Kategoriarkiv: Musik

Vad lyssnar du på som ingen av dina kompisar tycker om?

I mitt fall är svaret överraskande enkelt. Majoriteten (om inte alla) av mina bekanta skakar på huvudet så fort jag börjar förklara hur underbart Gothic Country är. Jag försöker – i mer eller mindre beskänkt skick – förklara hur briljant denna musik är, utan någon som helst framgång. Det är ganska intressant. Om jag någon gång får göra ett Sommarprogram igen skall jag helt följdriktigt bara spela Gothic Country.

Hur låter det då, undrar ni (eller så gör ni inte det…). Well, here goes.

Munly and The Lupercalians:

Slim Cessna Auto Club:

Wovenhand:

Njut! Det finns mycket mer att hämta där — och om du är intresserad så hör av dig så delar jag en mycket, mycket, mycket längre spellista från Spotify.

Så – nu till skälet att jag älskar detta. Det har nog att göra med att det fångar enkelheten i den lantliga countrymusiken och det religiösa sökandet i goth-musiken, och precis vice versa! Det är olika sorters existentiell ensamhet som försonas i ett enda mäktigt musikaliskt uttryck.

Vi måste avsluta med en sista sång från Munly – Grandfater.

Sådärja.

Första försöket DAW-less

Inte någonstans i närheten av där det ska vara, men ett kul första försök. Elektron Digitakt somn styr en Novation Ultranova, en Nord A1R och en Analog4. Midi till de 4 olika ljudmotorerna på a1 och spår på Analog 4 — åtta stämmor där och en enkel ledstämma på Ultranovan.

Mer under julledigheten kanske. Det bästa i livet är att lära sig nya saker. Man måste omfamna hur usel man är i början. Well, here goes.

Har jag lyssnar på något nytt i år?

Som alla andra i mina sociala flöden har jag fått min dom från Spotify — och det är onekligen deprimerande att se hur litet ny musik jag lyssnar på. Jag tänkte dock ta tillfället i akt och dela med mig av vilka de nya låtar är som jag verkligen lyssnat på detta år, och hoppas att andra kan skicka mig förslag på ny musik också.

Jag undrar också hur självförstärkande listor som dessa är — när jag bara vill lyssna på bakgrundsmusik lyssnar jag nämligen ibland – ofta – på de låtar jag lyssnade mest på 2018, så, ja, ni förstår — resultatet blir deprimerande förutsägbart.

I ingen särskild ordning, då. Ny musik som jag upptäckte 2019 (behöver inte ha kommit ut då, utan jag hittade den då). En Spotifylista med kommentarer:

Dreaming of GhostsGasoline, Not Real Anymore. Drömmande, majestätisk musik med trolska texter och spöklika slingor. Underbar musik att skriva till eller bara stirra ut genom ett flygplansfönster med.

Sharon Van EttenNot Myself (Hercules & Love Affair Remix). En underligt mjuk remix av Van Ettens Not Myself, med en gungande rytm och väl avvägda trumspår.

Amanda PalmerDrowning in The Sound. Jag har en svaghet för Amanda Palmer och har alltid tyckt att hon är fantastisk. Den här låten är ett exempel på varför: en blandning av knappt förtäckt ilska och ett unikt musikaliskt uttryck som på något sätt påminner mig en del om Rupert Hine (?). Användningen av pianot i den här låten är helt underbart. Och vad säger man om textrader som dessa? Och ja, jag upptäckte denna sent.

”You worship the sun and you’re aching for change
But you keep starving your heart
You used to have sisters
You don’t anymore
You worship the sun
But you keep feeding the dark”

Drowning in the Sound, Amanda Palmer.

Maarja Nuut, RumHaned Kadunud. Jag tror att jag kan ha hört denna första gången 2018, men nu ligger den på topp 10. Hela den här skivan hör hemma på en skärgårdsö långt in i höstmörkret, där den trolska sången hörs ändå från Estland. Hon sjunger om hur hon letar efter sina försvunna gäss – ända till de sista raderna som i översättning lyder:

”Jag har rest till godset Mõõlu
En tron av gåsaben förs fram till mig
Jag får gåsakött att äta,
Jag får gåsablod att dricka.”

Haned Kadunud, Marja Nuut (min övers från engelskan)

UltranoireFading Into You. En märkligt depechig låt med bubbelbas och minimalistisk trumtakt. Det mest depechiga är den pad som ligger bakgrunden och påminner om något från CTA.

Veronica MaggioGjord av sten. Uh, jag hörde inte den förrän i år. Men nu lyssnar jag på den nästan varje vecka.

PriestObey. Överraskande bra svensk synthmusik som inte försöker göra det för svårt. Gillade verkligen hur låten går över i en mässande slutdel som bara växer till. Mer sånt.

Mark LaneganNight Fight to Kabul. Det här är egentligen en jättekonstig låt för mig att gilla, men jag måste säga att jag verkligen fascineras av Lanegans musik och röst — och hans lakoniska fråga om det finns guld i Kabul.

DownloadGaslighter. Det här är humor. Download fortsätter att leverera musik som sitter allra längst inne i dårhuset och pratar med speglar, och ler, med litet för många tänder.

David Eugene Edwards & Alexander HackeKiowa 5. Jag hade lätt kunna lyssna på en 25 minuters maxi av den här, men nu är den bara 2.25 så jag får nöja mig med det. Hade kunnat vara ledmotiv i första säsongen av mycket mörkare version av True Detective, en där Rust Kohle framstår som en glättig Pollyanna.

Nyårslöftet får bli att försöka upptäcka mycket mer ny musik, att leta reda på ny musik och försöka lyssna in den. Musik förändrar mig nog mer än någon annan konstform, och det är ju inte roligt att förbli densamme hela tiden…

Kulturfredag: Nick Cave

Nick Cave kommer ut med en ny skiva som redan i dag kan lyssnas igenom här. Det är en märklig historia, ett dubbelalbum som består av en ”vanlig” skiva och två längre stycken förbundna med ett parti ”spoken word”. Efter den första genomlyssningen i natt måste jag säga att jag är alldeles fascinerad. Vad är det som pågår här? Mycket av Caves musik och andra konstnärliga verksamheter tolkas nu regelmässigt mot bakgrunden av hans sons tragiska död, och det gör det ännu mer komplicerat — det finns en läsning som helt dominerar alla de andra, en förståelsehorisont som överröstar möjliga alternativa strategier för att närma sig texter och musik. Intressant nog tycks det nästan som om Cave närmar sig detta i texter och musik också. Det avslutande stycket berättar en liten fabel om en mor som vill rädda sitt döende barn, och som söker upp Buddha. Denne säger att det ordnar sig, det enda hon behöver göra är att samla ihop senapsfrön från alla hus i byn där ingen dött. Naturligtvis finns det inga sådana hus — alla har någon som dött — och modern i fabeln begraver sitt barn i skogen. Efter allt detta sjunger Cave att han väntar på ”peace of mind”, och det låter som om han etsats fast av alla våra blickar i rollen som den sörjande fadern – och samtidigt vill han inte riktigt bryta sig fri från den heller, eftersom sorgen är så förlamande att han försvinner in i ett väntande, ett dröjande som inriktar sig på den sinnesfrid som vi allt för ofta förväxlar med döden.

Texter, musik — allt är drömskt, liksom fasförskjutet och utanför, hela plattan existerar liksom i en egen icke-euklidisk rymd där tecknen kollapsat i koderna, och omslaget – med enhörningar och sockersöt sagoskog – är bara ytterligare ett exempel på hur hela Caves begreppsvärld nu orienterar sig mot en punkt utanför de gemensamma tolkningsmönstren. Man får en känsla av att bli inbjuden till en fest där ingen ser en, av att bli omfamnad, men inte sedd, av någon som inte vet att de nu spelar enligt helt andra regelverk. Jag vet inte om jag gillar det, men det är enormt fascinerande. Den förra skivan kunde jag till sist inte lyssna på – jag gick tillbaka till Push The Sky Away och lyssnade igenom den varje gång jag började lyssna på Skeleton Tree – och det hade nog att göra med att den kändes så privat och lyssnandet blev nästan att exploatera en sorg – en Peeping, eller Eavesdropping, Tom känsla infann sig genast. Detta trots att Cave sagt att det mesta materialet var färdigskrivet redan innan han drabbades av den fruktansvärda tragedi det måste vara att förlora ett barn.

Men verket förankrades i den sorgen, alldeles utan att Cave själv kunde göra något åt det, och hyllades för det. Och här ligger kanske en av nycklarna till Ghosteen — det nya albumet. För den som så våldsamt fångats i en tolkning och tvingats in i en berättelse finns det kanske ett behov av att försöka lösa upp projektionerna. Vi lägger vår egen smärta och sorg över Cave, tar ifrån honom det individuella uttrycket, och han gör uppror genom att först genomföra en märklig och mästerlig turné baserad på dialoger och konversationer – för att hitta tillbaka till en sorts handlingskraft, en egen agens. Sedan gör han uppror genom att utmana de tolkningsmönster som håller honom fången med en dubbelplatta, där de första sångerna är ”barn” och de senare, längre och mer komplicerade är ”föräldrar”. Den relationen, som också nu håller honom fången, löser han upp genom att komplicera den och förneka oss de enkla tolkningsmönster vi våldför oss på honom med.

Kanske. Jag kommer att lyssna många fler gånger, men det var länge sedan jag lyssnade till något som så tydligt både bjöd in mig och omfamnade mig och samtidigt vägrade mig enkla tolkningar. Det är briljant, tror jag, och det slår mig att den personliga tragedin forcerar ett val: antingen sluter man sig och drar sig undan, försjunker i det privata, eller så gör man något mycket, mycket svårare – och kanske modigare – och följer sorgen utåt, in i det gemensamma. Men då måste man akta sig så att man inte fastnar där, och Ghosteen känns som om Cave bryter igenom och når en sorts flykthastighet som låter honom lämna våra förväntningar och vår kollektiva medkänslas gravitation.

AI, kinesisk folkmusik och mänskliga optima

I den här vetenskapliga artikeln lägger författarna fram en modell för hur de kan generera kinesisk folkmusik med hjälp av ”deep learning”. Det är värt att citera deras sammanfattning:

Regional style in Chinese folk songs is a rich treasure that can be used for ethnic music creation and folk culture research. In this paper, we propose MG-VAE, a music generative model based on VAE (Variational Auto-Encoder) that is capable of capturing specific music style and generating novel tunes for Chinese folk songs (Min Ge) in a manipulatable way. Specifically, we disentangle the latent space of VAE into four parts in an adversarial training way to control the information of pitch and rhythm sequence, as well as of music style and content. In detail, two classifiers are used to separate style and content latent space, and temporal supervision is utilized to disentangle the pitch and rhythm sequence. The experimental results show that the disentanglement is successful and our model is able to create novel folk songs with controllable regional styles. To our best knowledge, this is the first study on applying deep generative model and adversarial training for Chinese music generation.

Att använda maskiner för att skapa musik är inte ett nytt fenomen. Den kände kompositören / datavetaren David Cope använde – i och för sig helt annorlunda – teknik för att göra just detta för flera decennier sedan. Han är bland annat berömd för det underbara och halvknasiga faktum att man på hans webb kan ladda ned 5000 olika Bachkoraler skapade av algoritmer. Jag har själv ofta i föreläsningar använt några av hans automatiskt genererade stycken för att visa att även kreativitet – som ofta framhälls som en unikt mänsklig förmåga – utan bara kan, utan nödvändigtvis måste kunna algoritmiseras i den grova meningen att den kan beskrivas som steg i en process som sedan kan utföras av en maskin. (Fotnot: Copes sajt håller på att vittra bort och det påminner mig om något som Vint Cerf ofta inskärper i oss: vi har ingen bra plan för hur vi skall minnas digitalt).

Den mest triviala modellen av kreativitet är ju enkel: generera massor av möjliga musikstycken och välj sedan ut de som verkar mest intressanta. Det är också möjligt att tänka sig detta som en process: välj ut möjliga ”nästa steg” i ett musikstycke eller en dikt och välj, igen, de mest intressanta. Häri skiljer sig uppgiften väsentligt från att lära en dator att spela, säg, go eller schack. Där handlar det om att välja den optimala vägen framåt givet ett strikt, konkret kriterium: att vinna spelet. I kreativiteten finns det inte samma tydliga optimeringsvillkor. Vad optimerar vi för när vi skapar musik eller litteratur?

Att svara ”inget alls” vore inte bara fel, utan djupt oärligt. Kreativitet optimerar för mindre välartikulerade kriterier, och komplexiteten i denna uppsättning kriterier är enormt fascinerande. Det vi upplever som god konst gör det väl, det som vi upplever som spekulativt är egentligen ett misslyckande att optimera rätt. Här finns en paradox: att vi inte klart kan uttrycka vad det är vi optimerar för betyder inte att vi inte optimerar. Inte heller handlar det om individuella kriterier. Jag har alltmer kommit att tro att det inte finns någon privat konstsyn, lika litet som det finns privata språk. Jag har också börjat tro att det finns rent biologiska lokala optima som vi orienterar oss mot i konsten — tydligt modererade av kulturella särdrag som över tiden kommit att utvecklas till helt egna selektionstryck.

Det är värt att dröja vid. I spel har vi märkt att de lokala optima som vi upptäckt i spel som schack och go inte är globala optima alls. När en dator kan genomsöka spelrummet mer effektivt hittar den andra lokala – eller globala – optima som slår oss. Den känsla som inträder då inträder är känslan av att vi spelar mot något främmande, nästan utomjordiskt. Mjukvaran sätter drottningen i ena hörnet av schackbrädet, datorn spelar ett drag som drag 37 i Sedolmatchen, och plötsligt spelar vi inte i en mänsklig del av spelrummet längre – och datorn vinner. Men för konst är det annorlunda.

För konst handlar det om att kunna utforska det lokala optima som vi redan börjat kartlägga, eller hitta ett nytt sådant mänskligt optima och skapa inom detta. Konst vinner inte om den blir främmande, omänsklig, utomjordisk — utan blir istället helt ointressant. Det i sin tur innebär att konsten utgör en helt annan sorts praktik än spelet, ur ett rent strukturellt perspektiv. När datorn övergav de mänskliga spelen som använts som träningsdata blev den genast bättre – eftersom det lossade förtöjningarna från den mänskliga optima som vi ankrat upp vid. Men ett neuralt nätverk som skapar konst helt utan mänskliga indata blir förmodligen bara irrelevant.

Om detta stämmer innebär det att vi har en intressant fråga att ställa oss om värdet av mänskliga optima i olika sorters problemdomäner. Värdet av mänskliga frön i djuplärandets processer. Hur är det med etik, med konst, med musik, med litteratur, med filosofi? Vilka andra områden finns där vår mänskliga position i lösningsrymden har ett värde i kraft endast av att det är vi som har konstruerat den?

Det är intressant att fundera kring en närmast nihilistisk position här. Antag att någon hävdade att mänskliga optima aldrig har något egenvärde alls – vad skulle det betyda? Jo, det borde kunna betyda – givet att möjlighetsrymderna för konst, etik och musik är flera storleksordningar större än spelrummet för exempelvis go – att en dator skulle kunna upptäcka en bättre musik, en bättre etik och vackrare konst än något som vi tidigare sett, och att vi, när vi såg eller hörde denna konst, omedelbart skulle se att detta var bättre – på samma sätt som gospelaren ser att ett drag faktiskt är bättre än det drag som den mänskliga erfarenhetens ortodoxi skulle föredra.

