Ode till en snöslunga

Det snöade i natt, kanske 2 decimeter nysnö – inte fluffig snö, utan ganska tung snö som packade sig litet. Det är vad orten behöver nu – många av backarna har inte öppnat än, eftersom julen varit ganska sparsam med snö. Vissa säsonger är såhär – det snöar först i januari och februari – och sedan ligger snön in i april.

Skidspåren har dock fungerat fint, och det har blivit några mil i spåren – i ljuvliga vinterlandskap som är lika tidlösa som sagolika. Kanske är det så att det sagolika alltid är tidlöst, eller, snarare, att det tecknar en annan tidslinje, en fiktiv tid som existerar vid sidan av vår egen. Det är ett återkommande tema i sagan, att tiden som vi tillbringar i sagolandet är relativ, och att förbluffande litet av vår klocktid förflutit medan vi kanske levt flera olika liv i sagan. På ett plan är detta en enkel metafor för läsandet, för berättelsen, där vi kan leva ett helt liv på några timmar – men på ett annat plan är det också en insikt om att sagan kräver sin egen tid, att sagans logik blir möjlig först utanför klocktiden.

Nå, när vi vaknade i morse var vi alltså insnöade. Efter en lugn frukost med kaffe, en levain från Klövsjö vedugnsbageri och diverse morgontidningar föll det på min lott att hantera situationen. Jag klädde om och började med altanen. Försiktigt trippade jag bort till den snöskyffel som vi skaffade för några år sedan och började. Det är viktigt med den här typen av snö att inte trampa ned den – då får man aldrig bort den. Skoavtrycken packas så hårt att man måste hacka bort dem, och töar det för att sedan åter frysa så sitter de kvar där på trädäcket till våren, som förargliga påminnelser om egna misstag. Att skotta snö handlar till stor del om att dela upp problemet i rimliga portioner. Att börja inifrån huskroppen, skyffla utåt och göra det i remsor som är ungefär hälften så breda som skyffelns bredd. Om däcket man skottar är längre måste remsorna bli tunnare. Det blir alltid en sträng med snö över, men den skall helst vara så liten som möjligt så att man kan ta den i ett svep med skyffeln.

Efter däcket – som är en ganska lätt avklarad affär – kommer uppfarten. Kanske 30 meter med snö som skall rensas för att det ska vara möjligt att köra in bilarna och parkera bra.

För några år sedan skottade jag alltid för hand. Skälet till det var en sorts grumlig moralistisk syn på skottandet – att det var ärligare och mer hedersamt att skotta än att använda en snöslunga eller annan hjälp. Med värkande rygg och stel axel kunde jag sedan beundra mitt arbete och känna att jag verkligen uträttat ett arbete. Det var kanske det – att det var ett dagsverke, ett arbete med början och slut, som gav hela projektet en sorts moraliskt skimmer av godhet.

Det finns hos mänskligheten en sorts olycklig koppling mellan det djupt opraktiska, smärtsamma och tidskrävande och det moraliskt goda, som förmodligen har sina rötter i någon sorts atavistisk nostalgi där det egna arbetet alltid var mer värt än den egna tiden, eller kanske inte kunde skiljas från det – man uppvärderade arbetet för att man inte hade något val. Det sitter djupt i oss.

Den här morgonen fyller jag på bensin i min Huskvarna 330ST. Det är en snöslunga med god kapacitet och ett fryntligt humör. Försäljaren, nere i Färila, visste hur man säljer snöslungor till Stockholmare: han förevisade de tre modellerna – 110, 220 och 330 – och förklarade att 110 var värdelös och något som man kanske kunde använda i Stockholm. 220 var bra, noterade han – och han sålde flera sådana till husägare. 330, emellertid – den var det många markägare som gillade.

Jag köpte förstås en 330.

Den moderna tekniska utvecklingen pekade i sin helhet mot denna artefakt.

