Anteckningarna

ord är dåd

November. Aldrig har jag hållit med en poet så mycket som jag håller med Emily Dickinson i ett av hennes (underbara) brev:

It is also November. The noons are more laconic and the sunsets sterner, and Gibraltar lights make the village foreign. November always seemed to me the Norway of the year. —— is still with the sister who put her child in an ice nest last Monday forenoon. The redoubtable God! I notice where Death has been introduced, he frequently calls, making it desirable to forestall his advances.

Emily Dickinson, Lettere 1845-1886

Novemberhimmel.

Emily! Så rätt! Så vad kan man göra? De uppenbara motståndshandlingarna inkluderar:

+ Köpa böcker. Massor av böcker.

+ Dricka te. Massor av te.

+ Lyssna på Frank Sinatra.

+ Äta mandariner.

Därutöver kan man bara leva på hoppet. Och kanske skatta sig lycklig i hemlighet. Just det, att vara tacksam i hemlighet för det grå, är en koanliknande rebellverksamhet som jag sysslar med just nu. Man måste liksom tänka sig november som lycklig.

Varifrån kommer allt det grå?

En dröm jag har är att inrätta mitt liv så att jag bara läser i november. Inget annat. Dra mig tillbaka till ön, med en kasse böcker och tid. Tid att läsa med pennan i hand, fylla marginalerna och skriva små utropstecken där författaren slår huvudet på spiken, och frågetecken där han eller hon går vilse. Sedan återvända till civilisationen kring första advent.

Såg en film på planet hem nyligen. Where’d you go, Bernadette med Cate Blanchett. En märklig film, men märkligt glädjande. Inte helt funderat ut varför jag gillade den, och det kan vara fel ord – men det var något i den dystra, dunkla misantropi som huvudpersonen lekte med – just lekte med – som kändes förlåtande. En sorts horror vacui men med vakuumet ersatt av en alldeles särskild sorts vardag. En novemberfilm.

No hope, No Mercy, November.

%d bloggare gillar detta: