Kategoriarkiv: På tvären

Hur minskar vi ojämlikheten? Genom krig och pandemier. (Omöjliga åsikter #5)

CEPR har publicerat en ny, intressant artikel om krig och jämlikhet. Efter andra världskriget föll den rikaste procentens andel av den totala samhälleliga rikedomen från runt 20% till under 10%:

schiedelfig1

Source: Scheidel 2017: 131, Fig. 5.1, based on WID.

Det var den enskilt största ”jämlikhetsreformen” under hela 1900-talet och följdes av höjda skatter som höll jämlikheten på dessa nivåer, skatter som först nu börjat dala:

schiedelfig2

Sources: Scheve and Stasavage 2016: 10, Fig. 1.1; Scheidel 2017: 167, Fig. 5.13, fromhttps://www.macro.economics.uni-mainz.de/klaus-waelde/trade-union-density-from-1880-to-2008-for-selected-oecd-countries/.

Frågan är förstås hur detta går till – vad är det som sker? Det är flera samtidiga utvecklingslinjer, menar författarna, men inte minst att kapital förlorar i värde i krig — Frankrikes kapitalstock föll med 2/3-delar, exempelvis. Krig skapar alltså jämlikhet; det betyder förstås inte att den som förespråkar större jämlikhet också förespråkar krig – om det inte är så att det är endast krig som skapar jämlikhet.

Riktigt så illa är det inte. Det är värre. Åtminstone enligt Walter Scheidel. Det har hittills, menar han, bara varit krig, statskollaps, revolution eller pest som radikalt kunnat öka jämlikheten i samhällen. Det går att vidmakthålla jämlikhet, men när den väl rasat iväg in i ojämlikheten känner vi inte till några andra historiska processer som kan justera de ekonomiska förhållandena.

Problemet här är förstås kausaliteten. Om vi är intresserad av att försöka skissa olika scenarier för framtiden så måste vi besluta oss för vilka mentala modeller vi vill utforska:

(I) [krig, pest, statskollaps, revolution] –> jämlikhet

(II) ojämlikhet –> [krig, statskollaps, revolution, pest]

(III) fred –> ökad ojämlikhet

(IV) Krig –> [ökad reformtakt, fackföreningsmedlemsskap och politisk handlingskraft]

Om vi indexerar risken för krig med ojämlikheten som en signal, så borde kanske risken för storskaligt krig idag bedömas som mycket högre (om man nu seriöst kan diskutera risken för ”krig” utan att situera den risken mellan två parter och i en geopolitisk kontext). I en naiv modell:

Screenshot 2019-09-03 at 08.51.25

Så hur skulle vi uppskatta risken för ett krig med fler än 4 nationer inblandade före 31.12 2019? Förmodligen fortfarande mycket låg – 0.05-0.15 eller så – men det är intressant att köra en modell som denna mot olika korgar av länder.

Tillbaka till Scheidel. Är budskapet vi ska ta till oss att det är meningslöst att kämpa mot ojämlikheten med politiska reformer? Eller att sådana reformer kräver samma typ av samhälleliga sinnesstämning som ett krig leder till? Scheidels eget svar från en intervju med förläggaren är värt att citera i sin helhet som avslutning:

This doesn’t raise much hope for the future. What are the chances that we will be able to return to a fairer distribution of income and wealth?
That’s a good question, although few people will like my answer. The traditional mechanisms of major leveling, the Four Horsemen, currently lie dormant: technological progress has made future mass warfare less likely, there are currently no revolutions on the horizon, states are much more stable than they used to be, and genetics will help us ward off novel epidemics. That’s a good thing – nobody in their right mind should yearn for death and destruction just to create greater equality. But similarly powerful peaceful means of leveling have yet to be found. And to make matters worse, a number of ongoing developments may drive up inequality even further: the aging of Western societies, immigration’s pressure on social solidarity and redistributive policies, and the prospect of ever more sophisticated automation and genetic and cybernetic enhancement of the human body. Barring major disruptions or an entirely new politics of equality, we may well be poised to enter a long period of polarization, another Gilded Age that separates the haves from the have-nots.

Är de digitalt infödda bättre på att hantera avbrott och multitasking? (Omöjliga åsikter #2)

”Teknik och skärmar håller på att skapa en förlorad generation, som ytterst inte kommer att kunna hantera livet utan hela tiden distraheras och förlora sig i ny teknik. De stora nätinnovatörerna sätter minsann sina egna barn i Montessoriskolor, och våra barn kommer att fara illa av all denna teknik – vi måste minska skärmtiden.”

Så ungefär ser konsensus ut. Tänk nu om det gick att visa att inte bara hanterar den uppväxande generationen avbrott och multitasking bra, utan att den också blir betydligt sämre kognitivt i en miljö där det inga avbrott ges och ingen multitasking är omöjlig — att de digitalt infödda helt enkelt har anpassat sig kognitivt till den nya tekniken — skulle någon då lyssna på detta?

Tanken att tekniken distraherar och att barn far illa av skärmtid är så djupt rotad att den knappast går att utmana alls idag. Därför är det också rätt intressant att läsa denna forskningsrapport:

Results, published in the journal Applied Neuropsychology: Adult, indicate that there is no need to ”pardon these interruptions,” at least for this younger generation.

Findings show that switching between technologies did not deplete or diminish performance in the group that had the IT interruptions compared to the control group or the group that did not receive IT interruptions. Unexpectedly, however, researchers discovered diminished performance in the participants from the group that did not receive any IT interruptions.

All three groups reported low levels of anxiety during the study. Seventy-five percent of two of the groups reported their anxiety as ”not at all” or ”a little bit,” and the researchers did not find any significant differences between groups.

”We were really surprised to find impaired performance in the group that did not receive any information technology interruptions. It appears that the Net Generation thrives on switching their attention and they can do it more efficiently because information technology is woven throughout their daily lives,” said Mónica Rosselli, Ph.D., senior author, professor and assistant chair of psychology in FAU’s Charles E. Schmidt College of Science, and a member of the FAU Brain Institute (I-BRAIN), one of the University’s four research pillars. ”Because younger generations are so accustomed to using instant messaging, pop-ups like the ones we used for our study, may blend into the background and may not appear surprising or unplanned, and therefore may not produce anxiety.”

Det är onekligen en tankeställare för den som predikat skärmfrihet och begränsningar i tekniken — kanske skulle det (och de teknikentreprenörer som sätter barnen i Montessoriskolor) helt enkelt leda till att dessa barn hamnar i ett underläge till alla de barn som lärt sig att hantera den nya tekniken? Ingen skulle väl drömma om att inte lära sitt barn skriva?

Hjärnan förändras, utvecklas och anpassar sig till den totala teknik- och kultursfär vi befinner oss i, och trots att det är populärt att hävda att hjärnan inte förändrats på 10 000 år, så är det uppenbart falskt när det handlar om dess kognitiva förmåga. Enkla sanningar om teknik och människa bör nog alltid misstros.

En forskningsrapport gör dock ingen uppseendeväckande omvändning i debatten, men den ger anledning att sakta upp och fundera på om vår förståelse kanske måste nyanseras i alla fall?

Om klimatförändringarnas positiva efterverkningar (Omöjliga åsikter #1)

Det finns en mängd olika hållningar i klimatfrågan – från klimatförnekare till klimatalarmister. Det finns dock hållningar som vi sällan ser alls — och det är just en sådan som Jason Hubbart lyckats inta: han tror att klimatförändringarna är verkliga, skapade av människan och kommer att innebära rejäla fördelar för den delstat som han forskar i: jordbruket kommer att bli bättre och ekonomin stärkas betydligt. Ur artikeln:

Outcomes in his research also suggest the possibility of double-cropping, meaning that the growing seasons are extending long enough to raise one crop and harvest it and then raise another crop and harvest it, too, within the same year.

”Doing that, obviously, increases economic revenue and provides local food supplies that could greatly improve access to fresh vegetables to our citizens,” Hubbart said. ”That’s more than just a bit of good news.”

Hubbart’s findings come from more than 90 years’ worth of observed weather data from climate stations on the ground throughout West Virginia and Appalachia. Whereas some research relies on climate models utilizing information from more distant locations and predictions based on those models that often aren’t accurate, these findings are based on actual observed long-term West Virginia data, he said.

While other climate research predicts drier climates and the emergence of food deserts, Hubbart’s research indicates quite the opposite.

”West Virginia is a beautiful state with so much to look forward to,” he said. ”Our great scientists are making incredible progress in agriculture, food deserts, agricultural economics, etc. We need to celebrate our current successes and how we can use those successes in what I view as a very bright agricultural future for our state.”

”My results indicate that future climates will facilitate higher productivity and new , both of which could create an economic boom for West Virginia, reduce food desert issues and broadly improve the human condition in our state.”

Här finns en intressant insikt som debatteras alldeles för sällan, och det är att även i de mer katastrofala scenarierna som diskuteras i klimatvetenskapen så kommer det att finnas strategiska vinnare och förlorare. En gissning som susat förbi i utrikespolitiska diskussioner är att Ryssland – med en stor frusen landmassa som skulle tina – plötsligt låser upp massiva förråd av naturresurser. Stämmer det? Jag vet inte, men jag tror att svaret på den frågan är intressant för att förstå politiska skeenden och utvecklingslinjer.

Under den här frågan ligger en fråga om absorptionsbarriärer (för att tala med Taleb): den som tror att ett visst skede innebär att ett system går under i sin helhet är intresserad av att förstå förändringar i systemet till följd av skeendet – de blir helt enkelt irrelevanta. West Virgina kommer inte att finnas, till följd av det globala sammanbrott som följer på klimatförändringarna, helt enkelt, så varför skulle vi ens diskutera om det skulle ha kunnat bli bra för dem? Om vi däremot tror att systemet kommer att finnas kvar, men med stora, kanske extrema förändringar – då blir diskussioner om balansen i systemet intressanta. (För en mer pessimistisk syn, som fortfarande dock inte utgår från absoprtionsbarriärer – se denna artikel om kuststäder i USA.)

Så hur är det med klimatfrågan? Är det en fråga som systemets (vår civilisation) undergång eller dess förändring? Det kan tyckas en cynisk fråga, men jag är ganska säker på att den ställs i de olika sammanhang där geopolitiska långa framtider diskuteras. Just därför är det ett viktigt perspektiv för den som är intresserad ev framtidsstudier och forecasting – även om det kanske är en omöjlig åsikt i sig att klimatförändringarna är verkliga och mestadels positiva (och, för säkerhets skull: inte en åsikt jag delar).