Vårt läsande förblir, när vi tittar närmare på det, en mystisk förmåga. Vi kan avkoda stora teckensystem och ur dem ösa både förståelse och tankar som tänkts av andra. Det har ofta påpekats att läsandet är en sorts telepati – ett sätt att ta del i en annans tankevärld, och det ligger mycket i det – men hur den processen ser ut är inte alltid alldeles klart.
Något måste sägas om hur vi tolkar texter – och vem ansvar det är att texten tolkas på ett visst givet sätt. Ibland talar vi om en tolkningsbörda och menar därmed frågan om vem det är som har ansvaret för att texten blir meningsfull för läsaren. Under de senaste seklerna har tolkningsbördan förskjutits mot textens författare, och läsarens rättigheter har stärkts samtidigt som läsarens skyldigheter minskat. Det är en märklig utveckling, givet att vi vet att texter är svaga skuggor av de tankar de uttrycker. Det är också en utveckling som riskerar att försvaga det demokratiska samtalet.

Tydligast kan man se detta på Twitter, där texten regelbundet tolkas på värsta tänkbara sätt för att på detta sätt kunna användas för att attackera författaren. Det kallas ibland för ”medveten feltolkning”, men det är alldeles för svagt – det är inte så att läsaren feltolkar, så mycket som att man fultolkar texten. Inom ramen för textens möjliga betydelser väljer man den som förvandlar texten till ett vapen mot sin upphovsperson.

Det är en konsekvens av att läsarens rättigheter ensidigt stärkts på bekostnad av de skyldigheter som läsaren brukade ha.

Tydligast kan vi se detta om vi tittar på äldre kinesisk filosofi. I Paul R Goldins utmärkta The Art of Chinese Philosophy: Eight Classical Texts and How to Read Them kommenterar författaren detta i ett avsnitt:

”If you read a book by a contemporary philosopher and find little of value in it, you are likely to blame the author and not yourself. Today, the burden of persuasion is thought to lie with the author. But in a culture where the supposed authors of philosophical texts were venerated as sages, expectations would have been reversed: if you read a text like the Analects and find little of value in it, this reflects only your own failure” (s 27)

Här blir läsarens plikt närmast absolut, och det skapar förstås andra problem: i en kultur där läsaren misslyckas om hon inte förstår texten kan en osund auktoritetstro frodas och vi faller lätt offer för charlataner. Upplysningen, förnuftstron och moderniteten förskjuter därför ansvaret från läsaren till författaren, men gör det till den grad att vi hamnar på rakt motsatt sida: läsaren står utan ansvar för sin läsning alls! Det i sin tur befordrar inte förståelse, dialog eller ett fungerande offentligt samtal. Där absoluta skyldigheter för läsaren kan leda till auktoritetstro och sektliknande hyllningar av författaren, leder läsarens absoluta rättigheter till den mänskliga dialogens sammanbrott.

Vi behöver alltså en diskussion om läsarens ansvar, och skyldigheter.

*

Samtidigt är frågan om läsarens ansvar inte bara en fråga om demokrati, dialog och Twitter — det är en djupare och mer intressant fråga än så. Den som läser utan ansvar lurar sig själv till ett slöare och mer distanserat läsande och går så miste om den fantastiska upplevelsen att leta meningar i texten. Att läsa med en känsla av ansvar är att få ut ett väsentligt mycket högre värde av investeringen i tid och tankemöda.

Det ansluter också till vårt behov av bildning. Ur ett perspektiv handlar bildning om att integrera de kunskaper man har till ett – och för sig löst sammanhållet, men ändå – helt. Läsningen sker mot bakgrund av den väv av bildning som vi tillägnat oss och därför blir boken i knäet unik för dig om du väljer att läsa den mot bakgrund av din egen förståelsehorisont.

Detta läsande, det integrativa, förvandlar oss.

*

Det beklagas ofta att vi förlorat den gemensamma faktagrunden i våra samhällen – att vi inte längre kan enas om sanningen. Det är sant, och det är ett problem, men vi saknar ofta svar på hur vi skulle kunna upprätta en gemensam grundkunskap. Kanske kan det vara nyttigt att titta på hur denna faktagrund byggs upp, eller ännu hellre: hur den inte byggs upp.

Vi skapar inte gemensam förståelse genom att rada upp ett antal saker som vi anser är sanna och sedan nicka och enas om att de är sanna. Det skulle inte fungera: sanningen skapas i läsningen och kan inte deklareras. Kanske är vägen framåt ur det mörker av alternativa fakta och nonsens som vi snubblat in i ett mer ansvarsfullt läsande. Ett läsande som lyssnar efter den andras intentioner och avsikter, som försöker hitta till en delad förståelse.

Sanningen framförs, inte olikt ett musikstycke, i vår gemensamma läsning.

*

Det klassiska rådet vi ges i dessa tider är att inte dela artiklar som vi inte läst. Det ligger mycket i det, men kanske kunde man förtydliga vilken sorts läsande det handlar om? Kanske ska vi inte dela artiklar som vi inte läst ansvarsfullt?

*

Det finns paralleller vi kan dra ledigt här med samhället i stort. Dostojevskijs observation att om Gud är död så är allt tillåtet kan enkelt parafraseras som om författaren är död är alla läsningar tillåtna. Den nietzscheanska problematiken återkommer: utan en religiös replipunkt måste vi själva bli den metafysiska grund vi står på.

Det ansvarslösa läsandet är en del av denna förskjutning från en metafysik förankrad utanför oss själva. Men som med moralen i stort, kräver läsandets moral också att vi själva återuppfinner den auktoriteten, tar den på oss.

Ingen annan kan ansvara för vår läsning.

Kanske kan det fungera åt andra hållet också. Kanske är ett mer ansvarsfullt läsande av världen den första punkten i den omvärdering av alla värden som följer på människans upplysning. När vi tar ansvar för hur vi läser världen runtom oss tar vi ansvar för hur vi formar oss själva.

Läsning är i grunden en kreativ handling.

Hur utformar man bäst en Coronakommission? Det kan tyckas en märklig fråga — det handlar väl om att granska den svenska hanteringen av pandemin och se till att man pekar på brister och tillkortakommanden? Och har experter som kan förklara vad man kunde ha gjort annorlunda? Resultatet borde bli en rapport, ett sorts facit, som kan kan ge sanningen om Sveriges hantering av pandemin.

Det finns emellertid ett annat sätta att konstruera kommissionen på som vore intressant att överväga, och man skulle kunna ta en modell från den internationella övervakningen av kärnvapentester.

Allt sedan man beslutade att förbjuda tester har det funnits en organisation som övervakar att detta fördrag efterlevs, men eftersom frågan var så känslig beslöt man en särskild arbetsordning som bestod i att organisationen presenterar alla kända data om ett misstänkt test – seismiska profiler, rapportera från andra geologiska bevakningsmekanismer mm. Sedan är det upp till de politiska representanterna att se på data och antingen enas om att ett test ägt rum, eller vägra att enas.

I den här konstruktionen presenterar kommissionen alla data om pandemins utveckling, vad som var känt när och vilka olika metoder som fanns att tillgå, samt en rejäl redogörelse för smittans utbredning och förlopp i samhället. Samtidigt skulle kommissionen också kunna presentera ekonomin, den psykiska hälsan och omvärldens bild av Sverige förändrades under den här tiden – utan att lägga några värderingar vid det.

Därefter överlåter man till riksdagen att debattera värderingen av dessa data.

Det finns nackdelar med detta förfarande: kommissionen skulle inte bli en naturlig slutpunkt för pandemin, och den skulle nog öppna fler frågor än den stängde ned.

Den stora fördelen är dock att det skulle bli en diskussion om den politiska hanteringen av pandemin. Inte en diskussion om epidemiologin, ekonomin eller någon annan aspekt av det hyperproblem som vi genomlever. Det handlar om vilken fråga vi vill besvara med kommissionen och dess efterföljande diskussion, och det finns en mängd kandidater.

(i) Var Sveriges epidemiologiska svar på pandemin det bästa möjliga givet den tillgängliga information som fanns? Här är antalet smittade och döda i covid-19 den relevanta variabeln.

(ii) Var Sveriges folkhälsostrategiska svar på pandemin det bästa möjliga givet den information som fanns? Här är den relevanta variabler folkhälsan i stort under en längre period efter pandemin (psykisk ohälsa, vårdskulden, mm).

(iii) Var Sveriges ekonomiska svar det bästa möjliga givet den information som fanns? Här handlar det om den svenska ekonomin och hur den påverkats av pandemin.

