Forecasting – Anteckningarna.org

Om att ha tur och att ha rätt – väder och pandemier

2020-04-252020-04-26 Nicklas Lundblad16 kommentarer

Anna och Erika singlar slant. Anna får välja om hon satsar på krona eller klave. Hennes vänner samlas runt henne och säger alla att hon borde satsa på krona, eftersom det känns troligare, eftersom modeller av myntet visar att de senaste gångerna har det varit klave – tre gånger i rad! – och det finns dessutom studier som visar att det blir krona litet oftare än klave i nordiska klimat. Anna väljer krona. Erikas vänner hånar Anna, eftersom det blivit klave tre gånger i rad, och dessutom vet alla att man inte kan säga något om enskilda mynt när det gäller klimat – det vore ju fånigt.

Myntet singlas. Det blir krona. Hade Anna och hennes vänner rätt?

Anna och Erika arbetar som meteorologer. I juni slår de vad om vi kommer få en vit jul. Anna menar att det är osannolikt eftersom klimatförändringarna tycks innebära att det blir varmare varje år, och därför borde en vit jul bli mer osannolik. Erika säger att det varit ett antal gröna jular i Stockholm och att oddsen för en vit jul gått upp just därför. Deras vänner utvecklar argumenten in absurdum. Fler och fler kollegor ansluter sig till Annas syn, och till sist är hela den meteorologiska institution som Anna och Erika arbetar på engagerade i vadet. Nästan alla står på Annas sida.

Det blir en grön jul. Hade Anna och alla hennes kollegor rätt?

Att ha rätt och att ha tur är inte samma sak. I båda de exempel som redovisas ovan handlar det bara om tur. Men det är lätt att tro att det i det andra fallet handlade om ett stort antal experter inom ett sakområde som gjorde en analys utifrån detta sakområde och hade rätt. Samtidigt vet vi att det finns en maximal gräns för väderprognoser. Den är två veckor.

Notera att de argument som Anna och hennes kollegor använder inte handlar om väderprognoser utan om klimatprognoser. Klimatprognoser är dock statistiska varelser. En klimatprognos skulle kunna säga att vi kommer att få fler gröna jular i framtiden än vi haft i det förflutna, men den kan inte säga något om en enskild grön jul.

Det kan nämligen ingen. Det finns en komplexitetshorisont i förutsägelserna, och den ligger vid runt 14 dagar. Efter det blir systemen obegripliga i kraft av den komplexitet de uppvisar.

Anna hade tur.

Visst är det märkligt svårt att acceptera det? Hon är ju meteorolog, och hon borde ju veta vad hon pratar om och hennes kollegor höll ju med henne och det verkar ju rimligt och…men sanningen är att det inte spelar någon roll. Hon hade tur. Så kan det gå.

Om Sverige drabbades av en svår storm skulle vi kanske kunna tänka oss att SMHI dök upp varje dag vid 14 och berättade hur stormen flög fram över landet, var den tilltog och var den mojnade. Men om vi frågade SMHI om den skulle ligga kvar om tre veckor eller så vore det enda rimliga svaret från meteorologerna att de faktiskt inte vet. Vädret är så komplext att det inte går att förutsäga.

Vad SMHI skulle kunna säga är att det vore klokt att stanna inne och avstå från onödiga resor, och invänta att stormen drar förbi.

Är smittskyddsinstitutet så annorlunda? Hur skiljer de sig egentligen från SMHI? Är en pandemi med ett helt nytt virus mer förutsägbar än en storm? Eller handlar det bara om att ge ledning för dagen, med utgångspunkt i en hyfsad väderprognos?

Vi kräver dock mer. Vi vill veta när pandemin tar slut. Vi vill förstå hur vi bäst bekämpar den. Vi letar modeller, data och underlag för att stödja de intuitioner som vi har. Vi påminner ganska mycket i detta om Annas kollegor — vi tror att det finns en möjlighet att vetenskapligt förutsäga hur pandemin kommer att utvecklas och därmed hitta rätt åtgärder.

Evidensen skiftar och förändras. I det ena ögonblicket ser det ut som om “vi” har rätt och att vår modell är den rimliga. I det andra ögonblicket ser det ut som om alla andra har rätt, och vi vacklar.

Ändå är det enda någon kan ha i den här situationen kanske tur.

Frågan om en pandemi är mer komplex än en storm är inte menad att vara retorisk. Jag vet verkligen inte svaret. Om jag var tvungen att gissa skulle jag säga att en pandemi är mer komplex än en storm, särskilt eftersom vi vet så litet om det virus som ligger bakom pandemin. Om det stämmer betyder det att det kanske finns något värde i att inse att det vi egentligen debatterar om är om det kommer att bli en grön jul i år.

Epidemiologi är en värdefull och viktig vetenskap. Precis som meteorologi. Det betyder inte att den inte kringskärs av komplexitet. Inte heller betyder det att man inom ramen för en pandemi måste ha rätt eller fel med utgångspunkt i epidemiologin i långsiktiga prognoser.

Man kan bara ha tur.

Eller otur.

Den riktigt svåra frågan vi återkommer till är hur vi bör handla om vi står inför en osäkerhet som reducerar oss till att singla slant. Hur hanterar vi de situationer där ingen kan ha rätt, och vi alla bara kan hoppas på att ha tur? Det finns, som noterats tidigare, förmodligen bara två olika, rena, strategier. Den ena handlar om att mycket, mycket tidigt överreagera kraftigt för att eliminera osäkerheten helt. Att vägra singla slant, vägra slå vad om en grön jul. Den strategin – som närmast är den som vi ser i Nya Zeeland – kräver att världen i sin helhet reagerar likadant, eller att vi slår ned ett virusutbrott innan det blir en pandemi. Annars innebär den strategin att man sätter sig i en liten bubbla av tid där allt fryses vid tidpunkten före pandemin.

Det andra alternativet är att hantera pandemin som man hanterar en storm. Notera var det är klokt att stanna inomhus, varna för dåligt väder och avråda från resor. Ge dagliga prognoser. Försöka lära sig så mycket som möjligt för att kunna förstå och förutsäga de kommande 14 dagarna – som mest.

Nöja sig med att ha rätt dag till dag, inte i det långa loppet. Eftersom man bara kan ha tur i det långa loppet.

Om vi så står här 2021 i december och Sverige har fler döda per capita än andra nordiska länder (förutsatt att vi någonsin kommer att mäta och rapportera på samma sätt) – hade vi då fel? Eller måste vi kanske svälja det beska piller som det innebär att veta att vi bara hade otur?

Och alla andra då? Som stängde ned? Är det inte märkligt att alla hade tur utom Sverige? Nej. Det är så tur fungerar. Man väljer krona eller klave. Myntet singlas genom luften, landar och — verkligheten händer. Att alla andra valde krona gör inte plötsligt att vi valde fel.

Det finns dock en sak som vi kan värdera, och det är hur mycket vi satsar. Om vi singlar mynt eller slår vad om en grön jul kan vi välja hur mycket vi är villiga att spela om. Låt oss återvända till Erika och Anna. Säg att Anna satsar all sin egendom, alla sina pengar och sina barns sjukvårdsförsäkringar. Erika satsar 100 kronor. Erika förlorade sina 100 kronor när Anna vann.

Men hon förlorade inte allt. Om Anna hade förlorat hade hon förlorat allt, på ett vad där det bara handlade om att ha tur. Att hon vann förlåter inte att hon satsade allt — det måste ses som orimligt att satsa allt i ett spel under osäkerhet.

Den stora skillnaden mellan Sveriges strategi och den strategi som andra länder har anammat ligger inte i utvärderingen av modeller och data och epidemiologiska prognoser. Dessa spelar stort ingen roll eftersom komplexitetshorisonten gör det omöjligt att förutsäga hela pandemin. Det Sverige däremot gjort är att man satsade mindre. Man satsade inte hela ekonomin, de medborgerliga rättigheterna och företagandet. Man satsade visserligen inskränkningar och förändringar av genomgripande slag, men inte allt.

Andra länder som slagit igen, infört husarrest och riktat näringsförbud har satsat allt på att deras modeller är riktiga. På att det blir krona. Att vi får en grön jul. De har satsat allt i ett spel som spelas med genuin osäkerhet, utan kännedom om de många konsekvenser som nu rullar ut.

Kan inte det då vara riktigt? Att satsa allt? Spelar vi inte om liv? Är det inte värt att satsa allt på att rädda våra gamla, som byggde vårt samhälle? Är det inte värt att sätta allt på spel för att skydda de svaga i samhället? Är det inte statens moraliska plikt att satsa allt på att rädda sina medborgare?

Glidningen här är nästan osynlig. Plötsligt låtsas vi att vi vet att de åtgärder vi vidtar kommer att ha dessa, onekligen goda, effekter. Men det är inget annat än att ha teorier om att det oftare bli krona i kalla klimat eller att klimatförändringarna innebär att just denna jul kommer att bli grön.

Vårt vad är komplext eftersom potten inte är given i sin helhet.

Vi vet inte vad vi spelar om, och vi vet inget om oddsen. Vi singlar slant utan att veta vad det är vi kan vinna och då måste frågan bli – vad är det rationellt att satsa? När potten blir känd först i efterhand?

Här är ett enkelt vad:

(i) Det är 40% chans att vi kan rädda 10 000 liv om vi stänger ned samhället under tre veckor, och det kostar 50 miljarder.

Detta vad skulle nog alla politiker anta, och stänga ned samhället. De skulle inte räkna på det förväntade värdet (12,5 miljoner per liv) eftersom vi lever i Luttwaks post-heroiska värld. 4000 liv är nästan oändligt värdefulla (och det är i sig egentligen en sympatisk utveckling). Jag tror att jag skulle anta det, också, om jag skall vara ärlig.

Men det är inte detta vad vi står inför. Det vad vi står inför är ett märkligt vad som ser ut såhär.

(ii) Om vi stänger ned samhället under tre veckor till en kostnad av 50 miljarder så finns det en sannolikhet som vi inte kan definiera att vi skulle kunna ha en effekt som vi inte kan specificera över litet längre tid (säg slutet av 2022).

Detta är det vad som vi står inför. Det är detta som är den stora skillnaden mellan klimatförändringarna och pandemin. När det gäller klimatförändringarna börjar vadet anta en mycket mer tydlig och uttalad karaktär, och dessutom vet vi att det finns en otvetydig vinst i energieffektivisering som allt annat lika bara kommer att ge oss fördelar.

Pandemin är inte samma sorts problem, annat än att vi vet att det ger oss otvetydiga fördelar att förbättra vår hygien (influensan, kräksjukan mm har tvingats till reträtt).

Det finns två sätt att angripa det här resonemanget på, som måste redovisas för klarhet och någon sorts ärlighet. Det finns också en anmärkning som borde göras.

Den första angreppsvinkeln utgår från att vi vet mycket mer än jag antar. Att potten är känd och sannolikheterna också specificerade. Det handlar inte om att singla slant eller förutsäga en grön jul. Det handlar om att maximera räddade liv i en känd, effektiv och robust modell. Vi vet att om vi gör A så kommer vi att få B i resultat med så hög sannolikhet att det är omoraliskt att inte göra A.

Det jag är oense om med den person som hävdar detta är om kunskapsläget är robust. Jag menar att vi vet mycket litet och att komplexitetshorisonterna där vetandet kollapsar ligger kanske 14 dagar ut, som i exemplet med vädret. Det finns, skulle en kritiker kunna säga, en tydlig fatalism i mitt resonemang. Mitt enda försvar där är att det är en epistemologiskt grundad fatalism, inte en ontologisk.

Den andra angreppsvinkeln är att situationens allvar kräver extrema åtgärder. Det är en sorts kritik som grundar sig i Talebs kloka synpunkter om hur man inledningsvis bör förhålla sig till osäkerhet överlag. Problemet med den kritiken är att när vi har en global pandemi där osäkerheten redan fått fäste, så är det svårt att se hur man kan rulla tillbaka tiden till en punkt där osäkerheten själv effektivt kan elimineras.

Till sist finns det också en mängd olika perspektiv som grundar sig i att lägga fast data vid en viss given tidpunkt och säga att just denna data visar att en viss prognos om framtiden är rätt. Det påminner mest om fotbollskommentatorer som under spelet gissar vem som kommer att vinna, och kanske har ett underhållningsvärde. Det saknar dock någon sorts djupare värde för en analys av situationen. Det är när matchen är över som man vet vem som vann och vem som förlorade. Och ibland handlar det om tur även i fotboll – det är inte alltid det bästa laget som vinner.

Den sista anmärkning som måste göras är att det i kriser kanske måste finnas någon som hade rätt och någon som hade fel. Politikens handlingskraft och känslan av att vi har en egenmakt skulle annars försvagas betänkligt. Under medeltiden kunde man förlika sig med att man haft otur och söka tröst i religionen. Vår sekulariserade tid saknar den möjligheten och gör att syndabocken måste återinföras, den krävs för att samhället skall upplevas som meningsfullt. Det finns också ett värde i att ha tur och otur tillsammans med andra, eftersom alla hatar den som har tur när man själv har otur och föraktar den som har otur när man själv har tur – eftersom den mänskliga naturen förväxlar tur och kompetens förbluffande ofta.

Det kan vara precis så, men det betyder inte att vi får glömma att dessa syndabockar är just det – inget annat.

En av de kanske svåraste lektionerna från pandemin är att det finns en mängd olika fenomen i världen som påminner om vädret. Där komplexitetshorisonter och tur gör det i stort sett omöjligt att leta rätt och fel. Och ja, det ligger en sorts fatalism i den insikten – men inte mer fatalism än vad som motiveras av världens egen natur.

Världen är i grunden fylld av osäkerhet.

Asynkrona ekonomier och samtidighetens värden

2020-04-13 Nicklas Lundblad1 kommentar

Världen kommer inte att bli som förr. Den kommer inte heller att inte bli som förr som förr. Vägen från dagens asynkrona värld där länder, städer och ekonomier kopplats loss från varandra till en ny synkronicitet kommer att bli komplex och vindlande.

Synkronicitet är en underskattad egenskap i världen. Vår samtidighet är nyckeln till fungerande leveransnätverk och tillverkning, marknader och ett fungerande internationellt politiskt system. När vi talar om en global värld är det en värld som existerar i samma tid (även om vi har olika tidszoner).

En av pandemins mer komplexa effekter var att den slog sönder denna gemensamma tid till lokala ögonblick. Världen krympte, säger vi, men den hamnade också ur takt. Vi ser det inte så tydligt nu, men effekterna finns där för den som tittar efter. Låt oss se på ett exempel.

Skolor och årskurser som kommer ur takt med arbetsmarknader och utbildningssystem. I Sverige har vi högskoleprovet, universitetsantagningen och frågorna om hur vi skall hantera niondeklassares betyg i en situation med massiv frånvaro. Internationellt blir samma problem en storleksordning mer komplext: hur skall antagningar anpassas mellan länder som har olika inskränkningar, olika antagningsprocesser och nedstängningar?

Den tysta synkronicitet som funnits i det internationella utbildningssystemet har fallit samman. Asynkroniciteten i både nationella och internationella system skapar nu växande transaktionskostnader.

Världens asynkrona svar på pandemin kommer också att skapa problem när vi skall starta upp igen. Vissa länder, som Nya Zeeland, har helt lyckats slå ned pandemin genom en tidig nedstängning. Andra länder, som USA, har inte lyckats. De kommer nu att befinna sig i två olika faser av pandemin. Hur ska resor mellan dessa länder hanteras? Nya Zeelands styrka lokalt blir en skörhet globalt. Asynkroniciteten mellan de två ekonomierna kommer inte bara att påverka resor, utan även studieutbyten, affärer och politiska utbyten.

Nya Zeeland kommer kanske att kunna införa provtagningsprogram och smittospårning, åtminstone tills dess vi får ett vaccin, men även med ett sådant program kommer kostnaderna för asynkroniciteten att bli betydande över tid. Det är inte ens säkert att de två ekonomierna kommer att bli samtidiga i samband med ett vaccin om Coronaviruset uppvisar ett säsongsbeteende med samma typ av mutation som influensan, då förblir asynkroniciteten ett definierande element mellan de två nationerna.

Varje land måste i en asynkron värld tidsbestämmas; var i tiden ligger det? I vilken fas? Om två länder finner att de är ur fas med varandra utgör det land som är längre gånget en möjlig risk för det som ligger i en tidigare fas.

När kommer Danmark att öppna gränserna mot Sverige igen? Finland? Norge? Dessa olika länder befinner sig förmodligen i olika faser och därmed kan även en så extremt synkron politisk och geografisk enhet som de nordiska länderna komma att halta i tiden.

Asynkroniciteten märks tydligast i de olika karantänperioder som länder inför. Kina inför 28 dagars karantän för utlänningar som kommer till delar av landet, under dessa 28 dagar uppnår den resande långsamt “samtidighet” med Kina, och kan släppas fri om de inte har några symtom. Karantäntiden är en asynkronicitetskostnad.

Asynkronicitetskostnader kommer också att bli uppenbara i leveranskedjor världen över, varefter de olika globala tillverkningsnätverken kommer ur takt. Dagens leveranskedjor och tillverkningsnätverk har ingen stark klocka, ingen robust samtidighet.

En pandemi är en fruktansvärd lärare, men lektionerna är viktiga. En av de viktigare slutsatserna är att världen måste utveckla institutioner för att bemöta globala hot med synkroniciteten intakt. De asynkronicitetskostnader, nationella såväl som internationella, som nu drabbar oss alla kommer att kännas i ekonomin under lång tid.

Samtidigheten är ett nyckelvärde i en global ekonomi.

(P.S. Det är nyttigt att locka fram de olika mentala modeller som ligger under ett resonemang; här utgår resonemanget från att det finns en enda pandemi och att den spelar ut i faser och scener världen över, men att slutet är detsamma överallt. Det är fullt möjligt att tänka sig att vissa länder aldrig behöver gå igenom detta – om det exempelvis kommer ett vaccin och de kan skydda sig så, eller om viruset försvinner efter det att det tryckts tillbaka effektivt världen över. Jag har dock inte hittat några exempel på en pandemi som lämnat delar av en så sammanknuten värld som vår orörda. Och även i de fallen uppkommer asynkronicitetskostnaderna, men de kanske kan tas snabbare. D.S.)

Vi måste tala om linjen

2020-03-27 Nicklas Lundblad1 kommentar

Under krisen är vi förstås fullt upptagna med att försöka se till att vår existerande sjukvårdskapacitet inte överskrids. Det är ett rimligt fokus, och det finns skäl att innerligt hoppas att vi lyckas med detta (det är ett av måtten på framgång när vi utvärderar detta i framtiden). Den modell som kommit att bli nästan ensamt förhärskande på det området är tanken om att vi måste “platta ut kurvan.” Den berömda bilden ser ut ungefär såhär:

Det är en bra modell — och en stor del av diskussionen handlar i dag om hur man kan “platta till sombreron” som Boris Johnson uttryckte det. Men när vi börjar undersöka den här erfarenheten för att dra slutsatser och lära oss så måste vi flytta fokus till linjen, och fundera över hur vi ser på den.

Den i strategikretsar avgudade Richard Rumelt noterar i sin bok Good Strategy, Bad Strategy att en stor del av verkligt strategiarbete handlar om att i detalj beskriva vilka förmågor man behöver för att klara sig i en ny miljö. Det finns en mängd exempel på hur goda strateger tänkt just så, ett av de senaste är General David Berger som överser den amerikanska marinkårens transformation just nu. Marinkåren skall, enligt nya direktiv, kunna hantera marin strid på en helt annan nivå än tidigare, och det betyder att man måste skaffa sig ett antal nya förmågor. General Berger drog intressanta slutsatser av detta uppdrag och skrev en artikel i vilken han inte bara detaljerat lade fram vilka nya förmågor marinkåren nu måste skaffa sig, utan också vilka gamla förmågor som man måste släppa.

Strategi handlar om avvägningar. Svaret på pandemin kan inte vara att generallt se till att alltid ha hög kapacitet:

Det måste i stället handla om att, så långt det är möjligt, förändra skalbarheten i vården. En dynamisk skalbarhet – vad skulle krävas för att nå dit och uppnå en kurva som skulle kunna se ut såhär?

Det kommer förstås att finnas de som säger att det inte låter sig göras, men låt oss för tillfället anta att det kan göras — vilka nya förmågor är det man måste koncentrera sig på? Här ett förslag på en långt ifrån fullständig lista på nya/nygamla förmågor som sjukvården behöver utveckla.

Digital frontlinje. Vi måste bygga en digital frontlinje som inte bara drar på nätläkarna – det borde vara en självklarhet – utan också fundera på hur vi kan bygga ut möjligheten till egentest för enklare värden som feber mm. Vilken utrustning hos exempelvis gamla eller riskgrupper skulle hjälpa till att garantera deras hälsa? En hälso och sjukvård med mer utrustning i kanterna av nätverket, distribuerat, skulle kunna vara en central förmåga för att minska belastningen.
Pandemiskt civilförsvar. En bredare allmän sjukvårdsutbildning som en sorts civilförsvarsplikt skulle göra det möjligt att skala upp och ned sjukvårdspersonalen vid kriser som denna. Sett ur ett riskperspektiv kan sjukvårdsnödlägen vara minst lika angelägna som krig. Ett starkare och mer robust civilförsvar vore förmodligen inte särskilt svårt att motivera politiskt heller. Bränder, pandemier mm. har inskärpt behovet av mänsklig förmåga.
Beredskapslager. Denna förmåga lät vi vittra bort, det var ett misstag och bör korrigeras. Det gäller inte bara sjukvårdsmateriel, utan det gäller en förmåga till självständighet under kris i flera olika avseenden. Den nationella egoism som pandemin avslöjat är inte en engångsföreteelse, och vi kan inte vara beroende av andra nationer. Det kan dels hanteras med medborgarnas hjälp – dels med samhälleliga resurser av olika slag.
Sjukdomsradar. En bättre uppfattning om var och när sjukdomar uppkommer, deras karaktär och deras möjliga inverkan på samhället. Här kan AI, sensorer, internationella nätverk mm vara viktiga. Med en radar skulle man ha valet att “överreagera” enligt Nicholas Nassim Talebs modell.
Produktionsomställningsförmåga. Det skulle inte skada om man hade en uppfattning om vilka olika produktionskedjor som kan ställas om för att hantera uppkommen kris — som pappersfabriken som kan producera munskydd. Vilka andra exempel finns? Vilka kan producera medicinsk utrustning?
Open source medicinsk nödutrustning. En mer spridd kapacitet kan uppnås genom att man specificerar ett antal utrustningsklasser som kan produceras distribuerat och privat, som i dag sker med droppskydd. Vilka andra utrustningsklasser kan produceras av folk hemma?
Robusta nätverk och IT-tjänster. Att som Malmö kommun vara i den situationen att man inte kan arbeta distribuerat vid kris kan inte vara optimalt, och borde nog inte accepteras i framtiden. Det handlar också verkligen om att de distribuerade systemen måste vara säkra.

