månadsarkiv: januari 2020

Fredagsapokalyps: Byrons Darkness

Post-apokalyptisk litteratur kan förstås spåras tillbaka till…tja…apokalypsen i bibeln. Men det finns en del steg på vägen mellan bibeln och The Walking Dead. En av de kanske mest majestätiska post-apokalyptiska dikter som skrivits är Lord Byrons The Darkness.

Dikten skrevs 1816, det s.k. året utan sommar, då himlen skuggades av ett väldigt vulkanutbrott från vulkanen Tambora, och det märkvärdiga och storslagna är att Byron fångar upp den stämningen och skriver ett undergångspoem som spelar mot den bibliska apokalypsen. Kritiker och bedömare har genomgående pekat ut hur Byron leker med apokalypsens bilder för att sedan vrida dem ett snäpp till — det kanske tydligaste exemplet är hur huggormarna förlorar sitt gift och hur detta lockar fram människans bestialiska natur – eftersom vi då äter upp dem!

Bilden av den ensamma hunden som vaktar sin husse är särskilt modern i någon mening, och skulle kunna ha förekommit i vilken zombiefilm som helst — och kannibalismen lurar även här, med de mildhjärtade som äter och äts up av de sina.

Dikten är värd att läsas i sin helhet.

I had a dream, which was not all a dream.
The bright sun was extinguish’d, and the stars
Did wander darkling in the eternal space,
Rayless, and pathless, and the icy earth
Swung blind and blackening in the moonless air;
Morn came and went—and came, and brought no day,
And men forgot their passions in the dread
Of this their desolation; and all hearts
Were chill’d into a selfish prayer for light:
And they did live by watchfires—and the thrones,
The palaces of crowned kings—the huts,
The habitations of all things which dwell,
Were burnt for beacons; cities were consum’d,
And men were gather’d round their blazing homes
To look once more into each other’s face;
Happy were those who dwelt within the eye
Of the volcanos, and their mountain-torch:
A fearful hope was all the world contain’d;
Forests were set on fire—but hour by hour
They fell and faded—and the crackling trunks
Extinguish’d with a crash—and all was black.
The brows of men by the despairing light
Wore an unearthly aspect, as by fits
The flashes fell upon them; some lay down
And hid their eyes and wept; and some did rest
Their chins upon their clenched hands, and smil’d;
And others hurried to and fro, and fed
Their funeral piles with fuel, and look’d up
With mad disquietude on the dull sky,
The pall of a past world; and then again
With curses cast them down upon the dust,
And gnash’d their teeth and howl’d: the wild birds shriek’d
And, terrified, did flutter on the ground,
And flap their useless wings; the wildest brutes
Came tame and tremulous; and vipers crawl’d
And twin’d themselves among the multitude,
Hissing, but stingless—they were slain for food.
And War, which for a moment was no more,
Did glut himself again: a meal was bought
With blood, and each sate sullenly apart
Gorging himself in gloom: no love was left;
All earth was but one thought—and that was death
Immediate and inglorious; and the pang
Of famine fed upon all entrails—men
Died, and their bones were tombless as their flesh;
The meagre by the meagre were devour’d,
Even dogs assail’d their masters, all save one,
And he was faithful to a corse, and kept
The birds and beasts and famish’d men at bay,
Till hunger clung them, or the dropping dead
Lur’d their lank jaws; himself sought out no food,
But with a piteous and perpetual moan,
And a quick desolate cry, licking the hand
Which answer’d not with a caress—he died.
The crowd was famish’d by degrees; but two
Of an enormous city did survive,
And they were enemies: they met beside
The dying embers of an altar-place
Where had been heap’d a mass of holy things
For an unholy usage; they rak’d up,
And shivering scrap’d with their cold skeleton hands
The feeble ashes, and their feeble breath
Blew for a little life, and made a flame
Which was a mockery; then they lifted up
Their eyes as it grew lighter, and beheld
Each other’s aspects—saw, and shriek’d, and died—
Even of their mutual hideousness they died,
Unknowing who he was upon whose brow
Famine had written Fiend. The world was void,
The populous and the powerful was a lump,
Seasonless, herbless, treeless, manless, lifeless—
A lump of death—a chaos of hard clay.
The rivers, lakes and ocean all stood still,
And nothing stirr’d within their silent depths;
Ships sailorless lay rotting on the sea,
And their masts fell down piecemeal: as they dropp’d
They slept on the abyss without a surge—
The waves were dead; the tides were in their grave,
The moon, their mistress, had expir’d before;
The winds were wither’d in the stagnant air,
And the clouds perish’d; Darkness had no need
Of aid from them—She was the Universe.

Lord Byron, 1816 The Darkness

Har du spelat pesten?

Det fina lilla spelet Plague Inc låter oss spela som en sjukdom, och syftet är att infektera så stora delar av mänskligheten som möjligt. Det är ett utmärkt exempel på hur en spelmodell kan användas för att säga en del intressanta saker om verkliga modeller — men samtidigt är spelmodellens huvudsakliga syfte att skapa en spelsituation, inte att beskriva verkligheten.

Det betonar nu spelets skapare som sett sin webbplats kollapsa under trycket från alla de som vill försöka förstå hur coronaviruset skulle kunna sprida och hur snabbt det skulle kunna gå. Grundarna uppmanar därför nu folk att hålla isär de två olika modellerna och inte använda spelet som någon sorts spåkula.

Det hela är ganska underhållande – och säkerligen bra PR för företaget – men det ställer en grundläggande fråga om gameification, och det är hur mycket man ger upp när man vill kunna spela en modell och inte bara använda den vetenskapligt. Det leder tankarna till Jane McGonigals intressanta arbete om hur spel kan hjälpa oss inte bara att förstå, utan också förändra världen. Hennes Reality is Broken är fortfarande mycket läsvärd.

Åter till Plague Inc. Det som saknas mest i den modellen är nog hur mänskligheten spelar mot sig själv på olika sätt — mänskligheten förutsätts på ett Star Trek-liknande vis ha enats och spela mot viruset tillsammans. I själva verket är de kanske viktigaste vapen viruset har, just våra egna åtgärder. Vi deklarerar karantän och människor flyr och tar viruset med sig, och sedan förvandlas karantänen till ett nödläge och länder flyger – mot WHOs rekommendationer – hem sina medborgare, kanske med viruset som sällskap.

En framtida uppdatering av spelet skulle kunna maximera inte bara antalet infekterade, utan också det politiska kapital som olika länder förlorar eller vinner på en pandemi. Det vore ett intressant spel att följa närmare.

En uppdatering: denna artikel om en ren simulering av ett coronavirus – Händelse 201 – är som att läsa en rafflande thriller.

Vem skriver bäst om pandemier?

Trots att jag imorse recenserade Frank G Snowdens bok om epidemier och pandemier mycket gillande, måste jag säga att min favoritförfattare på området (är det ett område?) är David Quammen. En vän uppmärksammade mig på hans oped i NY Times idag.

In other words, this Wuhan emergency is no novel event. It’s part of a sequence of related contingencies that stretches back into the past and will stretch forward into the future, as long as current circumstances persist.

So when you’re done worrying about this outbreak, worry about the next one. Or do something about the current circumstances.

David Quammen i NY Times 28.1.2020

Den som inte redan läst hans bok Spillover har en enastående läsupplevelse framför sig.

Quammen är en av de bästa berättande fackförfattare jag har råkat på – den kan starkt rekommenderas.

Förra veckans böcker

Båda mycket läsvärda. Kommer en understreckare om Snowden imorrn. Det finns ett intressant politiskt problem i frågan om vi bör kontakta utomjordiska intelligenser. Hur avgör man ens en sådan fråga? Som Carl Sagan säger: who speaks for Earth?

Förra veckans läshög. Dags att börja på en ny.

Aktiemarknaden dödar…

Tyler Cowen rapporterar om en uppsats som tycks visa att stora rörelser på börsen ökar antalet dödliga bilolyckor. Den stora frågan är förstås om det är korrelation eller kausalitet. Uppsatsen författare påstår att det är kausalitet. Det reser en del intressanta frågor om vilka andra fenomen som driver fram olyckor. Sommartid är, såvitt jag förstår, ett sådant fenomen som ökar bilolyckorna. Till skillnad från börsen tycks inte sommartiden ha några uppenbara fördelar som gör att vi borde acceptera problemen den medför, dock.

En annan sak som vore intressant att fundera kring är om det finns motsvarande samband i andra länder än USA. Finns det skäl att tro att detta är ett globalt fenomen, eller endast amerikanskt?

Annars bör man nog läsa artikeln som en sorts påminnelse om de ”animal spirits” som nu senast Schiller skrivit om sin Narrative Economics. Vi lever och dör i och med våra berättelser — och ekonomin är precis en sådan berättelse.

Kommer det att finnas mat åt alla på jorden?

Intressant nog är svaret på den frågan i stigande utsträckning ”ja”. Vi producerar idag mat snabbare än den genomsnittliga befolkningsökningen på planeten (som ligger på 1.1%). Det i sin tur betyder att det blir mer mat till fler — och dessutom kostar den mindre över tid. Matkostnaderna som en del av den disponibla inkomsten sjunker. I USA:

Matkostnaderna som en andel av total inkomst har i USA sjunkit från 25% ned till 10%.

Det finns en mängd intressanta frågor kopplade till denna trend, och ofta underskattar vi betydelsen av just mat i framtidsstudier. Matsäkerhet – den robusthet och säkerhet som finns i produktionskedjan när det gäller mat – är en av de kanske främsta faktorerna när man ska bedöma stabiliteten i ett land, eller dess sårbarhet. Samtidigt som maten blivit billigare har vi nämligen strukturerat om matproduktionen så att en majoritet av produktionen på olika sätt nu är skörare. Städerna producerar inte sin egen mat – och det kan skapa olika typer av nya risker (något som i dag möts med idéer om ”urban agriculture”).

Och naturligtvis finns det fortfarande människor som inte får tillräckligt med mat, eller någon mat alls — men trenden är tydlig. Vi producerar mat snabbare än världens befolkning växer. Det ger anledning till viss optimism.

Finns det då något som komplicerar bilden? Vi bör ju alltid försöka förstå världen som komplex? Jo – det finns det så klart. En sådan sak är att antalet matmil ökar; maten reser längre. Det har att göra med hur vi organiserar produktionen och förblir en utmaning. Klimatförändringarna skulle också kunna leda till att vi får problem med att hitta jord att odla i — men där skulle det kunna kompenseras av att väldiga jordområden också öppnas upp när tundran försvinner. Den som vill formulera den tanken i en förutsägelse skulle kunna fundera på om det någonsin kommer en tid då Ryssland exporterar mer spannmål än olja. Idag exporterar man oljeprodukter av olika slag för runt 180 miljarder dollar, och vete för 8 miljarder dollar — så det vore en ganska fundamental omstrukturering av den ryska ekonomin (kanske också en som skulle innebära att det är svårare att införa sanktioner?).

Kärnan i detta resonemang är dock en annan: matsäkerhet och matfrågor är egentligen alldeles avgörande för frågor om politiska, sociala och ekonomiska framtidsstudier, men ofta lyfts de inte fram på just det sättet. Här finns en del att göra för den som är intresserad av geopolitiska framtidsstudier.

Vad lyssnar du på som ingen av dina kompisar tycker om?

I mitt fall är svaret överraskande enkelt. Majoriteten (om inte alla) av mina bekanta skakar på huvudet så fort jag börjar förklara hur underbart Gothic Country är. Jag försöker – i mer eller mindre beskänkt skick – förklara hur briljant denna musik är, utan någon som helst framgång. Det är ganska intressant. Om jag någon gång får göra ett Sommarprogram igen skall jag helt följdriktigt bara spela Gothic Country.

