Det finns i vår tid en förhoppning om att vi skall kunna använda förnuftet för att bli bättre människor.
Vi hoppas tänka bättre, klarare och bli mer rationella. Det är på många sätt en beundransvärd ambition, men den står på skakig begreppslig grund. Förnuftet är, precis som levern, en produkt av evolutionen. Det utvecklades inte för att vi skulle kunna se världen klarare, utan för att vi skulle kunna övertyga varandra om olika saker, utforska nya domäner och – för tröst inför det obegripliga. Att hoppas att förnuftet skall lyfta oss ur våra många svagheter är litet som att hoppas att vi skall kunna flyga genom att vifta med armarna. Gesten påminner om fågelns, men våra armar utvecklades inte som vingar.
Men, säger du då, ilsket: vad är alternativet? Vidskepelse och vantro? Religion? Att vi ger upp ambitionen om att förstå världen i grunden, som den är, som ren erfarenhet och strukturerade data?
Nej, ambitionen är berömvärd, men överskatta inte resultaten.
Litet som med bön.