Så, det där är en början — det behövs alldeles säkert massor mer, och vi kommer att diskutera det i botten, hoppas jag, när pandemin bedarrar. Då måste skifta vår uppmärksamhet från kurvan till linjen. Då måste vi naturligtvis också diskutera vilka förmågor vi måste ge upp.

En osynlig fiende och en osynlig union

2020-03-232020-03-23 Nicklas Lundblad

“Var tog Europa vägen?” undrade en kollega nyligen, och det är inte utan att det är en intressant fråga. Gränser stängdes, pandemin – ett globalt fenomen – möttes med uteslutande nationella svar och den vacklande ekonomin med nationella insatser. Europeiska Unionens svar på den osynliga fienden bestod i att Unionen själv blev svår att skönja. Återhämtningen kommer sannolikt också att vara tysk, fransk, svensk och nationell överlag — inte europeisk. En viss samordning, javisst, men går EU stärkt ur detta?

Det är egentligen inte så märkligt, och vad EU har genomgått är något relativt unikt men fundamentalt omvälvande: två på varandra följande svarta svanar. Sannolikheten för det Storbritanniens utträde bedömdes alltid som låg, tills den var, tja, 100% och med detta utträde vacklande EU första gången. Sedan kom pandemin, just som man höll på att förhandla färdigt den först svarta svanen, och reducerade Bryssel till en eftertanke i en värld av stängd gränser, nationellt smittskydd och ekonomiska nödpaket deklarerade i medlemsstaternas huvudstäder.

Ingen institution kommer genom två svarta svanar oförändrad.

Vad kommer då att ske med Europeiska Unionen? Det är inte lätt att se eller säga, men om den tidigare följde en svagt lutande kurva med minskande inflytande så är det svårt att inte tycka att brottet i kurvan nu måste bedömas som grovt – EUs roll i krisen påminner kanske mest om statistens.

Det betyder inte att EU nu försvagas och försvinner — men betyder att EU, som redan efter Brexit hade en identitetskris nu måste hitta ett nytt jämviktsläge. Det kan leda till en närmare integration och ett nytt fördrag – samma kollega påminde mig om att alla internationella institutioner föds vid kriser – eller så kan det leda till eurons upplösning och fall, i kölvattnet av breda statssubsidier och nationaliseringsinsatser i industrin.

Europas, och den Europeiska Unionens, roll är ett av de kanske viktigaste projekten för den som sysslar med framtidsstudier nu; och det sker mot en bakgrund av ett USA som beskrivits som unikt isolationistiskt och ett Kina som flyger in hjälputrustning till Italien.

Fältet för hypoteser om den framtiden är vidöppet.

Pandemi och ideologi

2020-03-22 Nicklas Lundblad

Pandemier ger inte bara upphov till konspirationsteorier, utan också till ideologiska utläggningar av hur pandemin bör läsas. Om konspirationsteorierna kommer att flytta tillbaka in i den memetiska internetforumreservoaren efter pandemin, så kommer de ideologiska förskjutningarna att spela större roll och påverka det politiska samtalet under längre tid.

För framtidsstudier blir det därmed viktigt att försöka teckna konturerna till olika möjliga ideologiska skiften över hela spektrat av politiska analyser.

Några exempel.

Olika gröna ideologier kan komma att ta intryck av den romantisering av det nedstängda samhället som översätter karantän och massdöd till rena kanaler i Venedig och minskade utsläpp i Kina. Rapporter om att fler liv räddas när luftföroreningarna minskar, än som gått förlorade i pandemin, förvandlar viruset till en kraftfull folkhälsofrämjande insats.

Olika center / vänster ideologier kan komma att ta pandemins undantagstillstånd till intäkt för att den starka staten måste göra sitt återtåg i en värld som fundamentalt är osäker och komplex — och att det kommer att finnas en medborgerlig efterfrågan på just denna starka stat. Ekonomins kollaps i katastroftillstånd lyfts fram som skäl till att marknaden inte kan utgöra en del av fundamentet i en demokrati, stora uppsägningar och företags desperata åtgärder – ibland säkert överreaktioner – kommer att användas för att leda i bevis att näringslivet i grunden är egoistiskt, och måste regleras hårdare. Om de data vi ser nu stämmer kommer pandemins socio-ekonomiska avtryck – att svagare grupper drabbas hårdare, ofta för att de inte kunnat isolera sig på samma sätt som de mer välbeställda – att motivera massiva fördelningspolitiska insatser. Arbetsmarknadspolitiska åtgärder för att stänga gapet mellan de tillfälligt anställda och de som har fast anställning (som man kommer att mena vuxit till en punkt där de tidigare blivit rättslösa) kommer att lanseras.

Globaliseringen kommer att ifrågasättas och målas ut som en sårbarhet, där lokal produktion hyllas som både mer demokratisk och säkrare.

Konservativa ideologier kan komma att betona det nationella oberoendet, nödvändiga förberedelser och en beredskapsmentalitet. Globalisering, liberalisering och ”just in time” kommer att skyllas för att ha skapat ett skört samhälle som inte klarar av chocker. Urbaniseringen kan komma att ifrågasättas av en allt starkare grön konservatism som kommer att kunna visa att många småstäder klarade sig bättre än storstadsregioner. ”Om kriget kommer”- mentaliteten kommer också att leda till försvarspolitiska prioriteringar, en upprustning av försvaret och en utvidgning av försvarets roll. Det finns förutsättningar för en ny religiositet i det som sker nu – men det är inte så enkelt som att säga att vi söker oss till religionen i kriser, det handlar om hur vi förhandlar osäkerheten med vår egen existentiella rädsla.

Liberala analyser kan komma att tvingas in i defensiva positioner – som i tanken att ”det finns ett pris för öppna samhällen” och ”epidemiologiska beslut måste kontextualiseras ekonomiskt”. En del av energin kommer att fokuseras på att lyfta fram olika diktaturers hantering av pandemin som omänsklig och repressiv, spänningen mellan västerlandet och Kina blir en fokalpunkt. Ett möjligt amerikanskt misslyckande kan följas av en amerikansk isolationism flera storleksordningar starkare än något vi sett tidigare, och liberalismen kan se sin transatlantiska bas erodera kraftfullt på mycket kort tid. Ett ljus i mörkret är att framsteget plötsligt blir värdefullt igen: vetenskap, teknik och innovationer kommer att hamna i självklart fokus i diskussionen om hur vi rustar oss för nästa kris, men också hur vi hanterar en i grunden osäker värld. För liberalismen blir det kanske allra svårast att integrera den radikala osäkerheten som politiskt begrepp i den egna ideologin, eftersom så mycket av den liberala analysen orienterat sig kring riskbegreppet (och vikten av risktagande, rationalism, kostnads/intäktsanalyser och den matematiserade ekonomin).

Mer extrema ideologier är svårare att analysera. Samtidigt som nationalism och xenofobi onekligen gynnas av pandemier så finns ingen naturlig ideologisk slutsats som skiljer sig från den som man hitintills redan dragit: att omvärlden är farlig och främlingar bör ses med misstänksamhet. Det som kan ske är att vi ser en omvandling av populismen till en ren fascism där auktoriteten ersätter facila politiska positioneringar. Efterfrågan på en stark man eller kvinna kommer givetvis att öka, och vissa länder kommer nog att ta steget in i rent auktoritära lägen. Liberalismen och globaliseringen får ta ansvar för pandemin, och i värsta fall riktas elden mot demokratin som styresskick, med grumliga argument om att vi lever i undantagstider.

Dessa skiften kommer att variera i grad och omfattning, delvis beroende på hur långdragen pandemin blir och delvis beroende på pandemins historieskrivning. Ju mer pandemin skrivs in i vår historia som ett trauma som vi fallit offer för, desto mindre kan den samtidigt vara en kris som vi gått stärkta ur.

Det är svårt att se några scenarier där pandemin inte har några ideologiska efterverkningar.

Från risksamhällen till osäkerhetssamhällen

2020-03-19 Nicklas Lundblad

Ulrich Beck och Anthony Giddens har båda skrivit om risksamhällen och hur vi organiserar våra samhällen för att hantera och förebygga risk. Vi försöker kvantifiera risker så väl vi kan, med olika studier brett uppslagna (“Chips ger cancer!”) och principer för hur vi hanterar risk — som den vetenskapsteoretiskt besvärliga försiktighetsprincipen. Ett av de mer grundläggande skiften vi skulle kunna se efter SARS-CoV-2-krisen är att vi måste förändra hur vi organiserar oss inför inte risk, utan osäkerhet.

En risk kan kvantifieras, om än grovkornigt. Rökning ökar risken för cancer och fetma ökar risken för hjärt och kärlsjukdom. En risk gör något mer eller mindre sannolikt. Osäkerhet är något helt annat, osäkerhet är oförmågan att alls skatta sannolikheter.

Under större delen av människans historia har vi levt i osäkerhet. En av de stora civilisatoriska framstegen var förmågan att förvandla osäkerhet till risk, att urskilja risken i osäkerhetens dimma och börja navigera efter den. Men det är fullt möjligt att den tiden var en tillfällig anomali, eller att de risker som vi kan destillera ur osäkerheten kommer att bli allt färre och kanske också mindre användbara.

Varför då? Argumentet skulle kunna se ut såhär: världen blir alltmer komplex och den utvecklingen accelererar. Med allt fler komponenter sammanknutna och samverkande, och en allt snabbare förändring, så försvinner riskerna in i osäkerheten igen, och vi står inför vår gamla utmaning som samhälle: att försöka bygga för osäkerhet.

*Från risksamhällen till osäkerhetssamhällen*

Den här insikten kommer att påverka hur världen ser ut efter pandemin. Vi går mot en värld av brutna kurvor, där vi har sett skarpa kast, och sedan med största sannolikhet kommer att se skarpa, men andra, kast tillbaka efter pandemin.

