Kategoriarkiv: Texten

Vem är du i Natten?

Ända sedan jag började läsa har jag varit fascinerad av skräck- och spökhistorier. Ofta klassificeras dessa som ”historier om det övernaturliga”, men för mig var de alltid något annat – historier om det förnaturliga, historier ur den stora osäkerhet som omger den lilla epistemologiska ö som vi förskansat oss på. De egentliga rötterna till mitt livslånga intresse för filosofi står nog till dels att söka i de tummade exemplar av Alfred Hitchcocks skräckrysare om gengångare, monster, vålnader och i princip alla andra samlingar av spökhistorier jag kunde hitta när jag dröjde mig kvar i Trollbodaskolans skolbibliotek, eller gick igenom hyllorna nere i Åkermyntans då väldigt välförsedda lokalbibliotek.

I dessa böcker hade någon samlat mängder av sprickor som finns i vår kunskap om världen, och redan tidigt kom jag i kontakt med HP Lovecrafts märkliga historier, historier som rymde en djup övertygelse om att den här världen var en tunn fernissa på ett kosmos som opererade enligt helt andra regelverk och principer. Min fascination för skräckberättelser, och senare skräckfilmer, har alltid handlat i stor utsträckning om just detta – att världen bara skenbart är förståelig och att de illusioner vi gör oss om den mänskliga kunskapens omfattning är bräckliga som tunt glas.

Ett av mina favoritcitat formulerar detta mycket väl – det är den tidige skräckförfattarens Lord Dunsany som sätter ord på precis den känsla som mitt unga jag ständigt var på jakt efter i biblioteken:

A man is a very small thing, and the night is very large and full of wonders. 

Världen är natt, fylld av under och vi är mycket små. Det finns en särskild glädje här, en frihet — vardagens tyranni och förutsägbarhet vilar på kanten till ett kaos av virvlande mörker, något förtrollande vackert. Samtidigt är det inte alldeles klart varför det är så — vad är det vi söker i skräcklitteraturen? 

Jag vet vad jag inte söker. Jag har inget intresse överhuvud av skräckel – av filmer som bara sprider blod och kroppsdelar omkring sig, eller handlar om mänsklig grymhet av olika slag. Mänsklig grymhet är inte på något sätt förnaturlig – utan bara alltför naturlig och vanligt förekommande. Det finns inget epistemologiskt utmanande där alls. Det jag letar efter är snarlikt det som läsare av hård science fiction letar efter i sin genre. 

I hård science fiction måste vetenskapen som användas för att utforska framtiden vara sannolik, eller åtminstone välkonstruerad. Det är inte okej att bara hitta på en ljusfartsmotor och inte förklara ungefär hur den tillkom, eller vilka svagheter den har. Den som bygger en värld för hård science fiction måste spendera betydande tid med att försöka lägga en trolig vetenskaplig grund för den teknik som finns i världen.

Detsamma gäller den som skriver fantasy. Där handlar det oftast om magi – om magin inte lyder under särskilda regler och är mycket strikt regimenterad så blir resultatet en bok i vilken läsaren aldrig känner någon konflikt – det borde ju gå att trolla bort antagonisten, eftersom det inte tycks finnas några gränser för hur magin kan användas. Ett intressant exempel är Game of Thrones – och nu talar jag om böckerna – där magi introduceras mycket sent och är utformad som ett extremt komplext och oförutsägbart fenomen — bara då kan magin användas i berättelsen utan att förta all konflikt.

Verklighetens sprickor, ögonblicken där vi faller igenom och plötsligt förlorar kunskap om världen som vi trodde att vi hade – det är skräckens allra vackraste former.

Motsvarigheten i god skräcklitteratur är sprickorna i världen. När en författare verkligen lyckas visa dessa sprickor och hur de uppkommer på olika ställen, så att läsaren känner att det skrämmande har sin egen inneboende logik – först då kan en bok bli framkalla skräck. Det är mycket lätt att en skräckberättelse faller platt till marken – och misslyckas helt (det är intressant att notera att misslyckad skräck ofta är komisk, och ibland är misslyckad komik djupt skrämmande – relationen mellan komiken och skräcken är spännande). Det kan ske på en mängd olika sätt – men det vanligaste är en sorts misslyckad matchning mellan berättelsens huvudperson och det Skrämmande. En person som förföljs av djävulen är inte trovärdig, eftersom ingen enskild person torde vara intressant nog för den personifierade ondskan att ta sig an. Om vi däremot får höra om en pensionerad professor i ockulta språk som tycks ha ett problem med försvinnande hushållerskor, och vars gamla gods lyses upp av norrskensliknande ljus vissa novembernätter som tycks sammanfalla med planeternas cykler…då kan läsaren försiktigt börja treva utefter sprickorna i världen. God skräck utformar sprickorna i världen på ett sätt som är trovärdigt, ger sprickorna en egen inneboende logik.

