I Berlin. Slås ofta av känslan att det skulle vara rimligt att tillbringa mer tid ute i Europa, men det finns olika sätt att resa på. Antingen kan man leta reda på en stad som man verkligen gillar och fördjupa relationen med den staden, eller så kan man utforska en mängd olika städer – medveten om att man inte kan tränga på djupet i någon av dem. Problemet är välkänt – explore / exploit – och det är svårt att lösa, men en av faktorerna i problemet är hur mycket tid man tror sig ha att fortsätta att utforskar. Ju äldre man blir, desto mer logiskt blir det att söka sig till favoritrestauranger och skaffa sig en andra hemstad – och sluta flacka runt.

Kanske är det ett mått på min upplevda ålder att jag verkligen skulle föredra att skaffa en liten lägenhet i Florens och komma tillbaka dit ofta, lära känna staden på djupet och möjligen göra dagsutflykter i närheten, men ändå återvända till en sorts bas i staden. Eller Oxford. Eller någon annan mindre stad där tiden flyter litet långsammare än i storstäderna – jag har ett antal kandidater. Samtidigt gillar jag att upptäcka nya saker — i år besökte jag för första gången Beijing och fann besöket fascinerande i flera olika dimensioner.

Djup / bredd och explore / exploit är fundamentala avvägningar ur ett strategiskt perspektiv också. Bortsett från det i särklass i-landsliknande problemet om hur man vill resa (tillbaka till en plats eller runt till olika) är det ett problem som alla organisationer står inför. Göra mer av det man alltid gjort, eller göra något nytt. Det blir än mer komplicerat när man ser på organisationer, eftersom den tid de har inte är lika strikt utmätt som den mänskliga (även om det finns indikationer på att företag inte kan överleva hur länge som helst). Som människa vet jag att jag kommer att vara med till runt 75, sedan kan allt hända (det kan hända även innan, ta i trä, men nu talar jag i generaliteter – fast jag skall medge att ett problem som ofta slår mig hur länge jag skall räkna med att leva. Jag vet att det låter märkligt, men det har en allt större inverkan på olika sorters livsval, och jag växlar mellan 30 år och typ 3 veckor beroende på humör och väder) – men som organisation skulle jag kunna räkna med hundra år, eller kanske tusen år. Som stad kan jag räkna med tusentals år, och intressant nog betyder det att städer borde ha en enorm aptit för explore i sin arkitektur och sin förändring, medan människor kanske borde landa i någon sorts jämvikt mycket fortare.

Jämvikten behöver inte heller vara tråkig. Det handlar inte om det alls – den dimensionen kan appliceras både på explore och exploit. Till sist kan den rastlöse resenären bli lika uttråkad som den som tröttnar på den valda andra hemstaden – och tristessen är sin egen dimension (själv tror jag att nyfikna människor sällan har tråkigt).

Ibland har jag lekt med tanken på att bestämma en tidpunkt vid vilken jag skall koncentrera mig på att renodla mig själv. Minska antalet restauranger, rensa ut garderoben till föremål för en begränsad uppsättning plagg, börja läsa om böcker och sluta lyssna på ny musik. Det finns något fascinerande och horribelt i den tanken, eftersom det är en sorts kapitulation. Men det finns också något oerhört lockande. Tänk att få bara bli mer sig själv!

Frågan är dock om en sådan renodling skulle motsvaras av samma jämvikt i personen. Som person är jag en helt annan i dag än jag var för tio år sedan, och det betyder att den som i dag utforskar världen och väljer mellan explore / exploit faktiskt närmar sig världen på nytt och med endast ett vagt minne av den jag en gång var — så flytande kan ibland identiteten kännas.

Att gå på djupet eller bredda den egna erfarenheten – det är kanske en av de mest intressanta dimensionerna i personlighetspsykologin, och det är fascinerande att studera vänner och bekanta och se hur de närmar sig detta problem, antingen medvetet eller omedvetet. Djupet har ändå en lockelse.

När jag skriver detta lyssnar jag på Vienna av Ultravox. Jag misstänker att det borde säga mig något. Vi får se. Promenad i Berlin på jakt efter ledtrådar – ty det finns ledtrådar överallt – i detta fall av metafysisk förvirring.

Det finns förstås ett tredje perspektiv – och det är att distinktionen mellan djup och bredd endast är skönjbar ur vissa vinklar, och att det handlar om ett skenproblem – man kan leva på djupet eller i bredd oavsett hur man handlar. Det går att flacka i en stad, i en lång relation, i den egna identiteten lika bra som det går att finna ett djup i resenärens föränderliga geometri. Djup och bredd är transcendenta dimensioner och de möts i dödens punkt, oavsett vilket.