Hur låter det då, undrar ni (eller så gör ni inte det…). Well, here goes.

Munly and The Lupercalians:

Slim Cessna Auto Club:

Wovenhand:

Njut! Det finns mycket mer att hämta där — och om du är intresserad så hör av dig så delar jag en mycket, mycket, mycket längre spellista från Spotify.

Så – nu till skälet att jag älskar detta. Det har nog att göra med att det fångar enkelheten i den lantliga countrymusiken och det religiösa sökandet i goth-musiken, och precis vice versa! Det är olika sorters existentiell ensamhet som försonas i ett enda mäktigt musikaliskt uttryck.

Vi måste avsluta med en sista sång från Munly – Grandfater.

Sådärja.

Två klockor, två ideologier – om domedagar och långa framtider

Dagens nyhet är att det är 100 sekunder kvar till midnatt på den stora domedagsklocka som en grupp vetenskapsmän använder för att visa hur allvarlig världens situation är. Klockan, som specifikt använts för att mäta risken för ett kärnvapenkrig, är artefakt i tiden. Vår politik drivs till dels av rädsla och en föraning om världens undergång – och framtiden ser nu ut som Hobbes en gång beskrev livet självt: otäck, brutal och kort.

Domedagsklockan är nu 100 sekunder från midnatt

Problemet är bara att framtiden inte är given eller förutbestämd. Domedagsklockan är konstruerad så att den med nödvändighet når slutet. Den innesluter en ideologi som förutsätter att slutet är på väg — och att det måste vara nära. När klockan klämtar midnatt är det slut.

Det är inte det enda sättet att bygga en klocka på. Man kan istället göra som Stiftelsen för det långa nuet och bygga en klocka som gör ett varv på tiotusen år, och klämtar var tusende, och börja planera för ett långt nu — tio tusen år bakåt och tiotusen år framåt. Den klockan drivs av människors ständiga omsorg, eftersom det är det enda sättet att garantera att den överlever så lång tid.

Det långa nuets klocka öppnar upp tusentals år framåt

Den klockans ideologi är djup tro på människan, och en påminnelse om att framtiden är lång. Den implicerar inte att vi inte står inför utmaningar, men att vi kan lösa dem med rätt verktyg, inspiration och mänsklig innovationskraft. Slutet är varken nödvändigt eller nära.
Domedagsklockan lägger ansvaret för slutet på oss. Den tiotusenåriga klockan lägger ansvaret för framtiden på oss.

Jag finner det inte särskilt svårt att välja vilken av dessa klockor jag vill ställa mig bakom.

Den siluriska hypotesen och omöjligheten

I senaste Paris Review skriver Rich Cohen om den ”siluriska hypotesen” – hypotesen att det skulle kunna ha funnits massor av civilisationer före vår som sedan försvunnit och inte lämnat ett enda spår efter sig, här på jorden. Den som läst sin Lovecraft känner igen tanken, och när vi spårar resonemanget så ser vi att det har sina rötter i en ganska enkel observation: vi kan inte veta vad som egentligen hände på jorden för 1 500 000 år sedan. Det är i alla fall inte omöjligt att det fanns en annan civilisation då, eller hur?

I den standardversion vi har av historien är det dock det — evolutionen ledde inte till att människan evolverade två gånger och lyckades utplåna sig själv för att sedan dyka upp igen efter ett par miljoner år. När vi ser på det fossila materialet ser vi en historia, inte ett träd av möjliga civilisationer. Vi ser också bara ett darwinistiskt träd. Inte flera olika.

Men det är väl inte omöjligt, eller? Tänka om planeten en gång befolkades av ett ödleliknande folk för 5 miljoner år sedan — då skulle ju ändå alla spår vara utplånade! Vi lever – skriver Cohen – i en sorts kosmisk soppackare där tektoniska rörelser gör att allt som fanns på ytan förr nu försvunnit. Han hävdar – något jag inte kände till — att den äldsta ytan på jorden är bara 1.5 miljoner år, och att det som var yta innan skjutits undan och ned i denna soppackare.

