Kategoriarkiv: Yttrandefrihet

Slutet på det hyperoffentliga samtalet?

Igår läste jag ut den utmärkta A Social History of Media av Asa Briggs och Peter Burke. Det är en redogörelse för hur medierna utvecklades från tidig bokproduktion till dagens medie- och informationssamhälle. Ett tema som författarna utvecklar tidigt, och som återkommer i litteraturen kring informationssamhället, är frågan om privat kommunikation och offentliga samtal – mellan pressen och telefonen, eller e-post och webben.

Det offentliga samtalet kom, åren efter det att Burke och Briggs släppte sin bok, att explodera in i en sorts hyperoffentligt samtal där ingen skillnad längre gjordes mellan vad man sade vid middagsbordet och ropade ut från hustaken. Resultatet blev ett märkligt platt informationslandskap utan nyanser, och en rätt onyanserad diskussion – där alla parter nog måste erkänna ett mått av skuld – om yttrandefriheten.

Yttrandefriheten kring middagsbordet är en annan frihet än den som rör torgets agitatorer, men plötsligt saknades enkla medel för att göra den skillnaden. Det offentliga samtalet blev hyperoffentligt och Habermas offentliga sfär expanderade till en punkt där den hade svalt allt. Kanske att det var början på att vi lärde oss något viktigt om det offentliga samtalet, att det beror av och vilar på ett privat samtal där vi både hålls mer ansvariga för det vi säger och står mer fria att säga vad vi vill. Dynamiken i det privata samtalet är ju helt annorlunda än logiken i det offentliga, och det har delvis att göra med tiden.

I det privata samtalet har vi tid, vi kan tänka till slut och vi hålls till slut ansvariga för vad vi sagt – men vägen dit är friare. I det hyperoffentliga samtal vi skapat hålls vi ansvariga för varje ansats till ett drag på brädet, och det är sällan hela spelet kan spelas till slut. Det hyperoffentliga samtalet sker i kortare och kortare ”nu” – och det privata samtalet sker i ett längre nu.

Det betyder inte, för att tala klarspråk, att man får vara rasist vid middagsbordet men inte på torget. Det betyder något annat, mer komplext: att man kan öppna för åsikter som man känner till men inte lodat till botten, att man kan pröva på åsikter och granska dem närmare utan att en anonym massa ropar ”skäms!”. Förmodligen har vi, ja även demokratin, ett behov av detta.

Det hyperoffentliga samtalet överlever nog inte i längden, utan kollapsar i något som vi inte riktigt förstått än, i ett nytt bredare privat samtal med flera parter. I grupper som konstrueras kring olika gemensamma tyngdpunkter. Det betyder emellertid att vi nu rör oss mot en andra bred diskussion om yttrandefriheten: om man bjuder in människor man har svagare sociala band till i ett samtal kring middagsbordet – vad får man då säga och inte säga? I detta salongsliknande privata samtal möts vi precis i demarkationslinjen mellan det privata och det offentliga, men i en skala som aldrig förr skådats. Hur reglerar vi den moderna salongens konversationer?

Inte filterbubblor, utan känslobubblor

I en forskningsartikel som nyligen publicerades har man funnit evidens för att det går att identifiera falska nyheter, propaganda och andra typer av desinformation med hjälp av en enklare undersökning av vilka känslor materialet uttrycker [1]. Det är i sig inte så överraskande – desinformationen lyckas bättre om den får oss att känna i stället för att tänka. Det ger dock skäl att ifrågasätta föreställningen om filterbubblor som det verkliga problemet — det vi borde kämpa mot är istället känslobubblor: innehåll som du använder för att förstärka ett känslomönster. Här skulle forskning som den här kunna varna oss för om vi ”känsloläser” för att känna vrede, överlägsenhet eller glädje och istället guida oss mot större mångfald på känselpaletten.

När man ser sig om i sociala medier så kan man notera olika sorters känslotoner, och det skulle vara intressant att se mer forskning som denna, även om slutsatserna kanske inte känns revolutionerande: det heter ju trots all ”social influencers” inte ”social informers” – även om det vore intressant att tänka sig framväxten av den senare gruppen som en reaktion mot de billiga känslokickar som vi, enligt artikeln, tycks söka idag.

I bakgrunden till denna diskussion döljer sig också en annan som jag börjat gräva litet i. Hur ser dagens diskussion om desinformation, fake news och propaganda ut i det långa perspektivet? Om vi skulle skriva en artikel som den John Maynard Keynes skrev om våra barnbarns ekonomi, men istället fokusera på våra barnbarns informationskonsumtion — vad skulle vi finna då? Bland de frågor som intresserar mig:

  • Kommer vi att lyckas återuppbygga en gemensam referensram mot vilken vi kan pröva olika åsikter? Kan vi återvända till den värld i vilken senator Moynihan med allmänt bifall kunde säga att vi må ha rätt till våra åsikter, men inte till egna fakta? Kommer mängden saker vi är eniga om att börja växa efter att ha krympt de senaste decennierna?
  • Idag pressas sociala medieplattformer kring vad de bör ta ned. Kommer vi se förslag kring vad som istället skall förstärkas och läggas upp och tas fram – som har allmänt och starkt stöd i demokratier? Man kan mycket väl tänka sig en värld i vilken ”public service”-begreppet blir horisontellt och inte längre är ett begrepp som endast gäller ett fåtal källor (kanske genom finansiering – något som redan prövas) – hur skulle det se ut för att inte omedelbart kollapsa i ”Ministry of Truth”? Går det ens? Vilka former av institutionell innovation behövs och vad kan vi lära oss av kollaborativa kunskapsförvaltande institution som Wikipedia?
  • Fakta har, för att låna en term från Sam Arbesman, en halveringstid. Inom vissa områden är denna halveringstid kort, inom andra litet längre — när vi börjar söka efter gemensamma sanningar måste vi tillåta att fakta inte dogmatiskt accepteras, utan ständigt utmanas — hur gör vi detta och hur sker detta i dag? Hur hanterar – igen – exempelvis Wikipedia kunskapens halveringstid i olika ämnen (tydligaste exemplen finns i rapportering kring diet och hälsa samt i vetenskapliga fält som fysiken)?
  • Är det möjligt – att som David Byrne – starta en verksamhet som bara syftar till att berätta goda nyheter? Kan vi balansera nyhetsmediernas tends till ”if it bleeds it leads”?  Vilka evolutionära gränser springer vi på när det gäller fakta och nyhetskonsumtion?

Inte enkla frågor — men det tycks mig otroligt att dagens situation, och den utveckling ned i bruset som vi ser, kommer att kunna fortsätta linjärt. Den som är intresserad av filosofi och fake news hittar en hel serie om detta på min engelska forskningsblogg här.

 

[1] ”An Emotional Analysis of False Information in Social Media and News Articles”
Bilal Ghanem, Paolo Rosso, Francisco Rangel – https://arxiv.org/abs/1908.09951

 

Yttrandefriheten, webben och nätet

Hur skulle yttrandefriheten förändras om webben försvann, men nätet fanns kvar? Eller annorlunda uttryckt: hur mycket av internets förmåga att främja yttrandefrihet är beroende av webben och informationslagret, och hur mycket ligger i kommunikationslagret?

Många böcker på 1500, 1600 och 1700-talen trycktes i länder med liberala lagar och skickades sedan kors och tvärs över världen. Under kalla kriget skickades kokböcker och annat till östblocket, med små foldrar som gjorde reklam för andra böcker som sedan kunde beställas via post. Kommunikationsnäten underminerade till sist både de religiösa och kommunistiska censurregimerna.

E-posten spelar förmodligen samma roll, och en underskattad roll, i detta arbete i dag. En dissident jag nyligen diskuterade detta med skrattade och sade att han inte publicerar någonting på nätet. Han har ett antal epost adresser med autorespondrar som skickar ut svar på olika frågor, anvisningar om hur man kringgår censur med mera. Det visar, för mig, att frågan om yttrandefrihet på nätet förmodligen är mycket mer komplex än frågan om yttrandefrihet på webben.

