Oenighetsfriheten, Rorschach och Wikipedia

New York Times rapporterar om ett pågående gräl om huruvida det är rätt att publicera Rorschachs bläckfläckstest med de vanligaste svaren på Wikipedia. Forskare – framförallt psykologer – rasar, och menar att det skadar forskningen. Wikipedianer menar att det är fritt att publicera, säsrkilt som upphovsrätten löpt ut för de ursprungliga testen.


NY Times om Rorschach och upphovsrätten.

Vad är det mer exakt som diskussionen handlar om? Det handlar inte bara om spridning av information, utan det handlar kanske mer om var information sprids och hur – de som motsätter sig spridningen av Rorschachtesterna tror sannolikt att det finns ett värde i att dessa hemlighålls och att det värdet skadas av att testen publiceras på en webbplats som Wikipedia som har så många användare att det i princip innebär att testen blir, i någon mening, ”allmänt kända”. De som publicerar dem menar i stället att det rör sig om information som får spridas, och som dessutom är intressant och relevant.

Det leder till en intressant fråga för informationsfrihetens anhängare och motståndare, en sorts stridsfråga som ligger utanför upphovsrätten, men ändå berör den.

Finns det information som det är skadligt att sprida trots att den inte är skyddad av immaterialrättsliga regler?

Låt oss ta några exempel. I slutet av förra året blev det känt att en video om Assa Abloys Evo 2000-lås cirkulerade på nätet, och bland annat på YouTube. 
 

Assa 2000 Evo dyrkas upp

Närmare efterforskning visade att det finns en hel subkultur på nätet som bara sysslar med att visa upp hur lås lättast dyrkas upp och hur man gör inbrott i bilar. Det är klart att det det är lätt att reagera hårt på den upptäckten och bestämma sig för att detta är något som måste stoppas. Argumentet för att det skulle stoppas är också enkelt att formulera: förekomsten av information om hur man dyrkar upp lås ökar sannolikheten att de som dyrkar upp lås lyckas, och kanske bidrar den också till att den som inte visste hur man dyrkade upp lås lär sig hur man gör för att därefter sjunka ned i brottslighet.

Vi begränsar redan tillgång till information i andra sammanhang. Richard Posner argumenterade i sin bok Catastrophe för att vissa religiösa grupper inte skulle få studera ämnen som kunde användas i bioterrorism, till exempel: spridningen av den informationen menade han var för farlig. I Sverige såg vi inte ens en debatt om Säpos meddelande till lärosäten om att iranier och nordkoreaner inte skulle få studera kärnteknik, trots att det är etniskt inriktad diskriminering, snarare än en verklig riskbedömning. Janne Wallenius på KTH sammanfattade lärosätenas överraskning i en intervju med Sveriges Radio:

– Det vi undervisar om är allmänt känd kunskap, det är inget avancerat.
Man skulle kunna googla fram det med lite förkunskaper, säger Janne
Wallenius.

Ett av de mest kända exemplen på försök att stoppa information handlade just om atomvapen. 1979 försökte den amerikanska regeringen stoppa publiceringen av anvisningar om hur man gör en atombomb, men fallet prövades aldrig eftersom en annan tidning publicerade informationen i stället – och då var den redan spridd. 

Publicerade anvisningar om hur man gör en atombomb upprör fortfarande, och leder ibland till extrema motåtgärder. Nu gäller det snarast publiceringar på Internet, förstås. Enter Stage Right – en sajt som beskriver sig själv som konservativ – publicerade adressen till den man som lade upp en beskrivning av hur man gör en atombomb på domänen araburanium.com (nu nedtagen) och uppmanade sina användare att gå och ”hälsa på honom”. I dag är emellertid informationen om hur vi bygger en atombomb väl spridd.

Försöken att stoppa informationsspridning fortsätter och rör en mängd olika områden. Ibland används sekretesslagstiftning. Ibland upphovsrätten. Ytterligare ett exempel finns i Scientologikyrkans många olika rättsprocesser, som ofta använder immaterialrätten. I det fallet försvaras försöken med att det handlar om religionsfrihet – och med upphovsrätten. 

Allmän säkerhet, försök att stoppa vapentillverkning, religionsfrihet, psykologisk forskning – det saknas knappast exempel på värden som skulle kunna värnas om vi begränsade informationsspridningen. Hur kan vi försvara spridningen av information om den kränker dessa etablerade värden?

Det finns två möjliga svar på den frågan. Det första är att vi här har en skenfrågeställning – det har aldrig funnits någon möjlighet att kontrollera informationsspridningen, eftersom informationen endast behöver spridas en gång för att sedan vara tillgänglig överallt. Diskussioner om att stoppa informationsspridningen är alltså meningslösa och i allt väsentligt hopplösa.

Problemet med det svaret – bortsett från att det litar tungt till en sorts teknisk determinism (information wants to be free) – är att det inte besvarar den verkliga frågan som Wikipediafallet rör: bara för att information sprids följer inte att en enskild sajt bör sprida den. Av ett vara följer inte ett böra. Wikipedia har fortfarande ett val, och kan välja att inte publicera viss information. Frågan är vilka principer en webbplats ska följa när den väljer att begränsa informationsspridningen.

Det finns något fegt över just detta svar – det undviker det ansvar som följer med informationsspridning. Ett ansvar som i stället kanske borde välkomnas. I Jefferson’s Moose resonerar David G Post om detta och han erbjuder en princip grundad i Jeffersons analys av yttrandefriheten. Jefferson gör en intressant observation när han ser att det i inget mänskligt samhälle råder konsensus. I stället är det oenigheten som härskar och den i sin tur ligger i människans natur.

På basis av detta bygger Jefferson ett försvar för yttrandefriheten som grundar sig i att oenigheten är vår främsta tillgång: det är i den motorn för samhällets framåtskridande står att finna. Yttrandefriheten är den mekanism som tillför oenigheten energi, och därför är yttrandefriheten naturgiven – eller mer: påkallad av vår mänskliga natur.

Principen blir då enkel: inga inskränkningar av yttrandefriheten bör tillåtas.

Men hur väger vi då yttrandefriheten mot andra rättigheter? Jeffersons svar utgår från att vi måste vikta de andra rättigheterna. När det gäller upphovsrätten, skriver Post, menade Jefferson att svaret var enkelt: upphovsrätten var i grunden en samhällelig, social konstruktion utan någon grund i människans natur. Tvärtom: försök att konstruera ägande i idéer eller immateriella produktioner var fåfänga eftersom det immateriella lämpade sig sällsynt illa för ägandets metaforer.

If nature has made any one thing less susceptible than all others of exclusive property, it is the action of the thinking power called an idea, which an individual may exclusively possess as long as he keeps it to himself; but the moment it is divulged, it forces itself into the possession of every one, and the receiver cannot dispossess himself of it. Its peculiar character, too, is that no one possesses the less, because every other possesses the whole of it. He who receives an idea from me, receives instruction himself without lessening mine; as he who lights his taper at mine, receives light without darkening me.

Yttrandefriheten trumfar alltså alltid upphovsrätten i Jeffersons värld, endast för att naturen trumfar samhället.

Vad skulle då Jefferson ansett om Rorschach-testerna på Wikipedia? Svaret är förmodligen enkelt: värdet i diskussionerna vi har nu, i oenigheten som detta skapat, är vida större än det eventuellt vetenskapliga värde i Rorschach-testerna själva.

Det finns en viktig lektion i detta som vi alltför ofta glömmer bort. Oenigheten driver oss in i framtiden. Vår lagstiftning bör slå vakt om och våra principer bör uppmuntra oenigheten så långt det är möjligt. Yttrandefrihet är egentligen en dålig term: det är inte yttrandet i sig som bär värdet, utan oenigheten som följer av det.

Vi behöver en bredare oenighetsfrihet…