Så nog skulle det väl kunna ha funnits flera civilisationer under all denna tid? Är det inte mer märkligt att tänka sig att vår civilisation skulle vara den enda? Cohen går igenom hur de forskare arbetade som kom på idén — de tittade på plötsliga temperaturökningar i stenmaterialet och hittade en temperaturökning som skulle kunna komma sig av en ökning av koldioxiden — och det i sin tur skulle kunna vara en…civilisation som skapade den.

Det är i alla fall inte omöjligt, eller hur?

Det är nog ofta där som vi går fel i kunskapsteoretiska termer. Vi konstaterar att ett visst påstående inte kan sägas vara osant, utan förmodligen bara bör kallas osannolikt. Alltså är det … möjligt? Vi skulle kanske behöva undersöka begreppet omöjligt närmare, och konstatera att vi kallar något omöjligt när dess eventuella sanning skulle forcera en fullständig omvärdering av allt vi känner till och vet om. Steget från helt osannolikt till möjligt är mycket, mycket längre än det verkar vara.

Samtidigt: vem kan inte lockas av tanken på en rad av industriella civilisationer som alla har gått under om och om igen av olika skäl? Cohen kallar den bilden av jorden djupt ironisk, menar att det ligger något sorgligt i den — men nog ligger där också något ganska okuvligt?

Har artificiella varelser funnits i hundratals år?

Det hävdas i denna podcast med professor Runciman. Hans argument är enkelt: stater och företag är artificiella varelser som fattar beslut och gör det utan att vi har kontroll över dem. Det är en tes som tycks som gjord för att greppa tanken, med sensationella övertoner. Men det är intressant att översätta en del av de problem som möter oss i AI in i den analogin — kanske särskilt tanken på ”explainable AI”.

Hur god insyn har vi i hur staten eller företagen faktiskt fattar sina beslut? Hur skulle det fungera ut om vi började kräva att en organisation bara fick vara så komplex att det gick att i detalj förklara hur den fattat ett givet beslut, och på detta vis kunna utesluta att fördomar inverkat på beslutet? Har vi sådan insyn idag? Har vi ”explainable organizations”?

Runcimans medvetet sensationssökande analogi är användbar för att fundera kring alla olika typer av kognition som sker runtom oss — och borde leda till att vi kanske återintroducerar den gamla termen ”funktionell ekvivalens” — att vi inte skall kräva särreglering av nya fenomen så mycket som att vi relativt dem har samma förmåga att ingripa som vi har haft hitintills. Kanske.

Den andra läsningen jag tenderar till är att området nu nått en sådan hypenivå att de olika idéerna och analogierna blir djupt spekulativa i syfte att rida på den våg av uppmärksamhet som ämnet får. Det i sin tur är emellertid också en användbar insikt — och tycks rekommendera att sluta läsa om AI ett litet tag tills det lägger sig.

"Overfeeling" och "overthinking"

I dag lyssnade jag på en podcast som jag från början inte riktigt kände att jag skulle få ut så mycket av, och en hel del i den var ganska lamt — sådär som det kan bli när den som intervjuar inte hittar fotfästet riktigt med intervjuobjektet och frågorna är alltför tillspetsade. Det handlade om Erik Weinsteins podcast The Portal och intervjun med Jocko Willinck – den före detta marinsoldaten som nu lär ut ledarskap.

En hel del i intervjun handlade om hur Willinck ser ledarskap som ett ständigt balanserande mellan extrema lägen – för mycket eller för litet direktiv, lyssnande mm — och Willinck framstod som en god aristoteliker med den gyllene mitten som en sorts dygdemönster. Inte så uppseendeväckande, men det nyanserade min bild av Willinck som annars framstår som ganska skräckinjagande övermoraliserande. Det var han inte alls — och jag tycker nu att han verkar mycket mer vettig.