Uråldriga städer, förlorade kungariken, dolda mönster i verklighetens väv – sprickorna i verkligheten måste utformas enligt en strikt logik i skräckens genrer.

Berättelser om förlorade städer, märkliga platser och hus, kulter och kosmisk skräck platsar omedelbart, men det blir svårare med monster. Monster är personliga på ett annat sätt, och den personliga skräcken är alltid svårare att göra trovärdig än den opersonliga. Dunsanys Natt är stor, och det svindlande däri öppnar omedelbart för en opersonlig skräck som bygger på kunskapsteoretisk svindel, men monster ter sig alltid mer triviala. Men det går, och en del av mekaniken där tycks vara att göra monstren till Monster, genom att se till att de rotas i en återkommande Berättelse, en myt. Ett bra Monster påminner om jultomten, har en omedelbar verklighet i de samlade berättelser som vi hört om just detta väsen — ett bra Monster måste i någon mening vara mytologiskt.

Monstrets mytologiska grammatik är en central del av hur skräcken kan ta sig an det enskilda, det personliga och göra den till ett fungerande tema.

Det betyder inte att det måste vara gammalt. Vi kan med stort intresse följa Slendermans inträde i det kollektivt undermedvetna, och gestalter som Jason har långsamt skapat den Maskerade Mördaren. Ett Monsters mytologiska grammatik är dock ett helt centralt element — vi måste, precis som med magin, få en insikt i den inre logik som bestämmer monstrets handlingar och val. Riktigt bra Monster är i någon mening själva just sprickor i verkligheten – de representerar mer än en gestalt eller en enskild ondska.

Sprickorna behöver inte vara kunskapsteoretiska, det finns också skräck som bygger på moraliska sprickor i världen. För många herrans år sedan skrev jag en kandidatuppsats i litteraturvetenskap om Joseph Sheridan le Fanus Carmilla. Det är en novell eller kortroman om hur en familj bjuder in en märklig flicka under sitt tak, och hur en passionerad relation mellan denna flicka och dottern i familjen växer fram. Carmilla är en anmärkningsvärd text, väl värd att läsas i Halloweentider, om inte annat för att le Fanu så oerhört skickligt spelar med sprickorna i världen. Den värld han skrev i – romanen skrevs i början av 1870-talet – var den senviktorianska och teman som hade med homosexualitet att göra var tabu, något som författaren utnyttjar på ett oerhört medvetet sätt: boken lånar sig till två olika tolkningar: antingen beskriver dottern i familjen en lesbisk relation, eller så är Carmilla ett monster, en vampyr. I en tid då homosexualitet var tabu vinner skräcken kraft ur den möjliga läsningen av Carmilla som lesbisk – en moralisk spricka i den värld som viktorianerna byggt in sig i.

Joseph Sheridan le Fanus Carmilla ger ett bra exempel på hur den goda skräcklitteraturen lever i de moraliska, epistemologiska sprickorna i vår värld.

Var tar oss allt detta då? Vad kan vi lära oss av skräcken som genre? Vi kan lära oss att alla berättelser kräver sin egen inre logik, och att begränsningen är den egentliga källan till trovärdighet och makt – den som begär att vi skall upphäva vår misstro måste i utbyte betala priset: en lagbunden grammatik för den berättelse vi tar del av. Det gäller vetenskapen i science fiction, det gäller magin i fantasy och det gäller sprickorna i världen i skräcken – men det gäller också våra egna berättelser.

Vi är alla berättelser, vi är alla sprickor i världen – med vår egen inneboende logik och fast i en grammatik vi själva skapar.

Vilken är din grammatik, din inneboende logik – dina begränsningar? Vem är du när Natten faller på?

Kan vi spå framtiden (och det förflutna) i den stora Texten?

Vi skriver mer än någonsin tidigare och summan av alla texter – Texten – utgör ett fantastiskt intressant corpus för alla möjliga olika studieområden. Att vi kan läsa samhället utifrån texter är inte en ny insikt i sig – det är tvärtom något som åtminstone går tillbaka till Foucault och den ur honom spirande diskursanalysen – men det som verkligen har förändrats är de metoder och verktyg som vi har till vårt förfogande. Med hjälp av olika tekniker för att analysera ”naturligt språk” kan vi nu ge oss på de massor av text som vi gemensamt skapar på nätet.

Faktum är att det nog är dags att börja tänka på ett lager på nätet som just Texten – och förvandla den till sitt eget studieobjekt, och forskningsområde. Vad vet vi om Textens sammansättning, förändringar över tid och vad vi kan läsa ur den? Nu invänder vän av ordning att det har vi gjort i minst lika länge som datorer funnits, och det äger sin riktighet, men jag är ute efter något annat – efter ett projekt som tvärvetenskapligt försöker förstå vilken sorts källa till kunskap Texten kan vara.

