Anteckningarna

ord är dåd

Dagens nyhet är att det är 100 sekunder kvar till midnatt på den stora domedagsklocka som en grupp vetenskapsmän använder för att visa hur allvarlig världens situation är. Klockan, som specifikt använts för att mäta risken för ett kärnvapenkrig, är artefakt i tiden. Vår politik drivs till dels av rädsla och en föraning om världens undergång – och framtiden ser nu ut som Hobbes en gång beskrev livet självt: otäck, brutal och kort.

Domedagsklockan är nu 100 sekunder från midnatt

Problemet är bara att framtiden inte är given eller förutbestämd. Domedagsklockan är konstruerad så att den med nödvändighet når slutet. Den innesluter en ideologi som förutsätter att slutet är på väg — och att det måste vara nära. När klockan klämtar midnatt är det slut.

Det är inte det enda sättet att bygga en klocka på. Man kan istället göra som Stiftelsen för det långa nuet och bygga en klocka som gör ett varv på tiotusen år, och klämtar var tusende, och börja planera för ett långt nu — tio tusen år bakåt och tiotusen år framåt. Den klockan drivs av människors ständiga omsorg, eftersom det är det enda sättet att garantera att den överlever så lång tid.

Det långa nuets klocka öppnar upp tusentals år framåt

Den klockans ideologi är djup tro på människan, och en påminnelse om att framtiden är lång. Den implicerar inte att vi inte står inför utmaningar, men att vi kan lösa dem med rätt verktyg, inspiration och mänsklig innovationskraft. Slutet är varken nödvändigt eller nära.
Domedagsklockan lägger ansvaret för slutet på oss. Den tiotusenåriga klockan lägger ansvaret för framtiden på oss.

Jag finner det inte särskilt svårt att välja vilken av dessa klockor jag vill ställa mig bakom.

%d bloggare gillar detta: