Om att ha tur och att ha rätt – väder och pandemier

Anna och Erika singlar slant. Anna får välja om hon satsar på krona eller klave. Hennes vänner samlas runt henne och säger alla att hon borde satsa på krona, eftersom det känns troligare, eftersom modeller av myntet visar att de senaste gångerna har det varit klave – tre gånger i rad! – och det finns dessutom studier som visar att det blir krona litet oftare än klave i nordiska klimat. Anna väljer krona. Erikas vänner hånar Anna, eftersom det blivit klave tre gånger i rad, och dessutom vet alla att man inte kan säga något om enskilda mynt när det gäller klimat – det vore ju fånigt.

Myntet singlas. Det blir krona. Hade Anna och hennes vänner rätt?

*

Anna och Erika arbetar som meteorologer. I juni slår de vad om vi kommer få en vit jul. Anna menar att det är osannolikt eftersom klimatförändringarna tycks innebära att det blir varmare varje år, och därför borde en vit jul bli mer osannolik. Erika säger att det varit ett antal gröna jular i Stockholm och att oddsen för en vit jul gått upp just därför. Deras vänner utvecklar argumenten in absurdum. Fler och fler kollegor ansluter sig till Annas syn, och till sist är hela den meteorologiska institution som Anna och Erika arbetar på engagerade i vadet. Nästan alla står på Annas sida.

Det blir en grön jul. Hade Anna och alla hennes kollegor rätt?

*

Att ha rätt och att ha tur är inte samma sak. I båda de exempel som redovisas ovan handlar det bara om tur. Men det är lätt att tro att det i det andra fallet handlade om ett stort antal experter inom ett sakområde som gjorde en analys utifrån detta sakområde och hade rätt. Samtidigt vet vi att det finns en maximal gräns för väderprognoser. Den är två veckor.

Notera att de argument som Anna och hennes kollegor använder inte handlar om väderprognoser utan om klimatprognoser. Klimatprognoser är dock statistiska varelser. En klimatprognos skulle kunna säga att vi kommer att få fler gröna jular i framtiden än vi haft i det förflutna, men den kan inte säga något om en enskild grön jul.

Det kan nämligen ingen. Det finns en komplexitetshorisont i förutsägelserna, och den ligger vid runt 14 dagar. Efter det blir systemen obegripliga i kraft av den komplexitet de uppvisar.

Anna hade tur.

Visst är det märkligt svårt att acceptera det? Hon är ju meteorolog, och hon borde ju veta vad hon pratar om och hennes kollegor höll ju med henne och det verkar ju rimligt och…men sanningen är att det inte spelar någon roll. Hon hade tur. Så kan det gå.

*

Om Sverige drabbades av en svår storm skulle vi kanske kunna tänka oss att SMHI dök upp varje dag vid 14 och berättade hur stormen flög fram över landet, var den tilltog och var den mojnade. Men om vi frågade SMHI om den skulle ligga kvar om tre veckor eller så vore det enda rimliga svaret från meteorologerna att de faktiskt inte vet. Vädret är så komplext att det inte går att förutsäga.

Vad SMHI skulle kunna säga är att det vore klokt att stanna inne och avstå från onödiga resor, och invänta att stormen drar förbi.

Är smittskyddsinstitutet så annorlunda? Hur skiljer de sig egentligen från SMHI? Är en pandemi med ett helt nytt virus mer förutsägbar än en storm? Eller handlar det bara om att ge ledning för dagen, med utgångspunkt i en hyfsad väderprognos?

Vi kräver dock mer. Vi vill veta när pandemin tar slut. Vi vill förstå hur vi bäst bekämpar den. Vi letar modeller, data och underlag för att stödja de intuitioner som vi har. Vi påminner ganska mycket i detta om Annas kollegor — vi tror att det finns en möjlighet att vetenskapligt förutsäga hur pandemin kommer att utvecklas och därmed hitta rätt åtgärder.

Evidensen skiftar och förändras. I det ena ögonblicket ser det ut som om ”vi” har rätt och att vår modell är den rimliga. I det andra ögonblicket ser det ut som om alla andra har rätt, och vi vacklar.

Ändå är det enda någon kan ha i den här situationen kanske tur.

*

Frågan om en pandemi är mer komplex än en storm är inte menad att vara retorisk. Jag vet verkligen inte svaret. Om jag var tvungen att gissa skulle jag säga att en pandemi är mer komplex än en storm, särskilt eftersom vi vet så litet om det virus som ligger bakom pandemin. Om det stämmer betyder det att det kanske finns något värde i att inse att det vi egentligen debatterar om är om det kommer att bli en grön jul i år.

Epidemiologi är en värdefull och viktig vetenskap. Precis som meteorologi. Det betyder inte att den inte kringskärs av komplexitet. Inte heller betyder det att man inom ramen för en pandemi måste ha rätt eller fel med utgångspunkt i epidemiologin i långsiktiga prognoser.

Man kan bara ha tur.

Eller otur.

*

Den riktigt svåra frågan vi återkommer till är hur vi bör handla om vi står inför en osäkerhet som reducerar oss till att singla slant. Hur hanterar vi de situationer där ingen kan ha rätt, och vi alla bara kan hoppas på att ha tur? Det finns, som noterats tidigare, förmodligen bara två olika, rena, strategier. Den ena handlar om att mycket, mycket tidigt överreagera kraftigt för att eliminera osäkerheten helt. Att vägra singla slant, vägra slå vad om en grön jul. Den strategin – som närmast är den som vi ser i Nya Zeeland – kräver att världen i sin helhet reagerar likadant, eller att vi slår ned ett virusutbrott innan det blir en pandemi. Annars innebär den strategin att man sätter sig i en liten bubbla av tid där allt fryses vid tidpunkten före pandemin.

Det andra alternativet är att hantera pandemin som man hanterar en storm. Notera var det är klokt att stanna inomhus, varna för dåligt väder och avråda från resor. Ge dagliga prognoser. Försöka lära sig så mycket som möjligt för att kunna förstå och förutsäga de kommande 14 dagarna – som mest.

Nöja sig med att ha rätt dag till dag, inte i det långa loppet. Eftersom man bara kan ha tur i det långa loppet.

*

Om vi så står här 2021 i december och Sverige har fler döda per capita än andra nordiska länder (förutsatt att vi någonsin kommer att mäta och rapportera på samma sätt) – hade vi då fel? Eller måste vi kanske svälja det beska piller som det innebär att veta att vi bara hade otur?

Och alla andra då? Som stängde ned? Är det inte märkligt att alla hade tur utom Sverige? Nej. Det är så tur fungerar. Man väljer krona eller klave. Myntet singlas genom luften, landar och — verkligheten händer. Att alla andra valde krona gör inte plötsligt att vi valde fel.

Det finns dock en sak som vi kan värdera, och det är hur mycket vi satsar. Om vi singlar mynt eller slår vad om en grön jul kan vi välja hur mycket vi är villiga att spela om. Låt oss återvända till Erika och Anna. Säg att Anna satsar all sin egendom, alla sina pengar och sina barns sjukvårdsförsäkringar. Erika satsar 100 kronor. Erika förlorade sina 100 kronor när Anna vann.

Men hon förlorade inte allt. Om Anna hade förlorat hade hon förlorat allt, på ett vad där det bara handlade om att ha tur. Att hon vann förlåter inte att hon satsade allt — det måste ses som orimligt att satsa allt i ett spel under osäkerhet.

Den stora skillnaden mellan Sveriges strategi och den strategi som andra länder har anammat ligger inte i utvärderingen av modeller och data och epidemiologiska prognoser. Dessa spelar stort ingen roll eftersom komplexitetshorisonten gör det omöjligt att förutsäga hela pandemin. Det Sverige däremot gjort är att man satsade mindre. Man satsade inte hela ekonomin, de medborgerliga rättigheterna och företagandet. Man satsade visserligen inskränkningar och förändringar av genomgripande slag, men inte allt.

Andra länder som slagit igen, infört husarrest och riktat näringsförbud har satsat allt på att deras modeller är riktiga. På att det blir krona. Att vi får en grön jul. De har satsat allt i ett spel som spelas med genuin osäkerhet, utan kännedom om de många konsekvenser som nu rullar ut.

Kan inte det då vara riktigt? Att satsa allt? Spelar vi inte om liv? Är det inte värt att satsa allt på att rädda våra gamla, som byggde vårt samhälle? Är det inte värt att sätta allt på spel för att skydda de svaga i samhället? Är det inte statens moraliska plikt att satsa allt på att rädda sina medborgare?

Glidningen här är nästan osynlig. Plötsligt låtsas vi att vi vet att de åtgärder vi vidtar kommer att ha dessa, onekligen goda, effekter. Men det är inget annat än att ha teorier om att det oftare bli krona i kalla klimat eller att klimatförändringarna innebär att just denna jul kommer att bli grön.

Vårt vad är komplext eftersom potten inte är given i sin helhet.

Vi vet inte vad vi spelar om, och vi vet inget om oddsen. Vi singlar slant utan att veta vad det är vi kan vinna och då måste frågan bli – vad är det rationellt att satsa? När potten blir känd först i efterhand?

Här är ett enkelt vad:

(i) Det är 40% chans att vi kan rädda 10 000 liv om vi stänger ned samhället under tre veckor, och det kostar 50 miljarder.

Detta vad skulle nog alla politiker anta, och stänga ned samhället. De skulle inte räkna på det förväntade värdet (12,5 miljoner per liv) eftersom vi lever i Luttwaks post-heroiska värld. 4000 liv är nästan oändligt värdefulla (och det är i sig egentligen en sympatisk utveckling). Jag tror att jag skulle anta det, också, om jag skall vara ärlig.

Men det är inte detta vad vi står inför. Det vad vi står inför är ett märkligt vad som ser ut såhär.

(ii) Om vi stänger ned samhället under tre veckor till en kostnad av 50 miljarder så finns det en sannolikhet som vi inte kan definiera att vi skulle kunna ha en effekt som vi inte kan specificera över litet längre tid (säg slutet av 2022).

Detta är det vad som vi står inför. Det är detta som är den stora skillnaden mellan klimatförändringarna och pandemin. När det gäller klimatförändringarna börjar vadet anta en mycket mer tydlig och uttalad karaktär, och dessutom vet vi att det finns en otvetydig vinst i energieffektivisering som allt annat lika bara kommer att ge oss fördelar.

Pandemin är inte samma sorts problem, annat än att vi vet att det ger oss otvetydiga fördelar att förbättra vår hygien (influensan, kräksjukan mm har tvingats till reträtt).

*

Det finns två sätt att angripa det här resonemanget på, som måste redovisas för klarhet och någon sorts ärlighet. Det finns också en anmärkning som borde göras.

Den första angreppsvinkeln utgår från att vi vet mycket mer än jag antar. Att potten är känd och sannolikheterna också specificerade. Det handlar inte om att singla slant eller förutsäga en grön jul. Det handlar om att maximera räddade liv i en känd, effektiv och robust modell. Vi vet att om vi gör A så kommer vi att få B i resultat med så hög sannolikhet att det är omoraliskt att inte göra A.

Det jag är oense om med den person som hävdar detta är om kunskapsläget är robust. Jag menar att vi vet mycket litet och att komplexitetshorisonterna där vetandet kollapsar ligger kanske 14 dagar ut, som i exemplet med vädret. Det finns, skulle en kritiker kunna säga, en tydlig fatalism i mitt resonemang. Mitt enda försvar där är att det är en epistemologiskt grundad fatalism, inte en ontologisk.

Den andra angreppsvinkeln är att situationens allvar kräver extrema åtgärder. Det är en sorts kritik som grundar sig i Talebs kloka synpunkter om hur man inledningsvis bör förhålla sig till osäkerhet överlag. Problemet med den kritiken är att när vi har en global pandemi där osäkerheten redan fått fäste, så är det svårt att se hur man kan rulla tillbaka tiden till en punkt där osäkerheten själv effektivt kan elimineras.

Till sist finns det också en mängd olika perspektiv som grundar sig i att lägga fast data vid en viss given tidpunkt och säga att just denna data visar att en viss prognos om framtiden är rätt. Det påminner mest om fotbollskommentatorer som under spelet gissar vem som kommer att vinna, och kanske har ett underhållningsvärde. Det saknar dock någon sorts djupare värde för en analys av situationen. Det är när matchen är över som man vet vem som vann och vem som förlorade. Och ibland handlar det om tur även i fotboll – det är inte alltid det bästa laget som vinner.

Den sista anmärkning som måste göras är att det i kriser kanske måste finnas någon som hade rätt och någon som hade fel. Politikens handlingskraft och känslan av att vi har en egenmakt skulle annars försvagas betänkligt. Under medeltiden kunde man förlika sig med att man haft otur och söka tröst i religionen. Vår sekulariserade tid saknar den möjligheten och gör att syndabocken måste återinföras, den krävs för att samhället skall upplevas som meningsfullt. Det finns också ett värde i att ha tur och otur tillsammans med andra, eftersom alla hatar den som har tur när man själv har otur och föraktar den som har otur när man själv har tur – eftersom den mänskliga naturen förväxlar tur och kompetens förbluffande ofta.

Det kan vara precis så, men det betyder inte att vi får glömma att dessa syndabockar är just det – inget annat.

*

En av de kanske svåraste lektionerna från pandemin är att det finns en mängd olika fenomen i världen som påminner om vädret. Där komplexitetshorisonter och tur gör det i stort sett omöjligt att leta rätt och fel. Och ja, det ligger en sorts fatalism i den insikten – men inte mer fatalism än vad som motiveras av världens egen natur.

Världen är i grunden fylld av osäkerhet.

16 tankar om “Om att ha tur och att ha rätt – väder och pandemier”

  1. ”Samtidigt vet vi att det finns en maximal gräns för väderprognoser. Den är två veckor.”

    Man kan göra prognosen ”det kommer bli en grön midsommar” utan att enbart förlita sig på tur.

  2. Skrev en dum kommentar som jag inte hittar nu! 🙂 Bra text nu när jag läst vidare! Tack!

  3. Ja, det enda vi kan säga är att ingen människa vet ett dugg om vad som händer i framtiden, inte ens i morgon, men vi när alltid en förhoppning om att vi skulle kunna.
    Inte ens ditt uttalande, ”Klimatprognoser är dock statistiska varelser”, är korrekt.
    Klimatet har sedan jorden föddes ständigt förändrats och ingen vet varför.
    T ex varför uppstod den ”lilla istiden” mellan ca 1350 – 1850 och varför upphörde den?
    Vad vi helt säkert kan säga under en pandemi är dock att livräddande skyddsutrustning, t ex ansiktsmasker, hjälper, trots att regeringen/Tegnell ständigt påstår motsatsen (av skälet att Sverige är det enda land i världen där man, trots ett mycket stort antal erbjudanden, inte lyckas köpa in mer än några hundratusen t ex ansiktsskydd sedan 2014.)
    Ukraina, Europas fattigaste land, fick i förrgår en ny påfyllning 14 miljoner ansiktsskydd samt all annan skyddsutrustning man behöver.
    Av Sveriges regering, med Löfven, Tegnell och Bagdad Bob i bakgrunden, skulle man t o m kunna förvänta sig att påståenden om att det är fullständigt OK att IVA-vården att ta hand om patienter, fullständigt nakna, i full snöstorm.

  4. När det gäller det politiska beslutsfattande finns ju också många variabler som måste vägas mot varandra. Den givna omnämns, vägningen mellan ekonomi och smittspridning. Men det finns ju andra variabler för politiker. Kan det ha spelat roll att Sanna Marin är ung och nyvald medan Stefan Löfven är äldre och i slutet av sin karriär. Hade Sverige agerat annorlunda om riksdagsvalet hade varit i september 2020 och inte 2022? Politiker begränsas av vad de kan förklara för (sälja till) befolkningen. Där görs en liknande riskvärdering med insatser och utfall. Om befolkningen kräver att man ska stänga skolor, men vetenskapen säger att det är verkningslöst, vad ska man välja som politiker? Vill man dra det demokratiska argumentet är ju inte politiker underordnade expertmyndigheter utan folket.

    1. Visst, och det är egentligen ganska svårt att ta reda på vad folket vill om en pandemi; de protester vi ser i vissa länder är tecken på att det finns spänningar här. Tror synpunkten om en politikers bana och hur den påverkar är klok, detsamma gäller nog experterna – det spelar roll hur länge de suttit.

  5. Jag håller med om mycket av det du skriver, men jag tycker din liknelse med slantsingling överdriver osäkerheten. Epidemier är inget nytt och även om vi står inför ett nytt virus talar allt för att det sprids på liknande sätt som andra sjukdomar. De åtgärder som har vidtagits är evidensbaserade och har en högst förutsägbar effekt på kort sikt. Det som är svårt att veta är hur många liv man kan rädda på lång sikt genom att vidta kraftfulla åtgärder inledningsvis – det beror på om tiden man köper sig leder till att sjukdomen kan undertryckas med andra medel, att en behandling som minskar dödligheten upptäcks, eller att ett vaccin kan framställas.

