månadsarkiv: augusti 2019

Läst: Tomasello & Mlodinow

Förra veckan var en bra läsvecka. Jag hann läsa ut både Becoming Human av Michael Tomasello och Elastic av Leonard Mlodinow. Den senare var en fin sammanställning av en del forskning kring hur man kan träna sig att inte fastna i sina egna kognitiva vanor – och därför en bra bok att läsa såhär i början på terminen.

mlodinow

Den förra var en rigorös genomgång av den mänskliga ontogenesen och hur den skiljer sig från andra primaters. Den, mycket förenklade, grundinsikten hos Tomasello var detta: människans förmåga till delad intentionalitet är nyckeln till att vi lär oss snabbare, utvecklar komplexa kulturer och ett språk.

tomasello

Becoming Human är ett imponerande arbete, och Tomasello har lagt vikt vid att jämföra över kulturer, mot olika typer av neurologiska skillnader och dessutom dokumenterat primatforskningen väldigt väl.

Det är också intressant, kan jag tycka, att han ingenstans nämner den mänskliga förmågan att ställa frågor som fundamental — även om han tittar på kommunikation och lärande så är den modell som han använder en i vilken den vuxne aktivt planerar för och genomför en kontinuerlig undervisningsprocess med barnet. Samtidigt vet varenda förälder att det inte är så det går till: barnet driver fram denna process genom ett strukturerat frågande som skapar lärandemiljön.

(Frågor underskattas generellt både i filosofin, inom AI och i evolutionär psykologi, tror jag. Återstår så att leda det i bevis.)

Tomasello sammanfattar sin stora tanke fint här:

”As a final attempt to characterize the monumental transformation of human ontogeny that shared intentionality has effected, let us invoke the grand evolutionary scheme of Maynard Smith and Szathmáry (1995). They identified eight major transitions in the evolution of complexity of living things on planet Earth, including everything from the emergence of chromosomes, to the emergence of multicellular organisms, to the emergence of human culture (see also Wilson 2012). Remarkably, in each case the transition was characterized by the same two fundamental processes: (1) a new form of cooperation with almost total interdependence among individuals (be they cells or organisms) that creates a new functional entity, and (2) a concomitant new form of communication to support this cooperation. In this very broad scheme we may say that shared intentionality represents the ability of human individuals to come together interdependently to act as a single agent – either jointly between individuals or collectively among the members of a group – maintaining their individuality throughout, and coordinating the process with new forms of cooperative communications, thereby creating a fundamentally new form of sociality.” (p 342)

Tomasello går sedan vidare och landar i sin slutsats:

”The outcome of these ontogenetic transformations leading to uniquely human pscyhology – as far as we have followed them here – is the child of six or seven years of age, who operates in her cuklture as a nascent person based on reason and responsibility. Reason and responsibility are normative notions: they involve  standards one ”ought” to meet. In our view the origin of normative force lies in the individual agent’s sense of instrumental pressure – the sense that I ought to x in order to attain y – as a self-regulatory process. Then, in first entering into a joint agency, the young child transforms this individual self-regulation into social self-regulation, in which ”we” self-regulate ”me” and ”you” interchangeably.” (p 343)

Detta är en detaljerad och insiktsfull analys av uppkomsten av normer – men ockspå en hyperrationell modell som målar upp en sjuåring som tycks massivt mer mogen än majoriteten av alla vuxna i sociala medier. Det är kanske det som saknas i Tomasellos modell? Den mörka irrationella och emotionella delen av vår delade intentionalitet? En ontogenes som skildrar barnets utveckling mot rationalitet och kollektiva normer rymmer inte den komplexitet som vi ser idag. Kanske är biologin idag lika beroende av rationalitetshypotesen som ekonomin?

Läs Dominic Cummings blogg

Dominic Cummings, som utsetts till arkitekten bakom Brexit, har en blogg och oh boy! Vilken blogg! Cummings skriver i princip om ett enda övergripande tema nedbrutet i en mängd olika ämnen: hur skulle man kunna bygga en verkligt modern innovativ stat och förvaltning. Den som bara sett HBO-dokumentären kanske luras att tro att vi i Cummings endast hade en vindflöjel som råkade plocka upp de Hegelska tidsstömningarna. Den som läser bloggen får ett helt annat intryck — här avslöjar sig Cummings som en sorts sentida systematisk politisk filosof som har en ritning för hur staten borde inrättas i sin helhet – en överraskande auktoritär och platonsk position (tänk Staten och Lagarna).

Den senaste posten innehåller ett roligt stycke där Cummings säger att han avråtts från att skriva allt det han skriver, för att han ger bort sin strategi och sina idéer. Cummings svar är rått:

Some old colleagues have said ‘Don’t put this stuff on the internet, we don’t want the second referendum mob looking at it.’ Don’t worry! Ideas like this have to be forced down people’s throats practically at gunpoint. Silicon Valley itself has barely absorbed Bret Victor’s ideas so how likely is it that there will be a rush to adopt them by the world of Blair and Grieve?! These guys can’t tell the difference between courtier-fixers and people with models for truly effective action like General Groves (HERE). Not one in a thousand will read a 10,000 word blog on the intersection of management and technology and the few who do will dismiss it as the babbling of a deluded fool, they won’t learn any more than they learned from the 2004 referendum or from Vote Leave. And if I’m wrong? Great. Things will improve fast and a second referendum based on both sides applying lessons from Bret Victor would be dynamite.

Det är precis vad vi skulle förvänta oss från en storhetsvansinnig politisk strateg som kommit att tro på sin egen myt eller en mycket insiktsfull politisk analytiker med ett vittfamnande reformtänkande. Vad är Cummings då? Det är inte helt enkelt att säga.

En sak är han dock inte och det är ointressant. Den som är intresserad av att förstå Boris Johnsons regering framgent gör klokt i att förstå DC, och i vad som antingen är en akt av intellektuell fåfänga eller en genuin vilja att förklara sin syn på världen har han lagt sig i själv i ljusan dager.

Vi är alla adjektivens fångar eller den vulgärempiriska wittgensteinianismens framväxt

Jag har absolut för mig att Jeff Goldblum i Jurassic Park vid ett tillfälle säger nedlåtande att ”adjectives are the crutches of weak mind” – men jag kan inte hitta citatet, så jag får väl nöja mig med att tänka att det vore bra om han sagt det. Adjektiv beskriver oss, och det betyder förstås också att de begränsar oss — om man kunde se till hela världslitteraturen och spåra de olika spänningsfält som adjketiven låser upp oss i så skulle den landskapsskissen säga mycket om oss som människor och om våra inre liv. Det skulle möjliggöra en sorts vulgärempirisk wittgensteinianism som skissar upp språkspelen och ger oss möjlighet att se hur tänkandets avlagringar definierar oss.

Det visar sig att det är fullt möjligt att göra just detta. Ett gäng danska forskare publicerade just en intressant artikel om vilka adjektiv som används för män respektive kvinnor i mer än 3.5 miljoner böcker (ur Google’s samling digitaliserad litteratur). Resultatet är inte överraskande men talande:

Screenshot 2019-08-28 at 11.42.03

Det är lätt att se enkla saker som att de positiva adjektiv som används om kvinnor oftare relaterar till utseende, menar forskarna och det är också uppenbart hur mansidealet ser ut när man ser ord som ”honorable” och ”brave” och ”just” och ”righteous”.

Inte överraskande – alltså. Men intressant – särskilt i en tid när vi diskuterar hur vi skall kunna komma tillrätta med enkla schablonbilder och representera världen på ett bättre sätt. Den tröghet som detta projekt möter är inte främst teknisk – det handlar inte om algoritmer – det handlar om oss, om språket och om vårt tänkandes utveckling de senaste tusentals åren.

Artikeln i sin helhet finns här.

Om klimatförändringarnas positiva efterverkningar (Omöjliga åsikter #1)

Det finns en mängd olika hållningar i klimatfrågan – från klimatförnekare till klimatalarmister. Det finns dock hållningar som vi sällan ser alls — och det är just en sådan som Jason Hubbart lyckats inta: han tror att klimatförändringarna är verkliga, skapade av människan och kommer att innebära rejäla fördelar för den delstat som han forskar i: jordbruket kommer att bli bättre och ekonomin stärkas betydligt. Ur artikeln:

Outcomes in his research also suggest the possibility of double-cropping, meaning that the growing seasons are extending long enough to raise one crop and harvest it and then raise another crop and harvest it, too, within the same year.

”Doing that, obviously, increases economic revenue and provides local food supplies that could greatly improve access to fresh vegetables to our citizens,” Hubbart said. ”That’s more than just a bit of good news.”

Hubbart’s findings come from more than 90 years’ worth of observed weather data from climate stations on the ground throughout West Virginia and Appalachia. Whereas some research relies on climate models utilizing information from more distant locations and predictions based on those models that often aren’t accurate, these findings are based on actual observed long-term West Virginia data, he said.

While other climate research predicts drier climates and the emergence of food deserts, Hubbart’s research indicates quite the opposite.

”West Virginia is a beautiful state with so much to look forward to,” he said. ”Our great scientists are making incredible progress in agriculture, food deserts, agricultural economics, etc. We need to celebrate our current successes and how we can use those successes in what I view as a very bright agricultural future for our state.”

”My results indicate that future climates will facilitate higher productivity and new , both of which could create an economic boom for West Virginia, reduce food desert issues and broadly improve the human condition in our state.”

Här finns en intressant insikt som debatteras alldeles för sällan, och det är att även i de mer katastrofala scenarierna som diskuteras i klimatvetenskapen så kommer det att finnas strategiska vinnare och förlorare. En gissning som susat förbi i utrikespolitiska diskussioner är att Ryssland – med en stor frusen landmassa som skulle tina – plötsligt låser upp massiva förråd av naturresurser. Stämmer det? Jag vet inte, men jag tror att svaret på den frågan är intressant för att förstå politiska skeenden och utvecklingslinjer.