*Brutna kurvor där B och Y bestäms av hur vi skattar usäkerhet.*

Några exempel. E-handeln i Italien har fördubblats mot förra året. När pandemin försvinner kommer den inte att sjunka tillbaka till de nivåer som rådde innan. Den kommer att hitta en ny jämviktsnivå, som förmodligen kommer att vara högre än tidigare. Turismen har kraschat helt, och efter pandemin kommer även den att återgå till en annan, men inte samma, nivå.

Det som bestämmer dessa nya nivåer är delvis hur vi hanterar osäkerhet, vi kommer att prisa in osäkerheten i de nya jämviktslägena, och därför kommer kurvorna att vara brutna, i den meningen att vi inte återgår till status quo ante efter pandemin.

I vissa fall är detta kanske till och med till vår fördel. Den ökande användningen av teknik som vi ser nu kan mycket väl vara det som hjälper oss att utvinna de produktivitetseffekter som vi har haft svårt att få ur de teknikinvesteringar vi gjort. Den s.k. Solowparadoxen, att vi ser datorer överallt utom i produktivitetsstatistiken, kan mycket väl lösas av ett virus.

I andra fall kommer de brutna kurvorna att leda till strukturomvandlingsbehov som är både snabbare och större än de som redan pressade våra samhällen. Där vet vi inte hur vi ska hantera det. Vad gör vi om 30% av turismen försvinner i världen? Hur hanterar vi detta? Skall flygkapaciteten ställas om till frakt från persontransport?

En återgång till ett samhälle organiserat kring osäkerhet skulle vara en betydande sociologisk förskjutning, och i en tid där auktoritära politiska riktningar vunnit mark skulle denna tendens kunna förstärkas ordentligt. Osäkerhetens styrelseskick är monarkin, den starke mannen eller kvinnan, och inte demokratins offentliga samtal. Även identiteten som grund för existentiella beslut och perspektiv stärks. Kanske har vi sett en långsam trend mot dessa punkter i det sociala fältet, en trend som pandemin nu kommer att accelerera.

Det finns betydande svagheter i mitt resonemang här, förstås. En kritik skulle kunna spännas upp kring tanken att vi faktiskt kunde förutse att vi skulle få en pandemi, och att det har varit en erkänd risk under lång tid. Det råder ingen osäkerhet här — vi har vetat att det kommer en pandemi förr eller senare, och att risken inte är obetydlig att det skulle ske inom vår livstid. Kanske. Men vid en viss punkt förvandlas risker till osäkerhet, och när man bara säger “kanske inom vår livstid” så diskuterar man inte risk. Risker är tydligare än så — även om spektrat mellan risk och osäkerhet är luddigt. Det är som jordbävningar. Risken för en stor jordbävning i Kalifornien är stor inom tusen år, men när risker diskuteras i den upplösningen blir de osäkerheter.

Det är också tänkbart att när vi ser auktoritära regimer misslyckas med pandemihanteringen (det är inte över än) eller populister svika folket som de bygger sin makt på, ja, då kanske vi får se en återuppväckt demokrati. Insikten om att vi lyckas eller misslyckas tillsammans kanske löser upp identitära sekter i en större gemenskap.

Sammanvägt tror jag dock att just denna mentala modell kan ha ett visst värde i att nysta i hur världen kommer att se ut efter pandemin. Ur ett perspektiv så ger modellen ett enkelt svar: “som världen såg ut långt innan, men inte som den såg ut under det lilla undantag som två generationer tagit för sin verklighet”.

Om att gömma information i andra världar

2020-03-15 Nicklas Lundblad

Reporters Without Borders har konstruerat ett väldigt bibliotek med censurerade artiklar i Minecraft, och det kan vara en av de mest spännande utvecklingslinjerna i diskussionen om informationsfrihet som vi sett hitintills. Spelare kan nu hitta informationen i biblioteket och flera olika leverantörer har lovat att försöka se till att biblioteket inte förstörs.

Det här är en sorts steganografi, av ett helt nytt slag. Informationen placeras på en plats som inte är uppenbart tillgänglig för den som vill censurera den, och som de första måste hitta för att kunna radera. I det här fallet bidrar kanske publiciteten till att göra det lättare att hitta, men det är lätt att se att ju fler onlinevärldar som tillåter inte bara att man “läser” dem utan också att man skriver och lämnar egna bidrag, desto svårare kommer det att bli.

I en inte alltför avlägsen framtid kan olika sorters information finnas nedgrävd i en skog i Azeroth eller sänkt i haven på en planet någonstans i Ett EVE Online-liknande spel. De spelare som vill ha kunskap får då resa runt och leta efter den, och långsamt samla på sig kunskapen igen.

*Var i skogen i Azeroth kan det ligga informationsskatter tro?*

Det finns en intressant insikt här och det är att tillgängligheten till kunskap också innebär att det blir lättare att censurera den. Detta är förstås kontraintuitivt för den som växt upp med internetretoriken om att Internet behandlar censur som skada och routar runt censuren, men jag tror att det stämmer alltmer. När censorn börjar använda samma teknik som informationssökaren och filtren blir allt bättre så kan allt som är enkelt att söka efter och finna också censureras. Det betyder att den som vill säkra informationstillgången måste använda sig av en särskilt sorts steganografi – konsten att gömma skrift, eller information – och placera informationen bortom sökhorisonten.

Ett sätt att göra detta är att bädda in informationen i icke-sökbara eller lågsökbara datastrukturer av olika slag. Ett annat sätt att göra det på är att lokalisera informationen i en särskild artefakt.

*Lokaliserad information – en sorts steganografi*

Det senare slog mig när jag blev irriterad över att man i Star Wars var tvungen att åka omkring och leta efter holokronkuber med information. Det slog mig som extremt osannolikt att den informationen inte skulle finnas centraliserad, men en holokron är förstås en sorts steganografi där skyddsmekanismen är lokaliseringen i ett objekt (en bra tankeregel: antag alltid att Star Wars har rätt).

Den här typen av steganografi – där vi gömmer information på vissa platser eller i vissa objekt – kan kanske komma sig att bli överraskande vanlig i framtiden. Samtidigt som det vore synd om vi inte kunde upprätthålla en gemensam kunskapssfär så skulle det ju vara litet spännande att veta att det finns hemlig information gömd på mystiska platser…

Hur ser en bra förutsägelse ut – del II

2020-02-17 Nicklas Lundblad

När man arbetar med att formulera förutsägelser finns det flera viktiga principer som man måste fundera över. Rätt använda kan förutsägelser ge ett betydande konkurrensövertag, men det är lika lätt att slösa bort tiden med värdelös spekulation. I den här posten började fundera en del över detta, och här litet fler tankar.

Förutsägelser – eller forecasts – är mest intressanta i närtid, och så fort vi rör oss längre in i framtiden är det bättre att arbeta med scenarier och kartlägga spektrumet av möjliga utfall. Det finns dock ett förutsägelsefönster som är intressant att arbeta med och där en god förmåga att hitta rätt kan vara mycket värdefull.

Det hela påminner i tekniskt avseende om skillnaden mellan klimat och väder. När det gäller klimatet vill vi ha insikt i hela spektrumet möjliga utfall, och när det gäller väder är en 7-dagarsprognos värdefull för vissa företag. Förutsägelsefönstret ser olika ut för olika fenomen — vädret är så pass komplext att det knappast kan förutsägas bortom ett tiotal dagar, till exempel.

Det betyder inte att vi inte kan säga intressanta saker om möjliga utfall för klimatet, emellertid. Oförutsägbarheten är relaterad till upplösningen i förutsägelsen — den som vill ha en högupplöst förutsägelse får acceptera en krympande horisont, och den som är nöjd med en mer grovkornig förutsägelse kan kika längre in i framtiden (i ett exempel med en viss kurva — det går att tänka sig att andra frågor har en helt annan kurva förstås):

Det finns en intressant fråga här, och det är om det är någon artskillnad mellan grovkorniga och finkorniga förutsägelser — eller om den enda skillnaden är skalan i förutsägelserna. När det gäller riktigt grovkorniga förutsägelser – som Keynes berömda “in the long run we are all dead” – så tycks de mindre värdefulla, men att veta hur många dagar man har kvar att leva känns mer relevant.

Betyder det att värdet i finkorniga förutsägelser alltid är högre än det i grovkorniga? Förmodligen stämmer det någorlunda (fast det förstås finns avtagande nytta även här – att känna till temperaturen på regndropparna om det skall regna på torsdag skulle kanske inte förändra särskilt mycket). Här finns dock en intressant insikt – och det är att värdet på grovkorniga förutsägelser inte nödvändigtvis går mot noll ju mer grovkorniga de blir — det är nog så att vi ofta underskattar värdet på grovkorniga förutsägelser just för att de har så låg upplösning. I ett enkelt exempel:

Nå, åter till frågan: hur ser en bra förutsägelse ut? Hur formulerar vi den? Egentligen kan man börja bakifrån. Vi kan anta att vi skall använda förutsägelsen, och det betyder att vi borde kunna ta reda på hur vi skulle använda den — vilket i sin tur betyder att alla intressanta förutsägelser borde kunna skrivas i formen:

(i) Om jag visste att X med viss sannolikhet så skulle jag Y.

Om jag visste med mer än x procents sannolikhet att det kommer att regna på torsdag så packar jag med mig mitt paraply. Notera att X inte behöver vara 50, det kan vara så litet som 10 om kostnaden för att packa med paraplyet är liten.

För ett företag som ägnar sig åt framtidsstudier bör denna formulering kanske se ut såhär:

(ii) Om vi visste X med viss sannolikhet så skulle vi handla så att Y.

Om vi visste att priserna på kaffe går upp om tre månader så skulle vi köpa på oss kaffe för en längre tid nu (och mot detta då eventuella lån för kaffeköp, lagringskostnader mm).

En förutsägelse måste alltså, för att ha ett värde, leda till någon sorts handling för den egna organisationen.

Utöver detta bör den vara precis nog för att vi skall kunna lära oss av den och se till att vi kan bedöma tydligt varför vi hade rätt eller fel. Det betyder att det inte räcker att skriva ned förutsägelsen – utan vi borde också skriva ned skälet för att vi gör just denna förutsägelse. Det är ett sätt att vaccinera sig mot framgångens delirium i vilket turen inte finns.

Vi landar då i något i stil med:

En förutsägelse F är värdefull om den är precis nog, noga motiverad och dessutom vid ett visst tröskelvärde skulle leda till handling i en i förväg specificerad riktning.

En intressant måndagsövning är då att försöka komma fram till tre eller fyra sådana förutsägelser. Min gissning är att det är överraskande svårt i de flesta företag och verksamheter, av flera olika skäl. Mer om detta i en annan post.

Berättelser i ekonomin – Schiller och narrative economics

2019-12-02 Nicklas Lundblad

I Schillers senaste bok “Narrative Economics” möter läsaren ett intressant perspektiv som verkligen är värt att tänka mer kring — Schiller menar att ekonomin till mycket stor del styrs av berättelser, och således också att om vi vill förstå ekonomin, eller förutsäga den, så måste vi etablera de berättelser som för närvarande dominerar vår gemensamma syn på ekonomin.

Konstellationer av berättelser eller narrativ skapar en gemensam syn, och denna syn präglar sedan den ekonomiska verkligheten.

Det kanske mest intressanta i Schillers analys är de metoder han använder för att försöka rekonstruera berättelser — det är ju där den stora svagheten ligger; vi vet inte riktigt hur vi kan avtäcka narrativ mer objektivt. Vilka är berättelserna som vi nu kämpar med? Här finns det en hel del att diskutera och det är värt att återkomma till.

Schiller använder frekvensanalys av olika textmängder över tid, och redan där kan man hitta en hel del intressanta resultat. Mer snart!

Har du gjort ditt premortem? Några grundläggande artiklar

2019-11-30 Nicklas Lundblad

Ett premortem är en enkel sak — det handlar i princip om att göra följande mycket enkla övning. Se över de mål och planer som du har, gå igenom dem med teamet och be sedan var och en i enskildhet att tänka sig att ni samlas igen om 18 månader och allt har gått helt fel. Hur gick det till?

Formatet är en berättelse. Den kan börja med prompten “Alla våra planer gick om intet, och vi är i dag i en mycket värre situation än tidigare…” och sedan fortsätta därifrån. Var och en bör producera ungefär en halvsida, åtminstone, och detaljera hur det gick till. Det finns endast ett krav på denna berättelse och det är att den är så trovärdig som möjligt, och att den litar till mer en enda orsak. Det är exempelvis inte till stor hjälp om någon skriver “…eftersom jorden blev invaderad av utomjordingar som förintade mänskligheten”. Det är både otroligt och berättelsen litar till en enda orsak. Som huvudregel bör det finnas åtminstone tre bidragande orsaker till det tänkta misslyckandet.

Detta är inte en gruppövning, utan en övning som måste göras enskilt för att undvika konsensusdöden som hotar varje ledningsfunktion. Konsensus är fienden: du vill inte ha samma tre orsaker från alla, utan olika orsaker till det egna misslyckandet.

När du sedan har dessa berättelser blir nästa steg i övningen enkelt – var och läser upp sin berättelse och ni arbetar tillsammans för att extrahera orsakerna till misslyckandet: vad var det som gick fel, egentligen? Varför?

När du så har detta har du något väldigt intressant: en karta över möjliga svaga punkter i den egna planen. Om det är möjligt bör du nu foga dessa punkter till de olika delar i planen som de påverkar och göra en karta över dem. Planens mål och de olika svaga punkterna tillsammans blir din misslyckandekarta, och den bör du sedan gå igenom åtminstone varje kvartal för att se att du har rätt åtgärder på plats för att undvika misslyckandena.

Det är också möjligt att den här övningen ger till resultat att gruppen inser att den behöver nya mål, eller nya förmågor som saknas i dag, och i så fall kan de inkluderas i planen.

Ett premortem är inte svårt att göra, men det är litet obehagligt – eftersom vi så ofta förväxlar planer med trossatser som man måste vara med på. En plan är inget man tror på, det är något man kritiskt granskar och reviderar — särskilt varefter man lär sig nya saker.

Mer läsning om ämnet:

Gary Klein om premortems i HBR.
En detaljerad workshop för premortems från Atlassian.
En bra artikel i The Guardian om hur du kan använda tekniken själv.
Richard Thaler om premortems – med den intressanta frågan “Hur många krig hade startats om någon först frågat “Vi förlorade – hur?”.

Vad bör man inte läsa?

2019-11-28 Nicklas Lundblad

I den här artikeln om Superforecasters finns en liten passus som är intressant att notera: en av de personer som visat sig vara bra på att förutsäga framtiden säger att han inte läser tidningen särskilt mycket. Det återkom i den workshop vi hade, och var en av de där kontraintuitiva sakerna som vi ville veta mer om, så vi ställde en mängd frågor. Det visar sig att det förhåller sig, ungefär, såhär – enligt deras forskning.

Kunskap spelar en betydande roll i förmågan att förutsäga saker och ting bra, men det är en speciell sorts kunskap: beständig kunskap som kanske inte har lika stort nyhetsvärde, och just därför inte nödvändigtvis publiceras dagligen eller veckomässigt. TV bör man helt hålla sig borta ifrån, och dagliga nyheter har mycket lågt näringsvärde för den som vill förstå världen. Vad man i stället bör göra är att söka sig läsning som har en helt annan rytm: böcker är bra och sällanpublikationer (månatliga) är också nyttiga – och om man styr om sin läsning mot dessa och skippar den tid man spenderar på dagliga nyheter, så får man en bättre och klarare bild av verkligheten.

Dagliga nyheter är, menar man, i allt väsentligt bara brus.

Det är en provocerande åsikt för någon som läser så mycket man kan komma över, varje dag, och en möjlig invändning är att det inte handlar så mycket om att det är dagliga nyheter som att det är få nyhetskällor. Den som bara lyssnar till TV-nyheterna varje dag får en bild av världen som är fullständigt felkalibrerad. Den som använder en nyhetsläsare som Feedly och följer tiotals olika källor i flera olika ämnen kan börja se mönster i bruset.

Men allt annat lika är den invändningen nog ändå en invändning på marginalen — och det ger anledning till eftertanke även för den som skriver. Jag skriver dagligen, men gör det inte för att förmedla nyheter, utan för att just samla och fånga mina anteckningar i olika ämnen — samtidigt som jag kan se värdet i att samla sina tankar om ett ämne över en litet längre tid, och testa dessa åsikter för att kanske publicera i ett särskilt ämne månatligen.

Ett sätt att göra detta är att samla artiklar över tid och sedan återvända till dem för att undersöka mönster och idéer. I exempelvis Feedly kan man använda s.k. boards och sätta upp artiklar där över ett par månader och sedan gå igenom dem för att se vilka olika trender och mönster som kan skönjas i dem.

Vad blir då slutsatsen? Kanske denna: att läsa fler böcker och se mindre på TV. Åtminstone om du vill förstå världen. Och läs inte bara en tidning, utan se till att läsa flera – gärna med olika perspektiv. Inte så överraskande, kanske.

Modeller av framtidens arbetsmarknad

2019-10-162019-10-16 Nicklas Lundblad

En hel del av de framtidsdiskussioner som vi deltar i handlar om framtidens arbetsmarknad. De är absolut centrala för hur vi utvecklas som samhälle, och just därför är det intressant att försöka locka fram de mentala modeller som ligger bakom de olika synsätten som vi råkar på. I det följande tänkte jag gå igenom dessa i sina idealtypiska former – och därför blir de också litet förenklade – men jag tänkte att det kan ha ett visst egenvärde att försöka visa hur olika de mentala modellerna i diskussionen faktiskt är.

Den första modellen, den kanske vanligaste, ser ut såhär: det finns människor som har jobb. Nu kommer maskiner som kommer att ta dessa jobb. I framtiden kommer det alltså inte att finnas jobb kvar åt människor. I en bild:

Frågan blir då – automatiskt – vad ska människorna göra nu när robotarna tagit jobben? Där finns det två olika modeller också – en i vilken det kommer nya jobb som människorna kan göra:

I denna modell är allt frid och fröjd. Nu arbetar människorna igen, och det stora problemet är hur man kan se till att de lär sig de nya jobben. Ofta tror vi att dessa nya jobb kommer att vara mer komplicerade, och frågeställningen ser ut ungefär såhär, förenklat: förut behövde vi en massa bagare, men nu kan maskiner baka bröd. nu behöver vi läkare istället och alla bagare kan inte bli läkare, så hur ska vi lösa det? Den som håller fast vid den här modellen måste lösa ett omfattande omställningsproblem där hela kompetenskorgar – jobb – måste bytas mot nya, förmodat mer avancerade och komplicerade jobb.

Den andra möjligheten är förstås att det inte kommer några nya jobb. Det här var vad som oroade bland annat Keynes:

Vad gör vi nu? Dessa människor som inte har ett jobb – och Keynes trodde att de skulle förvandlas till en sorts avdankade aristokrater som spelade bridge och hade affärer – måst vi ju ta hand om. Nu blir problemet ett rent försörjningsproblem: hur försörjer vi en växande skara arbetslösa människor?

Sedan finns de de som har en mer högupplöst syn på problemet. De menar att jobb är fel analysenhet: vi måste istället konstatera att jobb består av olika arbetsuppgifter – och vissa av arbetsuppgifterna kan automatiseras, andra kan det inte. I framtiden delar vi alltså arbetsuppgifter med robotarna:

Möjligen kan detta också låta oss hitta på nya arbetsuppgifter som vi inte gjorde tidigare alls. Här finns ett omställningsproblem, men framförallt ett innovationsproblem – hur använder vi den nu tillgängliggjorda mänskliga förmågan på bästa möjliga sätt?

Det finns en variation på detta tema, som förekommer exempelvis i en del av schackmästaren Garry Kasparovs skrifter, och det är att vi kommer att smälta samman med robotarna, eftersom en människa och en maskin alltid slår en maskin. Vi kommer att bli kentaurer, eller cyborgs, och helt enkelt bli mycket bättre på det vi gör:

Skillnaderna mellan IV och V kan tyckas små, och har egentligen mest att göra med hur man organiserar arbetsplatsen, men de är ändå intressanta att fundera kring. Om vi smälter samman alltmer med tekniken blir distinktionen mellan människa och maskin allt mindre intressant — frågan om robotarna kommer att ta ditt jobb, blir enkel att besvara: nej, men du kommer att bli en robot, också. Det intressanta med denna modell är den antagna uppdelningen mellan maskinautomation och mänsklig verksamhet blir mycket mindre intressant att fundera kring. I stället blir det möjligt att fråga vad vi kan göra nu, och vilka typer av kompetenser som behövs för att smälta samman med en robot. I schack, menar Kasparov, är det inte de bästa enskilda spelarna som blir de bästa cyborgspelarna, utan andra kvaliteter – som en expertis på maskinens svagheter – blir viktiga kärnkompetenser. I IV blir människor bättre på sånt bara människor kan, och uppdelningen mellan människa och maskin är strikt. I V måste människor utveckla en viss kompetens som handlar om just maskinen och sammansmältningen blir målet.

Sedan finns de de som menar att föreställningen om “jobb” är dömd att förlora i betydelse. För dem handlar framtiden om att organisera arbetsuppgifter och koordinera dem så att de blir till arbete som ger sådan avkastning att man kan leva på dem, och detta kommer man att göra med olika typer av intelligenta verktyg:

I modell VI kan vi komplicera bilden ytterligare. I stället för den 1:1 relation som idag finns mellan arbetstagare och arbetsgivare, kan man tänka sig att en cyborg specialiserar sig på att göra en viss typ av arbetsuppgifter åt en stora mängd olika arbertsgivare. Då uppstår ett koordinationsproblem förstås, just det problem som ett jobb löser: hur kan man få stabilitet och förutsägbarhet i ekonomin om man lever i den s.k. gigekonomin? Här kan vi tänka oss en mängd olika svar, men ett exempel skulle vara att man litar till en tjänst som kombinerar arbetsuppgifter, arbetsgivare och schemaläggning på ett sådant sätt att du får förutsägbarhet och den arbetsbörda som du är bekväm med. Ett jobb går från att vara en statisk uppsättning arbetsuppgifter till att vara en dynamisk uppsättning arbetsuppgifter och relationer som lastbalanseras på samma sätt som exempelvis Internettrafik eller liknande. Här blir problemet att skapa den typen av tekniska, sociala och ekonomiska institutioner som kan bära atomiseringen av de klassiska jobben och bereda vägen för dynamiska jobb (djobb…?) istället.