(iv) Var Sveriges utrikespolitiska svar det bästa möjliga givet den information som fanns? Här är variabeln Sveriges rykte och möjligheter att agera internationellt mm.

(v) Var Sveriges beredskap god för den här typen av mer komplexa risker? Här är variabeln vårdens tillgång till utrustning, matleveranser och andra logistikfrågor – men även om försvarets förmåga att fungera normalt mm.

Politikens uppgift är – som jag försökte skriva tidigare – att väga samman alla olika faktorer och fatta beslut på basis av dem. Därmed blir nästan den mest intressanta frågan denna:

(vi) Var Sveriges politiska hantering den bästa möjliga givet den information som fanns?

Och då handlar det om hur den politiska ledningen försökte besvara alla frågorna (i) till (v) ovan, och säkert fler än så.

En kommission som forcerade en debatt om (vi) genom att redovisa data så tydligt och bra som möjligt skulle vara av stort värde och förmodligen maximera vad vi kan lära oss av pandemin.

Och det är en annan aspekt av detta. Vad vill vi att en Coronakommission skall göra? Hur utvärderar vi om en sådan kommission var framgångsrik? Det finns förstås en frestelse här att säga att den viktigaste funktionen är att utkräva ansvar. Jag förstår den tanken, och ansvar är viktigt.

Men det finns en glidning här som är problematisk – och det är den ofrånkomliga tendensen att förväxla ansvar och skuld. Dessa är inte och bör inte vara synonyma om man vill dra någon nytta av slutsatserna av en större utvärdering.

Det är en hård och svår regel att följa. Det är mänskligt att vilja placera skuld när saker går fel, men om man spelar ett oändligt spel är det ofrånkomligen destruktivt. Det betyder nämligen att det organisationen lär sig är att sky ansvar så långt det går. Resultatet blir som när MSB gick ut och sade att vattenförsörjningen kunde skadas, men att det inte var deras ansvar. Man uppmuntrar till vad som ibland kalls CYA-beteenden: cover your ass och syndabockeri.

En anekdot: när jag ledde en större grupp i det företag jag arbetar i beslöt jag tidigt att vi skulle införa post mortems – analyser av olika projekt som belyste vad som gick bra och vad som gick fel. Det var oerhört svårt, eftersom alla trodde att jag var intresserad av vems fel det var att något inte gått som vi ville. Det tog något år att få det hela på plats, och vi gjorde det genom att lägga fast ett antal grundregler för post mortems. De var de följande (vårt arbetsspråk är engelska).

1) Blame is uninteresting.
2) Failure is learning.
3) Everyone fails. Fail differently next time.
4) Those who learn the fastest win.

Dessa principer är inte särskilt uppseendeväckande, men de var absolut nödvändiga för att vi skulle kunna nå det resultat vi ville ha: ett vanemässigt lärande, utan skuld eller rädsla. Ett lärande som gjorde oss starkare och bättre för varje projekt – även de lyckade, där tendensen är att tro att man är lysande, men där felstegen ofta är lika många som i de projekt som kapsejsade.

Det är svårt att se att det inte också borde gälla en samhällelig utvärdering av den typ som Coronakommissionen borde ägna sig åt – ett rikt, strukturerat och framåtriktad lärande.

Till sist, betyder inte det att ingen någonsin hålls ansvarig? Absolut inte. Men ansvaret ligger i den absoluta toppen. Det var ju, i mitt anekdotiska exempel, mitt fel om min grupp misslyckades, och det betydde att jag var den som var ansvarig. När jag talade med mina chefer berättade jag vad som gått fel och vad jag tänkte göra åt det – och varje år frågade jag dem om de ville att jag skulle fortsätta med det jag gjorde, för att ge dem en chans att byta ut mig om de inte ansåg att jag var rätt person för jobbet – och att de inte skulle tveka om så var fallet, eftersom de i sin tur hade ansvar för mig annars. Ibland hände det att någon i teamet hamnat fel – att deras kompetens inte matchade rollen – och då försökte vi hitta andra lösningar, men jag köpte aldrig tanken om ”bad performers” – det var ju jag som rekryterat alla och matchat dem med de roller de hade.

Ansvaret ligger hos den som leder, eller borde leda, arbetet – både för det som sker och att man lär sig så mycket man kan av allt som skett. En Coronakommission som låter oss lära oss så mycket som möjligt och identifiera det politiska ansvaret är en fantastisk möjlighet.