Amazons tilltag att radera böcker som kunder köpt för att förlaget i efterhand ångrat sig och inte längre vill tillhandahålla digitala utgåvor av sina böcker har mött kritik, för att uttrycka det milt. Det intressanta med tilltaget är dock att det illustrerar ett exempel på en konflikt som inte uppmärksammats särskilt ofta – den mellan upphovsrätten och äganderätten till det individuella exemplar av ett verk som vi köpt lagligt. Som påpekas i artikeln ovan skulle vi nog haja till om Akademibokhandeln knackade på dörren, artigt förklarade att förlaget som sålt oss den senaste delen av Harry Potter inte längre vill tillhandahålla en pappersutgåva och att de därför tagit med sig litet bensin för att elda upp vårt exemplar. De flesta av oss skulle förmodligen stänga dörren igen, sätta på litet kaffe och säga “håhåjaja” – eller något mer kraftfullt om någon sillskalle skulle försöka sig på detta. Men i övergången till den digitala ekonomin blir det svårare för oss att freda vår egen sfär och vår äganderätt, eftersom allt fler terminaler nu säljs med vad som charmigt kallas för en “kill switch”. iPhonen lär ha en, liksom Kindle och andra terminaler: en möjlighet att på distans, utan vårt samtycke i det enskilda fallet (men vi har säkert samtyckt till det i något avtal någonstans) ändra innehållet på den teknik som vi använder. Det handlar här om själva urfallet av det som Zittrain kallar “tethered devices”, kopplade terminaler i sin The Future of the Internet. Och ytterst betyder det att i det digitala samhället fråntas vi möjligheten att äga information, vi tillåts bara licensiera den.
Det har skrivits alldeles för litet om licensernas funktion i den digitala ekonomin, särskilt som det finns en mängd olika konfliktytor mellan just licenser, äganderätt och personlig integritet. En licens är ett villkorat pseudoägande, urholkat på en mängd olika sätt och försett med olika juridiska trojanska hästar som tillåter övervakning (se exempelvis de olika licenser som tillåter rättighetsövervakande teknik, eller förbjuder borttagandet av kopieringsskydd).
Till skillnad från avtalet – som är en hörnsten i den fria marknadsekonomin – är licensen ett avtal som baseras på en från början ombalanserad marknad där förhandlingsstyrkan dikterats av att staten garanterat vissa grundvillkor i avtalen i lag. Så förhåller det sig exempelvis till delar med upphovsrätten, där det till exempel inte är möjligt att avtala bort den ideella rätten, eftersom staten ansett att det skulle försvaga upphovsmannens position på ett orimligt sätt – något som mycket väl kan ha varit sant vid en given period i historien.
Men problemen med att ha en stat som sätter förutsättningarna för avtalsförhandlingar genom rättigheter garanterade i lag är att hela avtalsförhandlingen vrids ur balans. Där detta från början kan ha varit lovvärt kan sådana lagvillkor alltid kapas av kreativa entreprenörer och användas för att skapa andra, orimliga avtalsvillkor. Som rätten att radera de digitala exemplar du redan köpt av ett verk – villkor som säkert få skulle ha gått med på under avtalsfrihet.
Det är ganska lätt att se hur detta går till — när staten tror sig kunna hitta en rimlig förhandlingsposition för upphovsmännen inser de inte att de också skapar en ny förhandlingsposition för förlag, och andra mellanmän, som i andra led skapar ekonomisk ineffektivitet genom att utnyttja styrkan i den position som upphovsmannen garanterats.
Vi behöver lära oss mer om licenser, försöka förstå hur de fungerar ur ett rättsekonomiskt och moraliskt perspektiv. Ett enkelt, och elakt, sätt att definiera licensen är som en parodi på avtalet, eftersom avtalets koordinerande effekt satts ur spel redan från början av en lagstiftning som ger den ena parten all förhandlingsstyrka (och visst — jag inser att det finns rimliga licenser också, till och med Creative Commons beskriver ju sig som licenser och visar därmed att inte bara maligna licenser kan växa på en snedvriden förhandlingsposition).
Vad är slutsatsen? Kanske att vi måste börja begränsa möjligheterna att inskränka äganderätten till digitala exemplar. Ett bra sätt vore att se till problematiken med kopplade terminaler, och kanske till en sorts minimirättigheter som speglar de som gäller i den analoga världen. Bland annat borde vi diskutera om det överhuvudtaget skall vara möjligt att inskränka vad vi gör med ett digitalt exemplar vi lagligen betalat för – så länge som vi inte framställer ett nytt exemplar. Visst borde det väl vara möjligt med andrahandsförsäljning av mp3-låtar, rippade DVD:er (så länge originalet förstörs) och andra liknande åtgärder?
Det finns inget skäl att låta orimliga licenser fräta sönder äganderätten i den digitala ekonomin.