Den döende patienten

Hur står det egentligen till med demokratin, och vad beror det på? Vi befinner oss i ett märkligt läge där de flesta tycks ana att allt inte är som det ska[1]Se exempelvis Pew Researchs intressanta studie om USA, där medborgarna litar både mindre på varandra och regeringen eller deras studie om förtroendet för staten mellan 1958-2022. Även OECD har … Continue reading, men om vi frågar varför så glider förklaringarna isär – ganska ordentligt. Patienten är döende, men läkarlaget kan inte enas om varför – vi befinner oss liksom i märklig reality-variant av TV-serien House.

Vad säger då läkarlaget? Vilka är teorierna – hur skulle en differentialdiagnos[2]Differentialdiagnoser är den särskilda teknik som används i tv-serien: man listar alla symptom och de möjliga sjukdomar det skulle kunna röra sig om, och sedan försöker man lista ut om det … Continue reading se ut? Vilka olika sorters sjukdomar skulle demokratin kunna tänkas lida av? Låt oss undersöka en uppsättning av olika alternativ — från olika filosofiska läkarkandidater.

Kandidaten Brecht har sin åsikt klar – det är en bristande utbildning av folket som lett till att demokratin långsamt håller på att krackelera. Polariseringen följer av att människor inte bryr sig tillräckligt, inte är tillräckligt utbildade och inte förstår sitt eget bästa. Det som krävs är, för att uttrycka det enkelt, ett bättre folk! [3]Berthold Brechts berömda satiriska poem – Lösningen – föreslår just detta, efter att man från tyskt regeringshåll noterat att arbetarna förspillt regeringens förtroende. Dikten i … Continue reading

Kandidaten Taylor har en mer komplex diagnos: demokratins krämpor beror av att medborgarrådigheten [4]Begreppet medborgarrådighet är ett sätt att försöka uttrycka hur delaktig en medborgare känner sig i demokratin, eller formulerat på ett annat sätt: om vi som medborgare upplever att saker … Continue reading försvagats bortom alla gränser – upplevelsen som vi har av att vara medborgare i ett demokratiskt projekt har ersatts av upplevelsen att vara offer för ett ansiktslöst system som styrs av en anonym elit, som inte tvekar att söka lösningar som gynnar den ena sidan av den politiska konflikten utan hänsyn til en gemensam framtid. [5]Detta är den syn, något förenklat, som framförs i den bok där bl.a. Taylor nyligen gick igenom och analyserade demokratins degeneration — se Calhoun, C., Taylor, C. och Parameshwar … Continue reading

Kandidaten Turchin menar att den demokratiska kroppen under lång tid överproducerat eliter, till en punkt där vi blivit ett samhälle med mer än en sammanhållen elit — ett samhälle där det inte bara finns en konkurrens om rollerna i eliten, utan en konkurrens om rollen som elit — och att demokratin faller samman i djup polarisering som en konsekvens av att eliterna använder folket som vapen i sin kamp om makten.[6]Detta är en förenkling, och kanske i viss mån en skärpning av Peter Turchins syn på hur samhällen förvandlas. Se ex.vis Turchin, P, Ages of Discord; A Structural-demographic Analysis of … Continue reading

Kandidaten Connolly ser demokratins problem som en brist på självinsikt – i det oupphörliga sökandet efter konsensus drivs demokratin in i ett fokus på alla de olika intressen som måste jämkas, och dessa intressen förvandlas till identiteter som måste respekteras och tas i beaktande. När tyngdpunkten så skiftar till identitetsanalyser så följer också att vi stirrar oss blinda på skillnaderna mellan identiteterna, och konstruerar ett komplext nätverk av historisk skuld, moralisk överlägsenhet och gruppideologier. Demokratin kan inte smälta allt detta, utan måste hitta tillbaka till en agonistisk modell där konflikten förhandlas och inte reduceras in i konsensus. Vi måste överge konsensus som demokratiskt mål. [7]Detta är en extrem version av William Connollys agonistiska demokrati – ett alternativ till Habermas deliberativa demokrati. Connolly menar också att den liberala, sekulariserade demokratin … Continue reading

Alla dessa diagnoser – och de finns en mängd andra att tillgå också — är möjliga. Frågan är hur vi går tillväga för att hitta avgörande sätt att snäva av listan: problemet här kan ju vara att patienten lider av flera av, eller alla, dessa sjukdomar samtidigt. Det är förstås också möjligt att hävda att patienten inte sär sjuk, även om hon är döende — det handlar bara om ålderssvaghet. [8]Den som släktforskat vet att dödsorsakerna förändrats kraftigt under de hundra senaste åren. I början av året kunde man dö av hög ålder – nu dör vi alltid av, och med, en mängd … Continue reading