Det i sig är litet intressant, och tycks ha en del politiska konsekvenser. Det kommer också i konflikt med Mills syn på yttrandefriheten som en publicistisk rättighet. I Mills distinktion mellan mobben och pressen, och hans försvar för friheten i det senare sammanhanget döljer sig en modell av yttrandefriheten som knuten till en en-till-många modell snarare än en en-till-en-till-en modell.

E-postens förmåga att sänka kostnaderna för distributionen av information kan vara ett lika kraftfullt verktyg för internetfrihet som möjligheten att blogga. Eller kanske kraftfullare?

Svar till Kolsjö II: Jämlikheten, tiden och asociala medier

Magnus Kolsjö och jag fortsätter vår dialog om frågan om politiker kan hålla på med sociala medier. Kolsjö ger mig rätt i att vi inte ska låta makten komma undan med det förföriskt intima sken som omger sociala medier, men sedan i nästa andetag säger han att alla har samma möjlighet att göra sig hörda utan grindvakter och att sociala medier därför hjälper granskningen. Problemet är bara att det inte ser ut så. Pew Internet Research visar i sin senaste undersökning att det politiska engagemanget på nätet följer samma inkomstklyftor och sociala gränser som i verkliga världen. Det är inte i sig särskilt anmärkningsvärt (det motsatta, som exempelvis att afrikansk-amerikaner använder mobilt internet i nästa dubbelt så stor utsträckning som ”vita” amerikaner är långt mer uppseendeväckande). Men det betyder att alla argument som utgör en variation på temat ”alla kan ta del” är mer eller mindre falska. Den särskilda kompetens som behövs för att ta del i det demokratiska samtalet och i de politiska processerna påverkas inte i särskilt stor utsträckning med användningen av ny teknik.

Vi kan tycka att det är synd, men tills det att vi har data som visar att det demokratiska deltagandet verkligen ökar behöver vi hålla tand för tunga i den frågan. Till detta problem kommer att bloggarna följer samma mediekoncentrationsprincip som andra medier, där bloggosfären är ett skalfritt nätverk med en long tail-struktur. Det i sin tur betyder att ett litet fåtal får, eller kan utnyttja, inflytande i de nya medierna så väl som i de gamla. Konsumtionsmönstren ändras i grunden inte, vilket betyder att vi fortsatt kommer att se ett fåtal hyfsat mäktiga aktörer som inte sällan kommer att dra på den makt de redan har. Detta gäller särskilt politiker och politiska tyckare av olika slag.

Men det verkligt problematiska i Magnus resonemang är det följande:

Men makthavares användande av sociala medier handlar inte om att ersätta ett politiskt engagemang i ett parti eller att cementera dagens politiska strukturer. Det handlar om att fler ska kunna göra sina röster hörda. Att vår representativa demokrati ska kunna bli mer representativ genom en ökad dialog mellan valda och väljare. Det handlar om att, på sikt, förskjuta maktbalansen från partiapparat till de företrädare som medborgarna själva har valt.

Jag läste först detta som att Magnus menade att det vi skall erbjuda bloggarna inte är en del av makten, utan ett sken av att de deltar – att den verkliga makten (och där är vi ju ense om att det är partierna som till syvende og sidst gäller) bör kompletteras med den goda känslan av att ha blivit ”hörd”. Vad innebär det, exakt, att göra sig hörd? I värsta fall blir bloggosfären en sorts opium för folket där den som gnabbats med utrikesministern på dennes blogg fylls av en känsla av delaktighet som fostrar en sorts liknöjdhet.

Sedan läste jag igen och försökte förstå och tror att jag kom närmare sanningen: Magnus menar att det finns en partiapparat som i dag har ett extremt stort inflytande över politiken och att de sociala medierna skulle kunna minska det inflytandet genom att konkurrera med partiets interna struktur. Men då krävs mer: då krävs öppna provval där medlemsskap i partierna inte är föutsättningar och direkta, kollaborativa lösningar för att de folkvalda skall kunna ansvara inför de sociala mediekrafterna. Där är vi inte i diskussionen. Vi talar sällan eller aldrig om hur partiapparaten skall reformeras för att den skall kunna reflektera viljan hos alla de som nu kan göra sig hörda i de sociala medierna, och så länge detta inte sker – ja – då saknar vi egentligen möjlighet att säga att de sociala medierna balanserar något alls.

Vad kommer en folkvald politiker att välja? Att lyssna till partiapparaten eller till bloggosfären? Vi vet ju svaret på den frågan. Vi vet hur det gick i IPRED och FRA-fallen, och jag vet att de förslagen såg annorlunda ut efter det att vi sett bloggstormar i båda fallen, men de skillnaderna drevs fram av en unik blandning av sociala medier och vanliga medier. De är när dessa riktar in sig i en linje som slagkraften i de sociala medierna blir som störst. Av alla de bloggbävningar vi sett var de kraftfullaste den då beslagen mot The Pirate Bay skedde, men i den processen hände ingenting – förrän ett politiskt parti bildades ur de sociala medielagren.

Rörelserna och trenderna är entydiga. De som vinner mark på nätet och i de sociala medierna kommer till en punkt när de går över in i de politiska strukturerna för att påverka och förändra. Och jag tror att det är bra, men det är ett vittnesmål om hur oerhört litet maktstrukturerna egentligen förändrats. Hacking the government borde betyda institutionella reformer om vi verkligen vill skapa en deltagande demokrati – och då ska vi vara medvetna om att det deltagande vi får följer den socio-ekonomiska profil som det politiska engagemanget uppvisar redan i dag.

Allt detta betyder inte att politiker skall sluta blogga eller twittra, förstås. Men det är intressant att diskutera exakt hur politikers användande av sociala medier förändrar det politiska landskapet. Forskningen i USA visar att de största förändringarna inte sker i samhället, utan inom partierna. (Se exempelvis Cohen, Diana Tracy,The Netroots Narrative: The Evolution of Liberal Candidates from 2004 to the Present(August 31, 2009). Available at SSRN: http://ssrn.com/abstract=1465148) – och det är kanske det vi verkligen skall applådera: inte att fler kan göra sig hörda, utan att partiapparaten faktiskt nu reformeras inifrån. Nu får man poäng, i partiapparaten, för att blogga och ha med sig ett socialt kapital från nätet.

Men det betyder inget annat än att listiga politiker snabbt kommer att befästa sin ställning med de nya medierna, och att vi faktiskt hjälper dem. Makten ligger kvar i partiapparaten.

*

Det finns också ett annat problem här som vi alltför sällan diskuterar, och det är professionaliseringen av politikernas användning av sociala medier. Där det kanske fanns visst fog för hoppet att sociala medier skulle leda till en betydande demokratisering när deras användning var amatörmässig, försvinner det hoppet i snabb takt i och med framväxten av en hel kår med konsulter som sätter upp twitterkonton och facebooksidor till höger och vänster.

Tydligast kan man se det om man jämför de elektroniska ruinerna av Howard Deans nomineringskampanj med Obamas kampanj på nätet. Deans halvtaffliga och amatörmässiga gräsrotsverksamhet drevs av entusiasm och blommande galenskap (väl beskrivet av Joe Trippi i den fantastiska The Revolution Will Not Be Televised). Jämför det sedan med den disciplinerade och väloljade Obama-maskinen som förstod de sociala mediernas narrativa kraft, men inte föll för deras generativa egenskaper på samma sätt. När Howard Dean käkade en ostmacka som svar på Dick Cheneys fundraiser och fick in lika mycket pengar som Cheney var det rent och skärt och fantastiskt vansinne. När Obama metodiskt samlade in mest pengar i de amerikanska presidentvalens historia var det bländande politiskt hantverk som lämnade åtminstone mig andäktig inför den grad av professionalism som det hela drevs med.

Här finns ett helt annat problemkomplex som vi inte hunnit diskutera ännu; frågan om hur PR-armador koloniserar de sociala medierna och hur det kommer att påverka värdet i det som en gång var relativt ofiltrerad access till den politiska processen i all dess Bismarckska skönhet. Den som vill skulle ju i detta kunna se ännu ett argument mot att politiker använder sociala medier. De politiker som verkligen vill förbli äkta och nära lånar sig inte till den exploatering av intimiteten som de sociala medie-rådgivarna nu rekommenderar. Eller för det för långt?