Den första gången jag använde den var jag ganska vagt upplyst om hur den fungerade – det var inte helt uppenbart för mig hur man exempelvis fick den att stanna – och det var en omskakande upplevelse. Uppenbarligen är markägare stadiga personer med betydande muskelmassa, eftersom de förmår svinga denna maskin på 126 kilo utan några större problem. Själv är jag en lagom entusiastisk mängd muskelmassa och det tog ett litet tag att inse att de olika spakarna och reglagen gjorde olika saker.

Att läsa bruksanvisningen föll mig aldrig in. Det är en annan intressant sak jag upptäckt hos mig själv – jag tycker det är litet vagt fjolligt att läsa bruksanvisningar. Det trots att jag saknar all praktisk färdighet och förståelse för hur maskiner fungerar. Det är som om jag trodde att jag har ett sjunde sinne för hur man kör eller använder en maskin, bara för att jag föddes som man.

Empiriskt kan sägas med betydande evidens att så inte är fallet.

Efter att ha jagat efter maskinen, jagats av den, nästan kört in i bilen och baxat runt den ett par gånger med endast muskelkraft i åtskilliga timmar har jag nu den skicklighet som ett ganska förstrött bläddrande i bruksanvisningen sannolikt skulle ha gett mig på några få minuter, och maskinen gör nu som jag vill.

Eftersom jag vet att jag bär på den uråldriga förbannelse som drabbar vissa personer när det gäller enklare bensindrivna maskiner som startas med en dragmekanism – farbror Melkers förbannelse – har jag sett till att maskinen har elstart, vilket gör att den startar med hela elnätets samlade trygghet förmedlad genom en liten knapp på höger sida om motorn.

Ljudet när den startar är enastående. Det är ljudet av förvissningen om att det kommer att vara skottat inom mindre än 15 minuter, det är klangen av grannars avundsjuka blickar mot maskinens orange hölje, det är en symfoni av teknologisk överlägsenhet över naturens krafter – med en sisådär 120 decibel i den vackra vintermorgonen.

Några snabba handgrepp och den sjätte växeln – maskinen har sex växlar och en backväxel, sju inalles – så rusar vi sedan gemensamt fram genom den knähöga snön och lämnar en renrakad uppfart efter oss. Utblåset riktar vi in mot grannen som vid sitt frukostbord ser en snödimma sänka sig över allmänningen mellan oss, och vi vinkar glatt.

Jag säger vi, för maskinen har alla de egenskaper man skulle kunna tänkas söka hos ett husdjur och det känns fel att förtingliga den. Tio minuter senare stänger jag av den och blickar ut över uppfarten. Det skulle kunna vara uppfarten till ett tyskt slott i alperna. Minutiöst skottad och med skarpa kanter mot den omgärdande snöns kaos.

Morgonens värv är avklarat, och jag kan återgå till läshörnan.

Jag är medveten om att det finns ett antal klichéer här, att den medelålders mannens kärlek till en snabbt växande utrustningspark med olika anslag och att stadsråttans förtjusning över ett lantliv som till sist blir ett stadsliv med en tunn fernissa av skog, är nidbilder som säkert föresvävar en och annan läsare.

Det är dock i sin ordning, eftersom jag är helt enig med den rumänsk-franske aforistikern EM Cioran när han skriver att det är först när man med fullt allvar och viss hängivelse kläcker ur sig en kliché som man är verkligt lycklig.

Storhogna, den 4:e januari 2022.

Siffran – sista utvärderingen

Den 26:e mars 2020 skrev jag en bloggpost här på Anteckningarna.org om siffror och Covid-pandemin. Min poäng med den posten var att för att ha någon sorts intellektuell hederlighet i sin kritik av en pandemi så borde man lägga fast tidigt hur man tycker att det borde gå och vad som skulle utgöra en framgångsrik hantering av pandemin – och vad som skulle utgöra ett misslyckande.

Debatten om pandemin har rasat het – ofta mycket het – sedan dess, men påfallande ofta utan några siffror. Ett återkommande mönster har varit rätt extrem cherry picking – att debattörerna i fråga väljer de jämförelseobjekt som för närvarande tycks stödja deras argumentation. Ur ett rent hederlighetsperspektiv är det förstås förkastligt, men det kanske är emotionellt förståeligt.

Pandemin har varit en fruktansvärd tid, och att då försöka hitta en ärligt undersökande attityd är förmodligen svårt. Ofta har en stamliknande mentalitet tagit över och vi har varit för och emot olika debattörer snarare än analyserat strategier.

Trots att pandemin inte är över har vi redan sett en kommission som försökt sammanfatta den – det politiska trycket på att både utvärdera och lägga ansvarsdebatten bakom oss sammanföll från de olika politiska positionerna, och kommissionen landade i en svidande kritik som regeringen sedan inte delade.

Just den tanken att man inte ”delar” en kritik är också intressant. Själva poängen med en kommission borde ju vara att fundera på vad vi kunde gjort bättre till nästa gång, och att då inte dela kritiken är närmast detsamma som att säga att man inte är intresserad av att lära sig av det som varit.

Fast, det är klart, lärande förutsätter en gemensam vilja att blicka framåt i stället för en lust till att fördela skuld.

Inställningen till pandemin har också kommit att användas för att politiskt diagnosticera det svenska folket. En sida i debatten har i svenskarnas inställning till pandemin identifierat en sorts folkhemsauktoritetstro som raskt förvandlat oss alla till en lydig fårskock – eller värre: till en empatilös samling egoister som inte bryr oss om varandra. Den andra sidan har i den svenska kritiken mot pandemihanteringen sett en typisk vetbästerberglig klagan försedd med foliehatt och stirrande blick.

Det har varit mer ont om kunskapsteoretisk ödmjukhet, vilket såhär i efterhand måste sägas vara förvånande: att vi så omedelbart tycks ha vetat precis hur det förhåller sig med pandemin, viruset, dess mutationer och effekt på samhället är kanske det mest förskräckande med hela den här tiden. Den säkerhet med vilken alltfler uttalat sig antyder att vi kanske borde fokusera mer på epistemologi än epidemiologi i framtidens offentliga samtal. All denna säkerhet vilar trots allt på ganska skakig grund.

Det finns en mängd olika saker att fundera kring när pandemin till sist ebbar ut – vilket den inte har ännu – och om vi ska göra det kanske vi måste bli litet mindre säkra. Jag är till exempel intresserad av:

  • Fördelningen av ansvar över myndigheter, regering, regioner, kommuner. Här tycks det finnas gott om misslyckanden att förstå och lära sig av – är det kanske till och med så att den Oxenstiernska modellen inte klarar av moderna kriser?
  • Virusforskning. Bör vi internationellt försöka kartlägga virusreservoaren mer i detalj och försöka förstå den djupare? Här finns en hel del att göra, och det ser inte omöjligt ut.
  • Utvärderingsmodeller för kriser. Det vore intressant att försöka förstå hur man bäst utvärderar ett samhälleligt svar på kriser — inte minnst hur de olika delarna fungerar. Här finns ett utrymme för att titta närmare på fördelningen mellan privat och offentligt, också.
  • Internationella samarbeten. Pandemier – liksom klimatförändringar – är inte nationella, ändå hanterar vi fortfarande pandemin (och i viss mån klimatförändringarna) som om de vore lokala händelser. Det kommer att innebära problem.
  • Medieetiken i kris. Finns det skäl att fundera över mediernas roll i kriser, och riskerna med olika förhållningssätt? I kritiken här tycks det finnas direkta motsägelser: dels anser vissa att vi aldrig debatterade pandemihanteringen, samtidigt visar pressklipp och analyser att det inte är sant — hur förhåller det sig egentligen?
  • Straussianska problem. Folkhälsostrategier är överraskande komplexa, och det finns ett problem här som jag inte var beredd på: att man inte alltid kommunicerar vad man vet och tycker, utan i stället ser kommunikationen som ett verktyg för att uppnå vissa folkhälsoeffekter. Det tror jag är värt att fundera mer kring.

Det finns massor av andra problem också, förstås — men man måste börja någonstans.

Men – till frågan. Hur utfaller då min egen utvärdering? Jag gav ju mig själv till den 31.12.21 för att se hur jag skulle bedöma vår pandemihantering – vad kan jag då säga nu?

För det första kan jag konstatera att jag gav mig själv för litet tid. Vi lever fortfarande i pandemin i allra högsta grad, och omikron-varianten förändrar också utfallet i skrivande stund. Jag har alltså lärt mig att en pandemi är längre än jag trodde, och att det inte går att utvärdera den i sin helhet förrän den klingat av. Jag borde ha försökt komma upp med en sorts definition på när pandemin är över – och satt det till utvärderingspunkten i stället för ett slumpmässigt valt datum.

För det andra kan jag konstatera att mina två kriterier ger olika utfall. Enligt det kriterium som bygger på absoluta dödstal var strategin en framgång, men enligt det som bygger på relativa resultat visavi våra nordiska grannländer var den ett misslyckande (jag sade i mina kriterier att om Sverige hade 15% fler döda per capita än grannländerna så skulle det vara ett misslyckande).

Här dyker ett intressant problem upp: jag formulerade mitt kriterium som jag gjorde för att jag antog att man skulle kunna peka på olikheter i strategierna länderna emellan (omfattande nedstängingar, masktvång mm) och att det oproblematiskt skulle vara möjligt att säga att dessa skillnader utgjorde vad jurister kallar ”adekvat kausalitet” – att de var orsakerna till skillnaden i utfall.

Om jag hade varit litet listigare hade jag insett att denna del av kriteriet borde analyserats djupare, och jag borde ha utgått från en modell som i princip såg till hur en viss given åtgärd kunde ha haft verklig effekt på pandemins förlopp. Det räcker inte att se på en nedstängning och säga att ”om vi bara stängt ned skulle vi haft färre döda per capita” – och det vet vi eftersom länder som stängt ned återfinns bland de som har fler döda per capita än Sverige. Vad vi kan säga är något i stil med att ”eftersom Sverige hade förutsättningarna Y, skulle åtgärden X vid tidpunkten T ha inneburit färre döda”.

Detta i sin tur blottlägger problemet med jämförelser mellan länder – de måsta ha samma förutsättningar, och förmåga att identifiera tidpunkten T för att kunna fatta jämförbara beslut. Frågan är om det någonsin var fallet, utom alldeles i början (där en Talebsk strategi med total nedstängning omedelbart (en medveten och riktad överreaktion) kunde ha haft en fördröjande effekt — men frågan är om fördröjningen hade haft en varaktig effekt i antalet döda).

För att verkligen kunna besvara frågan om pandemihanteringen behöver man därför etablera en referensmodell med en rik representation av förutsättningarna och en tidslinje som tydligt ger vid handen när man kunde ha handlat och när man kunde ha haft kunskap – och det är tydligt att mitt godtyckliga val av grannländer för jämförelse knappast uppfyller det modellkravet.

Så hur landar vi? Det otillfredsställande svaret är att det inte går att säga det ännu. Det går emellertid att säga att vi undvek de värsta scenarier som såg ut att vara fullt möjliga i början av pandemin – och det är i sig förstås en bra sak. Det går också att säga att de många dödsfallen är en närmast ofattbar tragedi, globalt och här hemma.

Till sist kan konstateras att vi inte diskuterat helhetsfrågan alls — om hur pandemihanteringen kan förstås holistiskt. Det kommer att ta lång tid innan vi kan göra det, och då krävs förmodligen ännu mer komplexa modeller.

Inget av detta hindrar förstås att en berättelse kommer att sätta sig: pandemihanteringen kommer att beskrivas som en framgång eller ett misslyckande oavsett vad vi faktiskt vet om den. Det finns ett politiskt imperativ att se till att den klassificeras – och just nu ser det ut som om konsensus är att den var ett misslyckande. Vi kan bara hoppas att det inte gör att vi förlorar chansen att verkligen lära oss på djupet av det som skett och att de alltför efterklokas enkla berättelse inte gör oss sämre rustade att möta nästa pandemi.