Ända sedan jag började läsa har jag varit fascinerad av skräck- och spökhistorier. Ofta klassificeras dessa som “historier om det övernaturliga”, men för mig var de alltid något annat – historier om det förnaturliga, historier ur den stora osäkerhet som omger den lilla epistemologiska ö som vi förskansat oss på. De egentliga rötterna till mitt livslånga intresse för filosofi står nog till dels att söka i de tummade exemplar av Alfred Hitchcocks skräckrysare om gengångare, monster, vålnader och i princip alla andra samlingar av spökhistorier jag kunde hitta när jag dröjde mig kvar i Trollbodaskolans skolbibliotek, eller gick igenom hyllorna nere i Åkermyntans då väldigt välförsedda lokalbibliotek.
I dessa böcker hade någon samlat mängder av sprickor som finns i vår kunskap om världen, och redan tidigt kom jag i kontakt med HP Lovecrafts märkliga historier, historier som rymde en djup övertygelse om att den här världen var en tunn fernissa på ett kosmos som opererade enligt helt andra regelverk och principer. Min fascination för skräckberättelser, och senare skräckfilmer, har alltid handlat i stor utsträckning om just detta – att världen bara skenbart är förståelig och att de illusioner vi gör oss om den mänskliga kunskapens omfattning är bräckliga som tunt glas.
Ett av mina favoritcitat formulerar detta mycket väl – det är den tidige skräckförfattarens Lord Dunsany som sätter ord på precis den känsla som mitt unga jag ständigt var på jakt efter i biblioteken:
A man is a very small thing, and the night is very large and full of wonders.
Världen är natt, fylld av under och vi är mycket små. Det finns en särskild glädje här, en frihet — vardagens tyranni och förutsägbarhet vilar på kanten till ett kaos av virvlande mörker, något förtrollande vackert. Samtidigt är det inte alldeles klart varför det är så — vad är det vi söker i skräcklitteraturen?
Jag vet vad jag inte söker. Jag har inget intresse överhuvud av skräckel – av filmer som bara sprider blod och kroppsdelar omkring sig, eller handlar om mänsklig grymhet av olika slag. Mänsklig grymhet är inte på något sätt förnaturlig – utan bara alltför naturlig och vanligt förekommande. Det finns inget epistemologiskt utmanande där alls. Det jag letar efter är snarlikt det som läsare av hård science fiction letar efter i sin genre.
I hård science fiction måste vetenskapen som användas för att utforska framtiden vara sannolik, eller åtminstone välkonstruerad. Det är inte okej att bara hitta på en ljusfartsmotor och inte förklara ungefär hur den tillkom, eller vilka svagheter den har. Den som bygger en värld för hård science fiction måste spendera betydande tid med att försöka lägga en trolig vetenskaplig grund för den teknik som finns i världen.
Detsamma gäller den som skriver fantasy. Där handlar det oftast om magi – om magin inte lyder under särskilda regler och är mycket strikt regimenterad så blir resultatet en bok i vilken läsaren aldrig känner någon konflikt – det borde ju gå att trolla bort antagonisten, eftersom det inte tycks finnas några gränser för hur magin kan användas. Ett intressant exempel är Game of Thrones – och nu talar jag om böckerna – där magi introduceras mycket sent och är utformad som ett extremt komplext och oförutsägbart fenomen — bara då kan magin användas i berättelsen utan att förta all konflikt.
Motsvarigheten i god skräcklitteratur är sprickorna i världen. När en författare verkligen lyckas visa dessa sprickor och hur de uppkommer på olika ställen, så att läsaren känner att det skrämmande har sin egen inneboende logik – först då kan en bok bli framkalla skräck. Det är mycket lätt att en skräckberättelse faller platt till marken – och misslyckas helt (det är intressant att notera att misslyckad skräck ofta är komisk, och ibland är misslyckad komik djupt skrämmande – relationen mellan komiken och skräcken är spännande). Det kan ske på en mängd olika sätt – men det vanligaste är en sorts misslyckad matchning mellan berättelsens huvudperson och det Skrämmande. En person som förföljs av djävulen är inte trovärdig, eftersom ingen enskild person torde vara intressant nog för den personifierade ondskan att ta sig an. Om vi däremot får höra om en pensionerad professor i ockulta språk som tycks ha ett problem med försvinnande hushållerskor, och vars gamla gods lyses upp av norrskensliknande ljus vissa novembernätter som tycks sammanfalla med planeternas cykler…då kan läsaren försiktigt börja treva utefter sprickorna i världen. God skräck utformar sprickorna i världen på ett sätt som är trovärdigt, ger sprickorna en egen inneboende logik.
Berättelser om förlorade städer, märkliga platser och hus, kulter och kosmisk skräck platsar omedelbart, men det blir svårare med monster. Monster är personliga på ett annat sätt, och den personliga skräcken är alltid svårare att göra trovärdig än den opersonliga. Dunsanys Natt är stor, och det svindlande däri öppnar omedelbart för en opersonlig skräck som bygger på kunskapsteoretisk svindel, men monster ter sig alltid mer triviala. Men det går, och en del av mekaniken där tycks vara att göra monstren till Monster, genom att se till att de rotas i en återkommande Berättelse, en myt. Ett bra Monster påminner om jultomten, har en omedelbar verklighet i de samlade berättelser som vi hört om just detta väsen — ett bra Monster måste i någon mening vara mytologiskt.
Det betyder inte att det måste vara gammalt. Vi kan med stort intresse följa Slendermans inträde i det kollektivt undermedvetna, och gestalter som Jason har långsamt skapat den Maskerade Mördaren. Ett Monsters mytologiska grammatik är dock ett helt centralt element — vi måste, precis som med magin, få en insikt i den inre logik som bestämmer monstrets handlingar och val. Riktigt bra Monster är i någon mening själva just sprickor i verkligheten – de representerar mer än en gestalt eller en enskild ondska.
Sprickorna behöver inte vara kunskapsteoretiska, det finns också skräck som bygger på moraliska sprickor i världen. För många herrans år sedan skrev jag en kandidatuppsats i litteraturvetenskap om Joseph Sheridan le Fanus Carmilla. Det är en novell eller kortroman om hur en familj bjuder in en märklig flicka under sitt tak, och hur en passionerad relation mellan denna flicka och dottern i familjen växer fram. Carmilla är en anmärkningsvärd text, väl värd att läsas i Halloweentider, om inte annat för att le Fanu så oerhört skickligt spelar med sprickorna i världen. Den värld han skrev i – romanen skrevs i början av 1870-talet – var den senviktorianska och teman som hade med homosexualitet att göra var tabu, något som författaren utnyttjar på ett oerhört medvetet sätt: boken lånar sig till två olika tolkningar: antingen beskriver dottern i familjen en lesbisk relation, eller så är Carmilla ett monster, en vampyr. I en tid då homosexualitet var tabu vinner skräcken kraft ur den möjliga läsningen av Carmilla som lesbisk – en moralisk spricka i den värld som viktorianerna byggt in sig i.
Var tar oss allt detta då? Vad kan vi lära oss av skräcken som genre? Vi kan lära oss att alla berättelser kräver sin egen inre logik, och att begränsningen är den egentliga källan till trovärdighet och makt – den som begär att vi skall upphäva vår misstro måste i utbyte betala priset: en lagbunden grammatik för den berättelse vi tar del av. Det gäller vetenskapen i science fiction, det gäller magin i fantasy och det gäller sprickorna i världen i skräcken – men det gäller också våra egna berättelser.
Vilken är din grammatik, din inneboende logik – dina begränsningar? Vem är du när Natten faller på?