Olika modeller betyder alltså olika utmaningar och politiska problem, men också helt olika möjligheter och öppningar för en helt annat effektivitet i ekonomin.

Alla dessa modeller har det gemensamt att de gör antaganden om tillgången på arbetsuppgifter. Det är intressant att notera, eftersom det snuddar vid en fråga som jag diskuterat tidigare – och det är frågan om hur mycket arbete det finns. Jag tror fortfarande att mängden arbete är oändlig, men det är fullt möjligt att ha en avvikande åsikt. Jag tror också att den växande komplexiteten innebär att vi faktiskt måste utveckla automatiseringen och olika intelligenta verktyg så snabbt som möjligt, för att lösa de alltmer pressande problem vi ställs inför.

Att förutsäga terror

2019-10-102019-10-09 Nicklas Lundblad

Tänk om man kunde förutspå hur dödlig en terrorgrupp kommer att bli genom en analys av, säg, de först tio attackerna. Det skulle låta olika säkerhetstjänster prioritera vilka grupper de attackerar och kanske till och med leda till att de dödligaste kunde undanröjas snabbast möjligt. Just detta menar ett antal forskare nu att de lyckats med. Studien, som kommer från Northwestern University, Kellog School of Management (!), har testats mot historiska data och forskarna menar att den är robust.

Modellen är enkel: forskarna betraktar terrororganisationer som företag som producerar – just det – död. Vi har modeller för att förutsäga hur framgångsrika företag bli och dessa, menar forskarna, kan vi nu använda också på andra organisationer. Nu tycks det ju finnas viss skillnad mellan död och, säg, choklad, men forskarna menar att det ändå finns modeller som kan vara användbara: när det gäller företag kan man sluta sig till vilka resurser de har genom att se hur de går tillväga när de lanserar nya produkter – ny attacker, i terrorgruppernas fall. Ett företag med goda resurser lanserar nya produkter regelbundet och planerat, ett företag som lanserar litet här och litet där har sannolikt inte så bra resurser, eller åtminstone inte effektiv management.

Även variationen i attackerna, i de vapen som används och liknande faktorer kan användas.

Drömmen om att kunna förutsäga hur terrororganisationer agerar är inte ny. Den är inte heller utan kontroverser. Den mest berömda skandalen var nog sen s.k. “Policy Analysis Market”, där den amerikanska forskningsbyrån DARPA ville öppna en marknad för att förutsäga terrorattacker, men snabbt fick skrota projektet efter politisk upprördhet. Så här i efterhand kan man konstatera att det förmodligen var ett felaktigt beslut — det kan inte vara fel att samla in så mycket information vi kan om framtida katastrofer, och om en förutsägelsemarknad kan vara till hjälp så borde den användas — så enkelt är det nog.

Den kanske intressantaste risken diskuterades inte heller i skandalen: att den som förutsäger attacker också kunde tjäna på att de inträffade, och därför kanske finansiera just dessa attacker. Den som satsar på en viss förutsägelse om en attack blir ju automatiskt misstänkt — eftersom denne förmodligen sitter på någon sorts, legitim eller ickelegitim, information om framtida attacker. Det kan till exempel handla om att man har en mycket bra analysmodell, men det kan också handla om att man leder en terrorgrupp.

Det skulle väl sannolikt bli svårt för en terrorledare att casha in på en marknad som denna, men betänk vad som skulle kunna hända om man anonymiserade marknaden. Då skulle vi landa i ett annat intressant scenario som diskuterades tidigt i teknikkretsar. När David Chaum lanserade anonyma pengar (“DigiCash”) – långt före bitcoin – var det flera personer som föreslog att dessa skulle öka likviditeten i brottsligheten (Se Tim Mays fina artikel från 1997 här): man skulle kunna beställa brott genom att exempelvis slå vad om att de inte inträffade. Såhär:

(I) Jag vill mörda herr X.

(II) Jag sätter ut ett vad om 10 000 digicash att Herr X kommer att vara vid liv vid årets slut. Om jag förlorar vadet betalar jag, anonymt, 10 000 till den som sätter emot.

(III) Någon antar vadet.

(IV) Herr X skjuts före årets slut.

(V) Jag betalar ut pengarna.

Mördade den som antog mitt vad Herr X? Jag vet inte, och inte heller går det att spåra i DigiCash-systemet. Men nog känns det som att det finns ett tunt stråk av kausalitet här?

Det blir intressant även om vi ser på mycket lång vadslagning. Om vi kikar på LongBets.org – en underbar tjänst där man kan slå vad på lång tid – så hittar vi följande vad:

“A bioterror or bioerror will lead to one million casualties in a single event within a six month period starting no later than Dec 31 02020.”

Det är ett vad mellan den kungliga astronomen i Storbritannien, Martin Rees, och den kände spårkvetaren Steven Pinker. Pinker tror inte det kommer att hända, men nog borde vi övervaka vad Martin Rees har för sig under de kommande 16 månaderna?

Vad tar livet av oss?

2019-10-092019-10-09 Nicklas Lundblad1 kommentar

Ett sätt att förstå hur världen förändras – i och för sig med morbida övertoner – är att kika på vad det är som tar livet av oss och hur topp tio dödsorsakerna förändras. Här i en bild från WHO:

Utan att påpeka det uppenbara (terrorism finns inte med på listan etc etc), kan vi konstatera några intressanta skillnader — som att HIV försvunnit och att Alzheimers nu återfinns på femte plats. Vi kan också se att antalet smittsamma sjukdomar minskat, och att vi faktiskt minskat dödligheten i hjärt och kärlsjukdomar. De smittsamma sjukdomarna återfinns nu på plats 4, 9 och 10 mot plats 3, 5, 6, 7, 8. Det är alltså fullt möjligt att tänka sig en värld i vilken de tio största dödsorsakerna inte är smittsamma inom ett par år.

Här spökar dock flera frågor – som vad som händer om antibiotikaresistensens blommar upp ordentligt, eller om influensan utvecklas till en pandemi (influensan ligger redan stadigt på mellan 300 000 – 700 000 döda varje år enligt de senaste, reviderade, beräkningarna – men nya upptäckter kanske ger oss en chans att besegra även influensan!).

Här finns också en annan intressant fråga: hur skulle vi vilja att den här listan såg ut? Tänk dig att du fick i uppdrag att designa den utopiska listan över dödsorsaker – hur skulle den se ut? En sak är säker – den skulle inte innehålla några olyckor i alla fall. Så här finns en morbid vadslagning — när kommer autonoma fordon att leda till att bilolyckor försvinner från listan?

Hur ser en bra förutsägelse ut?

2019-10-07 Nicklas Lundblad

Den som sysslar med planering och framtidsstudier gör klokt i att spendera en hel del tid med att formulera frågan rätt — en av de kanske mest klassiska kognitiva misstagen är att anta att vi vet exakt vad frågan är. Vi ägnar alldeles för litet tid åt att undersöka, formulera och strukturera upp problemet på ett sätt som gör att det kan lösas på ett intressant sätt.

I vad som nästan helt säkert är ett apokryfiskt citat, sägs Einstein ha hävdat att om han fick en timme på sig att lösa ett problem skulle han använda de första 50 minuterna åt att förstå det, och sedan de återstående minuterna till att lösa det. Poängen är enkel: formuleringen och förståelsen för problemet är helt central i gott tankearbete.

Omvänt finns det gott om lösningar på problem som är ointressanta, eftersom det problem de löser inte är ett problem som är väldefinierat, intressant, generativt (lösningen ger flera lösningar), generaliserat nog, långt (i meningen att lösningen är varaktig och stabil över tid) eller överförbar (analogier ur lösta problem är enormt värdefulla).

När man specifik sysslar med förutsägelser är det intressant att se på hur dessa kan formuleras för att a) leda till en intressant strategisk konversation, b) leda till en inhämtningspraktik som är värdefull och c) ge en intressant sannolikhetsprissättning.

Jämför ett par olika förutsägelser:

(I) President Trump kommer att lämna presidentposten.

(II) President Trump kommer att fällas i riksrätt och avlägsnas från presidentposten före 31.12 2019.

(III) President Trump kommer att åtalas i riksrätt, men ej fällas i senaten, och frias före 31.12 2019.

(IV) President Trump kommer inte att vara republikanernas presidentkandidat i valet 2020.

(V) President Trump kommer att förlora valet 2020 på grund av riksrättsförfarandet och problem associerade med detta.

(VI) Nästa president i USA kommer att vara en radikal demokrat.

Vilken av dessa förutsägelser har mest värde för den som arbetar med att förutse, planera för och arbeta med företags politiska arbete? (I) har en hel del brister, men också några förtjänster. En av de uppenbara bristerna är att denna förutsägelse inte är tidssatt. Det betyder att den är både trivialt sann och extremt osannolik. Vi vet att President Trump kommer att lämna presidentposten, och inte vara president 2024 om inte konstitutionen ändras. Vi vet att han absolut kommer att ha “lämnat” presidentposten år 2100, om inte vi lyckats avbryta åldrandet. Vi vet att president Trump kommer att ha svårt att vara president när solen brinner ut — etc. Vi kan också säga att det är extremt osannolikt att han lämnar president posten inom de närmaste 2 timmarna. (I) är ett exempel på en förutsägelse som med tiden närmar sig 100 procents sannolikhet – frågan är bara vilket värde t som ger p(I)=1.

(II) Är bättre, ur ett perspektiv, eftersom sannolikheten inte varierar enformigt med tiden. Antingen så händer det eller så händer det inte – långsiktigt kommer (II) antingen att vara sann eller falsk. Det betyder att (II) formulerats på ett sådant sätt att den innehåller en genuin osäkerhet. Frågan är om denna genuina osäkerhet är intressant för oss eller ej — den har ett visst värde, men hur stort är detta värde? Vi har köpt oss precision till priset av att inte längre ha samma sorts förklaringsvärde. (III) är en variant på detta, och visar bara att endast precision inte ökar värdet i en förutsägelse.

(IV) är en intressant förutsägelse som är tidssatt, och dessutom har stort potentiellt värde i att analysera olika scenarier. Vem skulle denna andra presidentkandidat vara? Varför har han eller hon tillträtt och Trump avgått? Vad är det som har hänt? Det finns ett narrativt djup i (IV), tror jag man kan säga, som gör den förutsägelsen intressantare än (II) och (III). (IV) fordrar att vi ställer frågan: hur skulle världen behöva se ut för att detta skulle kunna ha skett – med en mångfald av olika möjliga orsaker.

