Är vi en floppydisk från kärnvapenkrig?

I avdelningen nyheter som nog var avsedda att lugna oss, men som i själva verket är fasaväckande, rapporteras nu att den amerikanska militären bestämt sig för att inte längre köra sitt kärnvapenprogram på floppydiskar. Ur artikeln:

The Pentagon is finally abandoning its archaic nuclear launch systems that still rely on 8-inch floppy disks. According to an official, the Strategic Automated Command and Control System (SACCS) will start using a “highly-secure solid state digital storage solution” instead.

Nu är det inte så enkelt att vi kan säga att militären alltid bör ha den senaste tekniken — den kan ju vara oprövad och otestad — men man bör kanske inte heller alltid vara sist på bollen. Dessutom kan vi vara säkra på att det finns massor av system i samhället – s.k. legacysystem – som i dag är så komplexa och där dokumentation saknas, att det enda alternativet faktiskt är att hoppas att den gamla tekniken fortfarande fungerar.

Detta kan ha geopolitisk betydelse ur flera olika perspektiv. För det första kan de regioner som inte har installerade legacysystem ha en naturlig fördel när det gäller teknikutvecklingen – de kan hoppa över hela generationer teknik och bygga från grunden. Det gäller delar av Östeuropa, Asien, Afrika och kan komma att bli en fördel för dessa regioner om något decennium eller så. För det andra är komplexiteten i dessa gamla system – och de nya vi bygger ovan på dem – ett av de många skälen till att våra informationssamhällen blir allt skörare. Vi oroar oss ofta för informationsoperationer och cyberattacker, men komplex systemkollaps av ”naturliga orsaker” är kanske egentligen en större risk över tid. Båda förtjänar i alla fall uppmärksamhet.

Legacysystemen är också en påminnelse om en större fråga – nämligen hur teknik åldras och vad det betyder att den blir allt äldre. De olika cykler som finns på detta område är viktiga att studera. Ser vi, exempelvis, på mobiltelefoner så hinner de aldrig bli gamla – eftersom nya kommer ut som är så mycket bättre att vi genast byter ut de gamla generationerna. Denna ersättningscykel är kortare än åldrandecykeln, och det har gällt för en hel del av den informationsteknik vi arbetar med. Det kan komma att förändras i fall den tekniska utvecklingstakten saktar ned, och vi kan mycket väl komma att få den omvända makrocykeln: saker går sönder innan det finns nya saker att köpa som är materiellt bättre.

Idag ter det sig helt otroligt – och just därför är det givande att fundera litet kring hur det skulle kunna se ut. Hur ser en värld ut där din telefon nöts ut i stället för att ersättas av en snabbare och bättre version? Historiskt har detta varit regel snarare än undantag för mänskliga verktyg – en yxa på medeltiden ersattes inte för att det kom en ny och bättre yxa, utan för att den slitits ut.

Var ligger brytpunkten för en teknik, den punkt där den nöts ut istället för att ersättas av en ny och bättre version? Ett svar på den frågan är att det handlar om investeringar i forskning och utveckling. Så länge telefontillverkare säljer så bra att de kan fortsätta att investera i forskning och utveckling så kan de förhoppningsvis hålla ersättningscykeln kortare än nötningscykeln — men investeringarna i forskning och utveckling behöver inte bli noll för att nötningscykeln ska ta över. De behöver bara sjunka så mycket att forskning och utveckling inte längre förmår hålla ersättningscykeln levande. Var ligger den punkten?

Det i sin tur beror på vilken avkastning vi får på FoU-investeringar i olika områden. Låt oss pröva en kontroversiell hypotes: att avkastningen på 100 enheter investerade i FoU 2019 ger 0.9 av vad samma investeringar gav 2009. Om det stämmer måste vi investera mer för att få samma innovation. Vad skulle detta kunna bero på? Om vi antar att innovationsrummet växer med de kombinatoriska möjligheter vi har, och att sökkostnaden i innovationsrummet ökar för att detta rum expanderar (alltså: det blir längre och längre mellan de materiella innovationer som gör skillnad, litet som det blir längre mellan galaxer i ett expanderande universum) – då ser det ut som om skiftet mellan ersättningscykel och nötningscykel kan komma snabbare än man skulle tro.

Nå, detta är nog fortfarande en outlier – en svart svan – men givet vad vi har hört om hur Moores lag kanske saktar in så kan det vara intressant att fundera kring hur en värld ser ut där teknik nöts ut istället för att ersättas. En ersättningscykel som är kortare än nötningscykeln kan ju i sig vara en säkerhetsfaktor som fungerar åt båda hållen.

En reaktion till “Är vi en floppydisk från kärnvapenkrig?

  1. Banker och legacy system skrivna COBOL på 70 talet, finns knappt någon kompetens kvar, men de systemviktiga systemen snurrar vidare ett tag till.

Kommentarsfunktionen är stängd.