Här finns ett sorts möjligt demarkationskriterium för olika typer av mänskliga kunskapsdomäner: en där vi kan upptäcka en överlägsen praktik och en där den mänskliga praktiken har ett egenvärde. Det betyder inte att det finns saker som datorer inte kan göra – vilket alltför länge varit en sorts besatthet i diskussionen om AI – utan att det finns saker som utvärderas enligt kriterier som gör det omöjligt för en dator att tävla med en människa på egen hand. 

Till sist, då, just detta: vad säger vi om möjligheten att vi skulle kunna använda AI för att utforska ”the human adjacent possible” i konst, musik eller litteratur? Skulle inte en AI kunna hjälpa oss att utforska det mänskliga optima som vi rör oss i när det gäller dessa domäner? Jo, det tror jag – och det är delvis svindlande.

Låt oss bli medvetet spekulativa för att försöka förstå vad detta betyder, och fråga en till synes enkel, men ändå provokativ fråga:

(i) Skrev Bach sin allra vackraste, mest fulländade musik?

Tänk dig nu hela Bachs kompositionsrymd som ett landskap som vi kan utforska med hjälp av olika sorters AI, och där vi kan hitta tomrum eller utelämnade verk, och kanske hitta en fuga i a-moll som inte skrevs, men som med alla tillgängliga kriterier borde vara den absolut vackraste, mest tekniskt fulländade fuga som Bach hade kunnat skriva. Vi skulle kanske kunna hitta ett requiem av Bach, eller ett koralstycke som han kunde ha fulländat.

Och låt oss bli ännu mer spekulativa: tänk dig att hela den mänskliga samlade konstnärliga produktionen kunde analyseras på samma sätt, och att vi kunde ställa frågor till den för att rekonstruera verk som aldrig skapades, men som i sig hade, om de skapats, varit överlägsna allt annat som skapats. Inte bara blir det då möjligt att fundera kring om det vore möjligt att rent logiskt rekonstruera en version av Aristoteles dialoger – för alltid förlorade för eftervärlden – utan det blir också möjligt att ställa frågor som vilket det vackraste musikstycke Friedrich Nietzsche hade kunnat skriva var. Vi har musik från Nietzsche, vi har teckningar, vi har texter – vore det inte möjligt att med dessa och övriga lokala optima från den mänskliga kulturen leta i rymden av möjliga verk och se vad vi kan hitta?

Vad dessa tankeexperiment fordrar, är att vi funderar kring hur vi tänker kring konst och dess värde. Kontext, receptionshistoria, återkommande användning av konst och musik — alla spelar roll och omöjliggör kanske dessa experiment. Men om de inte gör det skulle vi kunna tänka oss en framtid i vilken vi engagerar oss i en sorts det möjligas kreativa arkeologi och skapar verk som flödar ur en djupare och mer fullständig förståelse av det samlade kulturella arvet.

Det, förstås, är vad många konstnärer redan skulle hävda att de gör – utan ny teknik.

 

Gothic Country

Den här sommarens musikaliska tema har varit gothic country. Det är lika bra som det låter. Jag har inte bara njutit av Slim Cessna:

This is how we do things in the country -yey!

Utan framförallt av David Eugene Edwards olika uppenbarelser. Nuvarande favoriter:

Det är ju så bra! Man blir alldeles lycklig. Eller jag blir i alla fall. Resten av bekantskapskretsen bävar och väntar på att jag skall skaffa mig hatt och boots. Visst skulle jag se bra ut i hatt och boots? Oh, och nämnde jag:

Black Soul Choir. (Every man is evil/every man is a liar/An unashamed with the wicked tongues sing/In the black soul choir) — det är liksom som om Bauhaus försökt att smila in sig hos Clint Eastwood.