(V) Är mer generativ, eftersom en Trumpförlust är en politisk händelse som kan ha andra efterverkningar i polarisering, politisk hätskhet mm. Problemet med (V) är dock att den låser sig till en orsaksförklaring. Det är inte en bra förutsägelse. En bra förutsägelse måste vara polyvalent, ta en mängd olika indata och invärden för att generera en intressant förutsägelse. Ett sätt att se det är att säga att en förutsägelse ska kunna representeras som ett träd: själv förutsägelsen är roten och sedan kan vi explodera de olika faktorer som vi tror ökar eller minskar sannolikheten för förutsägelsen. I en bild:

Ett kausalitetsdiagram – en av många olika verktyg man kan experimentera med vid förutsägelsearbete.

Detta tar oss till (VI) som har fördelen att ha stort värde för att skissa ut ett företags framtid i USA, fokuserar på en egenskap – radikal – som i och för sig behöver definieras tydligare, men som är tydlig nog i dagens diskussion. Om man skulle välja en förutsägelse av de ovanstående, skull jag nog välja denna — även om det finns fördelar med alla olika varianter. Just adjektivet är intressant, förresten, eftersom det fordrar att man i kausalitetsdiagrammet bryter ut ett antal faktorer som just främjar sannolikheten för att en radikal demokrat skulle väljas i primärvalen mm.

Detta är långt från enkelt, förstås, men det är intressant. Det är en nyttig och viktig övning att ständigt fråga sig: vilka tio saker om framtiden skulle det vara verkligt värdefullt för mig att kunna förutsäga med en bättre än 70% sannolikhet eller så?

Finns det en alt-data marknad?

2019-09-262019-09-24 Nicklas Lundblad

Nyheten om alt data providern Thasos problem har rest frågan om den s.k. alt data marknaden hajpats och om den egentligen finns. Det är i sig en ingång till en intressant fråga om hur vi samlar data för beslutsfattande och olika sorters analys.

Den mentala modell som ligger till grund för tanken på en alt-data marknad är enkel: det finns en uppsättning data som används för standardanalyser av företag och finansmarknader – denna ‘finansiella’ information kan nu kompletteras med andra, ‘alternativa’ datakällor som kan ge nya och unika insikter.

Det finns flera problem med den här modellen:

(I) Antagandet om en standardmängd är egentligen inte prövat — investeringsbeslut görs ofta på basis av rikt heterogena datakällor.

(II) Antagandet om ett bestående värde i alternativa datakällor är skakigt. Just nu verkar det som värdet minskar snabbt – och så fort information integreras i priset så försvinner värdet – ett intressant problem, eftersom det säger något om hur data som konkurrensfördel funkar: så fort data används förlorar den i relativt värde. Marknaden lär sig. Ur artikeln:

For instance, right now a datapoint that can measure tariff impacts on China would be extremely helpful, Tsafos said. But the current interest from hedge funds can dissipate quickly.

Marknaden har dessutom gått igenom en bubbla här och antalet företag har exploderat — vilket visar hur svårt det är att ringa in vilka sorters data som har unikt värde.

Det finns en lektion här för de som gått på metaforen att data är den nya oljan.

När pandemin kommer

2019-09-222019-09-21 Nicklas Lundblad

Hanne Vibeke Holsts bok Som pesten är en välskriven och intressant studie i hur vi skulle kunna hantera en influensapandemi. När jag läste den upplevde jag hennes skildring av hur oförberedda vi är och hur svårt samhället skulle drabbas som överdriven, men det visar sig att jag hade fel: Holst var generös i sin skildring. WHO släpper nu en rapport i vilken en panel påstår att en pandemi inom 36 timmar kan bli global, med omfattande konsekvenser för säkerheten och ekonomi.

Endast 59 länder har planer för hur en pandemi skall hanteras och mycket få har finansierat sina planer. I Sverige ansvarar Folkhälsomyndigheten för arbetet och man redovisar på sin hemsida de planer som föreligger. När det gäller medicinsk beredskap redovisar man i en av rapporterna hur mycket antivirala medel och antibiotika som finns i våra beredskapslager — och det är intressant läsning. Antibiotika tros behövas för att hantera sekundära infektioner som lunginflammation och generella antivirala mediciner är mest till för att hantera sårbara grupper fram till det att ett vaccin kan tas fram – men ändå tycks siffrorna skakiga, och senast uppdaterade 2015:

Men min bedömning är förstås en amatörs — detta kanske är mer än nog. Planen för läkemedel uppger också att förhandlingar pågår för att se till att vaccin kan framställas snabbt och att dokumentet skall uppdateras när så skett — i vaccineringsplanen framgår separat att man avtalat med ett antal läkemedelsföretag om att få tillgång till vaccin så fort det existerar, och att man avtalat om 17 miljoner doser. Så möjligen är den svenska beredskapen ändå rätt god.

Världens beredskap i övrigt tycks dock skakig, enligt panelen, och frågan är om en pandemi kan hanteras som ett nationellt problem.

Den som är intresserad av framtidsstudier i stort intresserar sig också för händelser som en pandemi – oundvikliga överraskningar som Peter Schwartz kallat dem. Vi vet att det kommer en pandemi – vi vet bara inte när. Ett tips är att läsa Holst som ett optimistiskt scenario. Sedan är det bra att hålla ett öga öppet för händelser som denna…

Brottslighet som komplext system i städer

2019-09-20 Nicklas Lundblad

Är det mer sannolikt att du utsätts för brott i en stad än på landet? Svaret tycks vara ja, och förklaringen är enkel: även brottslingar kan dra nytta av det faktum att en stad erbjuder flera samarbetsmöjligheter och fler potentiella samarbetspartners.

Städers innovationskraft diskriminerar när det gäller syftet med innovationen, och även brott kan beskrivas som en entreprenöriell verksamhet. Det är i sig inte särskilt uppseendeväckande, men en observation i studien förtjänar att lyftas fram: brottsligheten ökar snabbare än stadens storlek ökar. Det betyder att när en stad växer till dubbla storleken, så mer än dubblas brottsligheten.

Det gäller också, påpekar författarna, antalet patent och företagandet och konstnärlig verksamhet — alla sociala verksamheter ökar snabbare med en ökande stadsstorlek – de är superlinjära. Även tidigare studier har visat detta, med en intressant modifikation: för de riktigt stora städerna blir resultaten sublinjära för våldsbrott och egendomsbrott. Om du vill bo i en stad, men bo i en relativt sett säkrare stad, så blir rådet alltså att flytta till en riktigt stor stad – topp 10 verkar duga i USA.

Som de flesta också vet handlar det inte bara om en skillnad mellan stad och land, utan också om var i staden man bor. Brottsligheten är inte jämnt fördelad över staden, utan koncentrerad till vissa områden – och olika sorters brottslighet är olika koncentrerad. En studie visade att stöldbrott är mer koncentrerade till vissa områden än rån, och att rån i sin tur är mer koncentrerade till platser i en stad än inbrott.

Några hypoteser för framtidsstudier:

Det tycks vara säkert att förutsäga att till en viss gräns kommer brottsligheten i en stad att öka snabbare än stadens storlek ökar — det betyder i sin tur att städer som växer kommer att ha ett större problem med brottslighet – tills dess att de blir riktigt, riktigt stora.
Urbaniseringen kommer att öka innovationstakten – även i brottsligheten.
Varje typ av brottslighet uppvisar någon sorts geografisk koncentration – områden som i dag är utsatta kommer, när en stad växer, att bli mer utsatta och svårare att få ordning på.
Ordningsmakten är inte organiserad på samma sätt som brottsligheten – där ordningsmakten är strukturerad som ett hierarkiskt system är brottsligheten ett komplext adaptivt system. Hierarkiska systems effektivitet ökar sublinjärt med stadens storlek. Den kanske mest intressanta frågan blir då om säkerheten i en stad kan organiseras som ett socialt komplext nätverk, och därmed också öka superlinjärt med stadens storlek? Utan att det urartar till medborgargarden? (Detta sker spontant idag med nattvandrande nätverk och andra liknande initiativ — skall de uppmuntras eller ej?)

Kommer Mello att samla in pengar mot klimatförändringarna?

2019-09-16 Nicklas Lundblad

Tyska Deutsche Welle rapporterar om hur man i Danmark haft ett insamlingsrejs på TV för att plantera 1 miljon träd i Danmark. Tydligen fick man in 2.4 miljoner danska kronor – och hela projektet bygger på en studie som säger att om vi bara planterar en väldig massa träd så kan vi stoppa klimatförändringarna.

Det är en intressant utveckling, och eftersom det tycks finnas ett växande behov av att göra något så är det inte osannolikt att vi kommer att se liknande insamlingar i Sverige. Det perfekta föremålet för en sådan aktion vore förstås den älskade melodifestivalen.

Det som intresserar mig här är hur den växande klimatoron söker sig utlopp i olika typer av (förenklade) kampanjer och rörelser. Det är inte osannolikt att vi kommer att se flera olika exempel på detta i framtiden – men frågan är hur underbyggda dessa kommer att vara. Balansen mellan att göra det rätta och göra det lätta är alltid svår att finna – men det står nu klart att det finns en klimatvilja som inte kan ignoreras i politiska analyser och framtidsstudier; frågan har förblivit en av de viktigare i Sverige under lång tid och med den fokalpunkt som Greta Thunberg erbjuder så måste klimatfrågan värderas upp i de olika framtidsscenarier vi funderar över. Det danska exemplet sätter ett pris på engagemanget som ger oss en bättre uppskattning av styrkan i denna faktor.

Samsung om livet 2069

2019-09-142019-09-08 Nicklas Lundblad

Framtidsstudier är svåra – särskilt när de handlar om framtiden. Det är inte utan att man känner för att parafrasera Yogi Berra när man läser olika typer av framtidsstudier, och det gäller särskilt de riktigt långsiktiga, som denna studie där Samsung försöker förutsäga 2069. Bland förutsägelserna finns medicinska implantat och självstädande hem – och undervattensvägar av olika slag. Rymdturism och virtuella assistenter förekommer också i rapporten. Något med allt detta känns litet … tråkigt? Men det kan vara en poäng! Kanske kommer framtiden att vara litet tråkig. 50 år sedan var 1969 – och om vi använder det som modell inser vi att det kanske är så att det är mer av allt vi har idag och med nya användningsområden som är den bästa gissning vi kan erbjuda?

1969 fanns tydliga tecken på Internet, mobiltelefoner och AI var redan uppfunnet. Visionerna då skiljde sig kanske inte radikalt från vad vi ser idag. Men kanske handlar det om upplösningen i förutsägelserna? Det är lätt att göra ganska grovkorniga och intressanta förutsägelser, men riktigt svårt att göra mer detaljerade prognoser – frågan är vid vilken upplösning en prognos blir meningslös?

Vi påminner oss om Keynes: “in the long run we are all dead” – en riktigt prognos, men så grovkornig att den saknar mening för oss (pace Kurzweil). Just detta – förutsägelsers upplösning – är en nyckelfråga för den som är intresserad av framtidsstudier. Här finns också frågor om upplösningen i de dataserier som vi använder för att försöka förstå framtiden — vilken upplösning är idealisk? Vad bestämmer detta, egentligen? Jämför:

(i) Börsen kommer att stå i X kl 12:23:21

(ii) Börsen kommer att gå upp 10% under det kommande året

Vilken av dessa skulle du föredra att kunna göra med 90% sannolikhet? Varför?

Eller jämför dessa:

(i) UK kommer att lämna EU under 2019.

(ii) UK kommer att lämna EU 31.10 2019.

Vilken av dessa är mest intressant? Spelar det roll att de hänger ihop i detta fall (den ena är en delmängd av den andra)?

Nå, Samsung erbjuder en grovkorning förutsägelse om 2069 som ändå innehåller en hel del intressant att fundera på, men kanske är det just upplösningen som gör att jag ändå inte riktigt går igång på materialet?

Förutsägelsemarknader – när fungerar de?

2019-09-102019-09-08 Nicklas Lundblad

Predictit – en av många framtidsmarknader – handlar i sannolikheter för olika händelser. En av de händelser man kan handla i (om man bor i USA) är en recession under Trumps första mandatperiod. Prisbilden ser ut såhär:

Det är fascinerande att se hur sannolikheten ändrats i de olika bedömningarna sedan i slutet av juli. Förutsägelsemarknader är viktiga verktyg, men de är svåra att sätta upp på rätt sätt. Ur Mother Jones:

Hal Varian’s answer is that the most valuable predictions are very sensitive, and you don’t want those to be public. My answer is different: prediction markets are too easy to game. They work decently as long as no one really cares about the answer, but as soon as someone does care—i.e., someone can make a lot of money from influencing the results—then the prediction market will be rigged. The only way to stop that from happening is to make the market expensive, but then you lose almost all your players.

Det finns en allmän insikt här, en viktig generell sanning — det är inte lätt att sätta upp en marknad – oavsett vad den är till för! Marknader är komplexa institutioner. En fin genomgång av denna komplexitet finns här. Oaktat detta utgör dock de protomarknader som finns idag intressanta signaler som sedan kan användas i det egna arbetet med forecasting.

Antalet döda i årets värmebölja i Frankrike 1500 mot 2003 års 15000

2019-09-092019-09-08 Nicklas Lundblad

I en artikel nyligen förklarar Frankrikes hälsominister att man uppskattar att sommarens extremvärme skördade 1500 offer, men att det i sig var en tiondel av antalet som dog under värmeböljan 2003:

Agnes Buzyn, speaking on France Inter radio Sunday, said there were over 1,000 more deaths that the annual average for the time of the year, and half of those were aged over 75. She said there were 18 days of recorded heat wave in France this year during June and July.

She noted, however, that it represented many fewer deaths than the scorching heat wave in 2003 that claimed 15,000 lives.

She said: “We have succeeded—thanks to prevention, thanks to workable messages the French population heeded—to reduce fatalities by a factor of 10.”

Det är en tankeväckande observation, av många skäl. För det första tycks den visa att vi anpassar oss till extremvädret snabbt i vissa fall. För det andra reser det frågan om hur motsvarande ser ut i Sverige — räknar vi ut hur många fler som dör i en värmebölja eller under extremvarma somrar? För det tredje undrar jag hur man räknar fram ett medeltal och om inte detta redan rymmer just säsongseffekter?

Dessa frågor kan tyckas morbida, men är nog inte oviktiga när vi försöker förstå framtida effekter på ekonomi och samhälle av klimatförändringarna. Det verkar inte som om siffrorna hänger ihop: i en artikel i The Guardian påstods att det globalt var 5000 personer som förlorat livet till följd av extremväder. Om det var 1500 i somras i Frankrike kan det inte stämma — det saknas uppenbarligen standardmodeller här, eller en vilja att planera.

Jonathan Franzen har en poäng – det finns flera olika sorters underlåtenhet att undvika i klimatfrågan.

Hur minskar vi ojämlikheten? Genom krig och pandemier. (Omöjliga åsikter #5)

2019-09-062019-09-04 Nicklas Lundblad

CEPR har publicerat en ny, intressant artikel om krig och jämlikhet. Efter andra världskriget föll den rikaste procentens andel av den totala samhälleliga rikedomen från runt 20% till under 10%:

Source: Scheidel 2017: 131, Fig. 5.1, based on WID.

Det var den enskilt största “jämlikhetsreformen” under hela 1900-talet och följdes av höjda skatter som höll jämlikheten på dessa nivåer, skatter som först nu börjat dala:

Sources: Scheve and Stasavage 2016: 10, Fig. 1.1; Scheidel 2017: 167, Fig. 5.13, fromhttps://www.macro.economics.uni-mainz.de/klaus-waelde/trade-union-density-from-1880-to-2008-for-selected-oecd-countries/.

Frågan är förstås hur detta går till – vad är det som sker? Det är flera samtidiga utvecklingslinjer, menar författarna, men inte minst att kapital förlorar i värde i krig — Frankrikes kapitalstock föll med 2/3-delar, exempelvis. Krig skapar alltså jämlikhet; det betyder förstås inte att den som förespråkar större jämlikhet också förespråkar krig – om det inte är så att det är endast krig som skapar jämlikhet.

Riktigt så illa är det inte. Det är värre. Åtminstone enligt Walter Scheidel. Det har hittills, menar han, bara varit krig, statskollaps, revolution eller pest som radikalt kunnat öka jämlikheten i samhällen. Det går att vidmakthålla jämlikhet, men när den väl rasat iväg in i ojämlikheten känner vi inte till några andra historiska processer som kan justera de ekonomiska förhållandena.

Problemet här är förstås kausaliteten. Om vi är intresserad av att försöka skissa olika scenarier för framtiden så måste vi besluta oss för vilka mentala modeller vi vill utforska:

(I) [krig, pest, statskollaps, revolution] –> jämlikhet

(II) ojämlikhet –> [krig, statskollaps, revolution, pest]

(III) fred –> ökad ojämlikhet

(IV) Krig –> [ökad reformtakt, fackföreningsmedlemsskap och politisk handlingskraft]

Om vi indexerar risken för krig med ojämlikheten som en signal, så borde kanske risken för storskaligt krig idag bedömas som mycket högre (om man nu seriöst kan diskutera risken för “krig” utan att situera den risken mellan två parter och i en geopolitisk kontext). I en naiv modell:

Så hur skulle vi uppskatta risken för ett krig med fler än 4 nationer inblandade före 31.12 2019? Förmodligen fortfarande mycket låg – 0.05-0.15 eller så – men det är intressant att köra en modell som denna mot olika korgar av länder.

Tillbaka till Scheidel. Är budskapet vi ska ta till oss att det är meningslöst att kämpa mot ojämlikheten med politiska reformer? Eller att sådana reformer kräver samma typ av samhälleliga sinnesstämning som ett krig leder till? Scheidels eget svar från en intervju med förläggaren är värt att citera i sin helhet som avslutning:

This doesn’t raise much hope for the future. What are the chances that we will be able to return to a fairer distribution of income and wealth?
That’s a good question, although few people will like my answer. The traditional mechanisms of major leveling, the Four Horsemen, currently lie dormant: technological progress has made future mass warfare less likely, there are currently no revolutions on the horizon, states are much more stable than they used to be, and genetics will help us ward off novel epidemics. That’s a good thing – nobody in their right mind should yearn for death and destruction just to create greater equality. But similarly powerful peaceful means of leveling have yet to be found. And to make matters worse, a number of ongoing developments may drive up inequality even further: the aging of Western societies, immigration’s pressure on social solidarity and redistributive policies, and the prospect of ever more sophisticated automation and genetic and cybernetic enhancement of the human body. Barring major disruptions or an entirely new politics of equality, we may well be poised to enter a long period of polarization, another Gilded Age that separates the haves from the have-nots.

Om klimatförändringarnas positiva efterverkningar (Omöjliga åsikter #1)

2019-08-292019-08-29 Nicklas Lundblad

Det finns en mängd olika hållningar i klimatfrågan – från klimatförnekare till klimatalarmister. Det finns dock hållningar som vi sällan ser alls — och det är just en sådan som Jason Hubbart lyckats inta: han tror att klimatförändringarna är verkliga, skapade av människan och kommer att innebära rejäla fördelar för den delstat som han forskar i: jordbruket kommer att bli bättre och ekonomin stärkas betydligt. Ur artikeln:

Outcomes in his research also suggest the possibility of double-cropping, meaning that the growing seasons are extending long enough to raise one crop and harvest it and then raise another crop and harvest it, too, within the same year.

“Doing that, obviously, increases economic revenue and provides local food supplies that could greatly improve access to fresh vegetables to our citizens,” Hubbart said. “That’s more than just a bit of good news.”

Hubbart’s findings come from more than 90 years’ worth of observed weather data from climate stations on the ground throughout West Virginia and Appalachia. Whereas some research relies on climate models utilizing information from more distant locations and predictions based on those models that often aren’t accurate, these findings are based on actual observed long-term West Virginia data, he said.

While other climate research predicts drier climates and the emergence of food deserts, Hubbart’s research indicates quite the opposite.

“West Virginia is a beautiful state with so much to look forward to,” he said. “Our great scientists are making incredible progress in agriculture, food deserts, agricultural economics, etc. We need to celebrate our current successes and how we can use those successes in what I view as a very bright agricultural future for our state.”

“My results indicate that future climates will facilitate higher productivity and new crops, both of which could create an economic boom for West Virginia, reduce food desert issues and broadly improve the human condition in our state.”

Här finns en intressant insikt som debatteras alldeles för sällan, och det är att även i de mer katastrofala scenarierna som diskuteras i klimatvetenskapen så kommer det att finnas strategiska vinnare och förlorare. En gissning som susat förbi i utrikespolitiska diskussioner är att Ryssland – med en stor frusen landmassa som skulle tina – plötsligt låser upp massiva förråd av naturresurser. Stämmer det? Jag vet inte, men jag tror att svaret på den frågan är intressant för att förstå politiska skeenden och utvecklingslinjer.

Under den här frågan ligger en fråga om absorptionsbarriärer (för att tala med Taleb): den som tror att ett visst skede innebär att ett system går under i sin helhet är intresserad av att förstå förändringar i systemet till följd av skeendet – de blir helt enkelt irrelevanta. West Virgina kommer inte att finnas, till följd av det globala sammanbrott som följer på klimatförändringarna, helt enkelt, så varför skulle vi ens diskutera om det skulle ha kunnat bli bra för dem? Om vi däremot tror att systemet kommer att finnas kvar, men med stora, kanske extrema förändringar – då blir diskussioner om balansen i systemet intressanta. (För en mer pessimistisk syn, som fortfarande dock inte utgår från absoprtionsbarriärer – se denna artikel om kuststäder i USA.)

Så hur är det med klimatfrågan? Är det en fråga som systemets (vår civilisation) undergång eller dess förändring? Det kan tyckas en cynisk fråga, men jag är ganska säker på att den ställs i de olika sammanhang där geopolitiska långa framtider diskuteras. Just därför är det ett viktigt perspektiv för den som är intresserad ev framtidsstudier och forecasting – även om det kanske är en omöjlig åsikt i sig att klimatförändringarna är verkliga och mestadels positiva (och, för säkerhets skull: inte en åsikt jag delar).