Anteckningarna

ord är dåd

Vårt läsande förblir, när vi tittar närmare på det, en mystisk förmåga. Vi kan avkoda stora teckensystem och ur dem ösa både förståelse och tankar som tänkts av andra. Det har ofta påpekats att läsandet är en sorts telepati – ett sätt att ta del i en annans tankevärld, och det ligger mycket i det – men hur den processen ser ut är inte alltid alldeles klart.
Något måste sägas om hur vi tolkar texter – och vem ansvar det är att texten tolkas på ett visst givet sätt. Ibland talar vi om en tolkningsbörda och menar därmed frågan om vem det är som har ansvaret för att texten blir meningsfull för läsaren. Under de senaste seklerna har tolkningsbördan förskjutits mot textens författare, och läsarens rättigheter har stärkts samtidigt som läsarens skyldigheter minskat. Det är en märklig utveckling, givet att vi vet att texter är svaga skuggor av de tankar de uttrycker. Det är också en utveckling som riskerar att försvaga det demokratiska samtalet.

Tydligast kan man se detta på Twitter, där texten regelbundet tolkas på värsta tänkbara sätt för att på detta sätt kunna användas för att attackera författaren. Det kallas ibland för ”medveten feltolkning”, men det är alldeles för svagt – det är inte så att läsaren feltolkar, så mycket som att man fultolkar texten. Inom ramen för textens möjliga betydelser väljer man den som förvandlar texten till ett vapen mot sin upphovsperson.

Det är en konsekvens av att läsarens rättigheter ensidigt stärkts på bekostnad av de skyldigheter som läsaren brukade ha.

Tydligast kan vi se detta om vi tittar på äldre kinesisk filosofi. I Paul R Goldins utmärkta The Art of Chinese Philosophy: Eight Classical Texts and How to Read Them kommenterar författaren detta i ett avsnitt:

”If you read a book by a contemporary philosopher and find little of value in it, you are likely to blame the author and not yourself. Today, the burden of persuasion is thought to lie with the author. But in a culture where the supposed authors of philosophical texts were venerated as sages, expectations would have been reversed: if you read a text like the Analects and find little of value in it, this reflects only your own failure” (s 27)

Här blir läsarens plikt närmast absolut, och det skapar förstås andra problem: i en kultur där läsaren misslyckas om hon inte förstår texten kan en osund auktoritetstro frodas och vi faller lätt offer för charlataner. Upplysningen, förnuftstron och moderniteten förskjuter därför ansvaret från läsaren till författaren, men gör det till den grad att vi hamnar på rakt motsatt sida: läsaren står utan ansvar för sin läsning alls! Det i sin tur befordrar inte förståelse, dialog eller ett fungerande offentligt samtal. Där absoluta skyldigheter för läsaren kan leda till auktoritetstro och sektliknande hyllningar av författaren, leder läsarens absoluta rättigheter till den mänskliga dialogens sammanbrott.

Vi behöver alltså en diskussion om läsarens ansvar, och skyldigheter.

*

Samtidigt är frågan om läsarens ansvar inte bara en fråga om demokrati, dialog och Twitter — det är en djupare och mer intressant fråga än så. Den som läser utan ansvar lurar sig själv till ett slöare och mer distanserat läsande och går så miste om den fantastiska upplevelsen att leta meningar i texten. Att läsa med en känsla av ansvar är att få ut ett väsentligt mycket högre värde av investeringen i tid och tankemöda.

Det ansluter också till vårt behov av bildning. Ur ett perspektiv handlar bildning om att integrera de kunskaper man har till ett – och för sig löst sammanhållet, men ändå – helt. Läsningen sker mot bakgrund av den väv av bildning som vi tillägnat oss och därför blir boken i knäet unik för dig om du väljer att läsa den mot bakgrund av din egen förståelsehorisont.

Detta läsande, det integrativa, förvandlar oss.

*

Det beklagas ofta att vi förlorat den gemensamma faktagrunden i våra samhällen – att vi inte längre kan enas om sanningen. Det är sant, och det är ett problem, men vi saknar ofta svar på hur vi skulle kunna upprätta en gemensam grundkunskap. Kanske kan det vara nyttigt att titta på hur denna faktagrund byggs upp, eller ännu hellre: hur den inte byggs upp.

Vi skapar inte gemensam förståelse genom att rada upp ett antal saker som vi anser är sanna och sedan nicka och enas om att de är sanna. Det skulle inte fungera: sanningen skapas i läsningen och kan inte deklareras. Kanske är vägen framåt ur det mörker av alternativa fakta och nonsens som vi snubblat in i ett mer ansvarsfullt läsande. Ett läsande som lyssnar efter den andras intentioner och avsikter, som försöker hitta till en delad förståelse.

Sanningen framförs, inte olikt ett musikstycke, i vår gemensamma läsning.

*

Det klassiska rådet vi ges i dessa tider är att inte dela artiklar som vi inte läst. Det ligger mycket i det, men kanske kunde man förtydliga vilken sorts läsande det handlar om? Kanske ska vi inte dela artiklar som vi inte läst ansvarsfullt?

*

Det finns paralleller vi kan dra ledigt här med samhället i stort. Dostojevskijs observation att om Gud är död så är allt tillåtet kan enkelt parafraseras som om författaren är död är alla läsningar tillåtna. Den nietzscheanska problematiken återkommer: utan en religiös replipunkt måste vi själva bli den metafysiska grund vi står på.

Det ansvarslösa läsandet är en del av denna förskjutning från en metafysik förankrad utanför oss själva. Men som med moralen i stort, kräver läsandets moral också att vi själva återuppfinner den auktoriteten, tar den på oss.

Ingen annan kan ansvara för vår läsning.

Kanske kan det fungera åt andra hållet också. Kanske är ett mer ansvarsfullt läsande av världen den första punkten i den omvärdering av alla värden som följer på människans upplysning. När vi tar ansvar för hur vi läser världen runtom oss tar vi ansvar för hur vi formar oss själva.

Läsning är i grunden en kreativ handling.

%d bloggare gillar detta: