Kulturfredag: Nick Cave

Nick Cave kommer ut med en ny skiva som redan i dag kan lyssnas igenom här. Det är en märklig historia, ett dubbelalbum som består av en ”vanlig” skiva och två längre stycken förbundna med ett parti ”spoken word”. Efter den första genomlyssningen i natt måste jag säga att jag är alldeles fascinerad. Vad är det som pågår här? Mycket av Caves musik och andra konstnärliga verksamheter tolkas nu regelmässigt mot bakgrunden av hans sons tragiska död, och det gör det ännu mer komplicerat — det finns en läsning som helt dominerar alla de andra, en förståelsehorisont som överröstar möjliga alternativa strategier för att närma sig texter och musik. Intressant nog tycks det nästan som om Cave närmar sig detta i texter och musik också. Det avslutande stycket berättar en liten fabel om en mor som vill rädda sitt döende barn, och som söker upp Buddha. Denne säger att det ordnar sig, det enda hon behöver göra är att samla ihop senapsfrön från alla hus i byn där ingen dött. Naturligtvis finns det inga sådana hus — alla har någon som dött — och modern i fabeln begraver sitt barn i skogen. Efter allt detta sjunger Cave att han väntar på ”peace of mind”, och det låter som om han etsats fast av alla våra blickar i rollen som den sörjande fadern – och samtidigt vill han inte riktigt bryta sig fri från den heller, eftersom sorgen är så förlamande att han försvinner in i ett väntande, ett dröjande som inriktar sig på den sinnesfrid som vi allt för ofta förväxlar med döden.

Texter, musik — allt är drömskt, liksom fasförskjutet och utanför, hela plattan existerar liksom i en egen icke-euklidisk rymd där tecknen kollapsat i koderna, och omslaget – med enhörningar och sockersöt sagoskog – är bara ytterligare ett exempel på hur hela Caves begreppsvärld nu orienterar sig mot en punkt utanför de gemensamma tolkningsmönstren. Man får en känsla av att bli inbjuden till en fest där ingen ser en, av att bli omfamnad, men inte sedd, av någon som inte vet att de nu spelar enligt helt andra regelverk. Jag vet inte om jag gillar det, men det är enormt fascinerande. Den förra skivan kunde jag till sist inte lyssna på – jag gick tillbaka till Push The Sky Away och lyssnade igenom den varje gång jag började lyssna på Skeleton Tree – och det hade nog att göra med att den kändes så privat och lyssnandet blev nästan att exploatera en sorg – en Peeping, eller Eavesdropping, Tom känsla infann sig genast. Detta trots att Cave sagt att det mesta materialet var färdigskrivet redan innan han drabbades av den fruktansvärda tragedi det måste vara att förlora ett barn.

Men verket förankrades i den sorgen, alldeles utan att Cave själv kunde göra något åt det, och hyllades för det. Och här ligger kanske en av nycklarna till Ghosteen — det nya albumet. För den som så våldsamt fångats i en tolkning och tvingats in i en berättelse finns det kanske ett behov av att försöka lösa upp projektionerna. Vi lägger vår egen smärta och sorg över Cave, tar ifrån honom det individuella uttrycket, och han gör uppror genom att först genomföra en märklig och mästerlig turné baserad på dialoger och konversationer – för att hitta tillbaka till en sorts handlingskraft, en egen agens. Sedan gör han uppror genom att utmana de tolkningsmönster som håller honom fången med en dubbelplatta, där de första sångerna är ”barn” och de senare, längre och mer komplicerade är ”föräldrar”. Den relationen, som också nu håller honom fången, löser han upp genom att komplicera den och förneka oss de enkla tolkningsmönster vi våldför oss på honom med.

Kanske. Jag kommer att lyssna många fler gånger, men det var länge sedan jag lyssnade till något som så tydligt både bjöd in mig och omfamnade mig och samtidigt vägrade mig enkla tolkningar. Det är briljant, tror jag, och det slår mig att den personliga tragedin forcerar ett val: antingen sluter man sig och drar sig undan, försjunker i det privata, eller så gör man något mycket, mycket svårare – och kanske modigare – och följer sorgen utåt, in i det gemensamma. Men då måste man akta sig så att man inte fastnar där, och Ghosteen känns som om Cave bryter igenom och når en sorts flykthastighet som låter honom lämna våra förväntningar och vår kollektiva medkänslas gravitation.