månadsarkiv: april 2015

Skuggan av Skrjabin – eller vilken färg är f-moll?

En dag sent. Igår var det hundra år sedan Aleksandr Skrjabin gick bort. Hans verk fortsätter att intressera en liten, ganska entusiastisk skara och igår kväll lyssnade jag om hans första pianosonat. Särskilt den sista satsen, begravingsmarschen, är oerhört vacker- här framförd av Ashkenazy.

Skrjabins synestesi och idéer om färger och musik överlever ännu och frågan om tonarternas färger fascinerar fortfarande. Kromestesi – att associera just ljud med färger – är mer sällsynt än att associera ord med färger, men är ett väldokumenterat fenomen.  Att inte alla med synestesi är eniga stämmer, men det finns ändå en del intressanta iakttagelser att göra här.  I en sammanställning av tidiga färgorglar hittar vi detta diagram:

colorscales

 

Musiken har en egen färgernas grammatik. Skrjabin fångar den väl. Här finns en oändlig berättelse – och om vi lägger till vetskapen om Skrjabins omfångsrika, icke publicerade anteckningsböcker blir mysteriet närmast outhärdligt.

Om ”skärmtid” och ”hjärntid” i Computer Sweden

I min senaste krönika i Computer Sweden skriver jag om hjärntid och skärmtid. Jag skall medge att det inte alltid är en lätt diskussion att ha med barnen, men det är viktigt att fokusera på rätt saker.

Papperstid. Hur låter det? Tänk om någon hävdade att vi behövde ha en debatt om hur mycket tid som unga använde papper på olika sätt – skulle vi inte då av—färda det som rent nonsens? Det beror på vad man gör med papperet – om man skriver på det, läser, målar, viker flygplan av det eller kanske leker med klippdockor. Papperstid är ett begrepp som fokuserar på mediet inte på dess användning, och det skulle därför avfärdas som skäligen meningslöst.

Ändå talar vi om skärmtid.

Understreckare om ”computational legal studies”

Idag publicerades en text om ”computational legal studies” som jag skrivit. Efter ett litet seminarium om denna växande gren av rättsvetenskapen som jag höll på Stockholms Universitet på inbjudan av Mauro Zamboni kände jag mig uppmuntrad att skriva en text som presenterade några av huvuddragen i ämnet.

Vad de nya verktygen gör är att de låter oss ställa nya frågor – ofta grundläggande frågor av filosofiskt slag som fordrar att vi undersöker det studerade igen, från en ny vinkel. Det är särskilt uppenbart i framväxten av de nya studier av rätten som nu växer fram under etiketten computational legal studies. Här vänder och vrider forskarna på rätten med hjälp av datormodeller, simuleringar och analys som bygger på metoder från forskning om artificiell intelligens, komplexa system och nätverksanalys.

Om en förkärlek för brott i kyla

Ser på TV-serien Fortitude. Jag undrar vad det är som gör att just brott i bottenfrusna miljöer tilltalar mig så mycket. Det finns något med miljön i sig som gör existensen så skör, och just genom detta brottet så trovärdigt. När man kan knalla ut, ta frisk luft och vips! bli uppäten av en isbjörn, för att bli våda eller nådaskjuten av en äldre granne – ja, då spelar liksom livet med höga odds från början. Brottet blir trovärdigare i en extrem miljö – det blir mer existentiellt logiskt.

Jag minns när jag läste Dan Simmons obehagliga The Terror så var det kylan som gjorde Monstret i berättelsen trovärdigt, kylan är en av dödens många former, och i den arktiska natten omfamnar den alla förr eller senare. I en annan bok som jag läste nyligen utspelar sig hela dramat under en snöstorm och i denna snöstorm blir en hel stad gisslan under en annan verklighet. Boken var sådär, men just premissen – stormen som ödelägger och blottlägger den mänskliga naturen samtidigt – var mycket tilltalande.

Förmodligen gäller samma sak andra extrema miljöer också, men kylan står ändå i en klass för sig. Den gör brottet troligare.

*

TV-serien är helt okej, och den kombinerar skräcken för extrema miljöer, med den minst lika starka skräcken för små städer som genomsyrar mycket av vår kultur. Den lilla staden – sammansvetsad i sin alldeles egen form av vansinne – är en annan skräckmiljö som används om och om igen: Children of the Corn, Twin Peaks, Dean Koontz Phantoms…det är en modell som återfinns också i en del skräckspel. Små städer i kyla blir i Fortitude en sorts dubbelstöt, och det fungerar ganska bra.

Vi får se. Jag återkommer när jag sett hela. Nu sluter sig natten kring den lilla skärgårdsö där jag sitter, och jag ångrar litet att jag skriver om skräck, slutna miljöer, små samhällen och kyla. Nå. Det är varmt inne i alla fall, jag kanske ska lägga på ett vedträ till.

En av Sveriges sista bloggar

Det var 1990-tal. Jag hittade en programvara som hette greymatter, och startade en blogg. Kommenterat.net kallade jag den, eftersom jag ville skapa en sorts marginalanteckningar på nätet. Det var en av Sveriges första bloggar. Det är därför ganska passande att jag nu startar en av Sveriges sista bloggar. Tanken bakom denna är att faktiskt fortsätta utforska det korta skrivande som bara bloggen tillåter, skriva varje dag – fundera kring allt mellan himmel och jord. Bloggen blir en sorts Zibaldone, om man bara låter den. Det kanske viktigaste är att inte låta skrivandet springa iväg in i andra former, utan respektera bloggens unika position mellan essä och aforism, mellan uppsats och dagsnotering. Problemet med bloggarna var kanske att de inte var nöjda med att vara bloggare. De ville bli essäister, skribenter, skriftställare, författare, kolumnister, krönikörer — bloggen blev en sorts avstamp mot något annat. Kanske också för mig.

Så bloggandet utvecklades inte, utan avvecklades varefter ett antal mycket duktiga skribenter utvecklades och tog sig vidare. Då och då görs goda dagsverken i bloggeriet, inte minst genom de olika 100-tävlingarna, men de har kanske ändå skimret av en workout. Att man återvänder till brottsplatsen och repeterar samma gamla saker som man gjorde då. En sorts historical re-enactment. Nej, låt mig ta tillbaka det där. Jag tror nog bara att det inte rikigt var min grej att göra 100 dagar i rad, och jag skall inte förneka att det var med viss beundran jag såg alla de som hade självdisciplinen att ta sig genom de 100 dagarna. Och det finns massor av lysande bloggare, fortfarande. Jag kände bara att det var dags att återvända till brottsplatsen.

Om namnet: det gick inte att återuppliva kommenterat. Av mest moraliska och personliga skäl. Så jag försökte hitta något med samma blandning av understatement och anknytning till det kommenterade. Jag fastnade för noterat.org – en sorts utveckling av kommentaren är noten, det noterade.

Så: det här är en av Sveriges sista bloggar. Välkommen.