I senaste Paris Review skriver Rich Cohen om den “siluriska hypotesen” – hypotesen att det skulle kunna ha funnits massor av civilisationer före vår som sedan försvunnit och inte lämnat ett enda spår efter sig, här på jorden. Den som läst sin Lovecraft känner igen tanken, och när vi spårar resonemanget så ser vi att det har sina rötter i en ganska enkel observation: vi kan inte veta vad som egentligen hände på jorden för 1 500 000 år sedan. Det är i alla fall inte omöjligt att det fanns en annan civilisation då, eller hur?
I den standardversion vi har av historien är det dock det — evolutionen ledde inte till att människan evolverade två gånger och lyckades utplåna sig själv för att sedan dyka upp igen efter ett par miljoner år. När vi ser på det fossila materialet ser vi en historia, inte ett träd av möjliga civilisationer. Vi ser också bara ett darwinistiskt träd. Inte flera olika.
Men det är väl inte omöjligt, eller? Tänka om planeten en gång befolkades av ett ödleliknande folk för 5 miljoner år sedan — då skulle ju ändå alla spår vara utplånade! Vi lever – skriver Cohen – i en sorts kosmisk soppackare där tektoniska rörelser gör att allt som fanns på ytan förr nu försvunnit. Han hävdar – något jag inte kände till — att den äldsta ytan på jorden är bara 1.5 miljoner år, och att det som var yta innan skjutits undan och ned i denna soppackare.
Så nog skulle det väl kunna ha funnits flera civilisationer under all denna tid? Är det inte mer märkligt att tänka sig att vår civilisation skulle vara den enda? Cohen går igenom hur de forskare arbetade som kom på idén — de tittade på plötsliga temperaturökningar i stenmaterialet och hittade en temperaturökning som skulle kunna komma sig av en ökning av koldioxiden — och det i sin tur skulle kunna vara en…civilisation som skapade den.
Det är i alla fall inte omöjligt, eller hur?
Det är nog ofta där som vi går fel i kunskapsteoretiska termer. Vi konstaterar att ett visst påstående inte kan sägas vara osant, utan förmodligen bara bör kallas osannolikt. Alltså är det … möjligt? Vi skulle kanske behöva undersöka begreppet omöjligt närmare, och konstatera att vi kallar något omöjligt när dess eventuella sanning skulle forcera en fullständig omvärdering av allt vi känner till och vet om. Steget från helt osannolikt till möjligt är mycket, mycket längre än det verkar vara.
Samtidigt: vem kan inte lockas av tanken på en rad av industriella civilisationer som alla har gått under om och om igen av olika skäl? Cohen kallar den bilden av jorden djupt ironisk, menar att det ligger något sorgligt i den — men nog ligger där också något ganska okuvligt?