Jag tror att axeln Dean-Obama beskriver en utveckling som är lika oundviklig som på ett sätt sorglig: ett ungt medium förblir ungt allt kortare tid i de snabba adoptionskurvornas tid. Amatörernas fönster i de nya kommunikationskanalerna minskar ständigt och har i vissa medier helt försvunnit. Men kanske är det bara i amatörernas fönster, bland early adopters, som den demokratiserande och deltagandeeffekt som Magnus söker verkligen står att finna.

I de överutnyttjade sociala medierna blir politikernas pratsamhet asocial, för att tala med sociologen Johan Asplund.

En kunskapsfrihetsombudsman? Institutionell innovation för informationssamhället…

Samhälleliga institutioner som skyddar olika grundläggande värden är i Sverige knappast okända. Ombudsmannainstitutionen är en av de svenska statsvetenskapliga storexporterna, med varierande resultat. Varefter den svenska ekonomin och samhällsorganisationen går in i informationssamhället kan det vara värt att ägna tid åt att fundera kring hur en optimal institutionell ordning för värnandet av grundläggande värden skulle kunna se ut.

Vi har redan en datainspektion. På sistone har denna blivit både mer uttalat aktiv och nyttig för att främja den personliga integriteten och det är uppenbart att datainspektionens roll i det öppna informationssamhället är självskriven. Datainspektionen lever emellertid än så länge i ett relativt vakuum. Det finns få andra institutioner som värnar grundvärdena i informationssamhället.

Det finns de som hävdar att immaterialrätten naturligt förvandlas till ett sådant grundvärde, och därför begär institutionella reformer som ska ge just immaterialrätten extra stöd. Det sker genom tillskapandet av privata organisationer, men också genom ett politiskt inflytandearbete som gett till resultat att det nu inom den etablerade åklagarinstitutionen finns specialiserade roller för att bevaka och lagföra just intrång i immaterialrätten.

De som häremot hävdar att informationsfrihet och kunskapstillgång är grundläggande värden är egentligen de enda som inte har gjort sitt grundarbete. I triangeln mellan integritet, informationsfrihet och immaterialrätt är integriteten och till viss mån immaterialrätten redan inrättade i proto-institutioner som långsamt hittar sin form. Något värn för kunskapsfriheten finns emellertid inte.

Det vore intressant att resonera kring hur en sådan institution skulle kunna utformas. En kunskapsfrihetsombudsman skulle kunna ha som uppgift att granska och följa samhällets öppenhet kring information, kostnader för informationsaccess, moderniseringen av de klassiska informationsinstitutionerna som biblioteken och tillsynen över det som brukar kallas fair use och kanske också public domain.

Kunskapsfrihetsombudsmannen skulle kunna ges möjlighet att väcka talan i eller försvara medborgare som menade att de åtalats i strid med kunskapsfriheten och dessutom skulle institutionen som remissinstans kunna uttala sig i alla ärenden som på något sätt inskränker medborgarnas access till information – från censur till skärpta regler för privat bruk.

Lagändringar som tillåter upphovsmän att med omedelbar verkan och oåterkalleligt avsäga sig sin upphovsrätt för att garantera att ett verk hamnar i public domain skulle kunna registreras hos kunskapsfrihetsombudsmannen. Särskilda testamentariska förordnanden om att upphovsrätten skulle upphöra efter upphovsmannens död skulle också kunna registreras och hanteras i samma institution.

Kunskapsfrihetsombudsmannen skulle kunna avge uttalanden om vad som kan sägas vara fair use och inte som till och med skulle kunna anses vägledande i rättegångsprocesser. Granskningen av ärenden som gäller offentlighetsprincipen och inte minst tillgången till och vidareutnyttjande av offentlig information skulle kunna inordnas i samma myndighet.

Det skulle knappast saknas uppgifter och tillsynsområden. Med kunskapsfrihetsombudsmannen som den sista pusselbiten i den triangel av institutioner som nu växer fram i informationssamhället skulle vi kunna ha viss tillförsikt. Som det är nu skyddas integritet och immaterialrätt, men organisationen av det grundvärde som vi alla nog anser att kunskapsfriheten är saknas. Skälet till detta är sannolikt att det inte klassiskt sett funnits ett behov av att organisera detta intresse, och det finns inga privata intressen eller statliga incitament att skapa en särskild myndighet här. De frågor som kunskapsfrihetsombudsmannen skulle hantera hanteras redan till stor del inom andra myndigheter, men det är inte poängen. Poängen är att institutionaliseringen av skyddet för kunskapsfriheten är ett naturligt steg i transformationen till ett informationssamhälle, lika naturligt som införandet av datainspektionen var för litet mer än trettio år sedan.

