Anteckningarna

ord är dåd

I den senaste podcasten från The Knowledge Project intervjuar Shane Parrish nestorn i beteendepsykologi, Daniel Kahneman. Det är en upplyftande, till och med delvis väldigt rolig intervju i vilken Kahneman hänsynslöst gör upp med den cargokult som växt upp kring den forskning kring tänkandets svagheter som han och Amos Tversky både öppnade upp och gjorde världsberömd.

Idén att en lista med ”biases” skulle kunna vara en bra idé, eller att vi skulle kunna träna oss att motstå våra tankesvagheter avfärdar han hummande med ”not so promising”, och skjuter därmed hundra, om inte tusentals, popvarianter av sin egen forskning i sank för gott. Han påpekar också att han själv inte är immun alls, och hur svårt det är att inte falla offer för tankens svaghet – svårare ju viktigare frågan är, ju mer engagerad man själv blir i den.

Kahneman är emellertid mycket mer optimistisk när det gäller organisationer, eftersom de kan tillämpa olika former av regler – eller algoritmer, stegvis ordnade regler – för att fatta bättre beslut, och framförallt för att försena den egna intuitionen. För mig var detta en nyckelinsikt, och påminde mig om vad Tetlock säger om de individer som blir goda prognosmakare – de tar tid på sig att komma fram till vad de tycker, men ändrar sig gärna och fort, men i små steg.

Kahneman menar nu inte att detta är lätt, men för en organisation är det i alla fall möjligt — att etablera ett antal olika dimensioner i ett beslut, kartlägga dessa och sedan, först efter detta, bilda sig en intuition och lägga den till beslutsunderlaget. Det är inte lätt alls, och inte ens organisationer är särskilt bra på det. Vi lider av ett förhärligande av intuitionen, och tror att den är släkt med geniet – men i själva verket gör den oss blinda och dumma, om den inte föregås av strukturerande av problemet.

Kahneman delger oss också två, som han säger, vackra idéer. Den första är en underbar modell av beteendeförändring där en person modelleras som en bräda som hålls på plats av ett antal olika fjädrar. Om du vill skifta brädans position så kan du antingen lägga till en fjäder som är kraftigare och som skjuter brädan i den riktning du vill ha den, eller ta bort en fjäder som i dag håller brädan där den är. Insikten, som Kahneman kallar grundläggande i psykologin, är att om du tar bort en fjäder så minskar du spänningen i den totala positionen, medan om du lägger till en fjäder så ökar du den.

Den allra enklaste tolkningen av denna modell är redan den väldigt vacker — om du vill förändra dig själv så är det nog bättre att eliminera de krafter som hindrar dig från att förändra dig själv, i stället för att pressa dig själv ytterligare — annars betalar du priset i ett alltmer spänt själsliv.

Kahnemans andra vackra idé är ett hemligt vapen och kan faktiskt användas också utanför organisationen, av var och en som vill utmana sig själv (väldigt få vill verkligen det, påpekar Kahneman, och exemplifierar med hur få beslutsfattare som gärna skriver ned sina egna beslut för att i efterhand utvärdera sin kompetens). Det är Gary Kleins förunderliga idé om ett ”premortem”. Att innan man fattar ett beslut sätta sig ned med sin journal och anta att man är två eller tre år fram i tiden och verkligen ångrar beslutet, att det gick mycket illa. Vad skulle ha behövt hända för att den verkligheten besannades? Hur ser berättelsen ut som fångar in och förklarar detta misslyckande? Den som skriver ett sådant kommer att upptäcka faktorer i beslutet som inte annars syns, och tvinga sig själv att fråga Charlie Mungers fråga: hur går detta sönder? Hur faller det i bitar?

Det är ett hemligt vapen. Om du vet hur dina planer faller sönder, hur dina projekt går i kras och hur du misslyckas så kan du i alla fall undvika att falla alltför djupt i dessa fällor.

Nå, jag kan bara rekommendera podcasten i sin helhet – inte minst för att Kahnemans syn på människan är både förlåtande och djupt empatisk. Tillfrågad om vad de flesta missar i förhandlingar ger han ett råd som för alla som är verksamma i någon sorts påverkansarbete är ovärderligt: förhandlingar handlar inte i första hand om att övertyga någon, utan om att förstå dem – och utifrån denna förståelse utforska vilka positioner de kan tänkas inta. Alla de projekt som idag börjar med ”vad är vårt budskap” har redan där kantrat och förlisningen är bara en fråga om tid.

%d bloggare gillar detta: