månadsarkiv: juli 2009

Oenighetsfriheten, Rorschach och Wikipedia

New York Times rapporterar om ett pågående gräl om huruvida det är rätt att publicera Rorschachs bläckfläckstest med de vanligaste svaren på Wikipedia. Forskare – framförallt psykologer – rasar, och menar att det skadar forskningen. Wikipedianer menar att det är fritt att publicera, säsrkilt som upphovsrätten löpt ut för de ursprungliga testen.


NY Times om Rorschach och upphovsrätten.

Vad är det mer exakt som diskussionen handlar om? Det handlar inte bara om spridning av information, utan det handlar kanske mer om var information sprids och hur – de som motsätter sig spridningen av Rorschachtesterna tror sannolikt att det finns ett värde i att dessa hemlighålls och att det värdet skadas av att testen publiceras på en webbplats som Wikipedia som har så många användare att det i princip innebär att testen blir, i någon mening, ”allmänt kända”. De som publicerar dem menar i stället att det rör sig om information som får spridas, och som dessutom är intressant och relevant.

Det leder till en intressant fråga för informationsfrihetens anhängare och motståndare, en sorts stridsfråga som ligger utanför upphovsrätten, men ändå berör den.

Finns det information som det är skadligt att sprida trots att den inte är skyddad av immaterialrättsliga regler?

Låt oss ta några exempel. I slutet av förra året blev det känt att en video om Assa Abloys Evo 2000-lås cirkulerade på nätet, och bland annat på YouTube. 
 

Assa 2000 Evo dyrkas upp

Närmare efterforskning visade att det finns en hel subkultur på nätet som bara sysslar med att visa upp hur lås lättast dyrkas upp och hur man gör inbrott i bilar. Det är klart att det det är lätt att reagera hårt på den upptäckten och bestämma sig för att detta är något som måste stoppas. Argumentet för att det skulle stoppas är också enkelt att formulera: förekomsten av information om hur man dyrkar upp lås ökar sannolikheten att de som dyrkar upp lås lyckas, och kanske bidrar den också till att den som inte visste hur man dyrkade upp lås lär sig hur man gör för att därefter sjunka ned i brottslighet.

Vi begränsar redan tillgång till information i andra sammanhang. Richard Posner argumenterade i sin bok Catastrophe för att vissa religiösa grupper inte skulle få studera ämnen som kunde användas i bioterrorism, till exempel: spridningen av den informationen menade han var för farlig. I Sverige såg vi inte ens en debatt om Säpos meddelande till lärosäten om att iranier och nordkoreaner inte skulle få studera kärnteknik, trots att det är etniskt inriktad diskriminering, snarare än en verklig riskbedömning. Janne Wallenius på KTH sammanfattade lärosätenas överraskning i en intervju med Sveriges Radio:

– Det vi undervisar om är allmänt känd kunskap, det är inget avancerat.
Man skulle kunna googla fram det med lite förkunskaper, säger Janne
Wallenius.

Ett av de mest kända exemplen på försök att stoppa information handlade just om atomvapen. 1979 försökte den amerikanska regeringen stoppa publiceringen av anvisningar om hur man gör en atombomb, men fallet prövades aldrig eftersom en annan tidning publicerade informationen i stället – och då var den redan spridd. 

Publicerade anvisningar om hur man gör en atombomb upprör fortfarande, och leder ibland till extrema motåtgärder. Nu gäller det snarast publiceringar på Internet, förstås. Enter Stage Right – en sajt som beskriver sig själv som konservativ – publicerade adressen till den man som lade upp en beskrivning av hur man gör en atombomb på domänen araburanium.com (nu nedtagen) och uppmanade sina användare att gå och ”hälsa på honom”. I dag är emellertid informationen om hur vi bygger en atombomb väl spridd.

Försöken att stoppa informationsspridning fortsätter och rör en mängd olika områden. Ibland används sekretesslagstiftning. Ibland upphovsrätten. Ytterligare ett exempel finns i Scientologikyrkans många olika rättsprocesser, som ofta använder immaterialrätten. I det fallet försvaras försöken med att det handlar om religionsfrihet – och med upphovsrätten. 

Allmän säkerhet, försök att stoppa vapentillverkning, religionsfrihet, psykologisk forskning – det saknas knappast exempel på värden som skulle kunna värnas om vi begränsade informationsspridningen. Hur kan vi försvara spridningen av information om den kränker dessa etablerade värden?

Det finns två möjliga svar på den frågan. Det första är att vi här har en skenfrågeställning – det har aldrig funnits någon möjlighet att kontrollera informationsspridningen, eftersom informationen endast behöver spridas en gång för att sedan vara tillgänglig överallt. Diskussioner om att stoppa informationsspridningen är alltså meningslösa och i allt väsentligt hopplösa.

Problemet med det svaret – bortsett från att det litar tungt till en sorts teknisk determinism (information wants to be free) – är att det inte besvarar den verkliga frågan som Wikipediafallet rör: bara för att information sprids följer inte att en enskild sajt bör sprida den. Av ett vara följer inte ett böra. Wikipedia har fortfarande ett val, och kan välja att inte publicera viss information. Frågan är vilka principer en webbplats ska följa när den väljer att begränsa informationsspridningen.

Det finns något fegt över just detta svar – det undviker det ansvar som följer med informationsspridning. Ett ansvar som i stället kanske borde välkomnas. I Jefferson’s Moose resonerar David G Post om detta och han erbjuder en princip grundad i Jeffersons analys av yttrandefriheten. Jefferson gör en intressant observation när han ser att det i inget mänskligt samhälle råder konsensus. I stället är det oenigheten som härskar och den i sin tur ligger i människans natur.

På basis av detta bygger Jefferson ett försvar för yttrandefriheten som grundar sig i att oenigheten är vår främsta tillgång: det är i den motorn för samhällets framåtskridande står att finna. Yttrandefriheten är den mekanism som tillför oenigheten energi, och därför är yttrandefriheten naturgiven – eller mer: påkallad av vår mänskliga natur.

Principen blir då enkel: inga inskränkningar av yttrandefriheten bör tillåtas.

Men hur väger vi då yttrandefriheten mot andra rättigheter? Jeffersons svar utgår från att vi måste vikta de andra rättigheterna. När det gäller upphovsrätten, skriver Post, menade Jefferson att svaret var enkelt: upphovsrätten var i grunden en samhällelig, social konstruktion utan någon grund i människans natur. Tvärtom: försök att konstruera ägande i idéer eller immateriella produktioner var fåfänga eftersom det immateriella lämpade sig sällsynt illa för ägandets metaforer.

If nature has made any one thing less susceptible than all others of exclusive property, it is the action of the thinking power called an idea, which an individual may exclusively possess as long as he keeps it to himself; but the moment it is divulged, it forces itself into the possession of every one, and the receiver cannot dispossess himself of it. Its peculiar character, too, is that no one possesses the less, because every other possesses the whole of it. He who receives an idea from me, receives instruction himself without lessening mine; as he who lights his taper at mine, receives light without darkening me.

Yttrandefriheten trumfar alltså alltid upphovsrätten i Jeffersons värld, endast för att naturen trumfar samhället.

Vad skulle då Jefferson ansett om Rorschach-testerna på Wikipedia? Svaret är förmodligen enkelt: värdet i diskussionerna vi har nu, i oenigheten som detta skapat, är vida större än det eventuellt vetenskapliga värde i Rorschach-testerna själva.

Det finns en viktig lektion i detta som vi alltför ofta glömmer bort. Oenigheten driver oss in i framtiden. Vår lagstiftning bör slå vakt om och våra principer bör uppmuntra oenigheten så långt det är möjligt. Yttrandefrihet är egentligen en dålig term: det är inte yttrandet i sig som bär värdet, utan oenigheten som följer av det.

Vi behöver en bredare oenighetsfrihet…

Third Voice – 10 år senare

När Third Voice lanserades 1999 – för tio år sedan – var det som ett verktyg för att stärka yttrandefriheten och skapa dialoger mellan användare. Tanken var enkel: entreprenörerna bakom företaget ville låta internetanvändare kommentera sajter som de besökte. Den tekniska lösningen var lika enkel: ett tilläggsprogram (som i tidens anda bara fanns för Windows, tyvärr) som laddades i webbläsaren och öppnade en sidomeny där användaren kunde se vilka andra användare som kommenterat. Det fanns också möjligheter att skikta kommentarer på ett sådant sätt att vissa var helt privata, vissa öppna bara för grupper och företaget självt hade också redaktionella anspråk och reserverade ett kommentarsfält för redaktionellt innehåll.



Ruinerna av Third Voices webbplats i Wayback Machine.

En till synes briljant idé, och recensenterna reagerade med att bikta sig om hur härligt de tyckte att det var. En misstänkte att det var olagligt – så stor var frihetskänslan:

This has just gotta be illegal, I think, typing away with a grin. Surely I’m not allowed to be doing this.

Men tjänsten spreds snabbt och användare älskade den. Det gjorde emellertid inte sajtägarna. Plötsligt hade de inte kontroll längre över vad användare såg när de surfade in på deras sidor, och en motståndsrörelse formades. Användningen av Third Voice, hävdade de, stred mot upphovsrätten.

Ett alltigenom löjligt argument, men oerhört intressant ur ett diagnostiskt perspektiv: varför användes upphovsrätten som argument mot vad som alla i dag skulle både acceptera var inte bara tillåtet, utan önskvärt – användarskapat innehåll? Vad vi i web 2.0-eran accepterar som en fantastisk möjlighet – att se vad användarna tycker – var inte bara skrämmande för sajtägarna under web 1.0, de menade att det kunde inte vara lagligt. En särskild motståndsrörelse – Say No To Third Voice – formades och snart var grälet ett faktum. Third Voice, menade sajtägarna, var som ”web graffiti”:

But the seemingly innocuous ”sticky notes” gained enemies quicker than users. Launching a grassroots campaign called Say No to TV, some 400 independent Web hosts banded together to gag Third Voice, which they likened to ”Web graffiti.”

Nearly two years later, it would appear that the group got what it wanted. On Monday, Third Voice posted a short message on its site, notifying users that the service had been discontinued.

Företaget fick förstås ingen finansiering, rädslan bland riskkapitalister för att hamna i upphovsrättsstrider i Napsters kölvatten dödade en hel del företag, och efter två år gick man under – på det sätt som teknikföretag gör i Silicon Valley, med en litet annorlunda, sämre och långsamt övergiven affärsmodell.

Vad var det som beseglade företagets öde?

*

Third Voice utmanade den etablerade ordningen när det gällde kontroll över informationen. Sajtägare trodde att de ensamma skulle kunna kontrollera exakt hur deras webbplatser såg ut, och att de skulle kunna kontrollera inte bara den vertikala informationsspridningen, utan att det inte fanns någon horisontell informationsspridning att tala om. Vad Third Voice gjorde var att den lilla mjukvaran skapade horisontell informationsspridning och dessutom bäddade in den i vertikala informationsstrukturer. Plötsligt blev sajterna platser för diskussioner mellan användare, inte platser för monologisk marknadskommunikation. I en tid där webbplatser beskrevs som företags ”webbnärvaro” eller ”web presence” upplevde sajtägarna Third Voice som en objuden gäst, som dessutom hade med sig alla sina kompisar.

Att upphovsrätten blev det centrala vapnet i kampen mot Third Voice är än mer intressant. Redan 1999 sågs alltså upphovsrätten som ett sätt att utöva informationskontroll. När sajtägarna upplevde att de inte hade kontroll över informationsspridningen grep de efter det verktyg som de trodde gav dem kontroll: upphovsrätten. De tolkade upphovsrätten inte endast som rätten till det de själva skapat, utan också rätten att kontrollera hur information om det de skapat kunde spridas och kanske ytterst till vem. Upphovsrättens roll i dramat om nätet var alltså redan då klar: den var den magiska formel som alla grep efter när informationsflödena skrämde och vägrade låta sig kontrolleras. Även journalisten i citat ovan var så starkt skolad i den tidens informationskontroll att han trodde att han gjorde något olagligt när han kommenterade en webbplats.

*

I dag är situationen förstås en helt annan. Horisontella och vertikala informationsflöden har flätats samman, kommentarer är lika mycket, eller ofta mycket mer, värd än de artiklar de kommenterar, alla kan publicera sig i bloggar med några få knapptryck, länkningar och wikisar tillåter kollaborativ produktion och spridning av information. Upphovsrättens mer militanta kontrollfalang spelar nu som Tigran Petrosjan, defensivt och med hopp inte om seger, utan om remi.


Tigran Petrosjan, en av schackhistoriens mest defensiva spelare.

Third Voice i sin tur har försvunnit i historiens mörker, men när vi en gång skriver informationskrigens historia förtjänar företaget definitivt en plats bland de många olika entreprenörsinsatser som definierade om vår syn på information, kontroll och kollaboration. Och det är lätt att se hur en tjänst som Third Voice skulle kunna utvecklas i dag. Tänk att ha en tjänst som lät dig se alla bloggkommentarer om en sajt i en sidopanel när du surfar, alla tweets och andra kommentarer över webben – en marginal för webben som samlar och strukturerar alla marginalanteckningar som redan finns därute.

Domännamnen FourthVoice.com och WebMargin.net är lediga…

Piratpartiet – plusmeny eller tunga på vågen?

Piratpartiets ambitioner inför riksdagsvalet 2010 förefaller engagera många. Det tycks nu stå klart att partiet tänker kandidera i kommunalvalen, och det är sannolikt också klart att man ställer upp i riksdagsvalet. Men hur ser strategin ut? Det tycks finnas en mängd olika alternativ. Vissa tycker att partiet ska försöka hitta sina egna frågor, och till exempel, som Mikael von Otter noterar, försöka adressera det digitala utanförskapet. Andra hoppas på frågor om öppen programvara i skolor och kommuner.

En del av problemet är förstås att ett riksdagsval ser annorlunda ut än ett Europaval. Den risk som partiet löper är förstås att det exaklt följer den bana som Junilistan följde: via marginaliseringen i ett riksdagsval ut ur Europapolitiken. En svagt riksdagsval skulle kunna påverka den legitimitet och ställning som partiets Europaparlamentariker åtnjuter och dessutom blanda upp frågorna om Internets frihet med frågor som inte följer av partiets inriktning. Säkerligen finns också de inom piratrörelsen som anser att valframgången i Europavalet bara kan förvaltas på EU-nivå och att det vore ett fruktansvärt misstag att ställa upp i riksdagsvalet.

Bortsett från detta ser partiet ut att ha en mängd intressanta olika strategier till sitt förfogande.

Tungan på vågen-alternativet. Denna strategi utgår från att partiet ställer upp i riksdagsvalet utan att ta ställning mellan blocken, och att man helt enkelt säger att partiet ger sina röster till det block som ger mest i de frågor som ligger partiet nära. En sådan strategi såg vi konturerna av efter Europavalet i en del uttalanden av partiet och det påminner om hur miljöpartiet en gång närmade sig frågan om hur de som – i någon mening – enfrågeparti skulle kunna slå sig in i väljarkåren. Nackdelarna med denna strategi är emellertid betydande: dels är frågan om den svenska väljarkåren vill se en minoritetsregering med skakigt stöd från ett enfrågeparti igen, och dels är frågan om det finns utrymme för den typen av retorik i ett val som i dag ser ut att handla mycket om borgerlighetens förmåga att behålla makten efter en första mandatperiod. Den stora berättelsen om det här valet kan mycket väl bli come back-berättelsen, det är tydligt att borgerligheten tänkt sig det i alla fall om man ser till deras liknelser med Clintonadministrationens andra mandatperiod och hur de tror sig kunna återhämta väljarstödet efter tuffa åtgärder mot finanskris och arbetslöshet. Oppositionen vill sannolikt att berättelsen ska handla om krisen och när den socialdemokratiska valapparaten drar igång nästa år är det med revanschlusta. Att försöka få in en tredje berättelse om nätet, integriteten och upphovsrätten i det sammanhanget kan bli mycket svårt. Att plädera för att svenska folket ska tillåta osäkerhet i den parlamentariska sammansättningen med ett tungan-på-vågen-parti kan bli ännu svårare.

Plusmenyalternativet. I detta scenario väljer piratpartiet att helt enkelt sätta samman en riksdagslista där alla kandidaterna presenterar sig som moderater, socialdemokrater eller som representanter för ett annat parti – men med den extra lilla detaljen att de inte kommer att följa partipiskan i frågor som gäller Internet. I allt annat kommer de att rösta som partiet, men förutom att få en röst på moderaterna så får du en röst på moderaterna med plusmeny Internetfrihet. Röstaffischerna skulle kunna ha texter som ”Varför nöja dig med en röst?” Eller ”Hos oss får du en riksdagskandidat – och en ryggrad”. Partiet kan på detta sätt undvika alla frågor om vilken sjukvårdspolitik de har, eller hur de ser på finanskrisen. Svaret är enkelt: som de partier som deras kandidater nu förstärker. Om man spelar detta på rätt sätt, med stora affischer där man stjäl de gamla partiernas logotyper och grafiska tilltal kanske man till och med kan få en diskussion om immaterialrätten och valkampanjerna, eller om remix och politik. Riskerna med denna strategi är dock också uppenbara: partiet skulle kunna tecknas som just det enfrågeparti som man inte vill vara och dessutom finns en risk för att man inte syns i den allmänna debatten. Man inför dock något nytt i debatten, och faktum är att man till och med skulle kunna knyta an till en diskussion om parlamentarismen. Genom piratpartiet, skulle man kunna säga, så får parlamentarismen en ny styrka: du får riksdagsmän och -kvinnor som inte är känsliga för partipiskan, som inte behöver foga sig i mobbning och utskällningar. Oberoende parlamentariker och inte transportkompanier till regeringsmakten. Partiet garanterar också ett visst inflytande till sina väljare oavsett vilket block som vinner om man får minst två mandat – eftersom riksdagslistan lämpligen organiseras efter röstfördelningen förra valet: största parti först, sedan näst störst och så vidare.

Breddningsalternativet. I detta alternativ skulle partiet tvingas bredda sin agenda och bygga en ideologi kring integritet och medborgarrättsfrågor som på olika sätt knyter an till alla de olika politiska frågor som kommer att diskuteras i valet. Problemet med det är att det är en sekundärstrategi: när den fråga ett parti formulerats kring – arbetarsituationen eller miljön – accepterats och stabiliserats är det möjligt att vidga partiet. Peter Eriksson gör det framgångsrikt just nu. Det var tydligt att i frågor om utanförskapet var Peter Eriksson mycket trovärdigare än Mona Sahlin i Almedalen och ett miljöparti som gör stora inbrytningar i en desillusionerad socialdemokrati skulle mycket väl kunna vinna på det. Men breddning förutsätter en fast plattform, en bas och en kärngrupp väljare som är stabil nog att följa partiet oavsett vad det gör. Risken för Piratpartiet i denna strategi är förstås att partiet blir ett parti bland andra. Att kandidaterna får för litet tid att läsa in sig på frågorn och framstår som Palinliknande frågetecken i frågor som de andra partierna strosat runt i under åratal.

Det finns också andra strategier – kanske framförallt missnöjesalternativet, i olika versioner. I sin enklaste form skulle detta innebära att partiledningen pekar på den ganska jämna sammansättning som partiet har vad gäller varifrån deras väljare kommer: en röst på oss, skulle partiet kunna hävda, förändrar inget i den stora striden, men du får åtminstone ett fokus på våra frågor i riksdagen som du inte skulle få annars: lika många borgare som socialdemokrater röstar på oss och du behöver inte vara rädd för att du rubbar balansen i riksdagsvalet i stort – men för Internetfrågorna kan detta vara avgörande.

Europaval är signalval i högre utsträckning än riksdagsval – nyckeln till att förstå hur piratpartiet skall kunna möta riksdagsvalen ligger i att förstå och acceptera att åtminstone hitintills har Internetfrågorna inte varit avgörande för hur väljare röstar i riksdagsval. Det lämnar två alternativ för Piratpartiet: att förändra detta och se till att Internetfrågorna blir avgörande – vilket kommer att bli svårt – eller att försöka se till att väljarna kan tillvarata sina avgörande frågor genom en röst på partiet, samtidigt som man också kan betona Internetfrågornas betydelse.

Till detta kommer mobiliseringsfrågan, återigen, där Piratpartiet kan överraska. Få andra folkrörelser har faktiskt fått ut lika mycket personer i demonstrationer och manifestationer som piratrörelsen på sistone. Arbetarrörelsens första maj falnar i glöd och fjärde oktober har stillnat av. Om ett partis framgpng avgörs av de två grundläggande faktorerna väljarstöd och mobilisering av stödet ser det ut som om den största utmaningen för piratpartiet ligger i den första snarare än i den andra.

Det blir spännande att följa vilken väg partiet tar.

Charles Clarks dröm, Maskinen och DRMs nära döden-upplevelse

När Charles Clark, en av Storbrittaniens mest kända upphovsrättsjurister och internationella förhandlare på upphovsrättsområdet, mötte nätet insåg han snart att den upphovsrätt han ägnat så stor del av sitt liv åt att utveckla, vårda och förstärka stod inför sin största utmaning någonsin. Han såg hur de kostnader som tidigare kunnat hålla kopierandet på en rimlig nivå och de kvalitetsreduktioner som kopierande innebar utplånades i digitaliseringens kölvatten. Likaså insåg han sannolikt att nätverkets snabbt växande, globala omfattning skulle göra de lagvalsfrågor och jurisdiktionsfrågor som upphovsrätten så omsorgsfullt konstruerat meningslösa.

Upphovsrätten stod inför sin gamla fiende, Maskinen, i en helt ny, starkare och till synes oövervinnelig inkarnation. Liksom tidigare gånger då Maskinen dykt upp i upphovsrättens historia utmanade den själva föreställningen om att det gick att kontrollera information på något meningsfullt sätt. Tryckpressen, videobandspelaren, kassettbanden…alla Maskinens olika inkarnationer var nästan till sitt vara negationer av drömmen om informationskontroll som upphovsrätten vilar på, litar till.

Clark våndades sannolikt inför detta, men han ville inte ge loppet förlorat. I stället sökte han en lösning som en gång för alla skulle kunna neutralisera fienden – en lösning som skulle kunna besegra maskinen. I en skrift som inte kan beskrivas som något annat än grandios lade Clark fast hur lösningen skulle sökas inte i en kamp mot Maskinen, utan i Maskinen själv.

Artikeln – The Answer to the Machine is in the Machine – visade hur vi skulle kunna bygga om Maskinen för att se till att den internaliserade den makt som upphovsrätten förlänar rättighetsinnehavaren. Metoden skulle gå ut på att injicera kontrollen i Maskinen, som en mutation och förändra maskinen inifrån.

Hädanefter skulle alla Maskinens inkarnationer vara tämjda.

Clarks tanke möttes med entusiasm, inte minst från forskningshåll. Under mitten av nittiotalet lades miljontals euro ned på vad som då kallades Electronic Copyright Management Systems (ECMS) – babyloniska system som allt innehåll skulle kontrolleras i. I korporativistisk anda föreslogs att system skulle präglas av en konsensus mellan de kommande informationsindustrierna som man kallade dem, och upphovsrättsindustrin. I ett projekt – som talande nog lånade sitt namn från påvens godkännande (IMPRIMATUR) – var det uttalade målet att förhandla fram lösningar som alla kunde leva med. Eller som projektet själva uttryckte det:

Eventually IMPRIMATUR will devise and recommend processes to protect and trade all types of intellectual property, whereby rights are respected while user needs are met.

Som om det handlade om en en enkel förhandlingslösning om hur Maskinen skulle se ut.

Det byggdes till och med särskilda språk för att beskriva rättigheter i komplexa tekniska lösningar. Bland de första fanns Mark Stefiks Digital Property Rights LanguageDPRL – som saknade stöd för undantag och begränsningar i upphovsrätten, och vägrade att diskutera frågan om hur upphovsrätten kunde begränsas och hur man kunde garantera att verk släpptes fria efter skyddstiden med orden ”det är en samhällelig och rättslig fråga, inte en teknisk”.

Det stora systemen och med dem drömmarna om att bygga en slutlig version av Maskinen som skulle tvingas tjäna upphovsrättens syften föll snabbt samman. ECM-systemen muterade och blev till dagens Digital Rights Management – DRM. Industrin krävde att DRM skulle inkluderas överallt och vägrade entreprenörer möjligheten att ens försöka bygga affärsmodeller utan att dessa stympades av kompliecarde skyddsmekanismer som ibland till och med endast fungerade på vissa operativsystem.

Samtidigt som DRM spreds, blev allmänt och utvecklades till helt nya nivåer av kontroll ökade piratkopieringen. Det enda samband som till dags dato kan beläggas mellan DRM och piratkopiering är ett positivt – alltså: piratkopieringen ökar med ökande användning av DRM. Ändå försvarade industrin religiöst användingen av DRM, även när resultatet blev stämningar och riktiga skandaler för att tekniken som användes skapade allvarliga säkerhetsproblem.

I en intervju nyligen ryktades det att den nuvarande chefen för Recording Industry Association of America, Lamy, sagt att DRM är dött. Men lika snabbt som ryktet spred sig, lika snabbt ångade industrins dementimaskin igång. Lamy sade aldrig att DRM är dött, förklarade RIAA. Det finns bara inte längre. (Tankarna går till John Cleese och hans papegoja.)

Charles Clark gick bort 2006. Hans dröm om att det en gång skall gå att tämja Maskinen, bygga om den och tvinga den till lydnad var så stark att det ännu – tre år efter hans död – finns en hel industri som vägrar att släppa taget om Clarks dröm trots att den falnat till en flimrande hopp vid horisonten. Det är ett vittnesmål om lockelsen i Clarks vision, men också om den rädsla som Maskinen fortfarande väcker hos många.

Kanske är det en berättigad rädsla.

Clark anade något i Maskinen som var fundamentalt motsatt upphovsrätten, ett väsen eller vara som till sin grundläggande ontologiska beskaffenhet inte kunde förenas med en föreställning om informationskontroll. Däri ligger kanske en djupare insikt än vi anar. En av våra främsta tänkare kring tekniken, Heidegger, lär oss ju att det ligger i teknikens väsen att ställa till förfogande, att blottlägga – att tekniken är Gestell. Tekniken avslöjar, eller i upphovsrättens språkspel: den tillgängliggör.

I så fall är inte DRM bara dött, det var aldrig metafysiskt ens möjligt att förverkliga Clarks dröm om en lydig Maskin.

Aardvark och den kollektiva intelligensen – en utvärdering


Jag har nu sedan några veckor testat Aardvark, den lilla fillemojjen som man lägger till i sin chatlista och kan antingen ställa frågor till eller svara på frågor ifrån. Några reflektioner över hur det gått såhär långt:

1) Frågorna kan vara ganska varierade. Jag har svarat på frågor om var zombies kommer ifrån, en del om Google och en del frågor om skräcklitteratur i övrigt. De frågor jag får om juridik är nästan alltid oroväckande, som den som kom i morse:


Uh…”pass”? Hur som helst är frågorna roliga avbrott i vardagen och de kommer inte för ofta, men när jag lämnar dem obesvarade är det med litet dåligt samvete. Det är intressant hur Aardvark utnyttjar chattens inbyggda personliga tilltal för att öka svarsfrekvenserna – deras egen statistik antyder att det är en väldigt hög svarsfrekvens. Både Aardvarkbotens personliga tilltal (”det är den första gången XX ställer en fråga, så du har en chans att bidra”) och chatformatets 1:1-struktur hjälper till att skapa en känsla av förpliktelse.

2) Jag ställer nästan aldrig frågor själv. Skälet, när jag funderar på det är nog att träffsäkerheten på de frågor jag får är sådär. Kombinationen av den dåliga upplevda träffsäkerheten och det sociala trycket att svara närmast garanterar att risken att svaret är dåligt ökar. Här finns en viktig lektion: kollektiv, eller kollaborativ, intelligens fungerar när var och en gör det han eller hon kan bäst. Om vi introducerar andra möjliga selektionstryck än egen kompetens (socialt tryck) minskar snabbt kvaliteten på intelligensens arbete. Här finns nästan en sorts regel för att organisera kollaborativa intelligenta nätverk: kvaliteten på resultatet står i direkt proportion till relevansen i de incitament för att delta som konstrueras. Den som vill bygga bra crowdsourcing måste alltså vara en demon på att konstruera incitamentsystem som maximerar deltagandet från rätt medlemmar i intelligensen.

3) Kollaborativ intelligens kräver skalfördelar, eller växer med skalan på nätverket som genererar svaret. Aardvark saknar en funktion som jag skulle uppskatta – jag skall tipsa dem om detta. Och det är en gissningsfunktion. Jag skulle vilja kunna ställa frågor av typen: ”Hur många skor finns det i världen” och sedan få aggregatet av alla Aardvarks användares gissningar. I stället för en uppmaning att svara på en fråga skulle jag vilja kunna gissa en siffra. Den som sedan efterfrågar gissningen skulle få två svar: den aggregerade siffran, och antalet som gissat. Som det är nu finns väldigt litet skalfördelar inbyggda i Aardvark, men det går ju att hantera. Mitt exempel är trivialt: det kommer från Surowieckis bok om Wise Crowds, och de olika mässbesökarna som skulle gissa vikten på en tjur (tror jag det var) – summan av gissningarna blev överraskande korrekt.

Summa summarum: vi är något spännande på spåren här, men ännu inte riktigt framme.

Handelspolitiska avlatsbrev för upphovsrättsintrång – affärsidé?

Forskaren och författaren Tim Wu sade vid OECDs toppmöte om Internet i Seoul att vi inte skulle bli överraskade om det vi i dag tänker på som IT-politik kommer att bli handelspolitik. TRIPS, ACTA och andra förkortningar tar över upphovsrättsfrågorna, och kanske tar kampen mot icke-tariffära handelshinder över kampen mot censur.

Vad ingen väntat sig var att WTO också skulle kunna använda just upphovsrätten, eller upphävandet av den, som sanktion. Ändå är det precis det som tycks ha hänt i fallet Antigua. LA-Times berättar att när USA vägrade efterkomma ett beslut från WTO om att tillåta spelsajter i Antigua att nå kunder i USA så beslöt WTO att Antigua kan ignorera sina skyldigheter att värna amerikanska upphovsrättsintressen upp till ett belopp om 21 miljoner USD.

Uh, va? Ja. Just det. Ett upphovsrättsavlatsbrev för ekonomisk skada (får vi anta, det skulle kunna vara vinst också) som företag baserade på Antigua orsakar den amerikanska upphovsrättsindustrin. Vips! dök förstås en entreprenör upp och erbjöd nedladdning utan gräns för 10 dollar i månaden på siten Zookz.com (som i skrivande ögonblick tycks ligga nere) – med just argumentet att skadan aldrig kommer att nå till den rätt betydande summa det rör sig om i undantaget.

Det finns en mängd invändningar att göra här: naturligtvis måste diskuteras hur ett företag skall kunna självt besluta sig för att utnyttja ett WTO-beslut och förmodligen krävs det att regeringen formaliserar detta på något sätt: man skulle kunna auktionera ut rätten att piratkopiera litet som man auktionerar ut spektrum, kanske. Det är en, eh, annorlunda idé.

Intressant nog är det lätt att tänka sig framtidens handelskrig: EU, medlemsstater och andra skulle kunna söka för just den här typen av undantag för att skapa utrymme för nya affärsmodeller och begära kompensation i form av upphovsrättsundantag för alla möjliga inbillade och verkliga oförrätter. Samma rättspolitiska drag som skapat det mystiska ACTA verkar alltså ha skapat ett annat nytt instrument: upphovsrättsundantaget som enskilda länder kan ansöka om som kompensation i de fall USA inte följer WTO-beslut.

Det moraliska valet blir också intressant: vad kommer USA att göra? Kommer man att tillåta spel, eller tillåta piratkopiering? Vad är värst? Rent rättsligt är svaret förmodligen trivialt: ett enskilt bolag kan inte försvara ett upphovsrättsintrång med hänvisning till ett WTO-beslut som gäller nationen. Men om nationen formaliserar beslutet och säljer upphovsrättsundantagsrätter (litet som utsläppsrätter?) skulle resultatet bli mycket mer intressant. Länder med stora handelspolitiska tvister med USA skulle på detta sätt kunna skapa en blomstrande Internetmarknad som kompensation för upplevda missförhållanden.

Ytterst illustrerar ju detta en annan sak, förstås. Att handelsrätten är ett märkligt nätverk av regler att hantera upphovsrätten i – och att vi förmodligen bör försöka reda ut den institutionella ordning som upphovsrätten för närvarande lever i för att få överblick och insikt i hur reformförutsättningarna för en ny, legitim upphovsrätt skulle kunna se ut.

Och att entreprenörskapet ser möjligheter i allt. Även WTO-beslut.

Upphovsskyldigheter, cyborginstrument och nätverksbegrepp

Zoe Keating spelar med sig själv; hon har förvandlat cellon till en mångfald som hon kan lagra, lägga på varandra och i realtid spela mot. Hennes musik är trollbindande och fantastisk. Men vad är egentligen hennes instrument? Är det cellon? Inte bara. Det är cellon och datorn som i samklang bildar något nytt. Denna generation av cyborginstrument blir allt vanligare i allt från det enklaste skapande till komplext, nyskapande material som detta. Det som en gång var inspelningsverktyg blir en del av instrument och löser upp gränserna mellan instrument, verktyg och upphovsman.

Kreativiteten här består av ett sammanvävt nätverk av insatser: kreativiteten bakom det ursprungliga instrumentet, bakom datorn och dess olika mjukvaror, bakom mjukvaran som Zoe använder för att skapa sitt unika cyborginstrument och naturligtvis: Zoes eget fantastiska bidrag. Ingen del kan tänkas utan någon annan, det hänger helt och hållet samman. Kreativiteten är ett nätverk av skulder och tillgångar, egna insatser och andras. Ingen kreativitet är ex nihilo, ab ovo.

Utforskandet av kreativitets moralfilosofi skulle kunna börja i den insikten, tror jag – inte i hävdandet av den individuella kreatörens rättigheter, utan i utforskandet av de skyldigheter som kreativiteten skapar. En upphovsrätt författad i Simone Weils anda: där utforskande av skyldigheterna skapar rummet som rättigheterna kan leva i.

Jag kan inte se att det vore så illa.

Maligna licenser och den digitala äganderättens död

Amazons tilltag att radera böcker som kunder köpt för att förlaget i efterhand ångrat sig och inte längre vill tillhandahålla digitala utgåvor av sina böcker har mött kritik, för att uttrycka det milt. Det intressanta med tilltaget är dock att det illustrerar ett exempel på en konflikt som inte uppmärksammats särskilt ofta – den mellan upphovsrätten och äganderätten till det individuella exemplar av ett verk som vi köpt lagligt. Som påpekas i artikeln ovan skulle vi nog haja till om Akademibokhandeln knackade på dörren, artigt förklarade att förlaget som sålt oss den senaste delen av Harry Potter inte längre vill tillhandahålla en pappersutgåva och att de därför tagit med sig litet bensin för att elda upp vårt exemplar. De flesta av oss skulle förmodligen stänga dörren igen, sätta på litet kaffe och säga ”håhåjaja” – eller något mer kraftfullt om någon sillskalle skulle försöka sig på detta. Men i övergången till den digitala ekonomin blir det svårare för oss att freda vår egen sfär och vår äganderätt, eftersom allt fler terminaler nu säljs med vad som charmigt kallas för en ”kill switch”. iPhonen lär ha en, liksom Kindle och andra terminaler: en möjlighet att på distans, utan vårt samtycke i det enskilda fallet (men vi har säkert samtyckt till det i något avtal någonstans) ändra innehållet på den teknik som vi använder. Det handlar här om själva urfallet av det som Zittrain kallar ”tethered devices”, kopplade terminaler i sin The Future of the Internet. Och ytterst betyder det att i det digitala samhället fråntas vi möjligheten att äga information, vi tillåts bara licensiera den.

Det har skrivits alldeles för litet om licensernas funktion i den digitala ekonomin, särskilt som det finns en mängd olika konfliktytor mellan just licenser, äganderätt och personlig integritet. En licens är ett villkorat pseudoägande, urholkat på en mängd olika sätt och försett med olika juridiska trojanska hästar som tillåter övervakning (se exempelvis de olika licenser som tillåter rättighetsövervakande teknik, eller förbjuder borttagandet av kopieringsskydd).

Till skillnad från avtalet – som är en hörnsten i den fria marknadsekonomin – är licensen ett avtal som baseras på en från början ombalanserad marknad där förhandlingsstyrkan dikterats av att staten garanterat vissa grundvillkor i avtalen i lag. Så förhåller det sig exempelvis till delar med upphovsrätten, där det till exempel inte är möjligt att avtala bort den ideella rätten, eftersom staten ansett att det skulle försvaga upphovsmannens position på ett orimligt sätt – något som mycket väl kan ha varit sant vid en given period i historien.

Men problemen med att ha en stat som sätter förutsättningarna för avtalsförhandlingar genom rättigheter garanterade i lag är att hela avtalsförhandlingen vrids ur balans. Där detta från början kan ha varit lovvärt kan sådana lagvillkor alltid kapas av kreativa entreprenörer och användas för att skapa andra, orimliga avtalsvillkor. Som rätten att radera de digitala exemplar du redan köpt av ett verk – villkor som säkert få skulle ha gått med på under avtalsfrihet.

Det är ganska lätt att se hur detta går till — när staten tror sig kunna hitta en rimlig förhandlingsposition för upphovsmännen inser de inte att de också skapar en ny förhandlingsposition för förlag, och andra mellanmän, som i andra led skapar ekonomisk ineffektivitet genom att utnyttja styrkan i den position som upphovsmannen garanterats.

Vi behöver lära oss mer om licenser, försöka förstå hur de fungerar ur ett rättsekonomiskt och moraliskt perspektiv. Ett enkelt, och elakt, sätt att definiera licensen är som en parodi på avtalet, eftersom avtalets koordinerande effekt satts ur spel redan från början av en lagstiftning som ger den ena parten all förhandlingsstyrka (och visst — jag inser att det finns rimliga licenser också, till och med Creative Commons beskriver ju sig som licenser och visar därmed att inte bara maligna licenser kan växa på en snedvriden förhandlingsposition).

Vad är slutsatsen? Kanske att vi måste börja begränsa möjligheterna att inskränka äganderätten till digitala exemplar. Ett bra sätt vore att se till problematiken med kopplade terminaler, och kanske till en sorts minimirättigheter som speglar de som gäller i den analoga världen. Bland annat borde vi diskutera om det överhuvudtaget skall vara möjligt att inskränka vad vi gör med ett digitalt exemplar vi lagligen betalat för – så länge som vi inte framställer ett nytt exemplar. Visst borde det väl vara möjligt med andrahandsförsäljning av mp3-låtar, rippade DVD:er (så länge originalet förstörs) och andra liknande åtgärder?

Det finns inget skäl att låta orimliga licenser fräta sönder äganderätten i den digitala ekonomin.

Vi behöver ett NRA för Internet – Frihetsterminaler, vapen och informationsdemokrati

I de pågående utfrågningarna av domare Sotomayor har frågan om rätten att bära vapen och vapenkontroll i USA återigen blivit en het fråga. The National Rifle Association motsätter sig domare Sotomayor på basis av hennes – enligt dem – skakiga attityd till frågan om varje amerikan har rätt att bära vapen.

Den regel det gäller, det andra tillägget, lyder i korthet:

A well regulated Militia, being necessary to the security of a free State, the right of the people to keep and bear Arms, shall not be infringed.

eller

A well regulated militia being necessary to the security of a free State, the right of the People to keep and bear arms shall not be infringed.

beroende på vilken version man tittar på. Det har skrivits spaltmeter om huruvida det andra tillägget verkligen ger den rätt som exempelvis NRA hävdar att den gör, men det är intressantare att fråga om det finns någon sanning i hypotesen att om man garanterar ett folk att bära vapen så garanterar man därigenom också att staten inte växer sig för stark och tyrannisk.

Det är lätt att döma ut den tanken, inte minst för att förekomsten av vapen i ett samhälle riskerar att skapa ett otryggt samhälle där ingen vågar delta i den demokratiska processen, eller ett samhälle där brottsligheten växer sig så stark att det är meningslöst att tala om demokrati alls. Men låt oss vända på frågan: finns det någon sorts teknisk artefakt som staten inte borde få kontrollera, som staten inte borde få förbjuda? Finns det någon teknisk artefakt som det borde vara en rättighet att inneha?

Ja, hur är det exempelvis med datorer, eller med Internetaccess? Borde det vara en konstitutionell rättighet att ha tillgång till Internet? Det finns en mängd olika åsikter om hur en sådan rättighet inte borde konstrueras (exempelvis talar vi inte i första hand om en kontraheringsplikt för Internetleverantörer, en regel som skulle göra det omöjligt för dem att stänga av sina kunder om de exempelvis inte betalade sina skulder), men det finns få som har försökt konstruera en acceptabel sådan rättighet.

Bland de olika möjligheter som finns skulle man kunna tänka sig att en stat exempelvis garanterade anonym tillgång till Internet via öppna och allmänt tillgängliga bibliotek. Det skulle kräva en väsentlig uppskalning av dagens biblioteksnätverk, men det är en intressant möjlighet. Antag att vem som helst fick gå in på ett bibliotek och ladda ned, dela, skriva eller sprida vad som helst via en dator. Antag vidare att detta var en rättighet som staten garanterade och att dessa frihetsnoder inte kunde angripas eller komprometteras av någon sorts ingrepp från statens sida. Ingen övervakning, ingen inloggning, ingen identifiering. Skulle det nödvändigtvis vara en särskilt farlig reform att genomföra?

Invändningarna låter inte vänta på sig: det skulle förvandla biblioteken till spridningspunkter för allehanda material som ingen vill se distribuerat på nätet, det skulle främja anonymt hat och rasism, för att inte tala om den eviga pornografin. Men låt oss se på problemet från ett annat perspektiv: låt oss anta den utmaning som ligger i hur man skulle designa en terminal som denna – hur skulle en specifikation för Frihetsterminalen se ut? Det finns mängder av frågor att besvara:

  • Hur skulle man konstruera sessioner? Antag att jag sätter mig ned vid terminalen – hur garanterar man att användaren inte kan se vad som skett tidigare, eller vem som gjort något? Det händer inte sällan att vi på Internetkaféer kan logga in på andras e-postkonton eller se andras surfningshistorier.
  • Hur skulle man konstruera olika anslutningsmöjligheter? Ska det vara möjligt att ha öppna USB-portar? Ska man kunna ladda ned hur mycket man vill till en egen hårddisk?
  • Hur konstruerar man skärmar som det är svårt att se i offentliga miljöer? Det finns skärmskydd av olika slag, men hur kan man utveckla dem?
  • Hur garanterar man att ingen installerar keyloggers eller annan övervakningsteknik? Går det att bygga terminaler som är immuna mot den typen av teknik?

När vi väl har en specifikation på en Frihetsterminal(inget TM) skulle nästa steg förstås vara att diskutera exakt vilka potentiellt negativa effekter som detta skulle kunna ha. Samtidigt som vi måste vara modiga nog att acceptera vissa negativa effekter för att garantera viktiga positiva effekter som yttrandefrihet, informationsfrihet och personlig integritet.

Låt oss gå tillbaka till vapnen: den typ av minimigaranti för access till teknik som vi diskuterar här skulle inte komma i närheten av de risker som det innebär att ha en rätt att bära vapen för var och en i en nation. Riskerna skulle vara flera storleksordningar mindre. Men fördelarna är flera storleksordningar större: i informationssamhället är garanterad access till information en av grundvalarna för demokratin.

Till sist: notera att Frihetsterminaler på allmänna platser är en miniminivå. Det finns alla skäl att diskutera mycket mer omfattande åtgärder för att konstitutionellt garantera access till information, personlig integritet och yttrandefrihet, och förmodligen finns det antal regleringstekniska sätt att göra detta genom att garantera access till viss teknik som vore mycket spännande att utforska. Men detta vore i alla fall en början.

Informationssamhällets försvarare är ofta för snälla. Vi kanske behöver ett NRA för Internet.

Hur ser nästa genombrott inom AI ut?

Artificiell intelligens är ett märkligt ämne. Hälften av alla man talar med om det skrattar till och skakar på huvudet, som för att markera att AI hör hemma i samma kategori av framtidsvisioner som den personliga raketryggsäcken eller mattuber för alla. Andra hälften skiner upp och börjar berätta om hur snabbt området utvecklas just nu. Det är som om den tidiga hypen dröjer sig kvar som en envis höstdimma över ämnet, som vägrar att lyfta.

Hur ser då framtiden inom AI ut? Det finns flera olika möjligheter. Bland de mer intressanta är förstås de teorier som säger att givet tillräckliga datamängder, och probabilistiska metoder, kommer datorer att kunna bete sig så nära intelligens att skillnaden blir försumbar. Framstegen – enligt det sättet att se på ämnet – kommer naturligt med större datamängder och snabbare processorer. Exempel som skulle kunna tas till intäkt för att detta stämmer är de olika översättningsalgoritmer som används i bland annat Google Translate.

Om den visionen huvudsakligen är en mjukvarubaserad vision av framtiden, kan man också tänka sig en hårdvarubaserad – vad händer om vi får helt nya hårdvarukomponenter som påmninner i större utsträckning om vår organiska hårdvara? Memristorer är ett intressant exempel. I dessa artiklar finns en hel del matnyttigt om memristorer, särskilt om deras likhet med mänsklig hårdvara (Wetware). DARPA skriver:

The initial phase of the SyNAPSE Program will develop nanometer scale electronic synaptic components capable of adapting the connection strength between two neurons in a manner analogous to that seen in biological systems, as well as, simulate the utility of these synaptic components in core microcircuits that support the overall system architecture.

New Scientist snuddar vid samma tanke i sin artikel, som är väl värd att läsas i sin helhet:

EVER had the feeling something is missing? If so, you’re in good company. Dmitri Mendeleev did in 1869 when he noticed four gaps in his periodic table. They turned out to be the undiscovered elements scandium, gallium, technetium and germanium. Paul Dirac did in 1929 when he looked deep into the quantum-mechanical equation he had formulated to describe the electron. Besides the electron, he saw something else that looked rather like it, but different. It was only in 1932, when the electron’s antimatter sibling, the positron, was sighted in cosmic rays that such a thing was found to exist.

In 1971, Leon Chua had that feeling. A young electronics engineer with a penchant for mathematics at the University of California, Berkeley, he was fascinated by the fact that electronics had no rigorous mathematical foundation. So like any diligent scientist, he set about trying to derive one.

And he found something missing: a fourth basic circuit element besides the standard trio of resistor, capacitor and inductor. Chua dubbed it the ”memristor”. The only problem was that as far as Chua or anyone else could see, memristors did not actually exist.

Except that they do. Within the past couple of years, memristors have morphed from obscure jargon into one of the hottest properties in physics. They’ve not only been made, but their unique capabilities might revolutionise consumer electronics. More than that, though, along with completing the jigsaw of electronics, they might solve the puzzle of how nature makes that most delicate and powerful of computers – the brain.

Plötsligt stod hårdvaran och dess funktionalitet i centrum, och forskarna återfann vad de sökte i naturen:

In true memristive fashion, Chua had anticipated the idea that memristors might have something to say about how biological organisms learn. While completing his first paper on memristors, he became fascinated by synapses – the gaps between nerve cells in higher organisms across which nerve impulses must pass. In particular, he noticed their complex electrical response to the ebb and flow of potassium and sodium ions across the membranes of each cell, which allow the synapses to alter their response according to the frequency and strength of signals. It looked maddeningly similar to the response a memristor would produce. ”I realised then that synapses were memristors,” he says. ”The ion channel was the missing circuit element I was looking for, and it already existed in nature.”

Det vore intressant om nästa genombrott i AI kommer via hårdvaran, av flera olika skäl. Det skulle bekräfta en vändning inom både filosofin och lingvistiken, liksom inom kognitionsvetenskapen i stort, som fokuserar på det kroppsliga, en wittgensteinsk vändning som visar att intelligens inte kan förstås abstrakt, utan kropp, utan endast i en inkarnation av något slag. Samtidigt skulle det kanske lära oss att tänka nytt kring den mänskliga intelligensens processer, om vi i stället för att se oss som kolbaserade intelligenser – i motsats till kiselbaserade datorer – börjar se oss som, säg, synapsbaserad intelligens.

En intelligens baserad inte på materialet intelligensen är baserad på utan på funktionen som möjliggör den.

Gästblogg om lagars livstid på Cybernormer

Hur dör en lag? Svaret i dag är “för sällan, för långsamt och ofta med stor skada för samhället”. Vi borde kanske just därför ägna mer uppmärksamhet åt hur lagar dör, och se till att vi ökar inslaget av evolutionär utslagning i lagstiftningsprocessen. Idag finns inget evolutionärt tryck på lagstiftningen, och skadliga lagar selekteras inte ut fort nog. I övergången från en samhällsorganisation till en annan blir denna fråga än viktigare, och skadan en döende lag kan ställa till med oerhörd.

Det kanske måste bli *lättare* för lagar att dö.

Finns att läsa här.

Bruce Schneier skyddar sin dator mot…sig själv

I den här underbara artikeln visar Schneier hur man kan se till att ingen i tullen kan gå igenom ens dator. Och om de inte tror dig kan du ju skriva ut artikeln, tipsar Bruce.

Att medvetet skapa en situation där du själv inte kan dekryptera din egen information är en ganska extrem åtgärd – men kanske är det ett exempel på var vi tar vägen om de värsta farhågorna om ACTA infrias. Jag hade nyligen en diskussion med en person om huruvida vi är på väg tillbaka in i en ny clipperdebatt. Jag trodde det inte då, och tror det egentligen inte nu heller, men jag förstår tanken: de ökade försöken att få kontroll över informationsflödena ökar användningen av olika tekniska lösningar för att säkra anonymiteten.

Framtider

Den första september blir jag vice VD på Stockholms Handelskammare. Jag lämnar alltså Google efter två år och får möjlighet att ägna mig bredare, och kanske på vissa sätt djupare, åt det politiska arbete som jag brinner för. Jag tycker att det ska bli spännande, och ser fram mot det. Google är ett fantastiskt företag, och jag har verkligen trivts. Det är ett vidunderligt privilegium att få gå från en god arbetsplats till en ny, spännande utmaning. I samband med den förändringen har jag beslutat mig för att skriva här.

Ämnena kommer att variera, men jag kommer förhoppningsvis att kunna arbeta mer med längre texter. Vi får se. De gamla bloggarna har nu konsoliderats: det som finns kvar är min forskningsblogg på blog.noisesociety.com och min essäblogg nicklas.skriver.nu där jag publicerar skisser till framtida essäer i några ämnen som jag hoppas kan bli böcker.