En annan sak som jag fäste mig vid var att Weinstein lanserade termen ”over feeling” som en sorts parallell till ”over thinking”. Jag funderade över vad den svenska översättningen borde vara — att övertänka eller överkänna något låter som en klar anglicism. Kanske helt enkelt att tänka eller känn för mycket? Hur som helst så var idén bakom begreppet intressant: att vi erkänner att man kan slösa alltför mycket tid på att tänka, men att vi inte riktigt använder detta för emotionella tillstånd. Det tycks omedelbart rationellt att konstatera att känslor lika mycket som tankar kan ta för mycket tid.

Det slog mig att det är ett mycket bättre sätt att formulera kritiken mot det ständigt kränkta samhället — att beskriva det som emotionellt oreglerat eller omoget. Den som kastar sin in i Twitterstrider eller kommentarsfältsgräl saknar helt enkelt en viss emotionell mognad.

Det är också en intressant kontrollfråga att ställa till sig själv om händelser i det egna livet – hur vi tänker på dem och känner kring dem är, om vi ställer oss på stoikernas sida, ett val. Jag stängde dock av efter en stund, eftersom Weinsteins stil är överväldigande, han tar för mycket plats. En bra intervjuare leder liksom fram den han intervjuar till lyssnaren – jag tycker Martin Wicklin är enastående för att ge ett exempel, Tyler Cowen ett annat – men i alltför många podcaster är intervjuaren förtjust i sin egen röst.

En del gillar dock att det blir mer ett samtal mellan lika parter, antar jag — och då kan jag rekommendera Weinstein.

Vadslagning: Extra val?

I Superforecaster-anda tänkte jag försöka formulera litet olika vad för att träna mig på att formulera olika typer av förutsägelser. Jag tar vad om 10 kronor för de som är intresserade på var och en av dessa vadslagningar varefter de kommer ut. Vi börjar med några relativt enkla frågor.

Kommer vi att få ett extra val före det ordinarie valet?

Låt oss gå igenom de klassiska frågorna som vi borde ställa oss när vi försöker förutse något.

Vad är grundfrekvensen (baserate) här? Sverige har – sedan 1887 haft 4 extra val. Endast ett av dessa inträffade under andra halvan av 1900-talet. Det ger vid handen att vårt grundantagande borde vara att extra val är relativt sällsynta.

Vilka faktorer skulle kunna tänkas vara viktiga för att uppskatta sannolikheten här? Vi behöver förvandla frågan till ett fermiproblem med en mängd ingående faktorer och sannolikheten för dessa – där vi kanske vill se på åtminstone de följande:

  • (O) Sannolikheten för att opinionsläget skulle vara oförmånligt för regeringspartierna. Just nu ser det ut som om regeringskoalitionen skulle minska efter ett extra val. Det minskar sannolikheten.
  • (S) Sannolikheten för att hela oppositionens fortsätter att attackera regeringen. Som situation är i dag har V+KD+M+SD 182 mandat mot regeringskoaltionens (S+C+L+MP) 167. Det betyder att det finns möjligheter för oppositionen att utmana regeringen – och under relativt kort tid har detta skett ett par gånger. Det tycks öka sannolikheten för extra val.
  • (V) Sannolikheten för att V fortsätter samarbeta med en högerkonstellation där SD ingår. Denna har bevisligen ökat, men med partiledarbyte skulle den kunna minska igen. Här får vi vänta och se.
  • (L) Sannolikheten för att extra val krävs av väljarna. Ju mer det upplevda läget i Sverige förvärras, desto mer kan öppna krav på extra val komma att ställas. Dagens upplevda läge, med bombningar och skjutningar i pressen varje dag måste sägas öka kritiken mot regeringen. Detta i sin tur kan svagt öka sannolikheten för extra val.
  • Sannolikheten att regeringen väljer att kompromissa med V. Här har vi sett socialdemokraterna anpassa sig till V snabbt, och kanske till och med med viss lättnad, varefter januariöverenskommelsens profil glider mer och mer till vänster. Regerings kompromissvillighet tycks minska sannolikheten.
  • Sannolikheten att oppositionen kan framstå som ett regeringsalternativ. Vem blir statsminister efter valet? Det är inte självklart i dagens opinionsläge, och desto otydligare detta är, desto mindre angelägen kommer oppositionspartierna vara att gå till extra val. Detta tycks i dagsläget minska sannolikeheten.

