Det finns en mängd olika hållningar i klimatfrågan – från klimatförnekare till klimatalarmister. Det finns dock hållningar som vi sällan ser alls — och det är just en sådan som Jason Hubbart lyckats inta: han tror att klimatförändringarna är verkliga, skapade av människan och kommer att innebära rejäla fördelar för den delstat som han forskar i: jordbruket kommer att bli bättre och ekonomin stärkas betydligt. Ur artikeln:
Outcomes in his research also suggest the possibility of double-cropping, meaning that the growing seasons are extending long enough to raise one crop and harvest it and then raise another crop and harvest it, too, within the same year.
“Doing that, obviously, increases economic revenue and provides local food supplies that could greatly improve access to fresh vegetables to our citizens,” Hubbart said. “That’s more than just a bit of good news.”
Hubbart’s findings come from more than 90 years’ worth of observed weather data from climate stations on the ground throughout West Virginia and Appalachia. Whereas some research relies on climate models utilizing information from more distant locations and predictions based on those models that often aren’t accurate, these findings are based on actual observed long-term West Virginia data, he said.
While other climate research predicts drier climates and the emergence of food deserts, Hubbart’s research indicates quite the opposite.
“West Virginia is a beautiful state with so much to look forward to,” he said. “Our great scientists are making incredible progress in agriculture, food deserts, agricultural economics, etc. We need to celebrate our current successes and how we can use those successes in what I view as a very bright agricultural future for our state.”
“My results indicate that future climates will facilitate higher productivity and new crops, both of which could create an economic boom for West Virginia, reduce food desert issues and broadly improve the human condition in our state.”
Här finns en intressant insikt som debatteras alldeles för sällan, och det är att även i de mer katastrofala scenarierna som diskuteras i klimatvetenskapen så kommer det att finnas strategiska vinnare och förlorare. En gissning som susat förbi i utrikespolitiska diskussioner är att Ryssland – med en stor frusen landmassa som skulle tina – plötsligt låser upp massiva förråd av naturresurser. Stämmer det? Jag vet inte, men jag tror att svaret på den frågan är intressant för att förstå politiska skeenden och utvecklingslinjer.
Under den här frågan ligger en fråga om absorptionsbarriärer (för att tala med Taleb): den som tror att ett visst skede innebär att ett system går under i sin helhet är intresserad av att förstå förändringar i systemet till följd av skeendet – de blir helt enkelt irrelevanta. West Virgina kommer inte att finnas, till följd av det globala sammanbrott som följer på klimatförändringarna, helt enkelt, så varför skulle vi ens diskutera om det skulle ha kunnat bli bra för dem? Om vi däremot tror att systemet kommer att finnas kvar, men med stora, kanske extrema förändringar – då blir diskussioner om balansen i systemet intressanta. (För en mer pessimistisk syn, som fortfarande dock inte utgår från absoprtionsbarriärer – se denna artikel om kuststäder i USA.)
Så hur är det med klimatfrågan? Är det en fråga som systemets (vår civilisation) undergång eller dess förändring? Det kan tyckas en cynisk fråga, men jag är ganska säker på att den ställs i de olika sammanhang där geopolitiska långa framtider diskuteras. Just därför är det ett viktigt perspektiv för den som är intresserad ev framtidsstudier och forecasting – även om det kanske är en omöjlig åsikt i sig att klimatförändringarna är verkliga och mestadels positiva (och, för säkerhets skull: inte en åsikt jag delar).