Under den här frågan ligger en fråga om absorptionsbarriärer (för att tala med Taleb): den som tror att ett visst skede innebär att ett system går under i sin helhet är intresserad av att förstå förändringar i systemet till följd av skeendet – de blir helt enkelt irrelevanta. West Virgina kommer inte att finnas, till följd av det globala sammanbrott som följer på klimatförändringarna, helt enkelt, så varför skulle vi ens diskutera om det skulle ha kunnat bli bra för dem? Om vi däremot tror att systemet kommer att finnas kvar, men med stora, kanske extrema förändringar – då blir diskussioner om balansen i systemet intressanta. (För en mer pessimistisk syn, som fortfarande dock inte utgår från absoprtionsbarriärer – se denna artikel om kuststäder i USA.)

Så hur är det med klimatfrågan? Är det en fråga som systemets (vår civilisation) undergång eller dess förändring? Det kan tyckas en cynisk fråga, men jag är ganska säker på att den ställs i de olika sammanhang där geopolitiska långa framtider diskuteras. Just därför är det ett viktigt perspektiv för den som är intresserad ev framtidsstudier och forecasting – även om det kanske är en omöjlig åsikt i sig att klimatförändringarna är verkliga och mestadels positiva (och, för säkerhets skull: inte en åsikt jag delar).

Inte filterbubblor, utan känslobubblor

I en forskningsartikel som nyligen publicerades har man funnit evidens för att det går att identifiera falska nyheter, propaganda och andra typer av desinformation med hjälp av en enklare undersökning av vilka känslor materialet uttrycker [1]. Det är i sig inte så överraskande – desinformationen lyckas bättre om den får oss att känna i stället för att tänka. Det ger dock skäl att ifrågasätta föreställningen om filterbubblor som det verkliga problemet — det vi borde kämpa mot är istället känslobubblor: innehåll som du använder för att förstärka ett känslomönster. Här skulle forskning som den här kunna varna oss för om vi ”känsloläser” för att känna vrede, överlägsenhet eller glädje och istället guida oss mot större mångfald på känselpaletten.

När man ser sig om i sociala medier så kan man notera olika sorters känslotoner, och det skulle vara intressant att se mer forskning som denna, även om slutsatserna kanske inte känns revolutionerande: det heter ju trots all ”social influencers” inte ”social informers” – även om det vore intressant att tänka sig framväxten av den senare gruppen som en reaktion mot de billiga känslokickar som vi, enligt artikeln, tycks söka idag.

I bakgrunden till denna diskussion döljer sig också en annan som jag börjat gräva litet i. Hur ser dagens diskussion om desinformation, fake news och propaganda ut i det långa perspektivet? Om vi skulle skriva en artikel som den John Maynard Keynes skrev om våra barnbarns ekonomi, men istället fokusera på våra barnbarns informationskonsumtion — vad skulle vi finna då? Bland de frågor som intresserar mig:

  • Kommer vi att lyckas återuppbygga en gemensam referensram mot vilken vi kan pröva olika åsikter? Kan vi återvända till den värld i vilken senator Moynihan med allmänt bifall kunde säga att vi må ha rätt till våra åsikter, men inte till egna fakta? Kommer mängden saker vi är eniga om att börja växa efter att ha krympt de senaste decennierna?
  • Idag pressas sociala medieplattformer kring vad de bör ta ned. Kommer vi se förslag kring vad som istället skall förstärkas och läggas upp och tas fram – som har allmänt och starkt stöd i demokratier? Man kan mycket väl tänka sig en värld i vilken ”public service”-begreppet blir horisontellt och inte längre är ett begrepp som endast gäller ett fåtal källor (kanske genom finansiering – något som redan prövas) – hur skulle det se ut för att inte omedelbart kollapsa i ”Ministry of Truth”? Går det ens? Vilka former av institutionell innovation behövs och vad kan vi lära oss av kollaborativa kunskapsförvaltande institution som Wikipedia?
  • Fakta har, för att låna en term från Sam Arbesman, en halveringstid. Inom vissa områden är denna halveringstid kort, inom andra litet längre — när vi börjar söka efter gemensamma sanningar måste vi tillåta att fakta inte dogmatiskt accepteras, utan ständigt utmanas — hur gör vi detta och hur sker detta i dag? Hur hanterar – igen – exempelvis Wikipedia kunskapens halveringstid i olika ämnen (tydligaste exemplen finns i rapportering kring diet och hälsa samt i vetenskapliga fält som fysiken)?
  • Är det möjligt – att som David Byrne – starta en verksamhet som bara syftar till att berätta goda nyheter? Kan vi balansera nyhetsmediernas tends till ”if it bleeds it leads”?  Vilka evolutionära gränser springer vi på när det gäller fakta och nyhetskonsumtion?

Inte enkla frågor — men det tycks mig otroligt att dagens situation, och den utveckling ned i bruset som vi ser, kommer att kunna fortsätta linjärt. Den som är intresserad av filosofi och fake news hittar en hel serie om detta på min engelska forskningsblogg här.

 

[1] ”An Emotional Analysis of False Information in Social Media and News Articles”
Bilal Ghanem, Paolo Rosso, Francisco Rangel – https://arxiv.org/abs/1908.09951