Byggklossarna finns, och har funnits, länge. Sentimentsanalys, NLP, generativa textmodeller…det saknas inte angreppssätt. Det finns också en växande forskningsgren inom humaniora – den s.k. ”digital humanities”-grenen – som använder dessa verktyg. Överhuvud är ”computational” (vad är en bra svensk översättning?) vetenskapliga metoder på frammarsch, men det känns ändå som om det vore intressant att ta ett gemensamt grepp på allt detta och fundera mer kring själva studieobjektet.

Några intressanta exempel på verktyg och modeller kan vara en start. Google – där jag jobbar, full disclosure, har ett par verktyg.

Ngram viewer gör det möjligt att spåra olika ords förekomst i ett stort textcorpus. Man kan exempelvis kika på hur förekomsten av ordet ”complexity” varierar över tid för att få en känsla för hur det begreppet växlar i betydelse:

Skärmavbild 2019-10-15 kl. 07.30.02

Trends är ett annat verktyg som de flesta känner till, men överraskande få använder. Den som är intresserad av relationen mellan två begrepp i sökningar kan jämföra dessa rätt enkelt. Säg att vi vill se hur intresset varierat för Annie Lööf och Ebba Busch Thor under de senaste 12 månaderna:

Skärmavbild 2019-10-15 kl. 07.39.04

Här kan vi notera att intresset för Annie Lööf fram till JÖKen var mycket högre, men allmänhetens intresse för centerns partiledare sjönk efter det till normala nivåer. Inte så svårt att tolka — möjligen kan det betyda att centern hade nytta av utdragna förhandlingar (jag säger inte att de drog ut på dem) eftersom det placerade partiet i strålkastarljuset, men att allmänhetens intresse efter överenskommelsen omedelbart falnade; beslutet var fattat, nu var centern en del av ett regeringsunderlag. Man kan också söka enbart på nyhetssökningar, och då får man en fin bild av utspelsrytm och genomslag.

Skärmavbild 2019-10-15 kl. 07.43.42

Givetvis kan man lägga till fler och så teckna en del av den politiska diskursen.

Skärmavbild 2019-10-15 kl. 07.45.38

Notera att genomsnittet inte riktigt motsvarar frekvensen i uppmärksamheten – något som man kan dra sina egna slutsatser av.

Det finns dock många andra intressanta exempel. Ett projekt som jag nyligen upptäckte och verkligen tycker är intressant är det s.k. osäkerhetsindexet. Förenklat mäter man hur ofta en korg med ord som indikerar osäkerhet förekommer i dagspress och följer på detta sätt allmän ekonomisk osäkerhet. Sverige finns med (tack vare fina insatser från forskarna Hanna Armelius, Isiah Hull och Hanna Stenbacka Köhler) :

Skärmavbild 2019-10-15 kl. 07.49.53

Här används alltså främst dagspress, men det vore också möjligt att bygga upp ett mer robust osäkerhetsindex, en sorts mått på hur siktdjupet i framtiden och hur det minskar, samt hur det upplevs relativt andra länder. Här USA:

Skärmavbild 2019-10-15 kl. 07.53.06

 

Det går också att blicka bakåt. I en annan intressant artikel visade ett antal forskare hur man kan konstruera ett lyckoindex genom att analysera texter:

The method uses psychological valence norms — values of happiness that can be derived from text — for thousands of words in di?erent languages to compute the relative proportion of positive and negative language for four di?erent nations (the USA, UK, Germany and Italy). The research team also controlled for the evolution of language, to take into account the fact that some words change their meaning over time.

The new index was validated against existing survey-based measures and proven to be an accurate guide to the national mood. One theory as to why books and newspaper articles are such a good source of data is that editors prefer to publish pieces which match the mood of their readers.

Studying the index, the researchers found that:

  • Increases in national income do generate increases in national happiness but it takes a huge rise to have a noticeable effect at the national level
  • An increase in longevity of one year had the same effect on happiness as a 4.3 per cent increase in GDP
  • One less year of war had the equivalent effect on happiness of a 30 per cent rise in GDP
  • In post-war UK the worst period for national happiness occurred around the appropriately named ”Winter of Discontent.”
  • In post-war USA the lowest point of the index coincides with the Vietnam War and the evacuation of Saigon.

Commenting on the findings, Professor Thomas Hills said: ”What’s remarkable is that national subjective well-being is incredibly resilient to wars. Even temporary economic booms and busts have little long-term effect. We can see the American Civil War in our data, the revolutions of 48′ across Europe, the roaring 20’s and the Great Depression. But people quickly returned to their previous levels of subjective well-being after these events were over. Our national happiness is like an adjustable spanner that we open and close to calibrate our experiences against our recent past, with little lasting memory for the triumphs and tragedies of our age.”

Slutsatserna är fascinerande, men metodanmärkningen är också viktig: redaktörer publicerar texter som de tror matchar läsarens inställning och humör — alltså blir texterna en spegel av sin samtid, och Texten en rik källa till möjliga insikter.

Nästa steg är enkelt: vilka frågor skulle du vilja ställa till Texten och vilka verktyg tänker du använda? Här finns en växande källa till kunskap som vi behöver lära oss mer om.