Denna redovisning gör att jag bedömer sannolikheten för ett extra val som låg, under 5%, just nu. Jag skall komma tillbaka till detta varteftersom och se om det finns skäl att uppdatera denna prognos, men detta är i alla fall min gissning. Jag är mycket intresserad av vad andra tycker och vill gärna ha mothugg – mejla eller kommentera.

Nytt år – nya projekt

Med nyåret ville jag fortsätta att skriva – och kommer dagligen att skriva här — men jag ville också ha en blogg för mer långformsmaterial och kanske mer för en del av mitt mer tekniska filosofi-intresse. Så jag har härmed öppnat upp Philosophical Patterns, där jag tänker skriva om just filosofi av olika slag. Jag är dock inte intresserad av att skriva om teknisk filosofi i den bemärkelsen att det endast är intressant för den som läser filosofi akademiskt – nej, det handlar om att försöka skriva om en mängd olika ämnen utifrån en filosofisk vinkel.

Den första posten handlar om ett filosofiskt projekt som jag tänker roa mig med på fritiden – nämligen att utveckla de begreppsliga grundvalarna för lobbyism och skissera en filosofi för detta hantverk.

Blir tonåringar deprimerade av telefoner?

Frågan om hur ungdomar påverkas av teknikanvändning är komplex, men det finns de som hävdar att det finns enkla samband som att användningen av telefoner och sociala medier gör ungdomar deprimerade och att den ökning av oro och depression som kan observeras har att göra med sociala medier och telefoner (se här).

Detta enkla samband tycks alltmer ohållbart. New York Times rapporterar nu om en serie a studier och sammanställningar av studier som ger vid handen att om det alls finns ett samband så är det svagt och komplicerat.

Vad detta betyder, eller borde betyda, är att vi i alla fall inte längre bör hålla för sannolikt att sociala medier och telefoner i sig är den enda orsaken till en ökande oro. Eller, för att citera artikeln:

“Why else might American kids be anxious other than telephones?” Mr. Hancock said. “How about climate change? How about income inequality? How about more student debt? There are so many big giant structural issues that have a huge impact on us but are invisible and that we aren’t looking at.”

Den som fortsatt tror att sociala medier är nyckelorsaken bakom ungas oro får nog nu anses bära bevisbördan för detta i ljuset av en växande forskning som visar att så inte är fallet.

Det betyder inte att det inte kan finnas samband här, och som alltid bör man sky resonemang av typen ”forskning visar” när det handlar om komplexa sociala samband — men det betyder att vi bör uppdatera våra sannolikheter på ett sådant sätt att påståendet att ”sociala medier och telefoner driver oro bland unga” nu blir mindre sannolikt.

Just detta är, parentetiskt, intressant: mycket av dagens polariserade debatt handlar kanske om att vi ser vetandet som så digitalt. Antingen tror jag x eller sår tror jag inte x. Det i sin tur är fördummande. Det är bättre att behandla olika påståenden som föremål för ett vad; om jag slog vad, vad skulle jag då satsa på? Just nu skulle jag satsa på att sociala medier och telefoner inte är den drivande orsaken bakom den ökande oron hos unga. Men jag skulle ändra mig om data ändrade sig.

Ju mer vi kan se vår kunskap som en samling vadslagningar, desto friare blir vi att ändra åsikt och uppdatera våra vad över tid med ny information. Och det är ett bra sätt att stå emot fördumningen.