Hur går vi vidare? Hur bör vi behandla patienten? Dagens politiska samtal riskerar att snarast förvandlas till en sorts dödshjälp, med sitt fokus på en nostalgisk systemsyn. Ett annat politiskt samtal är möjligt, och kanske också måste till — ett samtal om demokratin i sig, och inte bara de frågor som den har att avgöra framöver. Ur ett perspektiv är demokratin en beslutsmekanism som vi gemensamt antagit för att kunna hantera de olika problem som vi inte kan lösa själva. En hel del av den politiska frågan handlar om exakt hur denna problemmängd formuleras (är det alla, många, vissa eller inga problem som vi måste fatta beslut om på detta sätt?), men kanske borde vi också försöka oss på att karaktärisera det politiska problemets egen utveckling också?

Grundformen för det politiska problemet är ”hur kan vi leva tillsammans?” och kanske måste vi inse att detta problem förändras när de ingående begreppen förvandlas. Vårt ”vi” har blivit mycket större och mer komplext, men också vad det innebär att leva har fått en ny innebörd med den skarpt föränderliga omvärld vi lever i – med migration, klimatförändringar, krig och fattigdom. [9]Vi underskattar generallt sett den ökande komplexitetens roll i samhällsfrågor — och dess betydelse för samhällets stabilitet. Se exempelvis Tainter, J. Collapse of Complex Societies … Continue reading Det betyder att vi kanske borde sluta att ställa oss frågan om hur vi kan rädda demokratin – och i stället ställa oss frågan om hur vi bäst organiserar oss politiskt som samhälle i en värld som blir alltmer komplex och där kostnaden för dåliga lösningar hela tiden ökar.

Om vi inte hade demokratin – hur skulle vi då besluta om hur vi lever tillsammans?

Kan det då vara så att problemet förändrats utan att problemlösningsmekanismen följt med? [10]Denna tanke – att demokratin är en problemlösningsmekanism – kan förstås utmanas. Kanske vill man säga att demokratin är ett sätt formulera problemen, och att det är det klassiska … Continue reading

Tänk dig att du skall lösa ett matematiskt problem. Till en början handlar det om ren aritmetik – du skall addera två tal, säg 7 och 9. Det är enkelt och du kan göra det snabbt i huvudet. Säg nu att talen blir allt större — vid någon punkt måste du ta till papper och penna och sedan kanske till och med en fickräknare. Säg nu att problemet i stället rör sig över till differentialekvationer, eller till avancerad kombinatorik — plötsligt kanske en dator behövs för att du skall kunna lösa problemet. [11]Här finns en fascinerande filosofiska fråga om exempelvis en utförlig sökning genom alla alternativa lösningar på ett matematiskt problem verkligen kan utgöra ett bevis. Se ex.vis. Gonthier, G … Continue reading

Varefter problemet ökar i komplexitet ställs nya krav på problemlösningsmekanismen – och vad är det som säger att demokratiska problem inte är precis likadana? Vi försöker då lösa komplexa matematiska problem i huvudet när vi använder dagens demokrati för att närma oss vårt politiska problem — och resultaten blir därefter. Kostnaden för dåliga lösningar fungerar dessutom enligt en sorts ränta-på-ränta mönster och vi betalar allt kraftigare straffavgifter för varje nytt dåligt beslut. [12]Anekdotiskt lär Warren Buffett sagt att ”compound interest” kan vara fantastiskt eller förfärligt – det beror på om du tjänar eller betalar räntan – samhällen som … Continue reading

Det i sin tur antyder att vi kanske förväxlat patienten med sina organ. Patienten kanske borde vara samhället, och demokratin ett organ i samhällskroppen – som förgiftats av många års missbruk. Behöver vi en transplantation, eller ett nytt artificiellt organ – eller är demokratin som mjälten, som vi kan leva utan? [13]Man kan inte leva ”lika bra” utan mjälten – faktum är att mycket små infektioner kan bli allvarliga. Se exempelvis här. Analogin med demokratin är intressant — eftersom … Continue reading

Vi landar då i ett funktionalistiskt perspektiv. [14]Den kanske mest intressanta formuleringen av den funktionalistiska filosofiska positionen återfinns hos Ruth Millikan – se ex.vis. Millikan, R. Language, Thought and Other Biological … Continue reading Vad gör demokratin i den samhälleliga kroppen? Är den ett organ, eller kanske en sorts epifunktion av flera olika organ, som immunförsvaret? Demokratin som organ, immunförsvar eller kanske till och med som någon sorts vag definition av ”hälsa” (där den demokratiska kroppen likställs med den hälsosamma kroppen) tvingar oss in i nya perspektiv som kanske kan få oss att se till hela patienten.

Om vi får ordning på våra metaforer så utgör det i alla fall en bra början. Då kanske vi kan börja diagnosticera rätt patient.

Fotnoter

Fotnoter
1 Se exempelvis Pew Researchs intressanta studie om USA, där medborgarna litar både mindre på varandra och regeringen eller deras studie om förtroendet för staten mellan 1958-2022. Även OECD har funnit liknande resultat, där 4/10 litar på regeringen och 4/10 inte gör det.
2 Differentialdiagnoser är den särskilda teknik som används i tv-serien: man listar alla symptom och de möjliga sjukdomar det skulle kunna röra sig om, och sedan försöker man lista ut om det finns test som skulle kunna utesluta delar av listan. Se exempelvis: https://en.wikipedia.org/wiki/Differential_diagnosis
3 Berthold Brechts berömda satiriska poem – Lösningen – föreslår just detta, efter att man från tyskt regeringshåll noterat att arbetarna förspillt regeringens förtroende. Dikten i sin helhet lyder (på originalspråk):

Nach dem Aufstand des 17. Juni
Ließ der Sekretär des Schriftstellerverbands
In der Stalinallee Flugblätter verteilen
Auf denen zu lesen war, daß das Volk
Das Vertrauen der Regierung verscherzt habe
Und es nur durch verdoppelte Arbeit
zurückerobern könne. Wäre es da
Nicht doch einfacher, die Regierung
Löste das Volk auf und
Wählte ein anderes?

4 Begreppet medborgarrådighet är ett sätt att försöka uttrycka hur delaktig en medborgare känner sig i demokratin, eller formulerat på ett annat sätt: om vi som medborgare upplever att saker och ting är på väg och fel håll – vad kan vi konkret göra då? Vilka handlingsalternativ står oss till buds? Svaret på den frågan avgör vilken rådighet vi har
5 Detta är den syn, något förenklat, som framförs i den bok där bl.a. Taylor nyligen gick igenom och analyserade demokratins degeneration — se Calhoun, C., Taylor, C. och Parameshwar Gaonkar, D Degenerations of democracy (Harvard University Press 2022). En variant av detta är Adam Gopniks konstaterande att demokratin inte är ett stabilt samhälleligt tillstånd, utan ständigt måste vinnas på nytt — se Gopnik, A ”What We Get Wrong About America’s Crisis of Democracy” New Yorker (Dec 2020).
6 Detta är en förenkling, och kanske i viss mån en skärpning av Peter Turchins syn på hur samhällen förvandlas. Se ex.vis Turchin, P, Ages of Discord; A Structural-demographic Analysis of American History, (Beresta Books 2016). Grundtanken i Turchins test går också att läsa mer om i Wood, G ”The Next Decade Could Be Even Worse” The Atlantic (Dec 2022). Överproduktionen av eliter – en sorts överutbildning av människor som förväntar sig att konkurrera om platserna i samhällets toppskikt – är generellt sett en intressant modell för att förstå skiften i identitetspolitik och demokratisyn. Tanken på ett samhälle med flera olika eliter är också intressant för att den är ny: i den klassiska politiska filosofin, hos Aristoteles, exempelvis, handlar oligarkin alltid om att de som har tillgångar styr, och demokratin om att de som saknar tillgångar styr — men Aristoteles analys skalar inte särskilt bra — när samhället växer kan samhällen bli di-oligarkiska, de kan förvandlas till strider mellan olika oligarkier – och det är kanske det Turchin pekar på.
7 Detta är en extrem version av William Connollys agonistiska demokrati – ett alternativ till Habermas deliberativa demokrati. Connolly menar också att den liberala, sekulariserade demokratin förgäves försöker förkorta bort våra kroppsliga och fysiska känslor inför varandra – i sin neuropolitiska analys argumenterar han för en mer komplex bild av medborgarens handlingsgrunder.
8 Den som släktforskat vet att dödsorsakerna förändrats kraftigt under de hundra senaste åren. I början av året kunde man dö av hög ålder – nu dör vi alltid av, och med, en mängd olika specificerade sjukdomar. Den som vill skulle ju kunna hävda att demokratins skröplighet handlar om att den nått vägs ände i sin nuvarande form – och att den måste ersättas av en andra generations demokrati. Det är egentligen inte särskilt långt från en tolkning av den kinesiska analysen: västerländsk demokrati var ett steg på vägen mot en mer effektiv demokrati med auktoritära drag.
9 Vi underskattar generallt sett den ökande komplexitetens roll i samhällsfrågor — och dess betydelse för samhällets stabilitet. Se exempelvis Tainter, J. Collapse of Complex Societies (Cambridge University Press 1988).
10 Denna tanke – att demokratin är en problemlösningsmekanism – kan förstås utmanas. Kanske vill man säga att demokratin är ett sätt formulera problemen, och att det är det klassiska problemformuleringsprivilegiet som måste studeras i stället — men då måste man göra sannolikt att demokratin bara formulerar och inte försöker lösa problem, eller främst gör detta — och det finner jag osannolikt.
11 Här finns en fascinerande filosofiska fråga om exempelvis en utförlig sökning genom alla alternativa lösningar på ett matematiskt problem verkligen kan utgöra ett bevis. Se ex.vis. Gonthier, G ”A Computer-checked Proof of the Four Colour Theorem” – och frågan blir förstås om det finns samhälleliga problem som kanske bara kan lösas med hjälpa av datorer och artificiell intelligens.
12 Anekdotiskt lär Warren Buffett sagt att ”compound interest” kan vara fantastiskt eller förfärligt – det beror på om du tjänar eller betalar räntan – samhällen som fattar dåliga beslut sitter fast i en räntefälla.
13 Man kan inte leva ”lika bra” utan mjälten – faktum är att mycket små infektioner kan bli allvarliga. Se exempelvis här. Analogin med demokratin är intressant — eftersom den också skyddar oss mot olika infektioner.
14 Den kanske mest intressanta formuleringen av den funktionalistiska filosofiska positionen återfinns hos Ruth Millikan – se ex.vis. Millikan, R. Language, Thought and Other Biological Categories (1984). Frågan om begreppen blir där till en fråga om den funktion de selekterats för – och tanken på demokratin som organ framstår plötsligt som ganska naturlig i den samhälleliga kropp som redan Platon var intresserad av.

Valrörelsediagnostik

Det är genom de politiska berättelserna som vi kan diagnosticera vår samtid bäst. Vad handlar de om, och hur orienterar de sig i olika dimensioner? Temana – de politiska ämnena – varierar naturligtvis, och vi tävlar ofta om att försöka förstå vilken valets avgörande fråga är. Minst lika viktigt är att försöka avgöra i vilken tonart ett val avgörs, och det gör vi enklast genom att försöka fundera över vilka typer av berättelser som dominerar.

Politiska berättelser kan ordnas på en mängd olika sätt. Två intressanta dimensioner att undersöka är tid och form. När det gäller tiden kan vi se till om berättelserna handlar om framtiden eller om det förflutna, och när det gäller formen så kan vi undersöka hur samhället representeras i berättelserna. En särskilt intressant distinktion är distinktionen mellan system och projekt – där samhället i det första fallet skildras som ett ofta stort, alltid komplext, system och i det andra fallet som ett gemensamt projekt där vi alla deltar.

Litet förenklat: systemet har offer, projektet har deltagare.

Med dessa två grova kategorier kan vi konstruera en liten fyrfältare att fundera på:

Ett schema för valrörelser


Med denna grovt tillyxade modell kan vi då ställa frågan om var årets val befinner sig? Låt oss se.

Har årets val beskrivit samhället som ett system eller som ett projekt? Skildras medborgaren som en ansvarsfull individ med handlingskraft, som kan delta i samhällets utformning? Inte bara genom att rösta, utan genom att faktiskt delta i det demokratiska samtalet, engagera sig i föreningar och partier eller olika folkrörelser? Eller skildras samhället som ett system som måste repareras, som inte fungerar längre och där vi alla är offer för systemets misslyckanden?

Och har valet handlat om det förflutna, vad som varit och sådant som redan hänt – eller handlar det om framtiden och de möjliga olika alternativ som vi står inför på olika områden? Har de politiska berättelserna bottnat i en djup nostalgi eller i en framtidstro? Är det berättelser om rädsla för det som gått förlorat eller hopp om en ljusnande morgondag?

