Den 26:e mars 2020 skrev jag en bloggpost här på Anteckningarna.org om siffror och Covid-pandemin. Min poäng med den posten var att för att ha någon sorts intellektuell hederlighet i sin kritik av en pandemi så borde man lägga fast tidigt hur man tycker att det borde gå och vad som skulle utgöra en framgångsrik hantering av pandemin – och vad som skulle utgöra ett misslyckande.
Debatten om pandemin har rasat het – ofta mycket het – sedan dess, men påfallande ofta utan några siffror. Ett återkommande mönster har varit rätt extrem cherry picking – att debattörerna i fråga väljer de jämförelseobjekt som för närvarande tycks stödja deras argumentation. Ur ett rent hederlighetsperspektiv är det förstås förkastligt, men det kanske är emotionellt förståeligt.
Pandemin har varit en fruktansvärd tid, och att då försöka hitta en ärligt undersökande attityd är förmodligen svårt. Ofta har en stamliknande mentalitet tagit över och vi har varit för och emot olika debattörer snarare än analyserat strategier.
Trots att pandemin inte är över har vi redan sett en kommission som försökt sammanfatta den – det politiska trycket på att både utvärdera och lägga ansvarsdebatten bakom oss sammanföll från de olika politiska positionerna, och kommissionen landade i en svidande kritik som regeringen sedan inte delade.
Just den tanken att man inte ”delar” en kritik är också intressant. Själva poängen med en kommission borde ju vara att fundera på vad vi kunde gjort bättre till nästa gång, och att då inte dela kritiken är närmast detsamma som att säga att man inte är intresserad av att lära sig av det som varit.
Fast, det är klart, lärande förutsätter en gemensam vilja att blicka framåt i stället för en lust till att fördela skuld.
Inställningen till pandemin har också kommit att användas för att politiskt diagnosticera det svenska folket. En sida i debatten har i svenskarnas inställning till pandemin identifierat en sorts folkhemsauktoritetstro som raskt förvandlat oss alla till en lydig fårskock – eller värre: till en empatilös samling egoister som inte bryr oss om varandra. Den andra sidan har i den svenska kritiken mot pandemihanteringen sett en typisk vetbästerberglig klagan försedd med foliehatt och stirrande blick.
Det har varit mer ont om kunskapsteoretisk ödmjukhet, vilket såhär i efterhand måste sägas vara förvånande: att vi så omedelbart tycks ha vetat precis hur det förhåller sig med pandemin, viruset, dess mutationer och effekt på samhället är kanske det mest förskräckande med hela den här tiden. Den säkerhet med vilken alltfler uttalat sig antyder att vi kanske borde fokusera mer på epistemologi än epidemiologi i framtidens offentliga samtal. All denna säkerhet vilar trots allt på ganska skakig grund.
Det finns en mängd olika saker att fundera kring när pandemin till sist ebbar ut – vilket den inte har ännu – och om vi ska göra det kanske vi måste bli litet mindre säkra. Jag är till exempel intresserad av:
- Fördelningen av ansvar över myndigheter, regering, regioner, kommuner. Här tycks det finnas gott om misslyckanden att förstå och lära sig av – är det kanske till och med så att den Oxenstiernska modellen inte klarar av moderna kriser?
- Virusforskning. Bör vi internationellt försöka kartlägga virusreservoaren mer i detalj och försöka förstå den djupare? Här finns en hel del att göra, och det ser inte omöjligt ut.
- Utvärderingsmodeller för kriser. Det vore intressant att försöka förstå hur man bäst utvärderar ett samhälleligt svar på kriser — inte minnst hur de olika delarna fungerar. Här finns ett utrymme för att titta närmare på fördelningen mellan privat och offentligt, också.
- Internationella samarbeten. Pandemier – liksom klimatförändringar – är inte nationella, ändå hanterar vi fortfarande pandemin (och i viss mån klimatförändringarna) som om de vore lokala händelser. Det kommer att innebära problem.
- Medieetiken i kris. Finns det skäl att fundera över mediernas roll i kriser, och riskerna med olika förhållningssätt? I kritiken här tycks det finnas direkta motsägelser: dels anser vissa att vi aldrig debatterade pandemihanteringen, samtidigt visar pressklipp och analyser att det inte är sant — hur förhåller det sig egentligen?
- Straussianska problem. Folkhälsostrategier är överraskande komplexa, och det finns ett problem här som jag inte var beredd på: att man inte alltid kommunicerar vad man vet och tycker, utan i stället ser kommunikationen som ett verktyg för att uppnå vissa folkhälsoeffekter. Det tror jag är värt att fundera mer kring.
Det finns massor av andra problem också, förstås — men man måste börja någonstans.
Men – till frågan. Hur utfaller då min egen utvärdering? Jag gav ju mig själv till den 31.12.21 för att se hur jag skulle bedöma vår pandemihantering – vad kan jag då säga nu?
För det första kan jag konstatera att jag gav mig själv för litet tid. Vi lever fortfarande i pandemin i allra högsta grad, och omikron-varianten förändrar också utfallet i skrivande stund. Jag har alltså lärt mig att en pandemi är längre än jag trodde, och att det inte går att utvärdera den i sin helhet förrän den klingat av. Jag borde ha försökt komma upp med en sorts definition på när pandemin är över – och satt det till utvärderingspunkten i stället för ett slumpmässigt valt datum.
För det andra kan jag konstatera att mina två kriterier ger olika utfall. Enligt det kriterium som bygger på absoluta dödstal var strategin en framgång, men enligt det som bygger på relativa resultat visavi våra nordiska grannländer var den ett misslyckande (jag sade i mina kriterier att om Sverige hade 15% fler döda per capita än grannländerna så skulle det vara ett misslyckande).
Här dyker ett intressant problem upp: jag formulerade mitt kriterium som jag gjorde för att jag antog att man skulle kunna peka på olikheter i strategierna länderna emellan (omfattande nedstängingar, masktvång mm) och att det oproblematiskt skulle vara möjligt att säga att dessa skillnader utgjorde vad jurister kallar ”adekvat kausalitet” – att de var orsakerna till skillnaden i utfall.
Om jag hade varit litet listigare hade jag insett att denna del av kriteriet borde analyserats djupare, och jag borde ha utgått från en modell som i princip såg till hur en viss given åtgärd kunde ha haft verklig effekt på pandemins förlopp. Det räcker inte att se på en nedstängning och säga att ”om vi bara stängt ned skulle vi haft färre döda per capita” – och det vet vi eftersom länder som stängt ned återfinns bland de som har fler döda per capita än Sverige. Vad vi kan säga är något i stil med att ”eftersom Sverige hade förutsättningarna Y, skulle åtgärden X vid tidpunkten T ha inneburit färre döda”.
Detta i sin tur blottlägger problemet med jämförelser mellan länder – de måsta ha samma förutsättningar, och förmåga att identifiera tidpunkten T för att kunna fatta jämförbara beslut. Frågan är om det någonsin var fallet, utom alldeles i början (där en Talebsk strategi med total nedstängning omedelbart (en medveten och riktad överreaktion) kunde ha haft en fördröjande effekt — men frågan är om fördröjningen hade haft en varaktig effekt i antalet döda).
För att verkligen kunna besvara frågan om pandemihanteringen behöver man därför etablera en referensmodell med en rik representation av förutsättningarna och en tidslinje som tydligt ger vid handen när man kunde ha handlat och när man kunde ha haft kunskap – och det är tydligt att mitt godtyckliga val av grannländer för jämförelse knappast uppfyller det modellkravet.
Så hur landar vi? Det otillfredsställande svaret är att det inte går att säga det ännu. Det går emellertid att säga att vi undvek de värsta scenarier som såg ut att vara fullt möjliga i början av pandemin – och det är i sig förstås en bra sak. Det går också att säga att de många dödsfallen är en närmast ofattbar tragedi, globalt och här hemma.
Till sist kan konstateras att vi inte diskuterat helhetsfrågan alls — om hur pandemihanteringen kan förstås holistiskt. Det kommer att ta lång tid innan vi kan göra det, och då krävs förmodligen ännu mer komplexa modeller.
Inget av detta hindrar förstås att en berättelse kommer att sätta sig: pandemihanteringen kommer att beskrivas som en framgång eller ett misslyckande oavsett vad vi faktiskt vet om den. Det finns ett politiskt imperativ att se till att den klassificeras – och just nu ser det ut som om konsensus är att den var ett misslyckande. Vi kan bara hoppas att det inte gör att vi förlorar chansen att verkligen lära oss på djupet av det som skett och att de alltför efterklokas enkla berättelse inte gör oss sämre rustade att möta nästa pandemi.