Igår läste jag ut den utmärkta A Social History of Media av Asa Briggs och Peter Burke. Det är en redogörelse för hur medierna utvecklades från tidig bokproduktion till dagens medie- och informationssamhälle. Ett tema som författarna utvecklar tidigt, och som återkommer i litteraturen kring informationssamhället, är frågan om privat kommunikation och offentliga samtal – mellan pressen och telefonen, eller e-post och webben.
Det offentliga samtalet kom, åren efter det att Burke och Briggs släppte sin bok, att explodera in i en sorts hyperoffentligt samtal där ingen skillnad längre gjordes mellan vad man sade vid middagsbordet och ropade ut från hustaken. Resultatet blev ett märkligt platt informationslandskap utan nyanser, och en rätt onyanserad diskussion – där alla parter nog måste erkänna ett mått av skuld – om yttrandefriheten.
Yttrandefriheten kring middagsbordet är en annan frihet än den som rör torgets agitatorer, men plötsligt saknades enkla medel för att göra den skillnaden. Det offentliga samtalet blev hyperoffentligt och Habermas offentliga sfär expanderade till en punkt där den hade svalt allt. Kanske att det var början på att vi lärde oss något viktigt om det offentliga samtalet, att det beror av och vilar på ett privat samtal där vi både hålls mer ansvariga för det vi säger och står mer fria att säga vad vi vill. Dynamiken i det privata samtalet är ju helt annorlunda än logiken i det offentliga, och det har delvis att göra med tiden.
I det privata samtalet har vi tid, vi kan tänka till slut och vi hålls till slut ansvariga för vad vi sagt – men vägen dit är friare. I det hyperoffentliga samtal vi skapat hålls vi ansvariga för varje ansats till ett drag på brädet, och det är sällan hela spelet kan spelas till slut. Det hyperoffentliga samtalet sker i kortare och kortare “nu” – och det privata samtalet sker i ett längre nu.
Det betyder inte, för att tala klarspråk, att man får vara rasist vid middagsbordet men inte på torget. Det betyder något annat, mer komplext: att man kan öppna för åsikter som man känner till men inte lodat till botten, att man kan pröva på åsikter och granska dem närmare utan att en anonym massa ropar “skäms!”. Förmodligen har vi, ja även demokratin, ett behov av detta.
Det hyperoffentliga samtalet överlever nog inte i längden, utan kollapsar i något som vi inte riktigt förstått än, i ett nytt bredare privat samtal med flera parter. I grupper som konstrueras kring olika gemensamma tyngdpunkter. Det betyder emellertid att vi nu rör oss mot en andra bred diskussion om yttrandefriheten: om man bjuder in människor man har svagare sociala band till i ett samtal kring middagsbordet – vad får man då säga och inte säga? I detta salongsliknande privata samtal möts vi precis i demarkationslinjen mellan det privata och det offentliga, men i en skala som aldrig förr skådats. Hur reglerar vi den moderna salongens konversationer?