme kvar för parodi — förlöjligande kanske, men inte parodi. Men det är inte menat som kritik, bara som en iakttagelse.

Varför har jag inte sett att Blixa Bargeld är en spitting image of Horace Engdahl förrän Mårten påpekade det?

Argh! Det är ju uppenbart. Ladadadahdahdaah.

Jag tror att det finns mycket intressant att säga om Amartya Sens senaste bok (The Idea of Justice) som jag precis läst. Men det som hände var att den fick mig att *verkligen* vilja läsa Theory of Moral Sentiments, så nu är jag fast i det i stället! Gah!

Söndagsångest bekämpas f.ö. bäst med massor av varmt te (studier visar att den som håller i varma kärl och dricker varma drycker blir lyckligare – och eftersom alla nuförtiden verkar tro på lyckoforskning tänkte jag bara säga det) och mandariner. Och nu, då, Gudrun Gut. Tjobedo.

Jag skrev ett brev till Svante Weyler

…när jag läste det här.


Hej!

Jag läste din artikel om Google. Här är 100 sökmotorer som du kan byta till om du vill:

http://websearch.about.com/library/tableofcontents/blsearchenginetableofcontents.htm

Du kan pröva en om dagen och ta den som passar dig bäst. En liknande lista finns här:

http://www.readwriteweb.com/archives/top_100_alternative_search_engines.php

Och här:

http://www.altsearchengines.com/2008/12/19/top-10-alternative-search-engines-of-2008/

Hos dig stiger äcklet när du googlar, hos mig sjunker modet när en intelligent skriftställare ger upp varje anspråk på intellektuell analys. Jag antar att det är livet.

Förresten. Det finns en risk att du missförstås när du jämför Googles försök att digitalisera böcker med en diktaturs förtryck av sina medborgare. Det finns en risk att det uppfattas som att du trivialiserar alla de människor som drabbats av diktaturens våld och förföljelser och deras lidande. Bara så att du vet. Jag vet att det inte är det du menar, förstås. Men ändå.

Hoppas vi får en chans att tala om dessa saker någon gång. Om det fortfarande finns ett utrymme för ett samtal här.

Vänliga hälsningar

Nicklas

Ska bli spännade att se om jag får ett svar!

Öppen fråga: varför har 2000-talet varken Yazoo eller Eurythmics?

Annie_lennox_nemahziz

Jag var synthare. Det betydde att förstås jag hade en fet krush på Annie Lennox, men också att jag hade förmånen att lyssna på en hel del bra musik under 80-talet. Två grupper stod oerhört starka (efter Depeche Mode förstås) och det var Eurythmics och Yazoo. Både grupperna har sedan dess blivit ikoner för 80-talet med sina fantastiska låtar, de märkliga balansakterna mellan de två starka huvudpersonerna och den oundvikliga splittringen. Jag menar: det finns all anledning att lyssna om och om igen på de stora hittarna som Ode to Boy och Love is a Stranger (om vi nu lämnar antologisöndernötta Don’t Go och Sweet Dreams (Are Made of This) åt sidan):

(hittade inte den ursprungliga videon) och:

Men sedan finns ju alla de fantastiska låtarna på skivorna: Winter Kills, Goodbye 70s, Happy People för Yazoo och inte minst den vidunderliga The Walk från Eurytmics (här mästerligt remakad:)

Mmm. I just forget myself, indeed. Nu kommer frågan: varför finns det inga exempel på lika framgångsrika samarbeten mellan två starka individualister på 2000-talet? Nu har vi sjunkit tillbaka i någon sorts helvmesig popkultur med feat. det ena och det andra där artisterna är för nervösa och fega för att blanda sig med varandra – det är helt oacceptabelt! Jag kikade just på litet topplistor och de finns inga exempel på grupper som Yazoo och Eurythmics på 2000-talet alls. Med ett undantag, förstås, The Knife:

Men då vågar de ingående artisterna helt plötsligt inte synas utan kränger på sig kul lösnäsor! Meh!:

theknife2

Här är mitt förslag till förklaring: ingen manlig artist vill bli Vince Clark eller Dave Stewart. Att drunkna bakom en überkarismatisk kvinna känns inte helt ok, och därför balanserar man upp gruppen med en snubbe till (tänk BWO) eller så kör man solo men promiskuöst (med feat det ena och det andra). Inte okej.

Jag vill ha ett Eurythmics eller Yazoo för tvåtusentalet nu.