Utredningsarbetet kan börja.

Oenighetsfriheten, Rorschach och Wikipedia

New York Times rapporterar om ett pågående gräl om huruvida det är rätt att publicera Rorschachs bläckfläckstest med de vanligaste svaren på Wikipedia. Forskare – framförallt psykologer – rasar, och menar att det skadar forskningen. Wikipedianer menar att det är fritt att publicera, säsrkilt som upphovsrätten löpt ut för de ursprungliga testen.


NY Times om Rorschach och upphovsrätten.

Vad är det mer exakt som diskussionen handlar om? Det handlar inte bara om spridning av information, utan det handlar kanske mer om var information sprids och hur – de som motsätter sig spridningen av Rorschachtesterna tror sannolikt att det finns ett värde i att dessa hemlighålls och att det värdet skadas av att testen publiceras på en webbplats som Wikipedia som har så många användare att det i princip innebär att testen blir, i någon mening, ”allmänt kända”. De som publicerar dem menar i stället att det rör sig om information som får spridas, och som dessutom är intressant och relevant.

Det leder till en intressant fråga för informationsfrihetens anhängare och motståndare, en sorts stridsfråga som ligger utanför upphovsrätten, men ändå berör den.

Finns det information som det är skadligt att sprida trots att den inte är skyddad av immaterialrättsliga regler?

Låt oss ta några exempel. I slutet av förra året blev det känt att en video om Assa Abloys Evo 2000-lås cirkulerade på nätet, och bland annat på YouTube. 
 

Assa 2000 Evo dyrkas upp

Närmare efterforskning visade att det finns en hel subkultur på nätet som bara sysslar med att visa upp hur lås lättast dyrkas upp och hur man gör inbrott i bilar. Det är klart att det det är lätt att reagera hårt på den upptäckten och bestämma sig för att detta är något som måste stoppas. Argumentet för att det skulle stoppas är också enkelt att formulera: förekomsten av information om hur man dyrkar upp lås ökar sannolikheten att de som dyrkar upp lås lyckas, och kanske bidrar den också till att den som inte visste hur man dyrkade upp lås lär sig hur man gör för att därefter sjunka ned i brottslighet.

Vi begränsar redan tillgång till information i andra sammanhang. Richard Posner argumenterade i sin bok Catastrophe för att vissa religiösa grupper inte skulle få studera ämnen som kunde användas i bioterrorism, till exempel: spridningen av den informationen menade han var för farlig. I Sverige såg vi inte ens en debatt om Säpos meddelande till lärosäten om att iranier och nordkoreaner inte skulle få studera kärnteknik, trots att det är etniskt inriktad diskriminering, snarare än en verklig riskbedömning. Janne Wallenius på KTH sammanfattade lärosätenas överraskning i en intervju med Sveriges Radio:

– Det vi undervisar om är allmänt känd kunskap, det är inget avancerat.
Man skulle kunna googla fram det med lite förkunskaper, säger Janne
Wallenius.

Ett av de mest kända exemplen på försök att stoppa information handlade just om atomvapen. 1979 försökte den amerikanska regeringen stoppa publiceringen av anvisningar om hur man gör en atombomb, men fallet prövades aldrig eftersom en annan tidning publicerade informationen i stället – och då var den redan spridd. 

Publicerade anvisningar om hur man gör en atombomb upprör fortfarande, och leder ibland till extrema motåtgärder. Nu gäller det snarast publiceringar på Internet, förstås. Enter Stage Right – en sajt som beskriver sig själv som konservativ – publicerade adressen till den man som lade upp en beskrivning av hur man gör en atombomb på domänen araburanium.com (nu nedtagen) och uppmanade sina användare att gå och ”hälsa på honom”. I dag är emellertid informationen om hur vi bygger en atombomb väl spridd.

Försöken att stoppa informationsspridning fortsätter och rör en mängd olika områden. Ibland används sekretesslagstiftning. Ibland upphovsrätten. Ytterligare ett exempel finns i Scientologikyrkans många olika rättsprocesser, som ofta använder immaterialrätten. I det fallet försvaras försöken med att det handlar om religionsfrihet – och med upphovsrätten. 

Allmän säkerhet, försök att stoppa vapentillverkning, religionsfrihet, psykologisk forskning – det saknas knappast exempel på värden som skulle kunna värnas om vi begränsade informationsspridningen. Hur kan vi försvara spridningen av information om den kränker dessa etablerade värden?

Det finns två möjliga svar på den frågan. Det första är att vi här har en skenfrågeställning – det har aldrig funnits någon möjlighet att kontrollera informationsspridningen, eftersom informationen endast behöver spridas en gång för att sedan vara tillgänglig överallt. Diskussioner om att stoppa informationsspridningen är alltså meningslösa och i allt väsentligt hopplösa.

Problemet med det svaret – bortsett från att det litar tungt till en sorts teknisk determinism (information wants to be free) – är att det inte besvarar den verkliga frågan som Wikipediafallet rör: bara för att information sprids följer inte att en enskild sajt bör sprida den. Av ett vara följer inte ett böra. Wikipedia har fortfarande ett val, och kan välja att inte publicera viss information. Frågan är vilka principer en webbplats ska följa när den väljer att begränsa informationsspridningen.

Det finns något fegt över just detta svar – det undviker det ansvar som följer med informationsspridning. Ett ansvar som i stället kanske borde välkomnas. I Jefferson’s Moose resonerar David G Post om detta och han erbjuder en princip grundad i Jeffersons analys av yttrandefriheten. Jefferson gör en intressant observation när han ser att det i inget mänskligt samhälle råder konsensus. I stället är det oenigheten som härskar och den i sin tur ligger i människans natur.

På basis av detta bygger Jefferson ett försvar för yttrandefriheten som grundar sig i att oenigheten är vår främsta tillgång: det är i den motorn för samhällets framåtskridande står att finna. Yttrandefriheten är den mekanism som tillför oenigheten energi, och därför är yttrandefriheten naturgiven – eller mer: påkallad av vår mänskliga natur.

Principen blir då enkel: inga inskränkningar av yttrandefriheten bör tillåtas.

Men hur väger vi då yttrandefriheten mot andra rättigheter? Jeffersons svar utgår från att vi måste vikta de andra rättigheterna. När det gäller upphovsrätten, skriver Post, menade Jefferson att svaret var enkelt: upphovsrätten var i grunden en samhällelig, social konstruktion utan någon grund i människans natur. Tvärtom: försök att konstruera ägande i idéer eller immateriella produktioner var fåfänga eftersom det immateriella lämpade sig sällsynt illa för ägandets metaforer.

If nature has made any one thing less susceptible than all others of exclusive property, it is the action of the thinking power called an idea, which an individual may exclusively possess as long as he keeps it to himself; but the moment it is divulged, it forces itself into the possession of every one, and the receiver cannot dispossess himself of it. Its peculiar character, too, is that no one possesses the less, because every other possesses the whole of it. He who receives an idea from me, receives instruction himself without lessening mine; as he who lights his taper at mine, receives light without darkening me.

Yttrandefriheten trumfar alltså alltid upphovsrätten i Jeffersons värld, endast för att naturen trumfar samhället.

Vad skulle då Jefferson ansett om Rorschach-testerna på Wikipedia? Svaret är förmodligen enkelt: värdet i diskussionerna vi har nu, i oenigheten som detta skapat, är vida större än det eventuellt vetenskapliga värde i Rorschach-testerna själva.

Det finns en viktig lektion i detta som vi alltför ofta glömmer bort. Oenigheten driver oss in i framtiden. Vår lagstiftning bör slå vakt om och våra principer bör uppmuntra oenigheten så långt det är möjligt. Yttrandefrihet är egentligen en dålig term: det är inte yttrandet i sig som bär värdet, utan oenigheten som följer av det.

Vi behöver en bredare oenighetsfrihet…