    Jag tycker din liknelse med en vadslagning om pengar är olycklig då den lätt ger intrycket att det säkra draget skulle vara att inte göra något alls. Jag ser det tvärtom – som du nämner inledningsvis innebär att inte göra något alls att man maximerar osäkerheten i utfallet. Det är den strategi som leder till flest dödsfall. Vidare förstår jag inte din invändning mot att följa Talebs råd om att tillämpa en försiktighetsprincip. Det som främst är osäkert inledningsvis är dödligheten och smittsamheten hos sjukdomen och där klarnar nu kunskapsläget. Bästa tillfället att stoppa en epidemi är just i början. Lyckas man kan man ”sätter sig i en liten bubbla av tid där allt fryses vid tidpunkten före pandemin” och i lugn och ro avvakta utvecklingen av effektiva behandlingar och vaccin.

    Jag är tveksam till de omfattande nedstängningar vi ser i stora delar av västvärlden där många i praktiken blir fångar i sina hus men man bör komma ihåg att dessa åtgärder i flera fall tvingats fram av överbelastade vårdsystem. Jag är också tveksam till dem som antyder att allt är bra så länge sjukvården hinner med att behandla alla som behöver vård. Människor dör ändå. Jag tror en smartare strategi när man ställs inför en potentiellt mycket dödlig sjukdom är att göra allt för att hindra den från att komma in i landet och – om det misslyckas – försöka undertrycka epidemin så gott det går med omfattande provtagning och kontaktspårning. Det drabbat inte ekonomin fullt så hårt och ökar chanserna att en behandling eller vaccin upptäcks innan epidemin når sin topp.

    1. Slantsinglandet renodlar experimentet – jag skriver sedan att det finns en horisont man kan handla mot, och väderexemplet är till för att förtydliga detta. Det finns, som du säger, kortsiktiga åtgärder man kan vidta, men sedan tror jag att vi kanske är oense om osäkerheten – som jag ser som kvalitativt annorlunda än sannolikheten (jag lutar åt Knights definition, den kunskapsteoretiska). Talebs strategi fungerar absolut, men lämnar en sedan med taktproblemet – hur ska man gå i takt med världen igen? Det tycks råda stor enighet om kontaktspårning och provtagning, men dessa infrastrukturer kommer ofrånkomligen att fallera och allt oftare misstänker jag att de påminner mer om den säkerhetsteater som vi alla genomgår på flygplatser efter terrorattackerna. Kanske att det faktiskt är en reell skillnad mellan pandemier och epidemier, och att en ligger i både osäkerheten och möjligheten att kontrollera dem? Men dina synpunkter är rimliga och kloka. Till sist: jag skulle inte kalla Talebs princip för en försiktighetsprincip — det handlar snarare om en överreaktionsprincip: att alltid överreagera på multiplikativt osäkra hot. Jag tror det är rationellt, men att det finns ett fönster som sluter sig snabbt för den typen av reaktioner. Kanske var det bara Kina som hade möjligheten att införa en ren Talebstrategi. Nya Zeelands strategi ska bli intressant att följa.

  6. lysande ur ett filosofiskt perspektiv. Ett praktiskt medicinskt inlägg:

    När läkemedelsbolag försöker få oss läkare att sälja ”det nya superduperpillret” som är fem gånger dyrare än de befintliga , då tvingar vi läkemedelsbolaget att redovisa studier där vi kan få fram två variabler: Numbers Needed To Treat (NNT) och Numbers Needed to Harm ( NNH). NNT är grovt lika antal patienter som ska få pilret X för att uppnå effekt Y. NNH är icke-acceptabla biverkningar. Hur många blöder ihjäl p g a blodförtunnande är det tydligaste exemplet. Och så jämför man NNT kontra NNH , därefter görs de komplexa hälsoekonomiska beräkningarna.

    I mjuk eller hård karantändebatten , som vissa jönsar tror är något OS i epidemiologi, stirrar man sig blind på ena sidan av myntet, antal döda. Trots att felkällorna är oerhört många i själva rapporteringen. Men man redovisar aldrig NNH, det vill säga hur mycket sjukdom och död som olika åtgärdsstrategier kostar. Det är ett rimligt antagande att den svenska linjen kommer kosta mindre lidande och död avseende effekter av karantän än de flesta andra länder. Tio miljoner arbetslösa amerikaner innebär att flera hundratusen diabetiker inte har råd med sitt insulin, och det i sig är livsfarligt. Hård karantän innebär – på kort och lång sikt- svält, missbruk, självmord, våld mot kvinnor med mera. Dom siffrorna går förstås inte att mäta exakt i den dagliga statistikmatchen men bör ändock tas med i alla försök til seriösa jämförelser. Alla behandlingar har biverkningar.

Kommentarer är stängda.