Monster och rädslans politik

Leo Braudys Haunted: On Ghosts, Witches, Vampires, Zombies and Other Monsters of the Natural and Supernatural Worlds (2019) är ett försök till en taxonomi av olika sorters monster i kulturen. Braudy utvecklar en mental modell där alla monster kan sorteras i en av fyra olika kategorier: monster från naturen, monster inifrån, monster från det förflutna och det skapade monstret – King King, Mr Hyde, Dracula och Frankenstein. Det är en fin taxonomi, och Braudy medger själv att vissa monster kommer att återfinnas i skärningar i en större Venndiagram. HP Lovecrafts Cthulhu-mytologi har både element av natur och det förflutna, eller kosmos och det förflutna. Just definitionen av natur i Braudys analys är litet för snäv – något som är överraskande givet att han redan från början inser att det finns ett monster som kommer inifrån. Varför då inte säga att det finns monster som kommer utifrån, inte från naturen, utan mörkret, kosmos, natten? King Kong har mer gemensamma med Cthulhu än med Dracula, mr Hyde eller Frankenstein och Cthulhu är närmast en mer generell version av King Kong, ett monster som inte bara kommer ur naturen – utan föregår den – men tydliga naturliknande drag (tentakler, tentakler).

41z3NW3SNeL._SX323_BO1,204,203,200_

Braudy läser också detektiven som en sorts anti-monster, vilket jag tyckte var rätt spännande. Monstret slungar allt vi vet ut, detektiven fogar det samman, men samtidigt är detektiven inte mänsklig, inte anpassad till vår värld. Sherlock Holmes har onekligen monstruösa drag, och spelad så – som till exempel på Jeremy Brett och Benedict Cumberbatch gör – blir detektiven mer spännande och på något sätt trovärdig.
Kampen mellan oordning och ordning, mönster och kaos, rasar i detektivromanen med den skillnaden att detektiven vinner på slutet, och måste – för att detektivromanen skall fungera – eliminera eventuella övernaturliga element. Hunden i Baskerville kan inte vara en övernaturlig, släktjagande helveteshund – åtminstone inte i en detektivnovell. Förnuft mot rädsla. Ordning ur kaos.

11299788133_91af1e413f_w

Det kan förklara varför det är så svårt att skriva cross-overs. Jag har försökt läsa Sherlock Holmes mot Cthulhu-pastischer av olika slag, men de rasar ofta samman redan tidigt eftersom det Holmeska förnuftet försvinner och detektiven blir föga mer än vilken annan person i en skräckroman som helst. I detektivens verklighet råder en annan logik, en annan dynamik.

I det bredare perspektivet blir Braudy intressant som en rädslans analytiker – de monster en civilisation fruktar säger något om vad denna civilisation fruktar i sig själv – vår rädsla för vampyrer är nära sammantvinnad med en rädsla för sexualitet och smitta, vår rädsla för Frankenstein är en sorts rädsla för en teknik som sliter sig lös, vår rädsla för King Kong är, ur flera perspektiv, en rädsla för Gaia som förvandlats till Medea och vill äta sina barn — och vår rädsla för Mr Hyde är inget annat än rädslan för vår egen sinnessvaghet och vrede.

Var passar vår tids signaturrädsla – rädslan för främlingar – in i detta schema? Det är på ett sätt en rädsla för det förflutna, för en tid vi inte längre vill kännas vid, en tid med krig och flykt. Samtidigt är det en sorts rädsla som kommer inifrån, rädslan för människan och hennes avgrunder, rädslan för människor som inte är som vi är, som drivs av motiv och känslor som vi inte känner som våra egna.

Man skulle kunna skriva en världshistoria helt utifrån vilken rädsla som präglade olika imperier och civilisationer, och man skulle kunna lägga ut olika linjer in i framtiden beroende på vilken rädsla som blir den förhärskande. Vad vi är rädda för kan på många sätt säga mer om var vi är på väg än vad vi önskar eller vill. Det är inte unikt för oss — minns att evolutionen inte rör sig mot ett mål, utan bort från olika hinder. Inte så mycket en teleologisk rörelse som en bred, teratologisk gest – en väg genom mörkret baserad på alltmer ingående kunskap om de monster som döljer sig i natten.

*

Hur bör politiken förhålla sig till monstren och rädslorna? Bör ett politiskt program utgå från människors rädsla eller deras förhoppningar? Visst, det är lätt att svara “litet av varje”, men det finns ett värde i att tvinga fram ett mer otvetydigt svar. Bör politiken springa ur människans rädslor eller hennes förhoppningar? Det lätta svaret – om man inte tvingas tänka till slut – är att vi alltid bör bygga på människans förhoppningar. Det stämmer, men för att människor skall våga hoppas måste rädslorna bekämpas. Samtidigt blir en rädslans politik alltid en politik i opposition till något, en politik som vill bekämpa något. Det sätt på vilket vi hanterar våra rädslor spelar roll: om vi skyr det vi är rädda för ger vi det makt över oss, men vi har en möjligt att konfrontera det och montera ned rädslan genom att lära känna det vi fruktar.

17096045251_46f8609111_c

Det svåraste ögonblicket i en skräckfilm eller skräckhistoria, noterar Stephen King, är när monstret avslöjas, när det slutligen stiger fram ur antydningar och skuggor för att ta scenen. Det är den punkt där skräck ofta förbyts i komik och löje, och just detta – att monstret, när det avslöjas, förlorar all makt över oss är en ledtråd. En politik som leder oss genom rädslan och visar oss monstret, för att få oss att förstå att vi fruktade en fasad – kanske är det ett alternativ?

Samtidigt är rädslan farlig. Den politik som drar kraft från och matar rädslan kan bara leda till ett sorgligt slut där samhället försvinner in i sitt panic room och vägrar att komma ut igen. En rädsla utan konfrontation är evig.

En förhoppning utan en rädsla är lika meningslös. Att hoppas är att också se de hinder som ligger i vägen för de egna önskningarna. Balansen mellan rädsla och förhoppningar spelar mindre roll än vägen dit – till förhoppningarna _genom_ rädslan är den modell som jag finner mest tilltalande. Inte sky rädslan eller minimera den, utan se den och sedan demontera den, för att sedan lämna den. Ur ett perspektiv handlar både rädsla och förhoppningar om tid, och hur de vecklas ut i våra politiska narrativ. Den kanske viktigaste insikten om monster är att de måste konfronteras – deras kaotiska effekt måste bemötas. Politiken blir i det perspektivet – idealt – detektiven som avtäcker de djupare mönstren bakom rädslan, plockar isär den och demaskerar monstret.

Politiken som Scooby Doo. Rädslan som den eviga skurken I Scooby Doo. ”If it had not been for those meddling kids…”. Det är kanske den bästa bilden av dagens politiska mål – meddling kids! Scooby Doo är – fast Braudy inte nämner det – kanske den renaste av detektivberättelser just i att det övernaturliga alltid demaskeras, monstret alltid avslöjas och verkligheten återigen ges tolkningsföreträde. Den narrativa bågen – genom rädslan till demaskeringen, rättvisan och verkligheten – är en version av den hoppfulla politiken.

Det är en bild värd att fundera över: politiken som detektivroman, det politiska arbetet som ett demaskerande av monstret och ett sätt att ta tillbaka verkligheten in i berättelsen. Vår samtid som ett monster i en tid där rädslan ersatt förhoppningarna (har det inte alltid varit så – rädslan som en epoks signatur). Braudys mentala modell av monstren är ett fascinerande redskap att bena ut samtiden med, även om det ibland kanske blir väl enkelt är just rädslan en central komponent i vår samtid. Den som vill dyka på djupet i sätt att förhålla sig till rädslan rekommenderas att läsa Braudy, kanske sida vid sida med Martha Nussbaums The Monarchy of Fear.

Vem är du i Natten?

Ända sedan jag började läsa har jag varit fascinerad av skräck- och spökhistorier. Ofta klassificeras dessa som ”historier om det övernaturliga”, men för mig var de alltid något annat – historier om det förnaturliga, historier ur den stora osäkerhet som omger den lilla epistemologiska ö som vi förskansat oss på. De egentliga rötterna till mitt livslånga intresse för filosofi står nog till dels att söka i de tummade exemplar av Alfred Hitchcocks skräckrysare om gengångare, monster, vålnader och i princip alla andra samlingar av spökhistorier jag kunde hitta när jag dröjde mig kvar i Trollbodaskolans skolbibliotek, eller gick igenom hyllorna nere i Åkermyntans då väldigt välförsedda lokalbibliotek.

I dessa böcker hade någon samlat mängder av sprickor som finns i vår kunskap om världen, och redan tidigt kom jag i kontakt med HP Lovecrafts märkliga historier, historier som rymde en djup övertygelse om att den här världen var en tunn fernissa på ett kosmos som opererade enligt helt andra regelverk och principer. Min fascination för skräckberättelser, och senare skräckfilmer, har alltid handlat i stor utsträckning om just detta – att världen bara skenbart är förståelig och att de illusioner vi gör oss om den mänskliga kunskapens omfattning är bräckliga som tunt glas.

Ett av mina favoritcitat formulerar detta mycket väl – det är den tidige skräckförfattarens Lord Dunsany som sätter ord på precis den känsla som mitt unga jag ständigt var på jakt efter i biblioteken:

A man is a very small thing, and the night is very large and full of wonders. 

Världen är natt, fylld av under och vi är mycket små. Det finns en särskild glädje här, en frihet — vardagens tyranni och förutsägbarhet vilar på kanten till ett kaos av virvlande mörker, något förtrollande vackert. Samtidigt är det inte alldeles klart varför det är så — vad är det vi söker i skräcklitteraturen? 

Jag vet vad jag inte söker. Jag har inget intresse överhuvud av skräckel – av filmer som bara sprider blod och kroppsdelar omkring sig, eller handlar om mänsklig grymhet av olika slag. Mänsklig grymhet är inte på något sätt förnaturlig – utan bara alltför naturlig och vanligt förekommande. Det finns inget epistemologiskt utmanande där alls. Det jag letar efter är snarlikt det som läsare av hård science fiction letar efter i sin genre. 

I hård science fiction måste vetenskapen som användas för att utforska framtiden vara sannolik, eller åtminstone välkonstruerad. Det är inte okej att bara hitta på en ljusfartsmotor och inte förklara ungefär hur den tillkom, eller vilka svagheter den har. Den som bygger en värld för hård science fiction måste spendera betydande tid med att försöka lägga en trolig vetenskaplig grund för den teknik som finns i världen.

Detsamma gäller den som skriver fantasy. Där handlar det oftast om magi – om magin inte lyder under särskilda regler och är mycket strikt regimenterad så blir resultatet en bok i vilken läsaren aldrig känner någon konflikt – det borde ju gå att trolla bort antagonisten, eftersom det inte tycks finnas några gränser för hur magin kan användas. Ett intressant exempel är Game of Thrones – och nu talar jag om böckerna – där magi introduceras mycket sent och är utformad som ett extremt komplext och oförutsägbart fenomen — bara då kan magin användas i berättelsen utan att förta all konflikt.

Verklighetens sprickor, ögonblicken där vi faller igenom och plötsligt förlorar kunskap om världen som vi trodde att vi hade – det är skräckens allra vackraste former.

Motsvarigheten i god skräcklitteratur är sprickorna i världen. När en författare verkligen lyckas visa dessa sprickor och hur de uppkommer på olika ställen, så att läsaren känner att det skrämmande har sin egen inneboende logik – först då kan en bok bli framkalla skräck. Det är mycket lätt att en skräckberättelse faller platt till marken – och misslyckas helt (det är intressant att notera att misslyckad skräck ofta är komisk, och ibland är misslyckad komik djupt skrämmande – relationen mellan komiken och skräcken är spännande). Det kan ske på en mängd olika sätt – men det vanligaste är en sorts misslyckad matchning mellan berättelsens huvudperson och det Skrämmande. En person som förföljs av djävulen är inte trovärdig, eftersom ingen enskild person torde vara intressant nog för den personifierade ondskan att ta sig an. Om vi däremot får höra om en pensionerad professor i ockulta språk som tycks ha ett problem med försvinnande hushållerskor, och vars gamla gods lyses upp av norrskensliknande ljus vissa novembernätter som tycks sammanfalla med planeternas cykler…då kan läsaren försiktigt börja treva utefter sprickorna i världen. God skräck utformar sprickorna i världen på ett sätt som är trovärdigt, ger sprickorna en egen inneboende logik.

Uråldriga städer, förlorade kungariken, dolda mönster i verklighetens väv – sprickorna i verkligheten måste utformas enligt en strikt logik i skräckens genrer.

Berättelser om förlorade städer, märkliga platser och hus, kulter och kosmisk skräck platsar omedelbart, men det blir svårare med monster. Monster är personliga på ett annat sätt, och den personliga skräcken är alltid svårare att göra trovärdig än den opersonliga. Dunsanys Natt är stor, och det svindlande däri öppnar omedelbart för en opersonlig skräck som bygger på kunskapsteoretisk svindel, men monster ter sig alltid mer triviala. Men det går, och en del av mekaniken där tycks vara att göra monstren till Monster, genom att se till att de rotas i en återkommande Berättelse, en myt. Ett bra Monster påminner om jultomten, har en omedelbar verklighet i de samlade berättelser som vi hört om just detta väsen — ett bra Monster måste i någon mening vara mytologiskt.

Monstrets mytologiska grammatik är en central del av hur skräcken kan ta sig an det enskilda, det personliga och göra den till ett fungerande tema.

Det betyder inte att det måste vara gammalt. Vi kan med stort intresse följa Slendermans inträde i det kollektivt undermedvetna, och gestalter som Jason har långsamt skapat den Maskerade Mördaren. Ett Monsters mytologiska grammatik är dock ett helt centralt element — vi måste, precis som med magin, få en insikt i den inre logik som bestämmer monstrets handlingar och val. Riktigt bra Monster är i någon mening själva just sprickor i verkligheten – de representerar mer än en gestalt eller en enskild ondska.

Sprickorna behöver inte vara kunskapsteoretiska, det finns också skräck som bygger på moraliska sprickor i världen. För många herrans år sedan skrev jag en kandidatuppsats i litteraturvetenskap om Joseph Sheridan le Fanus Carmilla. Det är en novell eller kortroman om hur en familj bjuder in en märklig flicka under sitt tak, och hur en passionerad relation mellan denna flicka och dottern i familjen växer fram. Carmilla är en anmärkningsvärd text, väl värd att läsas i Halloweentider, om inte annat för att le Fanu så oerhört skickligt spelar med sprickorna i världen. Den värld han skrev i – romanen skrevs i början av 1870-talet – var den senviktorianska och teman som hade med homosexualitet att göra var tabu, något som författaren utnyttjar på ett oerhört medvetet sätt: boken lånar sig till två olika tolkningar: antingen beskriver dottern i familjen en lesbisk relation, eller så är Carmilla ett monster, en vampyr. I en tid då homosexualitet var tabu vinner skräcken kraft ur den möjliga läsningen av Carmilla som lesbisk – en moralisk spricka i den värld som viktorianerna byggt in sig i.

Joseph Sheridan le Fanus Carmilla ger ett bra exempel på hur den goda skräcklitteraturen lever i de moraliska, epistemologiska sprickorna i vår värld.

Var tar oss allt detta då? Vad kan vi lära oss av skräcken som genre? Vi kan lära oss att alla berättelser kräver sin egen inre logik, och att begränsningen är den egentliga källan till trovärdighet och makt – den som begär att vi skall upphäva vår misstro måste i utbyte betala priset: en lagbunden grammatik för den berättelse vi tar del av. Det gäller vetenskapen i science fiction, det gäller magin i fantasy och det gäller sprickorna i världen i skräcken – men det gäller också våra egna berättelser.

Vi är alla berättelser, vi är alla sprickor i världen – med vår egen inneboende logik och fast i en grammatik vi själva skapar.

Vilken är din grammatik, din inneboende logik – dina begränsningar? Vem är du när Natten faller på?