När vi placerar en valrörelse i det här schemat kan vi gå tillväga på en mängd olika sätt. Vi kan analysera olika tal och debatter, vi kan undersöka ledarstick och reportage – eller så kan vi göra en enkel subjektiv skattning. Det är förmodligen intressant att göra båda – och fundera kring hur vi skulle karaktärisera valrörelsen i sin helhet.

Min egen subjektiva skattning skulle nog se ut ungefär såhär:

Var skulle du placera årets valrörelse?


Sedan kan man fråga hur de olika partierna orienterat sig i schemat och var de flesta väljer att spela. Finns det exempelvis några partier som spelar i projekt / framtids-zonen alls? Om det nu inte gör det, beror det på att det inte finns några väljare där? Eller beror det av att vi har hamnat i en politisk debatt som alltmer påminner om ett förhållande på fallrepet där samma gräl spelas upp ad nauseam om och om igen utan att parterna kan hjälpa det?

Det finns också en annan fråga här, och det är hur valrörelserna har flyttat sig över tid. I en nyligen utkommen bok – Degenerations of Democracy – debatterar ett antal statsvetare just detta, och menar att problemet för demokratin i dag stammar ur att vår relation till den långsamt glidit upp och åt vänster – att 50- och 60-talens projekt och framtidstro stelnar i systematisk nostalgi.

Konsekvenserna är förödande: som medborgare känner vi allt mindre att vi spelar en roll i demokratin, de konkurrerande eliterna koncentrerar sig på egna vinster utan att fundera på hur dessa vinster skall fungera i en gemensam framtid och konsensus-krav döljer det faktum att demokratin i grunden är agonistisk – byggd för att vi skall kunna leva ihop även när vi inte håller med varandra.

Det här skiftet – glidningen upp och till vänster – är demokratins degeneration.

Demokratins långsamma glidning in i systemens dåtid.

Ett problem med denna degeneration är att en valrörelse som avgörs i det förflutna och handlar om ett krackelerande system inte ger något särskilt starkt mandat. Den som talar om systemkollaps och medborgaren som offer, får inte heller ett mandat till förändring. Dessutom försvagas möjligheterna att söka sig till framtid och projekt under nästa mandatperiod. Det i sig leder till en vidare glidning in i det förflutna, och så sjunker demokratin allt djupare i nostalgokrati – en sjuklig längtan efter ett förflutet som kanske aldrig egentligen fanns alls.

Jamen, säger vän av ordning, väljarna är ju där! Då är det där valrörelsen måste avgöras!

Men är det verkligen sant? Finns det inga väljare som skulle vilja höra om demokratin, om Sverige, som ett gemensamt projekt med en lång framtid? Inte utan att erkänna problemen, förstås – men utan att låta dem bli tyngdpunkten i den politiska berättelsen? Finns det inga väljare som känner olust inför den revisorsmentalitet som hela tiden försöker att fördela ansvar för det förflutna?

Jag är inte så säker på det.

Ordet nostalgi är en sammansättning av smärta och en vilja att återvända hem. Den nostalgiska politiska berättelsen innehåller alltid en implicit bild av ett hem där allt var bättre – ett hem, som om vi bara kunde återvända till det skulle ställa allt till rätta. Vår politiska hemlängtan är egentligen inte särskilt märklig – det är mycket med framtiden som kan te sig skrämmande: krig, pandemier, klimatkris…framtiden ser ju så mörk ut, att den inte lockar till några projekt.

Framtiden har blivit närmast synonym med undergången, och de partier som pratar om den gör det för att varna för den. Klimatkatastrofen är ett exempel – för att undvika den så måste vi konsumera mindre, resa mer sällan och minimera vår energianvändning. Vi måste gå bakåt, backa undan från framtidens stup.

Det är också en del av nostalgins logik – nostalgin är pessimistisk och djupt framtidsfrånvänd.

Samtidigt är det vårt politiska ansvar, som medborgare, att inte söka oss till ett hem i det förflutna, utan i stället bygga oss ett hem i framtiden. Det är också politikens ansvar att inte förstärka vår nostalgi, utan hjälpa oss att rikta vår uppmärksamhet mot den långa framtiden, för det är där vi kommer att behöva bygga oss ett hem.

Gjorde årets valrörelse det?