Anteckningarna

ord är dåd

Hur utformar man bäst en Coronakommission? Det kan tyckas en märklig fråga — det handlar väl om att granska den svenska hanteringen av pandemin och se till att man pekar på brister och tillkortakommanden? Och har experter som kan förklara vad man kunde ha gjort annorlunda? Resultatet borde bli en rapport, ett sorts facit, som kan kan ge sanningen om Sveriges hantering av pandemin.

Vad granskar vi?

Det finns emellertid ett annat sätta att konstruera kommissionen på som vore intressant att överväga, och man skulle kunna ta en modell från den internationella övervakningen av kärnvapentester.

Allt sedan man beslutade att förbjuda tester har det funnits en organisation som övervakar att detta fördrag efterlevs, men eftersom frågan var så känslig beslöt man en särskild arbetsordning som bestod i att organisationen presenterar alla kända data om ett misstänkt test – seismiska profiler, rapportera från andra geologiska bevakningsmekanismer mm. Sedan är det upp till de politiska representanterna att se på data och antingen enas om att ett test ägt rum, eller vägra att enas.

I den här konstruktionen presenterar kommissionen alla data om pandemins utveckling, vad som var känt när och vilka olika metoder som fanns att tillgå, samt en rejäl redogörelse för smittans utbredning och förlopp i samhället. Samtidigt skulle kommissionen också kunna presentera ekonomin, den psykiska hälsan och omvärldens bild av Sverige förändrades under den här tiden – utan att lägga några värderingar vid det.

Därefter överlåter man till riksdagen att debattera värderingen av dessa data.

Det finns nackdelar med detta förfarande: kommissionen skulle inte bli en naturlig slutpunkt för pandemin, och den skulle nog öppna fler frågor än den stängde ned.

Den stora fördelen är dock att det skulle bli en diskussion om den politiska hanteringen av pandemin. Inte en diskussion om epidemiologin, ekonomin eller någon annan aspekt av det hyperproblem som vi genomlever. Det handlar om vilken fråga vi vill besvara med kommissionen och dess efterföljande diskussion, och det finns en mängd kandidater.

(i) Var Sveriges epidemiologiska svar på pandemin det bästa möjliga givet den tillgängliga information som fanns? Här är antalet smittade och döda i covid-19 den relevanta variabeln.

(ii) Var Sveriges folkhälsostrategiska svar på pandemin det bästa möjliga givet den information som fanns? Här är den relevanta variabler folkhälsan i stort under en längre period efter pandemin (psykisk ohälsa, vårdskulden, mm).

(iii) Var Sveriges ekonomiska svar det bästa möjliga givet den information som fanns? Här handlar det om den svenska ekonomin och hur den påverkats av pandemin.

(iv) Var Sveriges utrikespolitiska svar det bästa möjliga givet den information som fanns? Här är variabeln Sveriges rykte och möjligheter att agera internationellt mm.

(v) Var Sveriges beredskap god för den här typen av mer komplexa risker? Här är variabeln vårdens tillgång till utrustning, matleveranser och andra logistikfrågor – men även om försvarets förmåga att fungera normalt mm.

Politikens uppgift är – som jag försökte skriva tidigare – att väga samman alla olika faktorer och fatta beslut på basis av dem. Därmed blir nästan den mest intressanta frågan denna:

(vi) Var Sveriges politiska hantering den bästa möjliga givet den information som fanns?

Och då handlar det om hur den politiska ledningen försökte besvara alla frågorna (i) till (v) ovan, och säkert fler än så.

En kommission som forcerade en debatt om (vi) genom att redovisa data så tydligt och bra som möjligt skulle vara av stort värde och förmodligen maximera vad vi kan lära oss av pandemin.

Och det är en annan aspekt av detta. Vad vill vi att en Coronakommission skall göra? Hur utvärderar vi om en sådan kommission var framgångsrik? Det finns förstås en frestelse här att säga att den viktigaste funktionen är att utkräva ansvar. Jag förstår den tanken, och ansvar är viktigt.

Men det finns en glidning här som är problematisk – och det är den ofrånkomliga tendensen att förväxla ansvar och skuld. Dessa är inte och bör inte vara synonyma om man vill dra någon nytta av slutsatserna av en större utvärdering.

Where does the buck stop?

Det är en hård och svår regel att följa. Det är mänskligt att vilja placera skuld när saker går fel, men om man spelar ett oändligt spel är det ofrånkomligen destruktivt. Det betyder nämligen att det organisationen lär sig är att sky ansvar så långt det går. Resultatet blir som när MSB gick ut och sade att vattenförsörjningen kunde skadas, men att det inte var deras ansvar. Man uppmuntrar till vad som ibland kalls CYA-beteenden: cover your ass och syndabockeri.

En anekdot: när jag ledde en större grupp i det företag jag arbetar i beslöt jag tidigt att vi skulle införa post mortems – analyser av olika projekt som belyste vad som gick bra och vad som gick fel. Det var oerhört svårt, eftersom alla trodde att jag var intresserad av vems fel det var att något inte gått som vi ville. Det tog något år att få det hela på plats, och vi gjorde det genom att lägga fast ett antal grundregler för post mortems. De var de följande (vårt arbetsspråk är engelska).

1) Blame is uninteresting.
2) Failure is learning.
3) Everyone fails. Fail differently next time.
4) Those who learn the fastest win.

Dessa principer är inte särskilt uppseendeväckande, men de var absolut nödvändiga för att vi skulle kunna nå det resultat vi ville ha: ett vanemässigt lärande, utan skuld eller rädsla. Ett lärande som gjorde oss starkare och bättre för varje projekt – även de lyckade, där tendensen är att tro att man är lysande, men där felstegen ofta är lika många som i de projekt som kapsejsade.

Det är svårt att se att det inte också borde gälla en samhällelig utvärdering av den typ som Coronakommissionen borde ägna sig åt – ett rikt, strukturerat och framåtriktad lärande.

Till sist, betyder inte det att ingen någonsin hålls ansvarig? Absolut inte. Men ansvaret ligger i den absoluta toppen. Det var ju, i mitt anekdotiska exempel, mitt fel om min grupp misslyckades, och det betydde att jag var den som var ansvarig. När jag talade med mina chefer berättade jag vad som gått fel och vad jag tänkte göra åt det – och varje år frågade jag dem om de ville att jag skulle fortsätta med det jag gjorde, för att ge dem en chans att byta ut mig om de inte ansåg att jag var rätt person för jobbet – och att de inte skulle tveka om så var fallet, eftersom de i sin tur hade ansvar för mig annars. Ibland hände det att någon i teamet hamnat fel – att deras kompetens inte matchade rollen – och då försökte vi hitta andra lösningar, men jag köpte aldrig tanken om ”bad performers” – det var ju jag som rekryterat alla och matchat dem med de roller de hade.

Ansvaret ligger hos den som leder, eller borde leda, arbetet – både för det som sker och att man lär sig så mycket man kan av allt som skett. En Coronakommission som låter oss lära oss så mycket som möjligt och identifiera det politiska ansvaret är en fantastisk möjlighet.

%d bloggare gillar detta: